Page 1


VITTERSTIGAR KERSTI VIKSTRÖM


Vitterstigar Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Kersti Vikström Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag

Första upplagan Tryckt i Riga ISBN: 978-91-7885-118-8


Till alla unga människor och väsen som kämpar för att rädda vår värld.


REKRYTERNA


ÄNGA Det var flera år sedan Hillevi hade haft ärende till höskullen, men stegpinnarna kändes fortfarande välbekanta mot handflatorna. Kjolfållen var tung av väta från gårdsplanens smältvattenpölar, men doften av torkat gräs och blommor fick henne att minnas sommaren. Det hade varit som att flyga när hon och Mika kastade sig ut från bjälkarna under taket, för att landa i de tjocka lagren med hö, som i ett bad av solsken. Det kliade i huden flera dagar efteråt av boss och damm som hade krupit in under kläderna, men äventyret hade alltid varit värt besväret. Hillevi misstänkte att Mika fortfarande smög upp på höskullen för att sova när nätterna blev varma, som de hade gjort förr om åren när loftet hade varit fullt av nyslaget hö. Men senvintern var förstås inte rätt tid för att tillbringa natten på höskullen och det fanns inte heller nog mycket hö kvar att slänga sig i. Faktum var att det knappt hade varit tillräckligt ens i början av hösten, efter sommarens magra skörd. Men Hillevi hade hur som helst inte tid för lekar och utflykter längre. ”Jag måste gå och hjälpa mor med kvällsmjölkningen.” ”Det här tar inte lång stund. Hilda kan väl börja ensam.” Mika såg sig om över axeln.”Du är ju i alla fall ingen träl.” Träldom var sedan länge förbjudet i Höstmarken, men det lilla torpet som var Hillevis hem stod på ofri grund, vilket betydde att familjen betalade med sitt arbete för att få bo där. Sina egna små åker-

9


lappar fick de försöka hinna med i tidiga morgnar och sena kvällar, efter de långa arbetspassen på Änga. Hillevi tyckte i hemlighet att de måste slita orimligt hårt för något som skulle kunna tas ifrån dem i samma stund som husbondfolket bestämde sig för att deras insats inte var till belåtenhet. Men hennes föräldrar brukade påpeka att de i alla fall hade tak över huvudet och mat på bordet, trots att de var en ovanligt stor familj. Mika var dotter på gården, husbondfolkets enda barn. Även om hon, som alla barn, måste lyda sina föräldrar i stort, var hon enligt Hillevis mening ganska bortskämd. Hon var sexton år, ett år äldre än Hillevi själv. Hon var en god arbetare, men bara om det var något som hon trivdes med att utföra. Det var omöjligt att få henne att förstå att Hillevi inte hade samma valfrihet. Mika lade sig på mage i höet och gjorde tecken åt Hillevi att vara tyst. Skuggorna föll redan långa över gården utanför och vad det än var som Mika ville visa henne, så var det snart för mörkt på skullen för att kunna se det. Medan Mika var sysselsatt med att försiktigt gräva undan höet längst in i hörnet, undrade Hillevi återigen vad det kunde vara som var så viktigt. Om de hade varit några år yngre hade hon gissat på en kull kattungar. Det var en bra plats för en kattmamma att gömma sin kull, under den lägsta delen av taket på skullen. Men ingen av gårdens katter hade visat tecken på att vara dräktig på sista tiden. Hillevi ryckte till och gned sig i ögonen. Hon hade precis tyckt sig se en ljusglimt nere vid golvet, men det enda ljus som fanns på loftet var det som silade in mellan timmerstockarna i väggen. Det var bara precis tillräckligt för att Hillevi skulle kunna se Mikas ögonvitor och tänder, när hon med ett triumferande leende vände sig om. ”Kom och titta.” Hillevi kravlade sig fram och drog förskräckt efter andan när hon såg vad som fanns under höet. Det var ett bo, men det var inte en katta som hade inrett det till sig och sina ungar. ”Du är inte klok Mika. Man får inte förarga gårdsvätten.” ”Jag tror inte att han är inne just nu. Jag såg honom nyss slinka


