9789178857708

Marie Holtmar

TVILLINGÖARNA

Tvillingöarna

Tvillingöarna Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Marie Holtmar Omslag & sättning: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-770-8

TVILLINGÖARNA Marie Holtmar

Kapitel 1 Mobilen är borta. Sängen är full av kläder.

Moa låter blicken vandra över rummet. Det är omöjligt att hitta någonting i röran. Hon tittar vidare på skrivbordet, ser bara datorn, en överstrykningspenna och packningslistan. Hon kan snabbt konstatera att mobilen inte ligger i bokhyllan, där står allt i prydliga rader. Svetten pärlar sig i pannan. Hon stegar fram till fönstret, drar upp handtaget och sticker ut huvudet.

Den kyliga kvällsluften svalkar skönt. Var kan mobilen vara? Hon går mot dörren och öppnar den. ”Pappa, kan du ringa min mobil!” ropar Moa. ”Är den borta?” ”Men ja, ring nu!” ”Lugna dig lite.”

Moa går tillbaka till sitt rum, ringsignalen hörs svagt. Det låter som om ljudet kommer från sängen. Moa lyfter undan kläderna och 7

lägger dem på stolen, de ska vikas sedan och hon funderar hastigt över hur mycket kläder hon har som hon aldrig använder. Ingen mobil syns till. Hon lyfter på täcket och kudden, inget där heller. Hon stannar till för att lyssna in ljudet igen. Nu låter det som om det kommer från garderoben. Hon drar upp skjutdörren och där ligger den.

Snapchatgruppen läger är i gång. De snackar om vad de ska packa, vilket godis de ska äta på bussen, när de ska samlas imorgon. Moa knäpper bort chatten, sätter på sin favoritlista och stoppar in Airpodsen i öronen.

Hon bäddar sängen, lägger upp sin väska på den och tar fram packningslistan. De flesta sakerna ligger redan på stolen. Hon lägger ner en sak i taget, tar överstrykningspennan och stryker över vartefter hon packar. Förutom det som står på listan tar hon med sig en täljkniv, kameran och en kompass.

Hon tittar på listan och ler, allt är prydligt överstruket och därmed packat. När alla saker är nerpackade ser det riktigt prydligt ut i rummet igen. Moa lägger sig på sängen, sträcker 8

ut armarna och fyller bröstkorgen med luft.

Hon låter sedan luften gå ut långsamt genom munnen. Äntligen sommarlov, tio veckor av frihet, innan högstadiet börjar.

Dörren går upp och in genom dörren kommer Moas mamma, med händerna fulla av kassar.

Det är så typiskt henne. Nyligen stövlade hon in och pratade högt om att tvätta underkläder, innan Moa hann mjuta micken.

Moa sätter sig upp i sängen och tar ut Airpodsen ur öronen. ”Men, knacka har jag sagt”, säger hon. ”Jag har knackat men du hör inte. Till slut går jag faktiskt in. Jag har handlat sommarkläder åt dig. Kanske något du kan ha med dig på lägret?”

Mamma drar upp en blommig sommarklänning ur den ena påsen och en rosa bikini ur den andra. ”Titta, är de inte gulliga, eller snygga menar jag.”

Moa betraktar bikinin i mammans hand.

Den får henne att tänka på baddräkten som Elin skickade en bild på i Snapchatgruppen. Den var 9

i samma rosa nyans. Aldrig att hon tänker ha något som påminner om Elins kläder. ”Nej, de är sjukt fula. Jag kommer inte ha dem på mig, lämna tillbaka dem.” ”Men vad otacksam du låter.” ”Du vet att jag hatar klänningar och att jag inte vill ha på mig rosa.” ”Du gillar väl rosa?” Mamma slår ut med händerna och pustar högt. ”Jag har alltid hatat rosa.”

Mamma slår ner blicken, stoppar tillbaka kläderna i påsarna och ställer ner dem vid dörren. ”Jag köpte en sak till.” Hon ler hemlighetsfullt, stoppar ner handen i en av kassarna och drar långsamt upp ett par långbyxor. De är mörkgröna och har flera praktiska fickor. ”De tycker du väl om?”

