Vad heter du? Vetinte!
Helena Adrian
Versen (sid. 87) ur Far jag kan inte få upp min kokosnöt av Povel Ramel publiceras med tillåtelse av Povel Ramel-sällskapet. www.povelramelsallskapet.se
Vad heter du? Vetinte! Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Helena Adrian | © Illustration: Carl Adrian Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-861-3
Vad heter du? Vetinte! Helena Adrian
En eftermiddag Onsdagens skolstart hade skjutits upp och sommarlovet avslutades med en veckas förlängd ledighet. Om det var lärarbrist, ohyra i lokalen eller något annat som låg bakom att skolan inte kunde starta i tid visste inte barnen. Många hade längtat tillbaka till skolan och blivit lite besvikna över att få vänta en vecka till. Andra tyckte att det var skönt att få lite extra ledighet. Den här veckan skulle komma att bli ovanligt händelse rik, i alla fall för en ljushårig tjej med en tofs på varje sida. Hon hade längtat efter att skolan skulle börja. Nu gick hon på fritids och det var också roligt. – Inte det! Ropet följdes av en djup suck från baksätet. Flickan skakade på huvudet och håret yrde. Just
5
nu hängde det mesta utanför snoddarna. Det brukade bli så efter en livlig dag på fritis. – Snälla gumman. Vi ska bara handla lite. Mamma bad snällt. Hon var trött efter en hel dag på jobbet med möten och prat. Hennes hår hängde redan, utan tofsar. Hon önskade att hon hade fått åka hem direkt, kanske krypa ner i ett varmt bad. Men de måste handla. Kylskåpet var tomt. Det behövdes både frukostmat och middagsmat. Flickan ville också åka hem. Hon hade bakat paj på fritids som de ätit och ville inte alls stanna för att handla rödbetor och korv. Nu stod de still. Hon spanade ut genom rutan. Typiskt. Mamma väntade på bästa parkeringsplatsen, en bil var på väg att backa ut från den. Men det gick långsamt. Det skakade till och det hördes ett ljud som när man knycklar ihop en folieform. Skaket följdes av mammas argaste röst och ett riktigt fult ord. – Nu sa du ett fult ord, mamma! Flickan fnittrade från baksätet. Hon var nöjd med att det den här gången var hon som fått säga 6
till. Men mamma verkade inte höra. Hon stirrade rakt in i backspegeln och röt. – Vad i hela friden tar du dig till? Den som satt i bilen bakom hörde förstås varken svordomen eller mammas fråga. En gubbe dök upp vid sidan om bilen. Han knackade på dörren och mamma tryckte ner fönstret, men bara en liten bit. Gubben var också arg. Det kändes säkrare med ett nästan stängt fönster och att gubben som skrek var utanför. – Du skulle ju köra! – Du körde på mig bakifrån! sa mamma. – Jag hade inte kört på dig om du hade flyttat på dig. – Jag stod faktiskt stilla och väntade på en ledig plats. Mannen ryckte i bildörren. Han verkade inte vara nöjd med att bara få prata med mamma genom en liten glipa i fönstret. Ville han kanske slåss? Dörren var som tur var låst. Gubben såg faktiskt farlig ut. Flickan höll andan så hårt att det spände i ryggen. Till slut var hon tvungen att andas och drog ett djupt andetag. 7
– Du skulle kört. Hade du åkt vidare hade jag inte rullat in i dig, skällde han. Mamma suckade, stängde fönstret, öppnade dörren och klev ut. – Nej, vad gör du? viskade flickan för sig själv. Hon såg mamma prata med den arga gubben. Han vevade med armarna, och hans röst trängde ända in i bilen även om det inte gick att höra orden. Hon såg mamma backa. Och mannen följde efter. Flickan blundade hårt och vågade inte titta. Men samtidigt, flickan ville ju veta hur det gick. Med handen framför ögonen gjorde hon titthål mellan fingrarna och såg vad som hände. Dörren rycktes upp och mamma satte sig i förarsätet. – Det var en galen man! Han måste ha varit jättehungrig så arg som han var. – Var han farlig, arga gubben? – Nej. Mamma strök en hårslinga från ansiktet. – Han var bara arg, kanske mest arg på sig själv. Det skulle jag varit om jag kört in i en annan bil som stått stilla. 8
– Vad hände med vår bil? – Det blev en ful buckla där bak. Vi får lämna in bilen på verkstan, och arga gubben får betala. Nu parkerar vi och går in och handlar. – Vad ska vi handla? avbröt dottern. – Allt, pustade mamma. Mjölk, ägg, bröd. Jag har en lång lista. – Och glass! Hon log försiktigt, höll tummarna och hopp ades trots att det inte var lördag. – Det får bli efter maten då. Mamma log tillbaka. – Men då måste du följa med, fortsatte hon mjukt. Det gäller att ge och ta! Mamma puttade upp axelremmen från datorväskan på axeln med ena handen och tog flickan i den andra. De lämnade bilen och gick in i butiken där mamma styrde stegen mot raden av kundvagnar. – Kan inte jag få åka i vagnen? – Nej, du är alldeles för stor. Vi går tillsammans. Titta här! Det är extrapris på tacomix. Flickan tittade på stället med kryddor och 9
burkar. En stor korg med färgglada påsar. Hon stannade till. Böjde sig ner och tittade med stora ögon. Under korgen ringlade en smal, slät och svart orm. Den rörde sig sakta. Ingen annan än hon verkade lägga märke till den. Den rörde sig i mjuka sicksack-formade rörelser bort från tacopåsarna mot hyllan med hårschampo och tvål. Ormen ökade farten. Flickan följde den med blicken. Hon tog några snabba steg strax efter den smala svarta. Och några till. På ett ögonblick hade hon flyttat sig förbi glödlampor och b atterier. Det gick snabbare nu. Ormen hade verkligen fått fart. Flickan behövde nästan springa för att inte förlora den ur sikte.
