9789178851997

MASTORHIAS FYRAR PETER UTBULT

MASTORHIAS FYRAR Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2020 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Peter Utbult © Omslag: Alexandra Lundquist

& Istockphoto

Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2020 ISBN: 978-91-7885-199-7

MASTORHIAS FYRAR

PETER UTBULT

KAPITEL ETT

D

ev lyfte upp lyktan i mörkret och dimman och försökte tyda vad det var för något som fanns fyra meter framför honom, i de höga grästuvorna. Det var mycket möjligt att det var en människa, konturerna flackade och först hade Dev trott att gestalten brann. Dock väldigt milt och försiktigt, i svarta spretande lågor, men något ljud hade han inte hört. Hade det, vad det nu var, brunnit, så hade det med all sannolik också skrikit eller åmat sig. Men det var dödstyst i mörkret och dimman.

Klockan var två på natten.

Dev torkade bort imman på lyktan med skjortärmen och tog ytterligare några steg fram. Nu såg han att det var en människa, ett barn, som satt hopsjunken mellan tuvorna i dyn. Kanske var det sex år gammalt och det bar endast en svart kappa med röda snörningar. Barnet grät, det hördes inget, men Dev såg tårarna och hur de rullade ner för de smutsiga kinderna. Stora blänkande och till slut upplöstes de. Han satte sig ner på huk och höll fram lyktan så att han kunde se ansiktet och Dev ryggade med ens tillbaka av det han såg.

Själva ansiktet var i stort sett normalt: där fanns inget i huden eller den övriga skapelsen som var groteskt eller avvikande.

Det var från ögonen det hemska kom. Ett svart flackande sken, mörka torn, förödelse, krig, lemlästade kroppar. Det var som om 5

de där ögonen bar på universums allra mörkaste minnen, och de visade sig för Dev, om än bara för några sekunder. Men han kände att tiden i de ögonen saknade alla gränser. De visade både oändligheten och sekunden.

Barnets kropp var spenslig, de utskjutande benen under kappan var nästan bara skelett och fötterna var smala, skavda, såriga, som om han vandrat i berg och grus. Barnets blick tog inte fäste någonstans utan irrade tomt i mörkret.

Dev satte sig ner på en tuva, ställde ner lyktan och han visste inte vad han skulle göra.

*** Han hade vaknat vid tvåtiden, Dev, precis som vanligt, gått upp för att röka en cigarett med öppet fönster ut mot gärdena. Det var då han hade tyckt sig se något där ute i dimman. Något svart som sakta rörde sig i en cirkel. Först hade han trott det var ett svart irrande får från någon av granngårdarna som irrat sig till hans marker. Han hade fått en mycket obehaglig känsla i bröstet; han hade med ens känt att det inte stod rätt till med vad han såg. Han hade fimpat cigaretten mot fönsterblecket och klätt på sig, tagit fram den gamla fotogenlyktan, tänt den och gått ut i mörkret.

Den senaste tiden hade Dev, som var trettio år gammal, än en gång fallit ut i depression. Allting hade stagnerat och ondskan hade försökt sätta sina klor i honom. Det hade hänt ett otal gånger i hans liv och det låg i hans släkt både på faderns och moderns sida. Men han hade alltid lyckats ta sig ur depressionen genom att mycket mödosamt börja ta sig an sysslor som gav hopp och mening. Arbeta behövde han inte på grund av de flertalet arv som tillägnats honom. Han bodde på gården, utan djur, utan åkermark, bara med dessa underbara gamla hagar och ängar 6

han lät växa fritt under himlen. Så varje gång det hände något utöver det vanliga kände han hur en föråldrad entusiasm spred sig i kroppen.

*** ”Vad heter du pojk?” frågade han dämpat.

Men pojken bara flackade med blicken som om han inte hörde. ”Hör du vad jag säger?”

Pojken nickade svagt. ”Okej bra, det är nog bäst vi försöker komma oss in.”

Dev reste sig upp, ställde sig bakom pojken och körde in händerna under hans armar. Men när han skulle lyfta upp honom inträffade det märkliga att händerna for genom pojkens axlar och Devs händer brände till som om han hastigt kört in dem i en glödande bädd av kol. Han skrek till, tog ett steg tillbaka och pojken föll död till marken.

