__MAIN_TEXT__

Page 1


Tidigare böcker av Ulla Högström: Bara en halvtimma kvar 2012 Inte ensam på stranden 2014

Sommarvindar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Ulla Högström Omslag: Alexandra Lundquist, Visto förlag Sättning: Ulrika Slottner, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7885-250-5


Sommar vindar Ulla Hรถgstrรถm


Med den här boken vill jag hedra mina föräldrar Edith och Johan Olofsson, som gav mig en väldigt fin barndom.


Kapitel 1

D

et var mycket att göra på frisersalongen och telefonen ringde nästan oavbrutet. Eva, Jeanette och Helena turades om att svara. De delade på salongen sedan tre år tillbaka och hade oftast fullbokat med kunder. Även om de var lite dyra var stället populärt. Nu när våren närmade sig var det extra hektiskt då alla ville vara fina i håret. Efter att Eva färgat håret på en kund, passade hon på att ringa Anita om aktiemötet kvällen därpå. – Hej Anita, vad bra att du svarade. Ska du åka till Monica i morgon? – Ja, det hade jag tänkt! Ska jag hämta dig utanför din port vid halv sju? – Tack, gärna Anita, vi ses. Jag är på jobbet och håller på med en kund, du är bussig som vanligt. Eva och hennes fem väninnor hade för tre år sedan startat en aktieklubb som de kallade Sexan. Då var Gunnel med, men till deras förtvivlan gick hon ett år senare bort i cancer. Senare döpte de om aktieklubben till Femman. Nu var det Anita, Marie, Pia, Monica och Eva. En gång i månaden hade de möte och de turades om att vara hemma hos varandra. Den här gången var det Monicas tur. Ofta bjöds det på mat och även vin till dem som inte hade bilen med sig. Monica bodde i Majorna och Anita och Eva bodde på Hisingen, nära varandra. Eva brukade få åka med Anita, då hon inte tyckte om att vara ensam ute sent på kvällen. Hon var verkligen mörkrädd.

7


Hemma hos Eva hade kylskåpet gått sönder dagen innan, men det hade varit en man där under dagen och lagat det. Montören hade fått nyckeln av fastighetsskötaren och när han var klar hade han stoppat ner nyckeln i brevinkastet. Det var väldigt rörigt när Eva kom hem så hon var tvungen att städa upp innan hon kunde träffa Anita. Hon ringde väninnan och sa att hon skulle bli en kvart sen. Nu satt de i Anitas bil på väg till Monica. När de närmade sig Hisingsbron var där som vanligt mycket trafik och längre fram på bron såg de att broklaffen var uppe. Det var bara att stänga av motorn och vänta. På vänstra sidan stod spårvagnarna och bussarna i kö. På högra sidan stod alla bilarna och väntade med motorerna på. En del hade inte vett att stänga av motorerna och det luktade avgaser ända in till dem i kupén. Det hände ofta att broklaffen var öppen för att släppa fram båttrafiken på Göta älv och i bland kunde det vara bra om man var sent ute, då skyllde man på bron. När Eva och Anita kommit ut ur hissen på femte våningen och närmade sig Monicas lägenhetsdörr kände de lukten av en god mat som de skulle bli bjudna på. De ringde på dörren och Monica öppnade genast. De var först att anlända. Lite senare kom Marie och sist, som vanligt, Pia. De började med att äta då alla var hungriga efter arbetet och de pratade i munnen på varandra medan de åt, om vad som hade hänt dem sedan de sist sågs. Innan Eva fick sällskap med Lars hade Pia och hon ofta varit ute och dansat tillsammans. På så sätt hade de många gemensamma vänner ifrån den tiden. Eftersom Pia fortfarande träffade deras vänner kunde hon berätta att Tomas jämt frågade efter Eva och undrade vad hon höll på med. På den tiden hade Thomas varit sambo med Pia, en kort tid. Eva var däremot inte det minsta intresserad av honom och det hade han svårt att acceptera. När kaffet kom in efter maten, undrade Anita om de hade hittat några köpvärda aktier. Mötet innan var det bestämt att var och en 8


