9789179698492 by Smakprov Media AB

TRUBBEL I PARIS AV

KIM WALKER

TRUBBEL I PARIS av KIM WALKER

Trubbel i Paris är den första boken i en serie av ”Trubbelböcker” som är skrivna för att roa och för att föra in lite spänning i tillvaron. Kommande böcker i serien är; Trubbel i Rom Trubbel i Barcelona Mer information finns på trubbel2.webnode.se

Ett kollektivt tack till mina betaläsare Ett särskilt stort tack till Anders R. Tack till Jonas Jarneborn på Ringhals

Kapitel 1 Stockholm Måndag 19 april – Restauranggästen

Gabriel såg förundrat på när det gamla paret uppenbarligen från medelhavsområdet kämpade med menyn. Den äldre mannen gestikulerade vilt med armar och händer samtidigt som han med baksidan av sin hand ”presenterade” den enligt hans tycke bästa rätten på menyn medan hans fru ivrigt skakade på huvudet och pekade på något annat. Gabriel hörde nu att det var italienska superlativ som genljöd i den rustika restaurangmiljön som inte var så stor, lite större än hans vardagsrum. Inredningen utgjordes av mörkt trä och kunde lika gärna varit en krog från det italienska 50-talet. Det som fascinerade Gabriel mest var de lustiga hänglamporna över varje bord som påminde om fejkade kort på UFO’s. För ovanlighetens skull var det inte så många gäster där. Det här var Gabriels favoritkrog, den låg precis runt hör5

net från hemmet på Karlavägen och trots att det var lite ensidigt med endast italiensk mat så utklassade den alla hans misslyckade försök i köket. Därför fick det bli pasta typ fem dagar i veckan på Trattoria Valenca. Han hade ju överlevt ändå, trots skilsmässan med Ida eller ja det var ju snarare en separation, de hade ju inte varit gifta, men det kändes som om det vore en skilsmässa. Ida hade ju alltid ordnat med markjobbet – städat, diskat, lagat mat och nu insåg han mer än väl att hon gjorde betydligt mer än vad han tidigare hade uppskattat henne för. Han såg att Toni, restaurangägaren Emilios son, gick fram till det gamla paret och började diskutera innehållet på menyn. Toni skrattade högt medan han liksom den äldre herren gestikulerade vilt med armarna och Gabriel märkte att han drev gäck med det äldre paret. Snart nog uppfattade han att det var kärlek mellan de tre, det måste vara Tonis far- eller morföräldrar som var på besök. Gubben var tämligen lik Emilio så han gissade på farföräldrar. Linda dök plötsligt upp vid hans bord med den beställda maten och han kunde inte låta bli att jämföra henne med Ida för kanske tio år sedan. ”Hej Gabriel dagens special enbart för dig” log Linda och serverade den fantastiska tallriken med ångande pasta med medelhavs-mix och en sås som doftade betagande. ”Tack Linda, är det Tonis farmor och farfar som är på besök”? frågade han menande och blickade bort mot bordet där menyfrågan tydligen var avklarad och varma kramar utväxlades. Några gröna kvistar var utspridda över maten, dessa kommer att plockas bort ouppätna det visste både Gabriel och Linda men de var där om och om igen. Kanske de 6

använder samma kvistar tänkte Gabriel i det att han påbörjade sin bearbetning av maten genom att försiktigt avlägsna de gröna kvistarna. ”Ja precis, de är inte på besök egentligen, de har flyttat till Sverige. Emilio har tjatat i flera år på dem” sa Linda med ett varmt leende. ”Men de har lite svårt för svenska förstås och tycker att Emilio borde skriva ut de italienska rätterna på rätt sätt” hon svängde iväg med sitt blonda hår och kurviga kropp och Gabriel kände ett hugg av saknad av Ida. Men det fick vara som det är. Nu hade det gått ett helt år och han hade Alex tre dagar varannan helg. Sjuåringen ville verkligen vara med honom och varje gång han måste lämna honom var det tårar, det där tar hårt. ”Jag älskar dig pappa” var det vanligaste orden han uttryckte och Gabriels svar var alltid desamma ”Jag älskar dig också” sonens enträgna behov av bekräftelse var alltför tydlig och Gabriel kände sig som en skurk allt för ofta. Tre dagar var fjortonde dag var alldeles för lite. Alex hade inte en chans att landa hemma hos honom, han hade ju knappt kommit dit förrän det var dags att lämna igen. Gabriel kände hugget igen det var inte bra och han måste se till att få en ändring tillstånd. Hans jobb var den hindrande faktorn. Han var i karriären och på något sätt måste det få ha överhanden så att han senare kunde få ta hand om Alex fullt ut. Det var i alla fall det han intalade sig själv. När han väl ätit upp och betalat kom Emilio själv ut ur det lilla köket bakom den glasade disken. ”Gabriello, ciao mio figlio” och närmade sig Gabriel med uppsträckta armar som inför en annalkande kram. Gabriel hade redan efter första gången han blev kallad figlio letat 7