Sakteliga upplöstes pojkens kropp, huvudet, händerna, bålen, benen och fötterna. Dev såg stirrande på alltsammans, bevittnade hur de där svarta lågorna än en gång uppstod och denna gång förintade pojken. Det enda som låg kvar i tuvorna var den svarta kappan och de röda snörningarna. Dev höll lyktan över resterna som i chock. Han vågade inte vara när kappan.

Efter att ha samlat sig fann han en lång pinne. Han körde in den under kappan och lyfte upp den i luften. Ett svagt väsande kom krypande ur den och efter några sekunder svävade den upp från pinnen. Sedan fullständigt bedövades Devs öron av fågelskri, kappan med snörningarna försvann, förvandlades till en stor svart korp som på ett mycket säreget och klumpigt sätt flaxade bort i dimman.

7

Dev stod häpet kvar med pinnen i ena handen och lyktan i den andra, darrande med hjärtat rotande i bröstet. Efter någon minut sänkte han huvudet och blicken fastnade på det som låg i tuvorna där pojken legat. Där låg ett stort vitt brev. Han petade på det med pinnen och ingenting hände. Det verkade vara ett verkligt brev. Han knackade några gånger med pinnen på det innan han tog upp det med händerna. Det var förseglat med någonting han inte sett innan. Det var stort som en enkrona, flammigt i svart och grått och i mitten fanns vad han tyckte såg ut som en mörkblå låga som faktiskt brann på riktigt.

Han höll brevet i ena hörnet med tumme och pekfinger när han tog sig tillbaka till huset i den täta dimman. Långt bort ylade någonting som ekade mot bergen.

*** Fortfarande något stum av chock lade Dev brevet på köksbordet av ek. Han bestämde sig för att plocka bort plomberingen och fällde ut fickkniven och skar in under plomberingen och lyckades bända bort den. Och i det ögonblick den lösgjordes från brevet försvann själva kuvertet som en liten gul blixt och kvar på bordet låg innehållet; tre stycken hopvikta pergamentsblad. De såg väldigt gamla och sköra ut och det var knappt han vågade vara när dem. Den mörkblå lågan i plomberingen lyste starkare nu.

Försiktigt petade han med ena fingret på ett av bladen.

Ingenting hände. Han vek upp dem, satte sig ner på stolen. På vardera sida om överskriften fanns samma mörkblå låga som lyste i samma slags sken. Han läste den svarta texten:

8

MASTORHIAS FYRAR Före människans tid, där var spunnet utan svordom, den tid som henne skulle omhulda. Vem är hon? Vart kommer hon ifrån?

Den som det fråga skall ej få veta. Den som finner detta brev har aldrig frågat sig det. Därför ska hon eller han det finna och Mastorhias fyrar än en gång brinna.

Den som aldrig pratat i gåtor skall den största gåtan lösa.

Den som tror att tiden finns skall i tiden få vara. Tickelitack är en ankas kvack.

Den som detta brev har skrivit kan inte skriva, genom tanken är detta gjort, genom en diamant skrivet som med en svetslåga.

Detta brev är välsignat av den som inte kan välsigna, därför är det också i sanning välsignat.

Den som sett Mastorhias krig skall med detta brev gå, tills du som nu läser det finner det. Du frågar dig nu vad är Mastorhia?

Vad var den där pojken för någonting? Mastorhia kan vara allting men är det inte. Och din tanke kan också vara allting men är det inte. Och om du tror att allting är möjligt, då kan det också vara du som en gång skrivit detta.

Vad händer om Mastorhias fyrar släcks? Vilka irrar då i mörker? Vad är det då som kommer till liv och vad är det då som dör?

Ditt namn har tre bokstäver, men är det bestämt att du skall ha brevet? Ditt namn är Dev. Men inget som har med Mastorhia att göra känner dig. Eller tvärtom.

Plomberingen som du skar bort med din kniv, lägg den i din mun och låt den där förgå och det du möter skall dig förstå.

Alla flisor du täljt bort ur ditt liv, säg så här: tanken åt mig täljer en skål men flisorna runt jag hellre bär. Alla steg du tagit

9

i ditt liv, säg så här: miljontals steg jag tagit men jag har inte kommit en millimeter. Alla tankarna du haft, säg så här: miljarder tankar jag mött men jag är fortfarande tom. Alla människor jag mött, säg så här: vad vill ni egentligen? Mysterium efter mysterium. Och, säg nu ingenting mer som inte bör sägas.

