Petter Lidbeck
och 12 andra märkliga historier
© Petter Lidbeck, 2022
Omslag: Mystical Garden Design
Tryckt hos Jelgavas Tipogrāfija, Lettland, 2022
isbn: 978-91-7813-365-9
Utgiven av Lilla Piratförlaget ab, Stockholm www.lillapiratforlaget.se
INNEHÅLL
TOMMY • SIDA 5
SIAREN • SIDA 17
IDOLEN • SIDA 29
MERÖPPET • SIDA 43
TANT TOVE • SIDA 59
SMUGGLAREN • SIDA 69
ORMEN I HISSEN • SIDA 87
SNATTAREN • SIDA 103
APP CONNECT • SIDA 113
UE • SIDA 135
TANDLÄKAREN • SIDA 151
PLÅNBOKEN • SIDA 161
BIBLIOTEKSBANDITERNA • SIDA 169
TOMMY
– Ni kommer att älska det, sa pappa. Det är som hämtat ur en bok av Astrid Lindgren.
Vi skulle bo i hus. Jag skulle få eget rum, mamma en stor trädgård. Det fanns badsjöar. Inte bara en, utan flera. Skogen var full av svamp. Plus att vi skulle få närmare till släkten i Skåne.
Så vi flyttade. Från stan och kompisar ut till landet. Och Tommy.
Tommy höll sig framme från första stund, hängde sig på. Han hade gått om en klass och var äldre än jag. Det tog en vecka innan jag fattade att Tommy kanske inte var den bästa att hänga med, inte om jag ville ha fler kompisar. Tommy var en sån där som föräldrar inte vill
att deras barn umgås med. En sån som inte tittar vuxna i ögonen och alltid hittar på knäppa grejer.
De andra i klassen verkade lättade över att Tommy hade kastat sig över mig. Det betydde att de slapp honom.
Jag hatade mitt nya liv. Vi bodde inte i Bullerbyn, vi bodde i en håla. Ja, egentligen var det två hålor för samhället låg på ena sidan motorvägen, och skolan och pappas jobb på den andra. Det gick en bro mellan.
Under bron passerade bilar i strid ström. I varje bil satt människor på väg någonstans. De flesta av dem hade
ingen aning om att de under ett par korta sekunder passerade en plats där det faktiskt bodde människor. En plats där människor levde sina liv.
– Jag är säker på att du kommer att trivas, sa fröken till mig första dagen i skolan. Härifrån har vi bara tre timmar till Stockholm och inte mycket längre till Köpenhamn. Vi bor mitt i smeten, kan man säga.
Alltså, jag har bott hela mitt liv i Stockholm och skulle
gärna testa att bo i Köpenhamn. Mittemellan var inte samma sak.
Jag försökte undvika Tommy, men det var svårt. Han väntade in mig och hängde sig på.
– Kom, vi gör nåt, sa han så fort det ringde ut.
– Jag vet inte, jag måste nog hem och plugga.
– Plugga?!
Han spottade ut ordet som om det var det äckligaste han hade hört.
– Det snöar, om du inte har märkt det, fortsatte han.
– Och? sa jag.
– Det är första snön. Jag ska visa vad vi gör när första snön kommer.
Han tjatade tills jag gav med mig. Vi gick till bron.
Under oss passerade bilister lyckligt ovetande om vårt samhälle, något långsammare än normalt eftersom det tydligen var halt.
Tommy drog handen längs räcket och skrapade ihop snö till en boll. Han vägde den i handen och log. Sedan
vände han sig mot trafiken. Han inväntade rätt ögonblick innan han kastade. Snöbollen träffade taket på en
av bilarna. Tommy vände sig om och tittade efter den.
– Äh, sa han. Man får bara poäng om dom bromsar.
Han skrapade ihop till en ny snöboll. Den träffade en bil mitt på vindrutan. Vi vände oss om och den här gången blinkade bilens bromsljus till.
– Yes! sa Tommy. Ett noll till mig. Din tur.
– Är det inte farligt? sa jag.
– Farligt?! Med lite snö? Ge dig.
Han skrapade ihop sin tredje boll.
– Kom igen, sa han. Du med.
Jag samlade ihop snö och kramade till en boll.
– Din tur, sa Tommy.
– Nej, jag vet inte …
– Sluta, det händer inget.
– Men det är halt.
– Vadå, tror du dom kör av vägen?!
– Vi kan ha snöbollskrig, sa jag. Eller kasta prick.
– Det är ju det vi gör, sa Tommy och siktade och kastade.
Mitt i prick igen. Vi vände oss om och bilens bromsljus tändes.
– Yes! Bilen sladdade. Den kanade först åt ena hållet och sen åt andra innan den åkte av vägen och ner i diket, och stannade helt.
– Jävlar! skrek Tommy med en röst som var både rädd och upphetsad.
Vi sprang över bron. Vi var nästan på andra sidan när
vi mötte en bil. Jag kände mig påkommen och släppte snöbollen jag fortfarande höll i handen.