Moa studerar byxorna, precis sådana som hon har önskat sig. Perfekta att ha ute i skogen.

Moa ler stort och släpper inte mammas blick förrän hon ler tillbaka. ”Ja, dem vill jag ha. Jag kan packa ner dem med en gång.” Moa tar byxorna, viker omsorgsfullt ihop dem och lägger ner dem i väskan.

10

”Jag ser att du har packat kläderna jag la fram åt dig på sängen.” Moas mamma pekar mot väskan på sängen.

Moa suckar irriterat. Det lyckliga ögonblicket är förstört. ”Jag ville inte ha hjälp med packningen. Kan du gå nu.”

Till Moas förvåning går mamma, faktiskt.

Hon till och med stänger dörren efter sig. Moa stoppar Airpodsen i laddaren och reser sig för att gå till badrummet. Nu har hon bara necessären kvar, men den delen av packningen är den svåraste. Det molar i magen. Ska hon ta med mammas dyra solkräm i stället för den där fåniga barnsolkrämen som mamma har plockat fram?

Från köket hörs skrammel och radion är på. Moa stannar till när hon hör den skrovliga radiopratarrösten: En man i 80-årsåldern hade gömt en stor summa pengar i sin frys. Han skulle ge pengarna till behövande. I morse när mannen öppnade frysen gjorde han den fasansfulla 11

upptäckten att pengarna var borta. Någon har brutit sig in i lägenheten och tagit dem.

Om någon vet något om detta ombeds man genast kontakta polisen.

Den som har tagit pengarna måste ha vetat om att mannen hade gömt dem i frysen, tänker Moa. Frågan är bara hur personen visste det och vem det kan vara. Det låter som hennes favoritpodd, den om mysterier och olösta fall, fast detta är på riktigt. Det känns nästan som om hon vore en karaktär i den där deckarserien som hon plöjde igenom förra sommaren.

Hon öppnar badrumsdörren, tar fram necessären och packar ner sin tandborste och ett gäng tofsar. Hon tvekar en liten stund innan hon hastigt rycker till sig solkrämen från hyllplanet längst upp. När hon är klar går hon tillbaka till sitt rum, lägger necessären i väskan, drar igen dragkedjan och ställer ner den på golvet. Hon slänger sig på sängen och tar upp telefonen. Ännu fler meddelanden från lägergruppen.

12

Kapitel 2 Linus ligger på sängen i sitt rum, dörren är stängd, trots det hör han hur bråket fortsätter i köket. Han tar sin favoritkudde och trycker den för öronen för att slippa höra. Inget hjälper, bråket går igenom allt. Han känner hur det vänder sig i magen, som om han vill kräkas.

På golvet står hans färdigpackade väska inför morgondagen, han fokuserar på den i stället, koncentrerar blicken på väskans röda färg. Nu är det bara kudden kvar att packa ner. Efter en stund tystnar rösterna i köket. Linus släpper kudden, men snart hörs skriken och de arga rösterna igen. ”Det är ditt jävla fel att det är så här!” ”Du ska alltid skylla på mig!” ”Ta lite hänsyn, men hänsyn vet du inte vad det är!” ”Jag borde dragit från dig för länge sedan!”

De väntar alltid med att skrika på varandra tills Linus har stängt dörren, som om de tror 13

att han inte förstår. Men han hör. Linus hör allt. Nu orkar han inte lyssna längre. Han sätter på sig ryggsäcken, går ut ur rummet, drar på sig ytterkläderna och smiter ut. När han genar över tomten öppnas fönstret och hans mamma sticker ut huvudet. ”Vart ska du? Ni åker väl inte förrän imor­ gon?” ”Det är ändrat. Vi ska åka nu.” ”Jaha, okej. Ha det bra gubben!” Mamma stänger fönstret efter sig och Linus hör hur bråket fortsätter.