skulle titta efter några bra aktier, för nu hade de tjugotusen kronor att köpa för. – Marie, har du kommit fram till någon prisvärd aktie? – Ja, jag har tittat på Boliden, men den var ganska dyr. Boliden pratade de om att starta upp igen. Castellum är en bra aktie bara hälften så dyr, men med en bra utdelning. Det är vad jag har kommit fram till. – Vad konstigt, de aktierna har jag följt på textteven den här veckan också, de har gått bra för dem. Castellum bygger hus och har lägenheter som alla vill ha. Mest insatslägenheter, men bra lägenheter, sa Monica. – Pia, har du tittat på några aktier? undrade Anita. – Nej, jag har faktiskt glömt det, ursäkta, ursäkta, sa Pia och viftade ursäktande med armarna. – Eva, har du tittat på några aktier, frågade Anita vidare. – Ja, jag var ganska intresserad av Fingerprint förut, men nu har det gått dåligt för den aktien. Trelleborg är kanske en bra aktie, men lite dyr, sa Eva. Vad har du kommit fram till själv, Anita? – Jag tycker både Boliden, Castellum och Trelleborg är bra aktier. Boliden och Trelleborg är lite dyra, men Castellum är en bra aktie och med en bra utdelning. Ska vi rösta vilken vi ska satsa på? Vi har inte så mycket pengar att de skulle räcka till att köpa två olika. Först röstar vi på Castellum, sedan Boliden och sist Trelleborg. Räck upp handen på Castellum först, sa Anita. Alla räckte upp handen för Castellum, så var det klart. Marie antecknade det i sitt block. Marie var kassör och hade hand om inköp och försäljning. Det blev hundrafyrtio Castellum. Nu var alla trötta efter arbetet och mötet som hade varit lyckat som vanligt. Nästa gång var det Maries tur att ha mötet. De följdes åt till parkeringen. Pia körde hem Marie, och Anita körde hem Eva. När Eva kom in i lägenheten ifrån aktiemötet ringde mobilen. Det lät som en man som stönade. Hon suckade och stängde av. ”Vad mycket knäppskallar det finns”, tänkte hon, hängde upp sin kappa och skulle just ta sin väska ifrån hallbordet när hon såg att 9


källarnycklarna låg där. Vad konstigt, hon som inte hade varit nere i källaren på länge? Hon hängde tillbaka nycklarna på sin plats i nyckelskåpet. Hon blev stående en stund och funderade på hur de hade hamnat där. Skåpdörren var alltid stängd och trög att öppna. Hon skakade på huvudet och la på säkerhetskedjan på dörren och gjorde sig i ordning för natten. När Eva gick och funderade på något som hon tyckte var lite knepigt, ville hon gärna ringa och tala med någon. Oftast blev det Anita hon ringde till och på lunchrasten nästa dag ringde hon henne. – Hej Anita, när jag kom hem igår kväll från aktiemötet, låg mina källarnycklar på hallbordet. Jag har inte varit nere i källaren och använt nycklarna, de låg inte på hallbordet när jag gick och när jag kom in i lägenheten ringde mobilen med en karl som stönade. Tycker inte du att det var konstigt? – Jo, det tycker jag. Du kanske rev ner dem när du hade bråttom och skulle iväg igår, kanske du hade glömt det, men visst är det konstigt. Tror du verkligen att någon varit inne hos dig, det är inget annat som fattas? Finns det några märken på din ytterdörr? – Nej, jag har tittat efter. Kan jag verkligen ha varit så virrig att jag hade glömt det? Men jag hade inget ärende in till nyckelskåpet. Nu kommer min nästa kund som ska klippa håret, vi hörs Anita. Eva tänkte ibland på hur källarnycklarna hade hamnat på hallbordet den kvällen. Hon ringde Lars. – Hej Lars, har du varit nere i min källare? Du kommer väl ihåg att jag berättade att källarnyckeln låg på hallbordet när jag kom hem ifrån aktiemötet. – Nej, vad skulle jag där att göra, svarade han. – Jag går och funderar på hur nyckeln hade hamnat där, jag kan inte släppa det. – Ja, det är underligt. Ibland ringde mobilen med en stönande man, men hon stängde bara av den och tänkte inte mer på det. Eva hade haft sällskap med Lars i ett halvår, men hon hade börjat 10


att tröttna på honom. Hon ville träffa sina vänner, gå ut dansa och ha roligt. Han ville bara sitta hemma framför teven och titta på idrott vilket inte Eva alls var intresserad av. Hon hade funderat på att göra slut med honom, han var ju mer intresserad av teven än henne. På lördagen när de träffades hemma hos henne gjorde Eva slut och han blev alldeles förtvivlad och sa att han skulle ändra sig. Eftersom han var så ledsen, sa Eva att de kunde försöka igen.