över gården. Jag har spanat på honom hela vintern för att hitta hans näste”, viskade Mika tillbaka. Hon såg stolt ut, med viss rätt. Gårdsvättar var erkänt skygga. Det var så svårt att få syn på dem att somliga, särskilt stadsbor, hävdade att de inte fanns överhuvudtaget. De som bodde på en gård visste förstås bättre. Även om man sällan såg dem, var spåren efter deras arbete tydliga. Hillevi trodde sig ha skymtat Ängas gårdsvätte ett par gånger, när han hade försvunnit runt knuten på ladugården i skymningen, eller när han hade slunkit ut genom stalldörren i gryningen, samtidigt som hennes far gick in. Boet var egentligen bara en liten grotta under höet, i ena hörnet av loftet. Ändå var det ett komplett litet hem, inte särskilt olikt Hillevis eget. En pinnsoffa stod vid den ena ytterväggen, bord och stolar var placerade mitt på golvet. Vid den andra ytterväggen var spisen placerad, med grytor och kaffepanna på plattorna. Röken leddes ut genom ett smalt järnrör som var inkilat i en springa i väggen. Ljuset kom från en lykta som stod på bordet och i dess sken var tre barn sysselsatta med olika handarbeten. Deras mor satt vid en spinnrock, som var så liten att Hillevi inte kunde fatta att den ens kunde fungera. Bredvid sig hade hon en fjärde unge, i en pytteliten vagga som hon då och då satte i gungning med foten. Det kunde ha varit vilket torparkök som helst, om bara inte möbler och husgeråd hade varit så små och nätta, som leksaker. Men ingen kunde förväxla vättarna med människor, inte ens om de hade varit i Hillevis egen storlek. Deras huvuden var för stora och ben och armar för korta, i förhållande till den runda bålen. Det var svårt att urskilja särskilt mycket av barnens hud och hår, under luvorna och de tjocka vinterkoltarna, men de tycktes varken vara så mörka som Mika och hennes bergsmanssläkt, eller lika bleka som Hillevis egen familj. Vättemorans ansikte påminde faktiskt lite om barken på en gammal stubbe och håret som stack fram under kanten på yllehättan liknade skägglav.

11


Kanske var det ett vinddrag, kanske var det att ljuset hade förändrats, som fick vättemoran att lyfta blicken från arbetet. Om hon skrek så var det inget som hördes, men hon fick bråttom att lyfta upp minstingen ur vaggan och samla ihop de andra ungarna och fösa dem längre in under höet. Hon vände sig om och hytte med sin lilla näve mot Hillevi och Mika innan hon försvann ur sikte. ”Oförskämda kryp.” Mika kom på fötter i ett enda språng och landade rakt i vättarnas lilla kök. Hon stampade och sparkade omkring sig, tills det inte var mycket mer än stickor och smulor kvar av det nätta möblemanget. ”Vad gör du? Det räcker väl med att vi har skrämt bort dem”, protesterade Hillevi. ”De ska inte tro att det är de som bestämmer här.” Mika lade huvudet på sned som om hon lyssnade efter möss i väggen. ”De är på väg mot foderluckan.” Hon tog upp jakten och Hillevi kom efter, betydligt långsammare. Det var inte bara att det var tungt att bana sig väg genom höet. Det var lika mycket att Mikas handlande stred mot allt vad hon hade lärt sig om hur man behandlade gårdsvättar. Hon lämnade alltid kvar en skvätt mjölk när hon hade mjölkat färdigt, för att hålla vättarna vid gott mod. Mika skrattade åt det och påstod att det var ladugårdskatten som drack upp mjölken och mössen som tog havren, som Hillevis far brukade lägga ut i stallet. Kanske hade hon rätt, men Hillevi skulle aldrig ta risken att förolämpa gårdens beskyddare genom att sluta lägga ut gåvor åt dem. Mika tog upp högaffeln som låg bredvid foderluckan och började sticka och slå med den, som om hon jagade möss. ”Du drar olycka över hela Änga”, ropade Hillevi, men Mika bara skrattade. Hillevi kastade sig fram, men det var för sent att hejda katastrofen. Mika hade redan spetsat ett av vättens minsta barn och naglat fast det i golvet.

