__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

BERGS-

KLÄTTRAREN


Tredje delen i serien Legenden om ögonstenen Läs också Pärlfiskaren Fågeltämjaren Segraren

BER GSKLÄT TR ARE N

© Karin Erlandsson 2019 Omslag: Sami Saramäki Originalutgåva: Schildts & Söderströms, Helsingfors 2019 Utgiven i Sverige av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2020 ISBN: 978-91-7803-850-3

www.bonniercarlsen.se


Läkekvinnan

J

ag måste ha slumrat till, för när jag öppnar ögonen är det ljust och Syrsa har klättrat upp i en koppartall.

– Hamnstaden är alldeles mörk, ropar hon. Man ser

bara en svart fyrkant. Den är ganska långt borta.

Koppartallen vajar när Syrsa flyttar på sig. Lydia ställer

sig under trädet och håller ut armarna.

– Tänker du ta emot henne om hon ramlar? frågar jag. Syrsa skrattar sitt klockspelsskratt.

– Skratta inte, säger Lydia. Det är jag som får hitta

botemedlen för dina skador.

– Jag kan bota mig själv om jag ramlar, säger hon. Man

använder klipplav till krosskador, och skogsmistel för att

lindra smärta, och om man måste operera använder man märgfrö.

– Du har lärt upp henne bra, säger jag.

– Hon är ivrig, säger Lydia. Det är bra, vi behöver fler

läkekvinnor. Alla tänker på pärlor, ingen tänker på vad som händer i jakten. – Utom du.

5


– Just det. Jag och Syrsa.

– Jag ser inte slutet av skogen, säger Syrsa uppe från

koppartallen. Men jag ser bergen. De är mycket högre än träden och långt borta, ska vi gå hela vägen? – Hela vägen, säger jag.

Det går snabbt att smälta snö till vatten, att samla bark

av koppartallen och att koka gröten. Det är som om vi alltid befunnit oss på resa tillsammans.

– Har vi ingen sylt? Jag tyckte om sylten som din mam­

ma gjort, fast den var jättegammal smakade den jättegott,

vi borde ha tagit med oss några burkar. Den här barkgröten är inte jättejättegod, den smakar som träd man slickar på. Lydia småler.

– Som träd man slickar på?

– Fast grönare. Gröten smakar grönare. – Jag tycker det är gott, säger jag.

– Finns det inga bär? Vi borde plocka bär.

– Men Syrsa, säger Lydia. Det är ju snö överallt, inte

kan man plocka bär i snön.

– Vad äter man i bergen?

Det är länge sedan jag tänkt på bergen och hur man

ska göra för att överleva då man passerat trädgränsen.

– Där finns getter, dem kan man ibland fånga och

mjölka. Om man har tur. De som bor i berget fraktar silver från gruvorna med tåget som går mellan östra regi­ onen och drottningstaden. I gengäld skickas mat till dem. 6


– Finns det ett tåg?

– Det har bara två vagnar, man får dra det framåt med

handkraft.

Lydia äter det sista av sin gröt och tvättar tallriken i

snön.

– Vi borde ta med oss av den här barken som smakar

träd.

– Å nej, säger Syrsa. Finns det ingenting annat?

– Man kan äta vad som helst bara man är tillräck­

ligt hungrig, säger Lydia. Du får visa mig hur man ska ­samla barken.

De kryper in under koppartallen och jag hör Syrsas röst.

– Man tar kniven så här, du kan ta den där smala som du

har då du hackar rötter. Och så skrapar man på det bruna så det vita kommer fram. Det kan man göra gröt av.

Jag föser snö över brasan. Snart finns bara en rykande

blöt hög kvar av vårt rastställe. Jag låter rundeln med

sten­ar ligga kvar, någon annan kan komma samma väg som vi och finna en eldstad att bli glad över.

Förutom Lydias läkarväska där Syrsas horn finns, har

vi bara varsin ränsel. Jag knyter fast kastrullen i min och lägger filten i Lydias.

Syrsa och jag hittade ögonstenen, den mytomspunna

pärlan som alla vill ha. Om man hittar den behöver man

aldrig mer längta, men den som bestämt sig för att leta efter den längtar aldrig efter något annat. 7


Vi gav ögonstenen till Iberis, och jag tänkte aldrig på

vad som skulle hända. Iberis tämjde dagskatorna och tvingade allt folk i landet till norra hamnstaden. Vi be­ friade staden, den brann upp och i branden flydde Iberis. – Aj!

ju!

– Lydia, vad gör du? Så där kan du inte göra, du blöder Jag skyndar mig att krypa in under koppartallen. Syrsa

håller upp Lydias arm ovanför huvudet. – Jag slant med kniven, säger Lydia.

– Lydia borde verkligen kunna hantera en kniv, det

tycker jag faktiskt, men hon är inte van vid bark och så drog hon för hårt och så hade hon sin hand under och … titta nu!

Det har sipprat blod mellan Syrsas fingrar ner på mos­

san, det ser ut som röda pärlor.

– Det är inget farligt, säger Lydia. Det är bara ett ytsår.