11


Kapitel 2

A

nna, Evas väninna hade nyss kommit hem ifrån Spanien. De hade bestämt att träffas på Brasserie Lipp nere på Avenyn den här söndagen. ”I kväll fick det inte bli så sent som det brukade bli”, tänkte Eva då hon redan klockan åtta morgonen därpå hade en kund. När Eva kom in på restaurangen, såg hon att Anna hade kommit. De hade varit kamrater sedan första året i skolan och det var alltid roligt att träffas, men nu för tiden var Anna bofast i Spanien. Eva hängde av sig kappan och gick fram till henne och de kramade om varandra. – Fy vad det regnar och blåser ute. Hur ser jag ut i håret? – Det är okej, tänker du att ha långt hår nu igen? sa Anna. – Egentligen inte, har bara inte haft tid att klippa mig. Vad roligt att se dig, det var ett tag sedan! Hur är det att arbeta nere i Spanien, nu har du arbetat där snart i ett år? – Det är jättebra tycker jag, så gott som vackert väder varje dag. All denna fina frukt och grönsaker som jag handlar på marknaderna, maten är billigare och man är ute mer där än här. Funderade inte du också på att söka arbete där, Eva? – Jo, jag tänkte det ett tag, jag har ju inget som binder mig här. Kanske plötsligt en dag flyttar jag också dit ner, man vet aldrig. Just nu har vi massor att göra, alla vill vara fina i håret nu till våren. Nu blev de avbrutna, servitören kom och undrade vad de skulle äta. De tog upp matsedeln och tittade efter vad som fanns. Anna och Eva satt en stund och tittade och båda bestämde de sig för torsk, potatis med en god sås, grönsaker och en flaska vitt vin.

12


De pratade, åt och drack gott vin till maten. Anna berättade för Eva om allt roligt hon hade haft där nere i Marbella. Eva kände väl till Marbella, hon hade varit där flera gånger. Som vanligt hade de mycket att prata om och kvällen gick fort och när de tittade på klockan var den redan kvart över elva. Det regnade fortfarande när de kom ut, det hade regnat hela dagen. Egentligen tyckte inte Eva om att åka hem så sent på kvällen. De skildes åt och Eva gick till Valand och tog spårvagnen till Hisingen. När spårvagnen närmade sig hållplatsen där hon skulle gå av, såg hon att klockan nästan var tolv. Hon spanade alltid in vilka passagerare som åkte med i spårvagnen så här sent på natten. Där fanns tre kvinnor och två män. ”Undrar om de också skulle gå av här?” Hållplatsen därefter var ändstation. Medan Eva stod och väntade på att spårvagnen skulle stanna, tittade hon ut genom fönstret. Ute var det mörkt och regnet piskade mot fönsterrutan, där hon såg sin egen spegelbild. ”Varför skulle det alltid bli så här sent”, tänkte hon som var så mörkrädd. Om en kvinna gick av samtidigt som hon och gick åt samma håll då kunde hon känna sig lite tryggare. Var det en man däremot, kunde hon bli påmind om alla våldtäkter hon läst om i tidningarna och som ofta inträffade sent på natten. Efter att Eva gick av spårvagnen vände hon sig om för att se om det var någon mer som gått av vid hållplatsen, men hon kunde inte se någon. Det var helt tyst omkring henne. Hon hade nu fällt upp sitt paraply och skyndade sig hemåt. Regnet öste ner och stora vattenpölar hade bildats överallt. Nu gällde det att inte bli våt om fötterna. Hon önskade verkligen att hon hade haft råd med en bil. På hemvägen tänkte hon på allt som Anna hade berättat, då hon hörde steg bakom sig. Eva vände sig snabbt om för att se efter om hon kunde se någon, men det var ingen där. Det var väl inbillning eftersom hon var så rädd och spänd. Lugna ner dig, sa hon till sig själv, samtidigt som hon skyndade på stegen något mer. Eva nästan småsprang nu. På ena sidan av trottoaren där hon gick fram, fanns det trevåningshus och på andra 13