12


STRANDHEDARNA Lyktgubbarna hade börjat komma upp ur sina hålor och långt borta kunde han se att fyrvaktaren hade klättrat uppför trapporna och tänt den stora lampan. Det hade blivit senare än han hade tänkt innan han kom iväg hemåt. Kanske var det aningen av vår i luften som hade fått honom att glömma bort tiden. Inte för att det spelade någon roll. Så länge han såg ljuset från fyren svepa över kusten kunde han inte gå vilse. Han visslade tyst för sig själv medan han gick. Den gamla ränseln på ryggen var fylld av strandfynd. Det hade varit en bra dag. ”Måste du föra så mycket oväsen, pojke?” Alve stannade tvärt och såg sig omkring. I det tilltagande mörkret kunde han nästan inte urskilja strandvätten som hade talat, trots att denne stod precis bredvid stigen. ”Var är din lykta?” frågade Alve. ”Salt och torv. Det är väl inte förbjudet för en vätte att gå ut utan lykta?” ”Förlåt, det är bara det att jag aldrig har sett en lyktgubbe utan sin lykta förut. En strandvätte”, menar jag. Alve var inte säker på om den lille grå vätten verkligen var en gubbe. Han trodde att det fanns både manliga och kvinnliga strandvättar, men det var så svårt att se skillnad på dem att folk kallade alla för lyktgubbar. I hans ögon såg den här ut som alla andra, med

13


en man av gråbrunt, borstigt hår som täckte inte bara huvudet, utan även växte långt ner på ryggen. Ansiktet dominerades av buskiga ögonbryn och en stor näsa och även händernas och fötternas ovansidor var täckta av strävt hår. Vätten hade kraftiga naglar på både fingrar och tår och de gula ögonen påminde om en rovfågels. Det fanns många historier om strandvättarna. Den vanligaste var att de lurade vilsegångna vandrare med sig ner i underjorden med sitt ljus. Men Alves fosterfar, fyrvaktaren, påstod att strandvättarna var de mest osällskapliga bland alla väsen längs kusten. Lyktorna var bara till för att visa att de klarade sig själva och att andra inte behövde göra sig besvär att komma i närheten. ”Att inte bli sedd är liksom det som är meningen med att inte tända lyktan.” Vättens tonfall antydde att det var något som Alve borde ha förstått själv. ”Åh, det är klart. Men varför talade du med mig då, om du inte ville att jag skulle se dig?” Vätten lyfte handen med de kloliknande naglarna till en sorts vinkning. Alve gick lydigt ner på knä och vätten tog ett steg framåt. ”Det finns sådana där människovarelser därborta”, väste han i Alves öra med en gest framåt stigen. ”Är det folk från byn?” De flesta människor brukade undvika den del av kusten där lyktgubbarna bodde, men de sista åren hade det hänt att folk från de närmaste byarna försökte dryga ut hushållet med att jaga sjöfågel och samla ägg på stränderna. Men det var fortfarande tidigt på året och de flesta sjöfåglar hade ännu inte återvänt från de varma länder där de tillbringade vintern. ”Jag tror att det är sådana där vaktmänniskor.” ”Gränsvakter. Vad gör de här?” ”Det kan väl inte jag veta.” Innan Alve hann förklara att han egentligen inte hade väntat sig att lyktgubben skulle svara, fortsatte vätten. ”Ett av deras riddjur trampade ner i ingångshålet till min kusin Trifts bo. Människovarel-

14


sen som satt på djuret föll av och skadade sig. Trift kan inte gå hem så länge de är kvar där och då måste han bo hos mig, eftersom vi är kusiner.” ”Jag tycker att det skulle vara trevligt om jag faktiskt hade en kusin som kunde komma och hälsa på ett tag”, muttrade Alve. Han försökte spänna ögonen i strandvätten, men det hade blivit för mörkt för att han skulle kunna veta om det hade någon effekt. I alla händelser fick han inget svar. Han suckade. ”Vad vill du att jag ska göra åt saken?” ”Du som själv är någon slags människovarelse, kanske kan be dem att flytta på sig.” ”Varför gör inte Trift det själv?” ”Sa jag inte att det är sådana där vaktmänniskor?” Alve var plötsligt glad att det var så mörkt att han och vätten inte kunde se varandra särskilt bra. Han skämdes över sin klumpighet. Självklart kunde inte ett väsen som Trift, eller hans kusin, som Alve fortfarande inte visste namnet på, bara gå fram till en patrull med gränsvakter och be dem att lämna deras bostadsområde. Gränsvakterna hade till uppgift att se till att alla väsen höll sig utanför Höstmarkens rike, eller åtminstone inte besvärade de människor som levde i gränstrakterna. Det var visserligen inte riktigt klart om alla delar av den norra kustremsan verkligen låg inom Höstmarkens gränser, men vakterna skulle otvivelaktigt ändå se en vätte som tog sig ton, som ett hot som omedelbart måste undanröjas. ”Jag ska se vad jag kan göra”, sa Alve tveksamt. Det var sant att han var en människa, men han var ändå inte säker på att vakterna skulle ta emot honom med någon större vänlighet. I vanliga fall brukade fyrvaktaren inte oroa sig för pojken. Alve hittade bättre än han själv på strandhedarna och hade inga fiender, varken bland de väsen, eller det fåtal människor som levde där. Men pojken hörde sällan till de försiktiga och det var lite oroande att han fortfarande inte hade kommit hem, fast solen hade gått ned för flera timmar sen.

