__MAIN_TEXT__

Page 1

CHRISTOS SOURLOS

BEGRAV MIG MED MIN SMARTPHONE

ROMAN


CHRISTOS SOURLOS

BEGRAV MIG MED MIN SMARTPHONE

1


Christos Sourlos 2020 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9789179697594

2


1 XPERIA Det är lika bra att säga det med det samma. Förutom farmor Alexandra finns det nämligen inte en människa jag känner som inte gör det. Alla mina vänner gör det. Likaså alla mina bekanta. Pappa Jaghade, d.v.s. min biologiska pappa innan mamma lämnade honom för pappa Jagfick (mammas andra man alltså) gör det och samma sak med pappa Jaghar, alltså mammas tredje man, d.v.s. min styvfar nummer två. Mina helsyskon gör det, mina kusiner också, min halvsyster (hon jag fick när mamman träffade pappa Jagfick) gör det och så halvbröderna (tvillingarna) jag fick när mamma blev sambo med pappa Jaghar. Alla gör det. Alla pillar och scrollar på sina mobiltelefoner. Somliga några timmar på dygnet, somliga halva dygnet, somliga natt och dag. Mobilstirrandet var förstås också min olycklige pojkväns huvudsysselsättning så länge han gick på denna grymma jord. Han som en dag var död och begraven; mördad medan han försvarade det viktigaste han hade. Han var förresten den förste som ville han sin telefon med sig i graven. Mer om det senare.

3


Hur kunde det bli så? Pappa Jaghade, han som för inte länge sedan brukade gå på hundpromenad med blicken i fjärran, stort intresserad av grannarnas hus och gårdar, blommorna och kvittrande fåglar, går numera som en robot efter hunden, stirrande i sin mobiltelefon. Pappa Jagfick sitter ensam dagarna i ända i gallerian pillande på sin mobil. Finns det något som kan förmå honom att lyfta blicken från den lilla skärmen är ljudet det från högklackade skor: en ung kvinna i antågande, kanske? Pappa Jaghar, han som mamma hittade på en datorträff, äter numera bara fast föda såsom köttbullar och liknade, mat som är lätt att fånga och leda till munnen utan att ta bort blicken från mobilen. Men han bör se upp. Allt i livet är inte så riskfritt som det verkar. För rätt som det var, var min kusin Lasse på vippen att förlora sitt högra öga när hans gaffel, utan någon köttbulle på, hamnade på fel ställe. Det är inte varje gång man fångar en köttbulle i blindo, eller hur? Det första mamma ägnar sig åt så fort hon möter morgonljuset är att i ”kändis stil” informera sina fyrahundra Facebook vänner om sina planer för dagen: ”Hej på er, kära vänner! Er Leonor här! Jag gick upp för sexton minuter sedan. I dag var jag på toa i sju minuter och tolv sekunder, d.v.s. tjugotre sekunder kortare än i går. Fick applåder av min man för det (vår andra toalett fungerar inte, som ni vet). Just nu äter jag frukost, rostad havrelimpa med sjutton procents ost och engelsk marmelad på. Nöjd med vikten (69,7 kilo)

4


men missnöjd med håret. Bokat tid på Lottas salong. Åtta hundra spänn. Vi hörs.” Tre minuter senare skickar hon en selfie: ”Hej igen! Stort problem! Snälla, snälla ni, ge mig ett råd. Skall jag har den här hatten idag eller den? Min man föredrar den gröna, min väninna i Emmaboda den gula. Vad tycks? Kan man ha samma hatt i tre dagar? Grannarna tittar på mig fulla av medlidande.” Varje gång jag möter pappa Jaghade, eller pappa Jagfick, eller pappa Jaghar, eller alla samtidigt (det händer ibland på mina födelsedagar), varnar de mig för världens ondska. Samma ordval, samma apokalyptiska ton som om de hade kommit överens: ”Lilla, lilla Anna! Var försiktig! Världen är farlig! Internetträffar mer än så!” Mamma däremot har ingen tid för sådana slutsatser. Hon letar på träffsajter. Jag får hoppas att det inte gäller en ny man, d.v.s. min låtsas pappa nummer tre. Hennes nuvarande älskling, pappa Jaghar har blivit hundratjugo kilo. Medan jag berättar det här är jag i Stilla Havet: ombord på en Greenpeace båt. Det är stilla i vattnet, de blå vidderna har äntligen lugnat ner sig efter en storm som varade i nästan två dagar. Det enda man hör just nu är motordånet och havsfåglarna som följer efter oss. Jag kom att tänka på en mening som någon sa: ”Jag älskar människor men står knappt ut med mänskligheten”. Men vad kan han ha menat med det? Vilken del av mänskligheten besväras han av? Uppriktigt sagt vet