sidan mellan sig och gatan växte det höga träd. Ett par gånger såg hon sig inte riktigt för utan sprang ner i två stora vattenpölar och kände hur våt hon blev om fötterna. Konstigt, nu hörde hon åter steg bakom sig. Inbillade hon sig det bara? Hon vände sig snabbt om igen, men såg ingen den här gången heller. Av någon anledning kändes det som om någon gick bakom henne. Varje gång som hon hade vänt sig om, kanske personen gömt sig bakom något av träden? Nu hade Eva börjat springa och fällt ihop sitt paraply för att kunna se bättre vart hon satte ner sina fötter. När hon närmade sig sitt hus började hon leta efter sina nycklar i fickorna, så att hon snabbt skulle kunna låsa upp porten. Varför har jag så mycket skräp i fickorna anklagade hon sig. ”Var är nycklarna?” Hon greps av panik och var nära att börja gråta, så rädd var hon. Nu kände hon dem. Nycklarna hade trasslat in sig i en pappersnäsduk. Äntligen var hon framme vid porten. Eva låste snabbt upp den, gick in och drog igen porten efter sig och sprang uppför trapporna till andra våningen utan att tända ljuset. När hon skulle låsa upp dörren till lägenheten tappade hon nycklarna i trappan. Efter att ha hittat dem låste hon upp dörren och skyndade sig in och lade på säkerhetskedjan. Alltid innan Eva gick hemifrån på kvällen tände hon den lilla lampan på hallbordet, hon tyckte inte om att komma in i en mörk lägenhet. Hon sjönk ner i stolen i hallen med kläderna på. Hennes hjärta dunkade för fullt inne i bröstet. ”Lugna ner dig”, sa hon åter till sig själv. Visst var det många gånger som hon hade varit rädd när hon gått hem sent, men inte som den här gången. Eva sparkade av sig de våta skorna och kände hur blöt hon var om fötterna. När hon hade lugnat ner sig gick hon in i rummet utan att tända ljuset. Hon ställde sig bakom en gardin i fönstret för att titta ner på gatan om det var någon som stod nedanför och tittade upp mot huset, men hon såg ingen. Eva gick tillbaka till hallen och tog vara på sina ytterkläder och strumpor. Nu hade hon tänt både i köket och i sovrummet. Efter det kokade hon vatten till sitt te. Under tiden vattnet kokade upp 14


klädde hon om och tog på sig sin nya röda morgonrock som hon hade köpt till sig själv i julklapp. Fortfarande hängde hennes gamla urtvättade morgonrock kvar på kroken bakom sovrumsdörren. Hon kände det som att hon svek sin gamla morgonrock. Hon tog fram hårtorken och började torka håret som hängde som stripor runt ansiktet. Tankarna gick till Lars som hon halvt om halvt gjort slut med kvällen innan. Det kunde väl inte vara han som var ute och spanade efter henne? Så dum var han väl inte? Det var också några kunder som alltid frågade om de fick bjuda ut henne. Det blev lite tjatigt och hon talade om att hon fortfarande hade sällskap. Sture och Mats var de som var mest tröttsamma, men kanske menade de väl. Det var inget direkt fel på Sture, men han var inte hennes typ. Snygg var han i alla fall. Han kunde knappast ha några svårigheter att träffa andra kvinnor. Eva var lite trött på honom, men han var alltid vänlig emot henne. Eva visste inte riktigt var hon hade honom. Kunde det vara någon av dem som skuggade henne? Eva såg själv bra ut, långt ljust hår, blåa ögon, en och sjuttiotvå lång och trettioåtta år. När tevattnet var klart tog hon fram favoritmuggen ur skåpet, lade i en sockerbit, och hällde i vattnet, tog fram téet, la i en påse och hällde i lite mjölk. Hon gjorde sedan iordning en smörgås och bar in allt i sovrummet och hämtade boken som hon höll på att läsa, ”Så många farväl”. Eva kände att hon var tvungen att gå ner i varv innan hon skulle sova, men hon kunde inte koncentrera sig på läsningen. I stället gick hon ut till hallen för att känna att ytterdörren var riktigt låst och säkerhetskedjan låg på. Därefter kröp hon ner i sängen. Det var svårt att somna, det var många tankar som snurrade runt i huvudet på henne. Kunde det vara Sture? Klockan måste hunnit bli två innan hon somnade. ”Hoppas jag inte försover mig i morgon”, var det sista hon tänkte. Eva var sen som vanligt när hon kom till salongen, men det visade 15


