DEL 1
Den gamla gatan
1.
Martin Birck var ett litet barn. Han låg i sin säng och drömde.
I drömmen var det sommar.
Martin höll sin mor i handen och de gick längs en väg. Där växte vackra blå och röda blommor.
– Du får bara plocka de blå, sa hans mor. De röda är giftiga.
Martin släppte hennes hand för att plocka en blå blomma åt henne.
Han luktade på den.
Men då såg han att den var röd!
Otäckt, giftigt röd.
Han slängde den på marken och trampade på den.
När han vände sig om var hans mor borta. Han ropade på henne: – Mamma, var är du? Varför gömmer du dig?
Allt det vackra i drömmen försvann och Martin blev stel av skräck. Han försökte skrika, men kunde inte.
2.
När Martin vaknade stod hans mor vid sängen. Hennes blick var ljus och leende.
– Upp med dig, din lilla sjusovare,
sa hon. Maria har redan gått till skolan.
Martins storasyster Maria var nio år.
– I dag ska du ju plocka päron med de andra barnen på gården, sa modern.
Sedan gick hon ut.
Martin var ännu sömnig och låg kvar i sängen.
Solen sken in genom fönstret.
Dörren till köket stod på glänt.
Genom det öppna fönstret i köket hördes sång. Det var portvakten Häggbom, som var full och sjöng en visa.
Klockan i salen slog nio och Martin hoppade upp.
Han sprang fram till fönstret för att titta på päronträdet.
Uppe i trädet satt Häggboms pojkar och kastade ner päron. Under trädet var en massa barn som slogs om frukten.
En bit ifrån stod lilla Ida Dupont.
Hon var för blyg för att gå fram.
Martin drog på sig kläderna och rusade nerför trapporna.
Han kom ut på gården, fick tag i ett päron och lade det i fickan.
Snart var det slut på päron i trädet. Alla barn ropade och hurrade.
– Ett sådant oväsen! sa fru Häggbom. Ner från trädet, lortungar.
Sedan började hon gräla med en annan fru, som också var på gården.
Att gräla roade dem, och folk slog upp sina fönster för att lyssna.
Till sist ropade någon: – Sch! Kanslirådet kommer!
Det blev alldeles tyst. Kanslirådet var husets finaste hyresgäst och hade den största våningen.
Han gick trappan ner till innergården och såg viktig ut. Han var klädd i rock och bar en portfölj i skinn.
När han gick ut från gården smög
Martin och Ida efter honom. De höll varandras händer.
3.
Ute på gatan stannade Martin och
Ida och blinkade mot solen.
Längs gatan stod trähus. Deras hus var det enda stora stenhuset.
Mitt emot låg ”Långa raden”, ett smutsigt, grått hus. Där bodde bara fattigt folk. Fruarna i stenhuset kallade dem patrask.
Det var lugnt ute på gatan. En häst stod framför sin kärra och åt havre. Kyrkklockan slog. – Där kommer getgumman, sa Ida och pekade.
Gumman hade två getter med sig.
– Och där kommer lumpgubben, sa Martin.
Gubben gick hukande med sin käpp och en stor påse på ryggen.
Två fulla män kom vinglande ut från krogen.
En polis gick fram till en flock höns
som kom ut från Långa radens gård.
Han började mata dem med bröd.
– Vad ska vi göra? frågade Ida.
– Jag vet inte, sa Martin.
Han tog upp päronet ur fickan.
– Vill du ha mitt päron? sa han.
– Vi kan dela, sa Ida.
De bet varsin tugga.
Nu var det någon som ropade på Martin.
I nästa stund kom hans mormor ut genom porten. Hon bodde med Martin och hans familj.
– I Herrans namn, Martin, sa hon och tog honom i handen. Ska du inte tvätta dig, och äta frukost?
Martin skrattade och följde med mormor in på gården. Där var det nu alldeles lugnt och stilla.
Martin Birck växer upp i Stockholm i början av 1900-talet. Barndomen är lycklig och full av lek.
Vi får följa honom genom ungdomsårens funderingar kring moral och religion, till medelåldern och arbetet på ämbetsverket.
Martin drömmer om att bli diktare och att möta kärleken, men har svårt att bli fri från tidens traditioner.
Det här är en bearbetad version av Martin Bircks ungdom. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.