– Fan, vilken grej! sa Tommy när vi slutat springa.
– Han kunde ha dött, sa jag.
– Han? sa Tommy. Det var en hon.
– Livsfarligt, sa jag.
– Sluta, det gick ju bra. Hon körde ner i diket bara. Hennes eget fel.
Han skyllde ifrån sig, försökte få det att låta som ingenting.
– Typiskt kärringar, fortsatte han. Kan inte köra bil.
Kärring var ett ord jag aldrig skulle använda. Mamma hade blivit galen. På något vis blev det droppen.
– Jag går hem, sa jag.
– Jag hänger på, sa Tommy.
– Nej, sa jag.
– Vi skulle ju kasta prick, det var ju det du ville.
– Nej.
– Vadå nej?
Jag gick. Tommy stod kvar och tittade efter mig.
– Fan om du säger nåt, sa han.
Jag svarade inte.
– Du kastade också, skrek han.
Polisen kom efter middagen. Någon hade sett oss. Kanske personen i bilen vi mötte när vi sprang över bron. Jag visste inte vem det var, men alla i byn kände igen Tommy.
Jag började gråta, berättade allt. Poliserna lugnade och sa att det hade gått bra. Kvinnan som körde av vägen var inte skadad.
– Det kunde ha slutat betydligt värre, sa polisen. Det hoppas jag att du förstår.
– Hur fan tänkte du?! skrek pappa när polisen hade gått. Det är ju mordförsök snudd på!
– Men jag kastade inte! skrek jag med gråt i rösten.
Jag visste inte hur många gånger jag hade sagt det under kvällen. Jag kastade inte. Som om det befriade mig från skuld.
Mamma tröstade. Jag grät mig snorig och hickade efter luft. Det var den konstigaste kvällen i mitt liv, den värsta. Allt forsade ur mig. Hur Tommy hängde sig på och resten av klassen höll sig undan.
– Undra på det, sa mamma.
Jag grät och sa att jag ville flytta till mina kusiner i Skåne och aldrig mer komma tillbaka.
–
Jag ville kasta, skrek jag till slut. För dom kör bara
förbi, dom tänker inte på oss som måste bo här. Dom vet inte ens om att vi finns!
Tommy hade ett blått öga dagen efter. Han sa att han hade ramlat men några viskade att det var hans pappa som hade slagit honom. Han tittade surt på mig.
– Skvallerkärring, muttrade han när jag gick förbi.
Alla hade hört, alla visste. Nu var det inte bara Tommy som de andra barnen skulle hålla sig undan. Även stockholmaren borde undvikas.
Ordet liksom ekade i mitt huvud. Jag befann mig i helvetet. Och helvetet låg inte under jorden utan mittemellan Stockholm och Köpenhamn. Mitt i smeten, så att säga.
Jag ville verkligen flytta till mina kusiner i Skåne, bo hos dem. Jag skulle sakna mamma och pappa, men hellre det än att vara totalt ensam. Jag försökte föreställa mig mitt nya liv. Sen såg jag framför mig hur det skulle bli. Och hörde tisslet och tasslet.
Va, bor han hos sina kusiner?! Varför då? Jag hörde att han mördade nån, kastade sten på bilar på motorvägen …
Fullständigt galen. Akta er för honom.
Jag åt min lunch ensam. Inte ens Tommy ville sitta bredvid mig.
Det ringde ut. Skolan var slut. Jag var nästan ute ur klassrummet när fröken tog tag i min arm och bad mig stanna en stund.
Vi satte oss. Jag tittade ner i golvet.
– Hej, sa hon.
Jag tittade upp. Hej? Vad menade hon?
– Du har inte fått den bästa starten, fortsatte fröken.
Jag sa inget.
– Ganska stor skillnad mot hur du hade det innan, gissar jag.
Jag nickade.
– Fast nu slipper du i alla fall Tommy.
Jag tittade upp. Fattade fröken hur jag hade haft det?
– Det var en dum grej ni gjorde, sa hon, men barn
gör dumma grejer ibland. Det var inte första gången. Och lär heller inte vara den sista.
Hon klappade min axel och reste sig.
– Det var bara det jag ville säga, sa hon.
Jag ställde mig upp, krängde ryggsäcken över ena axeln.
– Tack, stammade jag.
Fröken log och nickade.
– Det blir bättre, sa hon. Jag lovar.
På vägen ut ur skolan passerade jag två klasskompisar som stod och pratade och småskrattade. De stoppade mig. Jag gissade att de ville höra mer om olyckan och polisen och det som hade hänt.
– Vi tänkte gå hem till mig och kolla en film, sa den ena. Vill du hänga på?
Chocken var så stor att jag bara nickade. Nickade och svalde innan jag snabbt drog handen över ögonen för att de inte skulle se att jag höll på att börja gråta av glädje.
Vi gick från skolan tillsammans. I ögonvrån såg jag Tommy. Han stod ensam och sparkade på en papperskorg av okänd anledning.
Jag vände mig bort för att slippa se.