Aldrig tidigare har du hört talas om Mastorhia. Och nu kommer det namnet att driva dig till målet. Vilket mål? Det vet bara du och den som skrivit detta.

Om tiden igen, du skall förlåta tiden, för den finns troligtvis inte. Så, allt det som hänt har samtidigt inte hänt.

Men du hör ett tickelitack, det är människans uppfinning, att dela in någonting som inte finns.

Att tro att allting är en illusion är också en illusion. När du tar ditt första steg mot Mastorhia, vet då också att du samtidigt står still. Men du säger: jag kommer ju någonstans. Världarna rulla under dina fötter. De kanske kommer någonstans.

Varför skall du då gå? Du svarar: födelsen. Jag svarar inte på den frågan. Jo kanske, tickelitack.

När du läst färdigt denna skrift kommer den att försvinna, men du kommer komma ihåg vartenda ord. Men du får inte tro att det är viktigt att minnas allt, då kommer du förmodligen glömma.

Vad ska du då göra efter detta märkliga brev? Jag svarar dig: Mastorhia.

Det är upp till dig, som alltid, käre Dev. Några sista ord till dig:

NÄR MONSTREN KOMMER TILL DIG, SÄG BARA PYS.

10

Dev lade ner pergamenten och stirrade på dem. Och minsann, de försvann framför hans ögon. Han såg på plomberingen, den såg verkligen osmaklig ut. Men han tog den i sin hand och lade den på tungan och också plomberingen försvann. Nu skulle alltså allt han mötte förstå honom.

Klockan var halv fyra på morgonen. Han satt vid köksbordet och förstod egentligen ingenting av det som hänt, samtidigt som han begrep allting i minsta detalj. Plötsligt blev han sjukligt trött och sömnig. Han masade sig upp till övervåningen och sovrummet och lade sig med kläderna på och somnade genast. Och ett ljuskast svepte plötsligt över honom från fönstret. Men där fanns ingenting utanför.

*** Dev högg ved. Det fanns egentligen inte mycket han älskade, men att hugga ved älskade han. Han fick ur sig aggressioner och depressionen tycktes för stunden dra sig tillbaka som en innandömligt ebb. Han kunde hugga i flera timmar i sträck, speciellt när han funderade på något, och det gjorde han minst sagt nu.

Mastorhia ekade i hela nervsystemet. Hur skulle han söka efter det? När han inte ens visste vad det var eller var det låg. Till någon polis skulle han inte gå, han skulle bara blivit remitterad vidare till psyket.

Efter två timmar lade han sig ner på vedhögen och stirrade upp i den gamla ladans tak där duvorna höll till. Duvorna kanske vet vad det är fråga om. Och precis när han tänkte det sket en duva honom på ena kinden. Ja det var svaret tänkte han.

Han torkade bort skiten.

Skulle han vidta en vandring till Mastorhia eller skulle han

11

söka den i sitt inre? Han hade faktiskt ingen aning. Eller hur var det nu? Tyckte han sig ändå inte veta precis hur han skulle göra.

Det kanske han visste. Det är upp till dig, som alltid, käre Dev. I själva verket kanske han visste precis vad Mastorhia var.

Kanske hade han varit där en gång, eller så inte. Kanske visste han mycket väl vad det hela rörde sig om och vad de där fyrarna hade för funktion. Kanske kom han från Mastorhia.

Han kröp ut ur ladan som ett djur och reste sig sedan på utsidan som en man och gick in i huset för att göra te.

*** Han gjorde kamomillte, det gjorde han nästan uteslutande. På fredagar spetsade han det med vodka eller gin. Därför gjorde han det nu. Hälften av varje tack sade han lakoniskt och hällde upp till kant, sörplade i sig lite och blev ännu varmare än vad han var.

Mastorhia, tänkte han. Hade han inte hört det ordet, eller namnet, någonstans? Nej, han var säker på det. Den där bokstavskombinationen hade inte letat sig in i huvudet på honom tidigare. Men det var någonting med det namnet som ringde i en klocka någonstans. En dov klang från underjorden som ekade i hans nerver. Det måste vara ett namn från underjorden, tänkte han. Som ingen människa någonsin anammat eller funderat över.

