9789178857197

GUDRUN WALLTE

Tapetblomman

Tapetblomman Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Gudrun Wallte Grafisk form och sättning: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-719-7

GUDRUN WALLTE

Tapetblomman

Prolog Aldrig trodde jag att jag skulle skriva den här boken. Särskilt när jag tänker på att den senaste berättelsen jag skrev, var en uppsats i grundskolans årskurs åtta. Visst har jag haft tankar på att skriva min barndomshistoria men det har bara stannat som en avlägsen idé.

Blotta tanken på papper, penna och dator har alltid slutat med olust och motståndskänslor.

När ett av mina barnbarn enträget ber mig skriva om den familj jag växte upp med, som bara är skuggfigurer i hennes värld. Då köper jag en dator och sätter mig ner.

Efter tio sidor kom skrivglädjen som stundtals dämpades av självkritik.

När boken var färdigskriven började jag tänka på min morfar. Han som ville skriva sin egen stora och äventyrliga berättelse om kärlek, krig och fred. Till sin hjälp hade han en Olivetti skrivmaskin. Morfar som kunde skriva underbara brev till sin dotter, som hon läste om och om igen. Han som umgicks med sin tids litterära personer. Jag tror att han ler i sin himmel när han tänker på mig som … skrivit min egen bok!

FAGERSTA 1955

1 Det är mörkt i rummet när jag vaknar och undrar var jag är. Glada röster och porslinsklirrande hörs från rummet intill och jag kommer ihåg att jag är sjuk och får ligga i mammas och pappas säng.

Det är våra finska grannar som är på besök och spelar kort i köket.

Hur ska jag få mamma att förstå att jag behöver kissa nu, och inte kan vänta? Jag försöker skrika på henne och överrösta de vuxna som sitter i köket men ingen hör mig. Fast jag skriker flera gånger är min röst alldeles för svag. Då kommer paniken för det går inte att kissa i sängen när man nyss fyllt sju år.

Dörren till köket står på glänt och genom ljusspringan föreställer jag mig att jag tar mig dit. Då kan jag skjuta upp dörren så att dom kan se mig och ta mig till toaletten. Problemet är att jag har ont i ett ben, och jag kan inte stå eller gå.

Men kravla till sängkanten och trilla ner på golvet går bra, fast det gör lite ont. Sedan är det bara att åla över golvet och skjuta upp dörren. Mamma är den första som ser mig och skyndar fram och lyfter upp mig i sin famn. Hon förklarar för grannarna att jag är sjuk, febrig och att doktorn varit hemma hos oss för ett par dagar sedan.

Doktorn trodde det var en kraftig förkylning som går över om några dagar. Våra grannar ser lite förvånade ut men tycker mycket synd om mig och hoppas på snabb förbättring. Mamma bär mig till toaletten och stoppar mig sedan i säng.

Det har blivit morgon och jag har dragit en svart kofta över ögonen för jag tål inte ljuset, som flödar in från den öppna köks­

9

dörren. Mamma kommer in till mig, drar undan gardinerna för fönstret och rullar upp rullgardinen. ”Är det morgon eller fortfarande natt?” frågar jag och blundar under min kofta.

Nu blir mamma riktigt orolig och rusar ut till pappa och skriker att jag har blivit blind! Pappa blir också orolig. Han undrar om den läkare som har undersökt mig har haft rätt. Tänk om det inte alls är en förkylning, utan något helt annat? Själv har han hört att den doktorn har rykte om sig att vara slarvig och kallas för cykelreparatören.

Ambulansen kommer sent på förmiddagen. Mamma är nervös när hon berättar att vi ska åka till ett sjukhus som ligger i en stad som heter Västerås. Sjukvårdarna lägger mig på en brits och bär ut mig nedför husets trappa. Den med en järnstång, som vi barn brukar åka kana på. När jag lyfts in i ambulansen står alla mina kompisar och tittar nyfiket. Dom hojtar, skrattar och frågar vad det är som händer.