10
Hon tvärstannade. Ormen inte bara ringlade, den reste sig rätt upp i luften. Hon drog efter andan när den i stadig fart gav sig av mot taket. Så fastnade blicken på en gubbe i blå kläder som satt högst upp på en stege. Han snurrade upp ormen på ett stort hjul. Flickan förstod ingenting. Hon rynkade pannan. En orm på en rulle? Nej! Axlarna sjönk i samma takt som humöret. Det var bara lur. Det var ingen orm. Ormar har inte heller kontakter man kan sticka in i väggen längst bak på kroppen. Hon vände sig besviket om. Var fanns mamma? Stod hon inte där borta? Där längst ner i gången? Där var en kundvagn, och bredvid den stod en person med svarta byxor och svart kavaj, precis
11
sådana som mamma hade. Flickan sprang förbi ketchupflaskor och senapsburkar. – Mamma! Mamma! Kvinnan i svarta kläder vände sig om. Flickan tvärstannade. – Jag trodde att du var min mamma. – Åh, har du kommit bort? – Nä, jag är här men mamma är borta. Kvinnan tittade på flickan och log. Hon la huvudet på sned. – Då kanske vi ska leta reda på din mamma. Flickan tittade ner i golvet. Hon hade börjat frysa. Hon drog armarna runt kroppen. – Mmm … Kvinnan sträckte ut en hand. – Kom med mig, så ska jag hjälpa dig. Handen som sträcktes fram hade långa, smala fingrar. Blå blodådror förlängdes ut i fingrarna, och huden hängde som om det bara var s kelett under. Längst ut på fingrarna fanns långa, rödmålade naglar, lätt böjda som klor. Flickan lyfte ansiktet mot kvinnan och såg leendet. Gula tänder skymtade fram. Det var stora m ellanrum 12
mellan tänderna. Kanske var det svarta inte mellanrum, utan tänder som skrumpnat ihop? Flickan vågade inte titta tillräckligt länge för att ta reda på hur det förhöll sig. Rädslan hade nu greppet om henne. Hon skrek: – Nej! Utan att vända sig om och se om kvinnan följde efter skyndade flickan iväg. Det enda hon hörde var mammas röst som ekade inne i huvudet: Följ aldrig med någon som du inte känner. Det spelar ingen roll om det är tanter eller farbröder. Flickan skulle aldrig följa med någon. Hon stannade bakom en hylla för att pusta ut. Hjärtat bultade hårt. Hon tänkte på mamma. Hon tänkte på hur varmt och mjukt det var att sitta i s offan i mammas famn. Hon tänkte på hur skönt det var att få en kram. Och hon tänkte på när mamma kom in och sa god natt och stoppade om henne. Mamma var mycket bättre än pappa på att stoppa om. Hon kunde bädda om mycket hårdare. Hon var kanske mer van att bädda. Flickan visste inte. Tänk om hon 13
Skolstarten har skjutits upp med en hel vecka, det innebär att det är sommar i några dagar till. Den här veckan skulle komma att bli ovanligt händelserik, i alla fall för en ljushårig tjej med en tofs på varje sida. Hon heter Matilda men kallas Vetinte. Varför? Det är en lång historia. Så här … Vad heter du? Vetinte! är en berättelse om en sjuårings vardagsäventyr: Om hur en extra sommarlovsvecka kan leda till blodbad på äldreboendet, att man kommer bort i affären eller hittar ett hem åt en sovande ekorre.
www.vistoforlag.se