15


Fyrvaktaren började ångra att han inte hade antagit erbjudandet att följa med för att leta efter material till deras hantverk. Han hade tyckt att Alve förtjänade en dag för sig själv och i ärlighetens namn hade han också sett fram emot att få en dag ensam, efter de långa vintermånader då han och fostersonen hade varit hänvisade till varandra dygnet runt. Ett ljud utifrån gården fick honom att gå ut på farstubron. En ung kvinna var just i färd med att sitta av en häst. Hon såg upp när ljuset från dörren föll över henne. ”Är det du som är fyrvaktaren?” sa hon, med en min som om hon just hade vaknat ur en dröm. ”Är det inte ganska uppenbart?” Fyren var så nära att ljuset med jämna mellanrum svepte över gårdstunet och det fanns inga andra boningshus i närheten. Kvinnan fortsatte, som om hon inte hade uppfattat den ironiska tonen. ”Min kamrat är skadad och pojken sa att du kanske kan hjälpa honom.” Fyrvaktaren svarade inte. Ljuset från fyren svepte åter över gården och han såg släpbåren bakom den andra hästen och de två som höll på att spänna loss den. Han kände ett ögonblicks stolthet när han förstod att Alve måste ha tillverkat båren för att kunna transportera den skadade. Han konstaterade att pojken såg frisk och hel ut, men lättnaden blandades med oro när han insåg att både ryttaren och mannen bredvid Alve var gränsvakter. ”En av deras hästar trampade ner i ett vättehål och bröt benet. Ryttaren föll av. Jag kunde ju inte lämna dem där”, sa Alve, när han fick syn på sin fosterfar. ”Naturligtvis inte”, sa fyrvaktaren, fast han i hemlighet tyckte att det hade varit lugnare om Alve faktiskt hade gjort just det. ”De andra två har inte precis varit till hjälp”, viskade Alve med en blinkning. Fyrvaktaren förstod vad han menade. Den manlige vakten, som fumligt försökte hjälpa Alve med remmarna till släpbåren, hade samma yrvakna uttryck som kvinnan. Fyrvaktaren hade sett det förut.

16


”De har varit ute på vitterstigar.” ”Och det ordentligt också”, sa Alve menande. ”Men det var synd att de måste avliva hästen.” Fyrvaktaren böjde sig ned och studerade vakten på båren. Det var en ung man, säkert inte mer än ett par år äldre än Alve. Det syntes inga yttre skador efter fallet från hästen, men när fyrvaktaren rörde vid honom gnällde han till som ett skadat djur. Kanske hade han slagit huvudet eller ryggen i fallet, men hans tillstånd kunde också bero på vättarnas konster. Det skulle i så fall inte vara den första människa som förlorade medvetandet efter att ha gått bort sig på vitterstigar. ”Vi får väl ta in honom så att han blir varm”, sa fyrvaktaren, trots en dov föraning om att det knappast skulle komma något gott av att släppa in de tre vakterna i stugan. Den skadade låg i fyrvaktarens säng. Hans två kamrater satt vid bordet. De vände sig mot dörren när de hörde Alve komma in, efter att ha ställt in hästarna i ladan. De verkade inte särskilt glada över att se honom. Alve förstod att effekten av vättarnas skyddsbesvärjelser hade börjat avta. Han misstänkte att de vid det här laget undrade vad de hade sagt och gjort i hans närvaro. ”Hur är det med den skadade?” Fyrvaktaren som just lyfte en gryta av elden, såg upp. ”Det är ingen större fara, tror jag. Han har möjligen fått en hjärnskakning. Som när du föll ned från vedbodtaket, om du minns?” Alve skrattade, fast det inte hade varit roligt när det hände. Det hade varit vårvinter den gången också och snön hade legat så våt och tung på den gamla vedboden att taket riskerade att rasa samman. Alve hade envisats med att han kunde klara att skotta rent lika bra som sin fosterfar, men när skyffeln fastade i den tunga snön hade han förlorat fotfästet och ramlat ned. Alve älskade fyrvaktaren för att han hade låtit honom försöka, fast det måste ha varit uppenbart att han inte skulle klara av det och ännu mer för att han inte hade sagt vad var det jag sa efteråt.