5


jag inte säkert hur jag förhåller mig till det. Beträffande människor är jag på samma linje som han. Jag älskar människor. De allra flesta i alla fall, men dagens mänskligheten som helhet är i mina ögon ett sorgligt kapitel. De flesta jag har pratat med tycker likadant. Världen går åt skogen. Vi lär oss ingenting av det förflutna. Pengar, makt och girighet är människans drivkrafter. Vi exploaterar jordens resurser i full frenesi, vi konsumerar som besatta, vi förbrukar allt som kommer i vår väg, jagar ständigt nya upplevelser, bygger murar runt vår lyckas boningar, men blir inte lyckligare för det, kanske endast tillfälligt. Ingenting tycks räcka i längden. Ihåligheten i oss kan inte fyllas av lyckodrömmar och falska förhoppningar. Apropå det minns jag en urgammal gumma i en fattig by i Mikronesien som sade till oss: ”När en människa inte längre vill offra något för en annan, vägrar skänka lite av sin lycka till en medmänniska, börjar hon ruttna inifrån. Hon börjar lukta illa. Det är egoismens lukt. Det är självgodhetens unkna andedräkt. Jagets vånda. Denna odör är mänsklighetens sista skede på sin vandring mot avgrunden. Vår värld stinker, andas ut förruttnelse och någon Listerine hjälper inte.” Hon sa det med ett ironiskt leende på sina spruckna läppar, medan hon visade oss en tom Listerine flaska. En plastpryl från ”den lyckliga världen”, som hade färdats till ön med oceanens vågor. Men OK! Låt oss fundera en stund över världsfenomenet mobiltelefoner. Enligt min mening finns det fem kategorier mobilägare: de som ANVÄNDER den, de

6


som LEVER MED den, de som LEVER FÖR den, de som är BEREDDA ATT DÖ för den, och de som vill BEGRAVAS MED den. Min otursdrabbade stackars Sony tillhörde definitivt den sista kategorin. På sätt och vis bidrog han till sin egen olycka. Han var extrem. På bara två år blev han en fulländad mobil fundamentalist. Men sorgligt nog dog han för ingenting av värde. I en annan tid kunde han ha offrat sig för sin politiska övertygelse, sin idealism eller stupat medan han försvarade Sveriges oberoende. Men nu var det år 2011. Inget av detta gällde längre. Sonys enda och sista strid i hans korta liv gällde en bagatell: en liten fyrkantig pryl från Kina. Gud vad trist! Som ni har säkert gissat talar jag av egen erfarenhet. Visst är jag relativt ung (26 år), kanske naiv och inte tillräckligt livserfaren för att uttala mig om världens tillstånd, men å andra sidan kan jag inte slå ifrån mig den fula känslan av att vår jord är på väg att bli en underlig håla i universums periferi, där allt är till salu. Där allt är prismärkt och vinstberäknat innan det ens är påtänkt. Nästan ingenting är det som det verkar vara. Mycket av det som sägs och tänks samexisterar med lögn och manipulation. Det tycks finnas en dold dimension bakom livets utövning. En styrande hand av ljusskygga ekonomiska intressen, svarta, politiska hålor, maktbegär, pengar, egoism, falskhet, m.m. Mänskligheten manipuleras, förleds och styrs av skumma krafter. Mobilindustrin tillhör enligt min menig en sådan kategori. Kommersen, mänsklighetens

7


välgörare enligt mångas uppfattning, verkar ha upptäckt en enorm guldgruva i labyrinterna av människans rotlöshet. I synnerhet de ungas. Historiskt sett har unga människor aldrig vilseletts så enkelt som idag. De har aldrig tidigare låtit sig luras utan motstånd. Men som bekant har allt sin tid. Till slut fick de känna sig besegrade, slagna till grunden av en liten apparat med mystiska namn och siffror. En liten fosforescerande pryl. Dyr som attan dessutom. I ständigt behov av förnyelse. Köpt för det mesta med föräldrarnas pengar. Men rolig. Mycket rolig. Mobilens skadliga effekter på folk har länge diskuterats. I dag vet man bättre. Mobil- användaren som närmar sig kategorin ”Jag lever MED min mobil” befinner sig i stor fara för att fastna i en fälla som heter ”Jag lever FÖR min mobil”. Efter det tar det verkliga livet slut. Det flyr sin kos, det finns någon annanstans, kommer sällan tillbaka. På så sätt måste jag ge rätt till mina tre pappor, pappa Jaghade, pappa Jagfick och pappa Jaghar, även om de flesta av mina tankar och värderingar inte stämmer med deras. De har rätt. Internetberoendet fungerar som en drog. Det är mänsklighetens nya lyckopiller. Troligen inte det sista. Sonys mor var en klok kvinna. Faktiskt en av de första i sin omgivning som insåg faran med mobilberoendet. Hon varnade honom förgäves. Min älskade Sony levde i sin ljuva internet kokong. Han hade utvecklat faderliga känslor för sin smartphone. Han lämnade den aldrig ensam även då han behövde gå på toa.