reda på vad ordet står för och kom fram till att den 65årige mannen såg honom som en son. Det var ju trevligt men han hade inte återgäldat genom att kalla Emilio pappa varken på svenska eller italienska. ”Ciao Emilio, är allt bra med dig” han reste sig upp och tog emot en björnkram. ”Molto beno Gabriello molto beno” uttryckte den glada köksmästaren. ”Du har köpt Globen ännu, har du?” ”Nej jag köper inte runda byggnader Emilio, det vet du ju” sa Gabriel med ett leende. Det var deras lilla påhittade kontrovers. Emilio ville ha fribiljetter till alla event hade han tidigare förklarat för Gabriel. De fortsatte att prata om vardagliga saker en stund och sedan presenterade Emilio Gabriel för hans föräldrar som inte kunde någon svenska alls men som nu tagit det stora klivet och flyttat till en villa i Enskede. De måste ju minst vara 85 år gamla, tänkte han, men de såg fortfarande pigga ut för sin ålder. Nu var det april men han undrade hur de skulle uppskatta Sverige när nästa vinter kom med kyla och all snöskottning som följde med den. Gabriel tackade för sig och gick den korta sträckan till sitt hem på Karlavägen 48.

Kapitel 2 Berlin Måndag 19 april – Konsulten

Stefan Piltz var sen till det utsatta mötet. En helt annan fastighetsaffär hade kommit på sniskan. Det gällde en fastighet i London där säljarna plötsligt fått kalla fötter och inte ens hans övertalningsförmåga hade nått framgång. Det hela var mycket frustrerande. Den bonus han hade räknat med för fastighetsköpet var hotad och som fristående konsult var det aldrig någon bra utveckling. Det fanns möjligheter att pressa säljaren men till det behövde han anlita folk som var lite hårdhänta, inte alls folk som han egentligen ville sammankopplas med. Men ibland blev det nödvändigt. Det utsatta mötet skulle ske på Gustav-Meyer-Alle i Berlin och han skyndade sig så mycket han kunde men insåg att han skulle bli sen ändå, trots att han med sin längd på 1,90 tog mycket långa kliv. Hermann Horst, hans uppdragsgivare, skulle inte gilla det men vad kunde han göra? Han försökte nå Hermann på mobilen men kom enbart till en 9

röstbrevlåda där han försökte förklara sin sena ankomst men att han snart skulle vara på plats. Stefan körde inte bil i Berlin då han visste att han skulle kunna hamna i köer när som helst under dagen. Det gick aldrig att förutse köerna, Berlinarna trasslade alltid till det när de inte borde. U-Bahn var hans färdmedel, men i det här läget hade han kommit iväg från sitt kontor lite väl sent. Han tänkte på London medan han gick mot mötet. Att engagera undervärlden i London är aldrig lätt det visste han men att de skulle bete sig som fackföreningsledare var lite oväntat. Det hade kostat honom mycket mer än han räknat med att få dem att skrämma, inte skada, säljaren. Egentligen var han inte så brydsam om det där med skador men han visste att det upprörde Scotland Yard och det hade han inte lust med. Åtminstone inte i den här affären. Det handlade om ett mindre köpcenter i Londons utkant och borde inte medföra några som helst problem. Han agerade för ett försäkringsbolags räkning som inte hade något att göra med Hermann så det var inget han kunde tillgodoräkna sig för den sena ankomsten. När han väl kom fram till avsedd adress tryckte han in den kod som han fått via SMS och sprang upp de tre våningarna med sina långa ben som tog minst två trappsteg i taget istället för att vänta på den slöa hissen. En mörkklädd sekreterare med bister min under sina vassa svarta glasögonbågar visade honom direkt in i ett stort tomt konferensrum med ett stort blankt ekbord och ekstolar med läderklädda sitsar. Han hade aldrig varit i det rummet tidigare. Han gick fram till fönstret som vette ut mot Humboldthainparken. Där bakom lövträden fanns resterna av det som en gång varit det största skydds10