Och nu har det fallit på min lott att ta mig an det. Synnerligen typiskt. Om det var någonting han inte fick vara nu så var det fåfäng. Det lät sjukt för honom, men å andra sidan så var kanske fåfängan människans största fiende. Det var något man alltid borde försöka avstå ifrån. Sanningen att säga så brukade han ha samma kläder på sig en vecka i sträck. Kläder intresserade honom inte så mycket. Och det fanns ingen i närheten som luktade på honom.

12

Mastorhia. Vad var det med det ordet, namnet, som verkade bekant men som ändå inte verkade bekant. Måhända ett ord från underjorden, måhända inte. Det luktade både svavel och rosor om det. Precis som det där brevet, pergamenten.

I stillheten vid bordet med det ”spetsade” teet, tyckte han sig höra hur en dov klang gav sig tillkänna, kanske var det bara i hans inre, men han tyckte dock att den kom någon annanstans ifrån.

Men rädd blev han inte. Chocken höll honom fortfarande i ett milt grepp, så pass att han fungerade. Han kände sig som en alldeles för tunn skiva ost på toppen av en riktigt rejäl smörgås. Nog var det en klocka som slog väldigt långt bort, men ändå väldigt nära.

I elva år hade han levt ensam på den halvt förfallna gården.

Han hade pengar så att det räckte livet ut och han hade inte för avsikt att göra någon annat än att stanna på gården tills han dog.

Frånsett det här med Mastorhia då. Skulle han börja söka efter det eller helt enkelt ge fan i det. Kanske var det han upplevt en dröm, en hastigt uppblossande psykos, varken brevet eller pojken fanns ju kvar. Kanske var det hela ett spratt från onda makter för att se om det gick att få honom att företa sig någonting. Att företa sig någonting större var efter allt något han med tiden funnit onödigt.

Mastorhia, tänkte han. Inte kunde han tänka sig att det var något han skulle behöva leta efter ute i världen. Världen hade för honom med åren blivit allt mer osynlig och onödig. Han tyckte den var ett stort hån som bara föll offer för människans sjuka utbredning. Man kan erövra världen men inte sig själv, det var än så länge människans trettonde bud. Men vad händer om man erövrar världen? Till slut har man ändå bara sig själv kvar.

Mastorhia, tänkte han igen. Om det nu var någonting så hade det inte med världen att göra, precis lika lite som ett hysteriskt anfall hade det.

13

Men Mastorhia hade redan kommit till honom. Han drack av teet.

*** Han gick ut till ladan och började stapla veden igen. Dimman låg fortfarande kvar. Världen krympte och hans gård var det enda som fanns. Mastorhia, nu började han irritera sig på det. Och plötsligt ångrade han att han svalt plomberingen. Men lika plötsligt försvann tvivlet.

När han staplat färdigt högen lämnade han ladan och gick åter mot huset. Någon meter utanför huset stannade han till då han tyckte sig se det där flackande svarta skenet ute bland grästuvorna. Men dimman svalde hägringen snabbt och Dev hade ingen som helst lust att gå och se vad det var för något.

Han hällde upp ytterligare en kopp te med samma mängd brännvin och satte sig i den gröna fåtöljen i tv-rummet. Efter det att han stoppat plomberingen i munnen hade han känt hur något runnit ner till hans stämband och stannat där. Allt jag möter ska nu mig förstå.

Plötsligt hördes ett väldigt oljud uppifrån vinden. Som om halva taket ramlat ner. Dev hoppade högt i fåtöljen, tappade koppen i golvet så att den gick sönder. Sakta gick han upp för vindstrappan och stannade några steg från dörren och kikade i dörrspringan ner mot golvet. Även där skymtade det svarta skenet för en sekund.

Han öppnade dörren till den råkalla vinden och såg till sin förvåning att allting var på sin plats. Ingenting hade ramlat ner eller omkull. De gamla möblerna stod på sina skavda fötter och allt småbråte var noggrant undanstuvat i stora korgar av ståltråd

14

och näver. Allting stod utmed sidorna så det var en stor tom yta i mitten. Oljudet var ett mysterium.