Jag i min tur undrar varför dom är så pigga och glada. Jag vill också vara pigg och glad. Precis som jag var för bara ett par veckor sedan, och sprang omkring i skogen och lekte.

Det är en vacker solig dag och ambulansen flödar i ljus. Det gör ont i mina ögon och i nacken. Mamma lägger en lakansflik över mina ögon, och efter en liten stund somnar jag.

Jag vaknar när vi kommit fram till sjukhuset där jag bärs in i ett undersökningsrum och blir lagd på en ny brits. Doktorn som tar emot oss, spänner ögonen i mamma och frågar varför vi inte kommit tidigare. ”Det här klarar vi inte av”, säger han i vresig ton.

Mamma blir rädd och orolig och förklarar att hon haft kontakt med en doktor, som sa att det bara var en förkylning. Mamma pratar själv med doktorn en stund, sedan säger hon att det är dags för henne att åka hem igen. Hon böjer sig ner över mig, klappar mig på kinden och säger att jag blir hämtad när jag blivit frisk. Jag orkar inte protestera mot att hon lämnar mig. Jag känner mig övergiven och ensammast i hela världen och tårarna rinner till av sig själva.

10

Men jag säger inget.

Britsen jag ligger på i undersökningsrummet är hård och kall.

I taket lyser en stor lampa med ett skarpt sken. Någon har lagt mig på höger sida och jag försöker krypa ihop lite. Bakom mig finns flera vuxna personer. Det är doktorer och sjuksköterskor, tror jag.

Nu börjar den tortyrlika undersökningen. Vassa nålar sticker mig i ryggen och jag vrålar av smärta och chock. Doktorn som sticker mig tycker inte att jag behöver bedövning för att göra ryggmärgsprov.

Han tror att jag är för sjuk för att känna något. Sedan blir allting svart.

Mitt i natten vaknar jag med en främmande tant bredvid sängen.

Hon säger med mjuk röst att jag ska ligga så stilla jag kan och f­örsöka somna om. Rösten är så snäll att jag blir helt varm i magen.

När jag somnar om drömmer jag en konstig dröm. Någon skjutsar mig framför sig i en säng, genom en lång korridor. Det konstiga är att på båda sidorna om korridoren står kommoder med handfat och tvålkoppar. Fullt av gamla människor står vid var sin kommod, tvättar sig och torkar av sig med handdukar. Mest märkligt är att allt är grått. Alla människor är grå, alla saker och hela korridoren är grå.

Det finns ingen färg.

Sängen rullar genom korridoren. Då upptäcker jag henne! Vid en av kommoderna står en grå flicka i min egen ålder och tvättar sig.

Hon tittar allvarligt på mig med en sorgsen blick. Vad gör hon här bland alla gamla tänker jag, medan sängen rullar vidare.

Plötsligt ser jag ett ljust rum längst ner i korridoren. Där är allting i färg. Det är det vackraste rum jag någonsin sett! Det lyser så fint att jag tror att självaste solen flyttat in. Mitt på det skinande blanka golvet står ett brunt runt bord med ett stort fruktfat dignade av olika sorters frukt.

Jag vill så gärna komma dit in, i allt det vackra som finns i rummet, men jag hinner inte för drömmen tar slut.

När jag vaknar på morgonen finns en sköterska hos mig. Hon matar mig, ger mig att dricka och hjälper mig kissa på en platt stål-

11

potta. Senare på förmiddagen kommer en annan sköterska in och frågar om jag har ont i benet? ”Ja”, säger jag och tycker att hon ställer dumma frågor.

Sent på eftermiddagen är det dags för en ny undersökning. Det ska göras ett nytt ryggmärgsprov. Jag är för svag för att orka protestera. Känner mig bara skräckslagen medan jag tänker, varför sa jag att jag har ont i benet? Nu tänker dom göra illa mig igen.