– Det gick djupt, säger Syrsa. Det blöder jättemycket.

Miranda, du måste hämta läkarväskan, där finns smör­ nektar och bandage.

– Så farligt är det faktiskt inte, säger Lydia.

Jag hör på hennes röst att hon får anstränga sig för att

låta som vanligt.

– Miranda, hämta väskan!

Jag snubblar bort från koppartallen och rycker åt mig

den bruna läkarväskan.

8


Vattnet sköljer undan allt blod om man skär sig på en

mussla eller klämticka medan man dyker. Det var bara då

en roshaj bet av min arm som blodet var mer än havet och vattnet omkring mig blev rosa.

– Du måste först reng… säger Lydia.

– Jag vet, säger Syrsa. Nu är det jag som är läkekvinna,

du ska bara vara sjuk.

Syrsa tar fram en liten flaska med något genomskin­

ligt och gult som hon droppar över Lydias finger. Det

översta av fingertoppen ser ut att hänga löst och jag vän­ der bort blicken.

– Det kan svida lite, säger hon. Men inte mycket.

Hon tar fram torkade blad och lägger dem i sin egen

mun. Hon grimaserar medan hon tuggar och lägger kle­ tet på Lydias sår.

Då Syrsa var liten tog en roshaj också hennes arm,

men det märks inte när hon arbetar med Lydias sår. Pre­

cis som jag bryr hon sig inte om att hon saknar en arm, två behövs sällan.

– Nu ska vi bara hitta bandaget, så känns det snart

bättre.

Hon låter precis som Lydia.

9


I gläntan

V

i kommer inte iväg på hela dagen. Solen går ner

så snabbt, det är fortfarande vinter, men ändå. Jag tycker inte om förseningen.

– Det går inte, säger Syrsa. Lydia måste vila, hon har

förlorat blod.

– Det är faktiskt inte farligt, säger Lydia och försöker

le. Det var bara ett ytligt sår.

Men hon är fortfarande blek och blundar när hon tror

att jag inte ser.

– Vi stannar, säger jag. Imorgon måste vi fortsätta.

Syrsa sitter bredvid Lydia, ibland lägger hon handen på

Lydias panna och skakar på huvudet. Ibland nickar hon.

Skogen är så tyst att jag skulle vilja resa mig upp och

skrika, en skog ska inte vara så här tyst.

– Den kan inte sprida sig, säger Lydia när jag suckar

för fjärde gången.

– Jag vet, säger jag. Jag vet det.

Jag har byggt en ny snövall runt eldstaden, marken

­under är fuktig. Elden kan omöjligt sprida sig. 10


Veden knäpper och frasar. Precis så här lät det då stad­

en brann, precis så här lät det när jag stod utanför den

brinnande stadsporten och inte visste om Syrsa och Lydia klarat av att ta sig ut.

Jag sträcker på mina ben och min arm, de knakar som

grenar som knäcks. Det är inte alls länge sedan jag inte kunde röra mig, och jag är inte lika stark som förut. – Orkar du, frågar Lydia. – Jag orkar, säger jag.

Jag vill inte att hon ska ta hand om mig, så jag frågar

henne:

– Har du varit i bergen någon gång?

– Aldrig, säger hon. Jag har bara sett dem från båten.

– Det är inte samma sak, säger jag. Bergen är mycket

större då man kommer närmare.

– Det sägs så, säger Lydia. Men det är svårt att före­

ställa sig.

– Berg är inte alls samma sak som hav. Då man jobbar

i havet är allt … ja, du vet. Det är ljust, allt är klarare än uppe på land.

– Jag vet, säger Lydia. Färgerna är starkare, allt är

vackrare då man dyker.

– I berget är allt fulare. Gruvorna är mörka, det enda

som lyser upp de smala gångarna är facklor. Man glömmer hur det är att andas frisk luft. Där finns silverblock stör­

re än båtar, men det räcker inte, ingenting är tillräckligt i bergen.

11


– Och det är där Iberis finns.

– Vill man gömma sig i drottningriket finns det ingen

bättre plats än bergen.

Lydia smeker Syrsa över håret.

– De ser så vackra ut på utsidan.

Lydia och Syrsa har dykt efter läkeväxter tillsammans

ända sen vi kom till hamnstaden. Syrsa hjälpte till då någon av skogshuggarna skadade sig.

De ser ut att höra ihop där de sitter intill varandra vid

brasan.

– Jag går en sväng, säger jag.

Jag behöver bara ta ett par steg så är jag inne i djup

skog. Drottningen låter vissa delar av skogen vara ifred

för skogshuggare. En del säger att hon vill låta träden

växa så stora som möjligt, att hon planerar att bygga väl­ diga skepp och stora slott. Men jag tror drottningen för­ står sig på skogen.

En del av skogen måste få vara precis som den är. En

del träd måste lämnas.

Det finns alltid stigar som leder till bergen och jag vill

hitta en. Jag vet att den måste finnas.

Jag klättrar upp i en bergspil, jag ser åt alla håll, men

jag ser ingen stig. Jag hänger ändå kvar med armen om stammen, en stund låter jag mig vaggas fram och tillba­ ka av trädet.

