Poes lägenhet
K
lart var att Poe var tvungen att komma ifrån platsen och vila. Som ett sammanträffande, låg hans lägenhet bara ett kvarter
bort. Daniel och Bertram hjälpte Poe hem. Ynglingen ville inte höra talas om annat. Såklart att han skulle hjälpa Edgar Allan Poe. Vad vore han annars för sorts människa? Hemma i lägenheten lade de den uttröttade Poe i hans säng. Daniel satt på sängkanten, med en lugnande hand på Poes panna. Bertram hade tagit plats på en stol vid fönstret. ”Jag hade alltså rätt”, sade Bertram. ”Ni mår inte alls bra.” Poe skakade på huvudet. Torkade sig om näsan med näsduken. Han hade blivit nästan sjukligt blek vid det här laget. ”Det stämmer”, sade Poe. ”Jag sover så illa, och har gjort så i fem veckors tid. Ni tror väl att jag är galen, men det finns något här i min lägenhet.” Handen på pannan ryckte till. ”Vi tror inte att ni är galen”, sade Daniel. ”Hur kommer det sig att ni tror att det är något i lägenheten?” Poes ögon fylldes åter av tårar. Salt vätska rann över. Föll nerför kinderna i mindre älvar. Daniel fick kämpa för att hålla tillbaka det våta som hotade att tränga fram i hans egna ögon. Han blev varse att Poe också bara var en människa.
16