sig att kunden också var sen. Hon skyndade sig att hänga av sig ytterkläderna och ta på sin skyddsrock. Gick in i köket där redan Jeanette och Helena satt och drack kaffe. Eva gick och hämtade kaffe till sig också, hon ville så gärna berätta för dem hur rädd hon hade varit när hon gick hem ifrån spårvagnen natten innan. De tyckte också att det var konstigt. Tänk om det var Sture? Han var lite underlig, de visste inte riktigt var de hade honom. Eva hann precis dricka upp sitt kaffe innan kunderna började komma. Vid tio-tiden ringde Anna och frågade om Eva hade kommit hem väl. Fast just då var hon upptagen av en kund och lovade att ringa henne senare. Återigen började hon tänka på om det kanske varit inbillning, men hon hade känt det så påtagligt att det var någon som gick bakom henne. Hon kunde inte släppa den känslan. Kvinnan, som hon färgade håret på, kände hon sedan tidigare, därför berättade Eva för henne vad som hade hänt. – Varför har du inte med dig pepparspray i fickan? Du kan spraya personen i ansiktet om du skulle bli överfallen, det har alltid jag med mig, sa hon. Under tiden som kunden satt med färgningen passade Eva på att ringa till Anna, då hon ville berätta hur rädd hon hade varit när hon gick hem ifrån spårvagnen. Frampå dagen ringde Lars och var orolig. Han visste att Eva skulle träffa Anna kvällen innan och ville veta om hon hade kommit hem väl? Han hade läst i tidningen om en våldtäkt i närheten där Eva bodde, samtidigt undrade han om det kunde bli riktigt bra emellan dem igen? Hon hade varit fullt upptagen med sina kunder när han ringt och svarade kort att hon skulle höra av sig senare. Hon kunde ju inte stå och diskutera det med honom på telefonen på jobbet. Eva var tvungen att tänka igenom det först. Ville hon att det skulle bli bra igen? De bråkade jämt, kanske de inte passade ihop. Hon hade släppt tanken på Lars då hon stod och tonade håret på en kund, då Eva åter kände att någon stod och tittade intensivt på 16


henne bakom hennes rygg. När hon tittade i spegeln såg hon att det var Sture som stod i kapprummet. Vad gjorde han här idag? Det var ju bara två veckor sedan han hade varit och klippt sig. Han vinkade och ville att hon kulle komma till honom. Eva suckade och ursäktade sig för kunden som hon höll på med och gick bort till honom. – Hej, kommer du? Det var bara två veckor sedan du var här? – Jag hade vägarna förbi och ville höra om du hade haft trevligt igår när du träffade din väninna. Det regnade ju massor igår! – Hur visste du att jag skulle gå ut igår? – Det berättade du sist när jag var här! – Nej Sture, det vet jag att jag inte har gjort. Men jag har inte tid att tala med dig nu, jag håller på med en kund. Jo, vi hade trevligt. Hej då! – Hej då, vi ses snart Eva! Hon tittade efter honom när han gick ut genom dörren. Vad ville han egentligen? Kunde det ha varit han som smög sig bakom henne i natt. Om det nu var någon? Kunde Sture ha tagit reda på var hon bodde? Vad konstigt han bar sig åt!

17


Profile for Smakprov Media AB

9789178852505  

9789178852505  

Profile for smakprov