17


”Jag har gett honom tillräckligt med valeriana för en natts stärkande sömn.” ”Vad säger du? Vi behöver ju komma iväg”, utbrast den kvinnliga vakten. ”I så fall får ni ge er iväg utan er kamrat”, sa fyrvaktaren torrt. Han ställde en skål med rykande innehåll på bordet. ”Sätt dig och ät”, sa han till Alve. Han fortsatte, vänd till de två vakterna. ”Ska ni ge er iväg genast, eller vill ni ha mat först?” Alve flinade för sig själv. Hans fosterfar skulle aldrig neka att hjälpa människor som behövde det, men det var inte samma sak som att han tyckte om att ha gränsvakterna vid sitt bord. ”Förlåt vår oartighet. Det har varit en påfrestande dag. Vi tar naturligtvis tacksamt emot ert erbjudande om mat och husrum för natten”, sa den manlige vakten, i ett försök att släta över sin kollegas klumpighet. Fyrvaktaren svarade inte, men ställde varsin skål med soppa framför dem. Kvinnan rynkade misstänksamt på näsan innan hon vågade smaka, men när hon väl hade tagit den första skeden slutade hon inte äta förrän skålen var tom. Det var något med fyrvaktarbostaden som oroade de flesta människor som hittade dit. Kanske var det växterna, vindspelen och drömfångarna som hängde på tork i taket, eller strandfynden på hyllorna längs väggarna. Alve hade inget att jämföra med. Han hade aldrig besökt någon annans hus. Men han misstänkte att det helt enkelt var fyrvaktaren själv som var mest skrämmande. Folk gick omvägar när de fick syn på den kloka gubben, men ville gärna ha hans hantverk och örtmediciner. Det hände att människor från de närmaste byarna sökte upp hans fosterfar för att få hjälp med sina krämpor och sjukdomar, när de hade prövat allt annat, men det var Alve som fick stå på torget när det var marknad, annars skulle ingen våga sig fram för att köpa drömfångarna och vindspelen. Hans fosterfar brukade skratta åt den goda förtjänst de kunde göra på något som bara var tillverkat av bitar av drivved, fjädrar och

18


lite örter. Enligt honom fanns det ingen annan kraft i de små lyckobringarna, utöver det som köparen själv åstadkom med sin tro. Men Alve visste att folk verkligen trodde att fyrvaktaren hade någon sorts magisk kraft. Han hade hört de förstulna viskningarna om att den väderbitne mannen, med det flammande röda håret och skägget, kanske inte var helt mänsklig. Alve undrade vad de skulle säga om de visste hur rätt de hade. ”Hur kom det sig egentligen att du så lägligt var ute och vandrade i ödemarken ikväll?” frågade den manlige vakten, när han hade slevat i sig det sista av sin soppa. ”Jag var på väg hem. Jag bor här”, muttrade Alve. ”Men det var ju redan mörkt”, invände kvinnan. ”Jag är inte rädd för mörker.” Fyrvaktaren gav honom ett varnande ögonkast. ”Jag hade varit på stranden och samlat drivved och snäckskal. Det blev senare än jag hade tänkt. Det är allt”, förklarade Alve, i en något artigare ton. ”Jag och pojken tillverkar saker och säljer på marknaderna”, sa hans fosterfar och visade på hyllorna. De båda gränsvakterna såg begrundande på Alve, som trotsigt stirrade tillbaka. ”Hur gammal är du, pojke?” sa mannen till sist. ”Vad spelar det för roll?” Alve kunde räkna i huvudet till husbehov, men han kunde varken läsa eller skriva. Han hade aldrig ens sett en skola. Han var bara en fattig, föräldralös unge som kände årstidernas växlingar utan och innan, men som inte brukade fundera över exakt hur många år som hade gått sedan han föddes. Men naturligtvis måste vakten fråga honom om just det. ”Alve är femton, eller sexton år. Hur så?” sa fyrvaktaren strävt. ”Det är lite underligt att en pojke i hans ålder ännu inte har börjat sin tjänstgöring vid gränsvakten. Har han en äldre syster eller bror?” Alve flög upp från sin plats.