Han fortsätter gå över tomten. Varje andetag är en ansträngning. Det är som om syret i luften är slut. Han stannar till för att hämta andan innan han fortsätter mot Eriks hus. När han närmar sig huset är det som om syret kommer tillbaka.

Erik försöker koncentrera sig på packningen, men det är inte det lättaste. Med två halvgalna småsyskon som hoppar runt, klättar på allt och flyttar viktiga saker. ”Mamma, hämta vildarna! Jag måste packa nu”, ropar Erik.

14

Eriks mamma kommer in i rummet, ser sig omkring och pustar ut alldeles för högt för att det ska kunna misstolkas. ”Kom nu, Erik måste få packa i fred.” ”Vi vill inte! Vi vill vara här”, säger ena lillebrorsan och tar ett skutt rakt från sängen mot Eriks rygg. Erik tar honom på ryggen medan mamma tar den andra lillebrorsan i handen. ”Kom nu så gör vi lite play doh”, säger hon.

Med brorsan på ryggen springer Erik till köket för att släppa av honom där. När han kommer tillbaka till sitt rum igen låser han efter sig, för säkerhets skull. Mamma hatar när han låser in sig, hon säger att det är farligt ifall det skulle börja brinna i huset. Erik ler för sig själv. Hon är nog mest orolig för att han inte ska komma ut igen, eftersom han har både datorn och mobilen därinne.

Det är totalt kaos i rummet, saker överallt.

Var är packningslistan nu då? Han letar men hittar den ingenstans. Han tar upp sin telefon och frågar i chattgruppen om någon kan skicka bild på den. Det tar inte många sekunder, så har Aisha skickat en bild på listan. Erik blir varm 15

inombords, skickar en GIF som säger tack tillbaka. Han lägger ifrån sig telefonen, tar fram väskan och börjar packa.

Någon rycker i handtaget. Erik ler triumferande. Men så knackar det i stället. ”Vem är det?” ”Det är Linus, varför har du låst?”

Erik öppnar dörren och släpper in honom.

Linus blick flackar runt. Han är röd runt ögonen och blicken är glansig. ”Kan jag sova här?” frågar han.

16

Som Moa har längtat efter lägret på Tvillingöarna.

Aisha, Erik och några andra från klassen ska också följa med. Allt hade känts magiskt om det inte vore för att alla blivit så förändrade, tänker Moa. Hon packar ner täljkniven, kompassen och digitalkameran. Hon tänker inte bry sig om att Aisha verkar tycka att friluftsliv ochner äventyr i skogen Moa och Aisha tar sällskap till hamnen därär töntigt.

Det är båten som skasnarare ta demperfekta ut till önintressen ligger. att ha när man ska till en öde ö, tycker Moa. Nu är det hennes ”Har du packat några egna saker?” frågar tur att glänsa!

Moa Honivrigt. anar inte hur rätt hon har …

Kapitel 3

”Jag har packat flera böcker. Pallar inte att leka larviga lekarrånad hela på tiden.

Kommer läsa när En man har blivit en stor summa pengar.

Polisen jagartid”, rånarna vi får egen svararsamtidigt Aisha. som molnen drar sig in över börjarkompass blåsa upp till ”Jag harTvillingöarna. packat med Det täljkniv, och storm.

Ingen för kan att lämna ön innan ovädretön. dragit lite annat kunna upptäcka Jag förbi. vill Lägergänget slängs in i ett äventyr där de ställs inför inte bara bada och sola”, säger Moa. utmaningar som prövar både vänskap, samarbete och ”Okej”, svarar Aisha. mod. Ingen lämnas oberörd.

Hon låter inte det minsta entusiastisk över att upptäcka ön. Moa känner en olustkänsla i maggropen, precis som hon brukar göra när hon känner sig ledsen eller besviken. Hon hade hoppats att Aisha också ville upptäcka ön, men nu verkar det inte så. Hon får göra det själv, som så mycket annat nu för tiden. Alla hon tycker om att vara med har blivit som förbytta.

www.vistoforlag.se