Han vände för att gå ner igen när han reagerade på något under det tjocka lagret av damm på golvet. Han hade aldrig lagt märke till det innan men nu såg han det tydligt. Han tog sopkvasten och sopade undan dammet och fram trädde en svart text skriven med tjära. Det stod: MASTORHIA. Han satte sig ner på huk och tog sig för pannan. Detta är ju bara inte sant, tänkte han. Han skrapade med pekfingernageln i bokstäverna. Av hårdheten att döma var detta skrivet för längesedan, kanske hundra år sedan, kanske precis efter det att huset var byggt. Bokstäverna hade samma krokiga stil som de i brevet, pergamenten. Det var någon som inte fullt ut behärskade skrivkonsten som hade skrivit det.

När han gick ner för trappan igen hade han en mycket obehaglig känsla i bröstet. Då han lämnade det sista trappsteget och nuddade golvet kom oljudet igen. Nu brydde han sig inte.

*** Följande morgon låg dimman fortfarande kvar. Han beslutade att röja i skogen bakom huset. Den sträckte sig tre hektar och bestod av både barr och lövträd. Varför skulle han då göra detta?

Ja han frågade sig själv det. Det brukade han aldrig göra, men nu kom frågan, mer som en demon till sitt utseende än som vänligt betingat. I hela sitt liv hade han kämpat med frågor men de hade aldrig gett sig tillkänna inför vardagliga uppgifter, de hade han bara utfört och det existentiella gläfsandet hade levt parallellt med honom. Men nu gällde frågan om han verkligen skulle röja i skogen och han blev med ens osäker. Det måste vara

15

Mastorhia, tänkte han, som försöker sätta stopp. Det börjar likna en förbannelse.

Han stod i farstun och tvekade och till slut segnade han ihop på golvet som om hjärtat ryckts ur kroppen.

När han vaknade hade han glömt vad han skulle göra. Och det var väl lika bra det. För vad hade hänt där i skogen om han gått dit med känslan av en förbannelse. Man ska inte gå till en skog med en förbannelse. Förbannelser ska dränkas i havet.

Skogen räcker bara lång näsa åt en, kådar in dig i ytterligare ett tanketräsk. Havet ser omedelbart den eld som ger sig tillkänna i en förbannelse.

Vad skulle han göra? Han började bli orolig även vad det gällde de mest vanliga sysslorna. De hade annars flutit på ganska bra. Innan allt det här inträffat hade det varit en långsam mans liv där tankar och handlingar, trots periodvisa depressioner, varit synkroniserade som i de bästa av trädgårdar. Men Mastorhia hade ändrat det. Och nu växte också ilskan över att något stört honom, i sitt stilla liv mot döden. Han kände, eller visste, att han var tvungen att ta itu med Mastorhia. Och efter Mastorhia, om han vann, skulle allt te sig som vanligt igen. Eller skulle det någonsin det?

Han gick upp på vinden igen, satte sig på huk vid den mörka skriften och stirrade på den. Vem hade skrivit det och varför?

De som hade byggt gården, ett par i medelåldern vid sekelskiftet, hade de någonting med det här att göra? Och gården också.

Var allting till sist en sammansvärjning mot honom? Myggorna i Hades surrade.

Han strök med handen över bokstäverna och kände sig som ett litet barn i en sandlåda som upptäckt en skattkista det inte kunde få upp. Han tyckte bokstäverna ändrade sig. Nu stod det inte Mastorhia längre. Nu stod det: Devs Förbannelse. Han strök 16

ytterligare en gång över de fördömda bokstäverna och nu stod det Mastorhia igen, i exakt samma stil som tidigare.

Käkbenet föll ner och hans såg en smula mongoloid ut.

Evigheten tog ett fotografi på honom. Han hörde vingslagen igen, de som kommit från den svarta korpen som flög ut ur pojken.

Tiden stannade där han satt på vinden, om nu tiden fanns, för om den inte fanns, vad var det då som stannade? Kanske ännu en känslomässig rubbning utsprungen ur depressionen. Han föll men han föll inte, stannade men stannade inte. Hans namn attackerade honom, som om han inte visste vad han hette. Som om en vriden ande försökte få honom att presentera sig för sig själv.

*** Åter vid köksbordet. Mastorhia. Det hade en mytisk klang. Själva ordet var lockande. Det fick honom för stunden att inte vilja ta sig an det som låg framför honom. Och i nästa sekund tog han helt avstånd från allt som hade med Mastorhia att göra.