I undersökningsrummet får jag ligga på den hårda britsen. Någon lägger mig på höger sida. Bakom mig står sjukhusfolk. Doktorn har en lugn och snäll röst när han säger att det inte ska göra ont för han har gett bedövning. Då hör jag tydligt hur en av sköterskorna säger: ”Igår var det utan bedövning.”

Doktorn svarar henne: ”Idag är det en annan doktor!”

Undersökningen gör inte ont, men av erfarenhet från förra g­ången vet jag att det kan göra ofattbart ont och jag skriker. ”Märkligt!” säger doktorn. ”Den här flickan anar exakt när jag ska sticka. Det är likadant varje gång jag sticker in nålen.” Doktorn skrattar till över sin egen upptäckt.

Eftersom doktorn tror att jag kan vara sjuk i smittsam hjärnhinneinflammation, får jag fortsätta ligga ensam på mitt rum på sjukhusets nedre botten. Men allt eftersom dagarna går blir jag långsamt bättre.

Nu kan jag kissa på toaletten när min sköterska bär mig dit.

Det är svårt att hålla balansen när jag sitter på toalettstolen, men sköterskan sitter på huk framför och håller i mig. Då upptäcker jag honom!

En pojke i min egen ålder tittar på mig genom det stora höga fönstret. Det är så pinsamt! Sköterskan berättar att han är en känd fönstertittare som trots alla försök att få honom att sluta, så kommer han igen. ”Det är inget att bry sig om”, tröstar hon.

12

2 Det är så skönt att sova, tänker jag när jag vaknar ensam och upp­ täcker att det finns en matbricka över min säng. Ska jag äta själv idag? Utan varma eller barska röster. På tallriken finns potatis, korv och grönsaksstuvning. Stuvningen är gjord på gröna ärter och morötter. Det ser äckligt ut! Maten är kall men jag äter upp potatis och korv ändå. Det är svårare med stuvningen. Tänk om dom blir arga när dom ser att stuvningen finns kvar på tallriken, tänker jag och försöker smaka lite.

Kväljningarna kommer på en gång och i samma sekund kommer min sköterska in och förklarar att hon inte ville väcka mig som sov så tungt. Det är viktigt att sova också, tycker hon med sin snällaste röst.

Sedan händer något oväntat. En sköterska kommer in och säger att jag ska få byta rum och så tar hon tag i sängen och rullar iväg med mig.

Det nya rummet är ganska litet, det finns bara två sängar där. I den ena sängen ligger redan en flicka som ser ut att vara fyra år, precis som min granne Arjas lillasyster. Flickan heter Karin och hon har också hjärnhinneinflammation. Karins säng är placerad närmast dörren, min får stå bredvid men närmast väggen. Det är roligt att ha sällskap av en annan flicka, men jag märker på en gång att vi skiljer oss åt. Inte bara genom ålder. Vi behandlas olika.

Karin är mindre än jag och mycket sötare. Ett litet mörkhårigt, lockigt och charmigt barn som pratar ivrigt och mycket. Själv är

13

Jag förklarar för henne att det är viktigt att pappa får en fin bukett på sin 50-årsdag, men att jag har så lite att köpa för.

Dessutom sitter pappa i soffan och är sjuk. Blommorna är det enda han får idag.

Så glad jag är på hemvägen med en stor vacker bukett i handen. Tänk vad glad mamma ska bli som får ge pappa en så storslagen bukett för så lite pengar.

Sverige, mitten av femtiotalet. En liten flicka läggs in på sjukhus.

Hon drömmer om att börja skolan, sedan drömmer hon om att arbeta med mode. Med en bror som sitter på mentalsjukhus, en pappa som hoppar från jobb till jobb och en morfar som kände Moa Martinsson följer vi sjukhusflickan under de där åren då både hon själv och Sverige är i stor förändring.

www.vistoforlag.se