19


”Alla i min familj är döda. Är det något mer ni behöver veta?” ”Ta det lugnt, pojke”, sa fyrvaktaren. Han lade händerna på Alves axlar och tryckte mjukt ned honom på stolen igen. ”Jag har tagit hand om Alve sedan hans föräldrar och syskon rycktes bort i febern”, sa han. ”Det finns många föräldralösa hos oss. De flesta kommer redan som små. Gränsvakten ger dem en trygg framtid”, sa den kvinnliga vakten. ”Alve och jag klarar oss bra tillsammans, även om vi inte är släkt på riktigt. Jag ska inte hindra honom om han vill ge sig av och bli gränsvakt, men jag tänker heller inte tvinga honom”, sa fyrvaktaren. ”Det är klart att jag inte vill bli en förbannad gränsvakt. Det är aldrig någon i Höstmarken som bryr sig om oss som bor här ute, så vad har vi med dem att göra?” sa Alve bittert. ”Det är inte frågan om vad du vill, eller inte. Ni kanske inte betraktar er själva som invånare i Höstmarken, men officiellt hör även norra kusten till riket. Det är varje familjs plikt att skicka minst ett barn till gränsvakten. Du är över femton år och har inga syskon. Det betyder att det är dags för din del.” Alve hörde tydligt att det var en order från ett befäl och inte ett förslag som han kunde tacka ja, eller nej till. Han skakade av sig sin fosterfars händer och ställde sig upp igen med en mörk blick på de två gränsvakterna. ”Jag borde ha låtit vättarna ta er”, sa han.

20


KRONPRINSESSAN Sigrid visste att hon inte alls uppträdde värdigt och stillsamt när hon skyndade genom slottets hallar och korridorer. Det var inte bara det att hon hade sprängt fram på hästen som en vilde, hon var dessutom nedstänkt med lera från topp till tå. Mor och far tyckte att hon skulle hålla sig till ridstigarna i slottsparken och på sin höjd låta Sammet trava på den slätaste sträckan. Men Sigrid hade hellre lyssnat på Asker, som hade sagt att hästarna skulle må bra av en riktig långtur efter vintermånaderna i stallet. Men det var inte Askers fel att hon var sen. Hennes stalldräng och ridlärare kunde inte veta att hon förväntades vara tillbaka, ren och ombytt, till eftermiddagens rådsmöte. Sigrid borde själv ha hållit reda på tiden, men som så ofta förr hade hon helt enkelt glömt bort sina plikter och gett sig hän i nuet. Det hade varit en sträng vinter och snön hade legat för djup i skogen för att hästarna skulle kunna ta sig fram. Men föregående natt hade det töat. Det var vårens första blidväder och Sigrid hade känt det som om något inom henne svarade på ett fjärran rop när hon drog in doften av våt mylla och såg hur den stigande morgonsolen fick hela skogen att ånga. Asker hade skrattat åt hennes uppenbara förtjusning och inte hindrat henne när hon drev Sammet till galopp på stigarna. Asker klagade aldrig så att hon hörde det, men hon anade att

21


MÄNNISKORNA HAR NÄSTAN lyckats fördriva alla väsen från det en gång blomstrande kungariket Höstmarken. Men i skogarna vid norra gränsen är det oroligt. Dit kommer Mika, den bortskämda och ärelystna bonddottern, för att göra värnplikt vid Skogsvaktens gränspostering. Dit kommer också Alve från strandhedarna, som hellre räddar väsen än dödar dem och torparflickan Hillevi, som bara vill få ett liv i frihet. Till gränsvakten kommer också Sigrid, som just har upptäckt att hela hennes liv som rikets kronprinsessa är en lögn. Utmaningarna hon möts av tvingar henne att söka svaret på frågan om vem och vad hon egentligen är. Och hos de underjordiska drömmer Silverstrimma i natten om att återskapa de gamla stigarnas tid, då hans folk var Ängsvittra och levde mitt bland människorna. Det är början på en rad händelser som innebär att både människor och väsen måste söka sig till nya vägar, eller gå under.

www.vistoforlag.se ISBN 978-91-7885-118-8

9 789178 851188 22

Profile for Smakprov Media AB

9789178851188  

9789178851188  

Profile for smakprov