använda de där stenåldersprylarna, jag har bara hämtat inspiration från dom.” Auriga tittade på mig med huvudet på sned. Jag tog sats och fortsatte. ”Jordborna utvecklade olika modeller av de här lustiga sakerna, och en modell fyllde de med kolsyra. Det ska vi använda nu. Förstår du?” ”Näpp.” Jag pustade frustrerat, lika bra att tala ordentligt klarspråk. ”Vi fyller kratern med kolsyreis. När den smälter bildas iskall gas, jag hoppas att den lägger sig som en kylande hinna runt kärnan.” ”Du menar att gasen släcker kärnan och bromsar produktionen av antimateria?” ”Precis. Jag vet att det låter knäppt, men det är det enda jag kan komma på.” Auriga veckade pannan igen, men inte lika skeptiskt den här gången. ”Du har rätt i att kyla förhindrar härdsmältor i kärnkraftverk. Även om det här inte är en riktig reaktor så är principen densamma, och kolsyreis har faktiskt en effektiv kylfunktion.” Jag nickade ivrigt. Auriga ryckte på axlarna när hon sa: ”Okej, vi provar. Vi måste testa allt om vi ska ha nån chans.” Förtjust slog jag ihop händerna, tacksam över att min bästa vän vågade tro även på mina galnaste idéer. Men vi måste skrida till verket omedelbart. Tre veckor hade förflutit sedan vår hemska upptäckt och under den korta tiden hade praktiskt taget hela Mars ödelagts. Allt våldsammare energistormar hade gjort planeten obeboelig och under de senaste dagarna hade
9