Det vill att jag ska gå ut, tänkte han, därför ska jag inte gå ut.

När det vill att jag ska vara inne då ska jag ut. Men aldrig att jag står bredbent över tröskeln.

Sedan fann han sig sitta i fåtöljen framför den avstängda tv apparaten. Även här sitter jag ibland, tänkte han. Allting är nu synnerligen märkligt men ändå bekant. Vad är det som händer med mig och allt? Ha! Det är ett vidrigt skämt alltsammans! Som en marionettdocka tumlandes hit och dit och av det icke existerande ödet styrd! Vad!? Styrd? Inget är styrt! Allt är en förlegad rorkult på Mastorhias botten!

Och där sade han det. Han vek in Mastorhia i berättelsen om livet. Kanske var det hans största misstag, eller framgång.

17

Att inflika Mastorhia i livet, var kanske att inflika döden i livet. Men med tanke på hans tillstånd så var det troliga att han inte brydde sig.

Dimman låg fortfarande kvar ute. Han tyckte om den men det var ovanligt att den varade så här länge. Kanske skulle den aldrig svepa bort. Kanske var den från Mastorhia. För var det något Mastorhia var likt till sitt väsen så var det dimman, i alla fall i nuläget. Dimman är likt tiden, man går i den och ser man bakåt ser man ingenting, ser man framåt ser man heller ingenting, ser man åt sidorna ser man heller ingenting, inte upp heller. Men ser man nedåt ser man någonting, man ser marken man går på. Så går man i dimman ska man se på marken för där ligger tiden. Tickelitack är en ankas kvack. Men det mest troliga är att tiden inte finns, alltså finns heller inte marken. Till slut återstår bara dimman. Den som nu kommit. Är det slutet som mött Dev? Av hans försämrade tillstånd att döma så var det nog det. Men finns slutet? Än svarade Dev: Det fortsätter. Och kanske skulle han alltid svara så. Det är efter allt kanske det klokaste svaret. Varför skulle det inte fortsätta? Om svaret är att det inte fortsätter då blir med ens alla teorier om undergång de som stiger till ytan och rädslan får makten.

Han förflyttade sig från fåtöljen till sängen och förbannade Mastorhia. Även om han inte visste vad det var. Med andra ord var han rädd.

Men om han en gång fick veta vad Mastorhia var skulle han aldrig mer bli rädd så lätt.

Han somnade men han somnade inte.

Han vaknade efter ett par timmar. Men vaknade han verkligen?

Vilken dag är det nu? undrade han. Nu var även dagarna borta.

Men dimman låg kvar. Han steg upp och beslutade att elda i den gamla köksspisen. Den käraste gamla köksspisen. Men som han ändå inte gillade. Han rev upp beslutet igen.

18

Mastorhia. Nu var det nästan det enda han kunde tänka.

Han var helt uppfylld av det. Och plötsligt blev han rädd för att gå. Så han satte sig genast och blev påmind om sin ömma prostata som förföljt honom sedan tonåren. Den hade tärt mycket på honom trots sina unga år.

Under loppet av ett dygn hade hans liv förvandlats till den dimma som också omgärdade hans gård. Till en början hade han tyckt att dimman inte var någonting annat än behaglig, men nu hade även den blivit hotfull.

Dev lamslog för en stund sin förvåning genom att raskt ta sig till köket och började där tillreda en middag han inte tänkt ut innan. Till och med middagen fick heta Mastorhia. Tämligen osmakligt. Han såg inte alls fram emot den, även om den skulle lyckas. Ingredienserna tog han på måfå utan den minsta tanke på de smaker de skulle frambringa. Lyckligtvis var själva steken god i sig själv, hur det nu kunde komma sig då den legat flera dagar i kylen.

Den första tuggan sjönk ner alldeles obemärkt allt vad smak hette. Andra tuggan fann han betydligt rikare av arom. Men den tredje smakade åter ingenting alls. Ah, tänkte han, endast en tugga tillåter Mastorhia mig känna smak innan den sätter sitt murkna stopp inför njutningen. Det var plomberingen, sigillet, som satte stopp för smaken. Visste den måhända att man inte fick ha någon bra smak om man skulle klara av det som låg framför.