rummet under andra världskriget med plats för 20.000 människor och förråd. På ovansidan fanns det spår kvar i form av murade lavetter för de kanoner som skulle skjuta ner anfallande bombplan. Han fick för sig att bunkern hette Flakturm eller något liknande. Ett svagt gnissel hördes när dörren öppnades i andra änden av rummet och Hermann samt ytterligare två män han inte kände igen kom in i rummet. Hermann tog genast kortsidan av bordet och de två männen slog sig ner på hans högra sida, Hermann gjorde en inbjudande gest till Stefan att sätta sig på den vänstra sidan. Någon presentation av herrarna vid bordet var inte aktuell förstod Stefan, Hermann hade för länge sedan slutat med att skaka hand med Stefan. Stefan visste att Hermann var 68 år men trots sitt grånande hår såg han alert och yngre ut om det inte varit för de avslöjande rynkorna i pannan och de lite blåtonade påsarna under ögonen. ”Det har kommit till min kännedom att du har trassel i London” sa Hermann och såg uppmanade på honom. Stefan blev sällan förvånad men nu gungade det till lite. Hermann borde inte ha en aning om affären i London än mindre om de problem han stött på, men han behöll sitt anlete intakt. ”Jag vet inte riktigt vad ni syftar på” sa Stefan med låg stämma. Han såg hur Hermann för ett ögonblick log lite snett. ”Har du möjlighet att ta dig an ett jobb i Paris. Det är inget märkvärdigt men jag vill ha det genomfört väldigt snabbt” de båda herrarna bredvid Hermann nickade vid orden den ena hade tjocka glasögon som glittrade på bordsytan vid nicken. Stefan behövde inte tänka någon längre stund för att förstå att ett snabbt enkelt jobb skulle medföra bra med 11

pengar för honom enligt det bonusavtal som han hade med Hermann. ”Det tror jag nog” sa Stefan på ett som han tyckte betryggande sätt. ”Vad är det för objekt och vilket mandat har jag” ”Det handlar om en kontorsfastighet med tre våningar och källare mitt i Paris byggt runt 1920 någonstans. Jag skulle tro att 30 miljoner Euro räcker men gå ut lågt!” sa Hermann och såg på honom återigen med uppfordrande blick. ”Ju lägre du går, ju mer bonus, ja du vet”. Det är en hel massa pengar för en kontorsfastighet i tre våningar oavsett var i världen det ligger, om man bortser från Tokyo förstås, tänkte Stefan. Det här borde kunna gå att göra snabbt och betydligt billigare. ”Antaget” nickade Stefan. ”Bra” sa Hermann och reste sig från stolen och lämnade rummet. De två anonyma herrarna var inte sena att följa i hans fotspår. Hermann hejdade sig vid dörren så snabbt så att de två herrarna nästan törnade in i hans rygg. Halvt vänd mot Stefan sa han ”Gertrud har en mapp” sedan lämnade de tre männen rummet utan att Stefan ens hann resa sig ur sin stol. Plötsligt stod den mörkklädda bistra sekreteraren i rummet med en grå mapp som hon överräckte till Stefan utan ett ord. Hon lämnade konferensrummet lika fort som hon dykt upp. Stefan tog en snabb titt i mappen där fanns ett fotografi av den låga byggnaden med urtypisk fasad från Paris 1920-tal. Paris hade tur som blev invaderat av Tyskland i början av kriget, några liknande hus fanns inte kvar i Berlin, slog det honom. Mandatet fanns utskrivet där men högsta budet var 29 mil12

joner Euro. Adressen kände han inte igen, ej heller ägaren, en privatperson, om han förstod rätt. Kontaktuppgifter fanns med både adress, telefonnummer och mejladress. Hermanns kontaktperson var också helt ny för honom och bestod endast av en mejladress. Colin Costner, förmodligen helt falskt, men Stefan brydde sig inte. Han packade ihop mappen och begav sig, utan att träffa på någon, till kontorets ytterdörr, tog trapporna även på nervägen och lämnade huset med målet på närmaste U-Bahn.