8


Hans verklighetsuppfattning frodades bakom telefonskärmen. Allt roligt, spännande och intressant i livet fanns där inne bakom den lilla, mörka glasfyrkanten. Det dröjde inte länge förrän jag gjorde likadant. Vi slutade prata, vi slutade tänka, vi slutade älska, vi nästan slutade äta. De flesta av dygnets tjugofyra timmar blev ett evigt pillande och scrollande i våra mobiler eller datortangenter. Men roligt hade vi! Mycket roligt! 2 SONY Egentligen heter jag inte Xperia och min mördade pojkvän hette inte heller Sony. Men vem vill behålla sådana banala namn som Anna och Robert, när man kan imponera på Facebook med trendiga Xperia och Sony? Tänk er. Det klingade ju så romantiskt. Så upplyftande. Sony och Xperia! En fantastisk kärlekssaga! En ljuv smartphone-romans under en skyddande digitalhimmel. Min älskade Sony blev min första och enda kärlek fram till denna dag. Han var snäll och trogen. Hjälpsam och offervillig. Han brann för allt som vår kärlek behövde, även om det i själva verket inte var mycket mer än att försöka leva för varandra i en omgivning som vi inte begrep mycket av. Jag tror inte att vår omgivning begrep sig på oss heller. När vi blev ett par var jag sjutton och han nitton. Han var inte stor eller kraftig. Muskler och gym var inget

9


för honom, inte sport, kultur, konst eller böcker heller. Jag tror att de en eller två böcker som lärarna i skolan tvingade honom att läsa (om han verkligen läste dem) var de enda och de sista. Politik avskydde han, geografi och historia var onödiga besvär, sociala frågor låg bortom hans sfär. Men han älskade naturen och allt levande i den förutom inskränkta individer, nationalister och moralister. Han fann näring och mening i det så kallade digitala livet: datorer, mobiltelefoner, elektroniska apparater, hemmabio på kvällarna och Facebook resten av tiden. Han var arbetslös dessutom, men rolig var han. En formidabel berättare. En ständigt skojande ung man som hade hoppat av från ett ”gymnasie-gulag”, som han sa, för att konfrontera det riktiga livet och bli något. Gärna en kändis i showbusiness med Porsche i Stockholm och villa i Los Angeles. Han behövde inte göra något, tyckte han. En vacker dag skulle det sorglösa livet ändå falla över honom som en gigantisk hamburgare från en molnfri himmel. Apropå ”falla” kom jag plötsligt på en av hans otaliga anekdoter. En historia om saker som faller från skyarna. En dag efter tre timmars stirrande i våra mobiler sa han: ”Du, Xperia! Vet du varför människor i gamla bilder och målningar tittar upp mot himmelen?” ”Så klart vet jag det. De sökte ju sin Gud. Att stirra upp mot himmelen och hoppas på att Gud skulle se dem och tänka på dem, var ofta deras enda tröst.” ”Precis. Men numera ser man knappt någon titta upp, de flesta stirrar ju ner i sina telefoner, eller hur?

10


Hur kunde det bli så? En timme utan det, känns som en katastrof, en dag utan, som döden. Bokens unga par Anna och Robert (alias Xperia och Sony) är redan fullfjädrade internet fundamentalister. BEGRAV MIG MED MIN SMARTPHONE är en sorglustig uppgörelse med internetfenomenet, men också en dramatisk appell till världens alla ”Greta Thunberg” om ännu större engagemang i kampen mot miljöförstöringen och armodet i världen.

Christos Sourlos gick på 70-talet i Christer Strömholms Foto och Dokumentärfilmskola samt Konstfack. BEGRAV MIG MED MIN SMARTPHONE är hans sjätte bok.

Profile for Smakprov Media AB

9789179697594  

9789179697594  

Profile for smakprov