*** Nu när han satt på trappan till sitt hus och lät blicken svepa in i dimman, tyckte han sig närma sig betydelsen av den historia han blivit indragen i. Dess kärna, dess sanna väsen. Han visste 19

inte om det var natt eller dag eller kväll. Kanske fanns inte dessa benämningar och jordliga tillstånd längre.

Ungefär så här kände han nu, eller upplevde stunden: Det var som att rista med en nagel på en skorpas ruggliga övre del och där någonstans under blänkte det då och då till av ett mycket starkt silversken. Men när han ristat och skrapat ner genom hela skorpan var skenet borta, allt som återstod var en hög med smulor. Blänket, skenet, hade varit en hägring, som hade fått honom att utföra en handling. Det är det som är hägringens poäng och vilja, att få människan att göra någonting, som har sitt ursprung i det de sett i hägringen. Men att således bara göra någonting efter det att man sett en hägring kan vara utomordentligt farligt. Då lever man snart i ickevärlden. Och i den förtärs man oundvikligen ner till just ett icke. Man försvinner och om man har tur så uppstår man någonstans som just en hägring, inför en annan människa. Och på så vis är det icke existerande hjulet igång med sitt snurrande.

Trappan bestod av fyra rektangulära kantigt huggna granitblock. Han hade gjort den själv. Det var i stort sett det enda han gjort vad det gällde huset. Stenblocken hade han köpt av ägaren till granngården, som låg tre kilometer i nordlig riktning rakt över ängarna och gärdena. Han hade huggit till dem en aning, men inte för mycket. Han ville att de skulle se aningen klumpiga och opassande ut, så att varje gång han gick på dem skulle han tänka att de där skulle han nog behöva putsa till en aning.

Det var för att lura förlamningen i depressionen. Han hade visst något att göra!

Han brukade i princip aldrig prata för sig själv. Nej han hade nog aldrig gjort det sedan den dagen i barndomen då hans faster Mary sagt till honom: Dev! Du pratar väl inte högt för dig själv?

Du vet väl vad som då kan hända, då kan världen sönderfalla och 20

allt gå om intet. För Atlas som bär upp världen hör de som pratar för sig själva. Och är det tillräckligt många som gör det då kan han bli alldeles vansinnig och helt sonika ge fan i sitt uppdrag.

Det var inte för att han fortfarande trodde på den där skrönan, det var bara det att det blivit som en vana, ja att hålla käft i sin ensamhet.

Kärringar gnolar, gnyr, väser och förtynger den sköna tystnaden med diverse utdragna vokaler och smattrande konsonanter.

Varför kan tyckas vara en gåta, men antagligen gör de det för att om de inte gör det, ja då öppnar röven sig.

*** Han fann det behagligt, den första stunden av behag sedan han fann pojken, att sitta där och se på dimman. Att vara dimma, tänkte han, är det slutliga målet för allt som existerar. Ja allt livs öde. Kollapsen inför varats nästintill oändliga konstellationer.

Och således kan inget heller vara tröttare än dimman. Ur själva dimman kommer aldrig någonting mer än det som den verkligen omhuldar.

Men det skulle inte förvåna, tänkte han, om Mastorhia utnyttjar dimman som ett slags port. Att den tränger undan det verkliga och slår klorna i dimmans trötta, hängande molekyler.

Som att utnyttja den slutliga lamheten och inte visa den ringaste vördnad inför dess tidigare existenser, som nästintill varit oändliga.

Känslan av att komma mysteriet närmare tilltog med den tanken. Det hela stegrades från en svag kännedom till en början av ett handslag. Men, tänkte han, ett handslag är nog väldigt långt ifrån Mastorhias natur, eller? Möjligtvis att det skulle utnyttja handslaget till något.

21

En natt vaknar Dev vid tvåtiden och han hittar en pojke ute på gärdet som är väldigt illa däran.

Pojken har ett märkligt och gåtfullt brev med sig. Vad är det som hänt i Mastorhia och vad är Mastorhias fyrar?

Sakta dras Dev in i en avgrundslik historia. På sin väg till Mastorhia genom gudlösa avkrokar stiger sanningen om de ohyggligheter som där inträffat och vad de innebär.

Och vem är Dev egentligen?

Dröm och verklighet tycks gå hand i hand mot makabra möten.

Oinvigd tar han sig fram mot det hägrande målet.

www.vistoforlag.se