Kapitel 3 Stockholm Tisdag 20 april – Uppdraget

Gabriel hade efter drygt ett år äntligen fått hyra en parkeringsplats i närheten av hemmet på Nybrogatan närmare bestämt. Det var svårare att få tag på en parkeringsplats än att hitta ett andrahandskontrakt på Östermalm upplevde han. Den kostade drygt sextusen i månaden men med tanke på hur alerta P-lisorna och P-nissarna var kändes det snarare som en investering. Han lät bilen stå denna morgon och promenerade till kontoret på Stureplan en promenad på ungefär en kvart. Det var mycket folk i rörelse och mycket trafik på vägarna denna aprilmorgon. Humlegården vars grönska började ta form i vårsolen var tom sånär som på de hundägare som var ute med sina husdjur för en morgontoalett. Tack gode gud för dessa hundpåsar som alla använde nu för tiden, annars vore hela Humlegården en ganska vidrig plats tänkte han i det att 14

han passerade en busshållplats där folk vällde ut på väg mot sina sysslor. Väl framme vid Stureplan och den berömda svampen som fungerat som mötesställe i över 60 år nu korsade han Birger Jarlsgatan och kodade in sig till trapphuset som ledde till hans kontor på andra våningen precis ovanför Ålandsbanken. Pritcher & Son stod det på den lite pråliga mässingsskylten utanför kontoret. Varken Pritcher eller son existerade såvitt han visste. Enligt det han hade hört så var det en skotte som startat firman en gång i tiden i Edinburgh som hette McStire eller något liknande. Namnet hittades på därför att det lät betydligt bättre. Numer var firman en global byrå som hanterade såväl fastigheter som sjöfart över hela världen med ett hundratal kontor. Interna rykten menade att firman även var inblandad i rymdfartsindustrin, på vilket sätt var oklart. Hur många anställda de hade visste ingen, men officiellt uppgavs siffran 10.000 anställda något som troligtvis bara var ett skyltvärde. Han såg att merparten av skrivborden i det öppna kontorslandskapet var upptagna av män och kvinnor av olika slag, de flesta var dock under trettio, exakt vad de sysslade med visste inte Gabriel och det var stor omsättning på dem. Han passerade och återgäldade några nickningar som levererades som morgonhälsningar. I den inre delen av kontoret hade alla sina egna kontor och i hans fall var det med en utsikt över Stureplan. Emma var deras gemensamma sekreterare som satt utanför kontoren i en liten hästskoformad anordning. Hon hade kontroll på allt som skedde där. För dagen var hon iklädd en vinfärgad klänning och hade det blonda håret uppsatt i någon slags 15

bulle med utstickande svarta chopsticks. ”God morgon Gabriel” kvittrade Emma samtidigt som hon rättade till blommorna i vasen på hennes disk. Det var alltid en ny bukett varje dag och Gabriel undrade om hon hade någon slags abonnemang eller om hon själv handlade en bukett varje morgon. ”God morgon Emma” svarade han ”Något nytt?” svaret brukade vara nej men idag var det annorlunda. ”Ja, William vill att ni ska ha ett möte klockan nio” Han tittade på sin Gaultierklocka och konstaterade att hon var 8:48. ”Gott om tid alltså” möten med Will och de andra var oftast alltid planerade flera dagar innan men då och då skulle saker och ting ske snabbt. Han undrade vad som var i görningen och gick in på sitt kontor. Gabriel hann ordna med en kopp Cappuccino och sätta igång sin bärbara dator innan han släntrade iväg mot konferensrummet. Där fanns redan Peter den juridiska chefen, Annelie och Johannes som liksom han var Senior Acquisition Manager. William Studder, kallad Will av de flesta, stormade in i rummet på sitt vanliga sätt ”Hej hej bra att vi kunde träffas så här lite unforseeable” hans hår stod på ända och slipsen var sned och vind och hans svenska var som vanligt uppblandad med flera halvengelska ord. Alla hade sina laptops uppfällda framför sig. Det finns bolag som har förbjudit störande element som datorer och mobiltelefoner vid möten men det gällde inte hos Pritcher & Son. ”Vi har ett antal nya ärenden idag, de gamla rullar på enligt plan så vi inriktar oss på de nya.” Han slängde en blick runt bordet och såg att hans förslag uppfattades bra. 16

Gabriel har fått i uppdrag att köpa en kontorsfastighet i Paris, ett enkelt och trevligt jobb, han tar med sig sin son. Då sker det som inte får ske, plötsligt är Gabriel i ett inferno jagad av såväl fransk polis som Nazister och Jihadister "En tät spänningsroman i internationell miljö som utmynnar i storpolitiska förvecklingar" Anders R.