12


Man vaggas av vågorna i en båt, och man vaggas av

vinden i ett träd, men på ett berg finns det inget som rör sig, allt står still, allt är förstenat.

Jag blundar och låter trädet röra sig under mig.

Jag vet inte hur lång tid det gått när jag öppnar ögonen.

Solen ligger lägre och träden har fått en annan nyans. Jag ser rakt på något som glittrar i trädet intill. Jag förstår först inte vad det är.

Sen inser jag vad det kan vara. Den där guldfärgen

känner jag igen.

Jag får klättra längst ut på grenen för att nå, jag häng­

er i knävecken för att kunna gripa tag i tygbiten. En gyllene tygbit.

En stund hänger jag kvar i knävecken och kramar ty­

get i min hand. Så klättrar jag ner och går tillbaka till Lydia och Syrsa.

– Titta vad jag hittade.

Jag håller fram den gyllene tygbiten. – En bit av en mantel, säger Lydia.

Syrsa kryper genast ihop till en boll.

– Jag vill inte att Iberis ska hitta mig.

– Det är inte säkert att det är hon, säger Lydia. Det

kan vara vem som helst av hennes väktare, alla hade gyl­ lene mantlar.

De gyllene väktarna är de pärlfiskare som en gång

13


längtat efter ögonstenen och som anslöt sig till Iberis när hon fick den.

– Om vad som helst kan gömmas i bergen kan också

Iberis försvinna i bergen, säger Syrsa. Varför letar vi efter henne om vi ändå inte kan hitta henne?

– För att vi måste försöka. Hon har ögonstenen. – Ni får inte lämna mig en sekund, säger Syrsa.

– Du måste komma ihåg vad Hildegard sa, säger ­Lydia.

Hon sa att Iberis längtan aldrig kan bestämma över vår längtan. Så länge vi längtar kan Iberis inte få allt.

14


Kan ögonstenen förstöras?

N

ästa morgon fortsätter vi.

– Du måste ta det försiktigt, säger Syrsa till

Lydia. Säg till genast om du blir yr, du har förlo­

rat blod.

Lydia rufsar om i Syrsas hårtofsar.

– Man kan inte vara sådär orolig. Man måste lita på att

kroppen kan läka sig själv.

– Varför gör man något alls då?

– En läkekvinna ska göra allt som står i hennes makt,

men hon ska också veta när hon inte kan göra mer. Då ska hon inte göra något annat än vänta, ha tillit. – Vad är det?

– Lita på att allt ordnar sig till det bästa, säger Lydia. – Jag tycker inte om tillit, säger jag.

– Nähä, säger Lydia. Det kunde jag just tro. – Det brukar ändå inte sluta bra.

– Tillit är svårt, säger Lydia. Det är det svåraste för en

läkekvinna att lära sig.

15


Vi går längre och längre bort från norra hamnstaden.

Mina ben faller in i samma rytm som alltid när jag går

i skogen. Det är den rytm som pappa lärde mig då vi gick till kalhygget där vi arbetade, det är min pappas rytm. – Ha alltid blicken fäst framåt, dit du ska.

Jag hör pappas röst så tydligt i huvudet att jag nästan

förväntar mig att se honom mellan stammarna.

Bara vi går fort borde vi vara framme imorgon. – Var är berget? frågar Syrsa.

Hon låter andfådd, hon har inte lärt sig gå i skogen än. – Är det långt kvar?

– Kanske, kanske inte.

Det är lika bra att de lär sig gå i skogen, de måste hitta

sin egen rytm. Långa steg, blicken fäst framåt, inte neråt. Jag kramar tygbiten i fickan.

– Det är enklare att dyka, säger Syrsa.

Solstrålarna ligger så lågt att de träffar de nedre de­

larna av stammarna, snart blir det mörkt igen. Men jag vill vidare, jag vill komma framåt.

– Titta, flämtar Syrsa till bakom mig. Titta ett guld­

tyg till!

Jag stannar och ser mig omkring, men hela skogen är

gyllene, det är solens sista strålar, jag ser ingen tygbit.

– Där, säger Syrsa och pekar på en gren så högt upp att

jag inte kan nå den.

– Man ska alltid ha blicken framåt, mumlar jag. 16


– Tänk om det är meningen att vi ska hitta dem, säger

Lydia. Tänk om Iberis vill att vi ska följa henne? Det har jag inte tänkt på.

Väntar Iberis på oss? Kan hon göra så, är det hennes

plan, att ta oss till fånga innan vi tar ögonstenen?

Jag vet att Iberis kan göra precis vad som helst.

Jag låter tygbiten i fickan glida mellan mina fingrar.

Vi stannar i en glänta med höga smaragdkronor. Träd­

en är så stora att snön inte lyckats tränga sig igenom, mossan är så grön att den nästan sticker i ögonen.

Vi slår läger, vi tänder en brasa, vi samlar ihop snö, vi

gör allt som vi gjort förut.

Lydia spjälkar grenar i tunnare bitar och Syrsa sitter

bredvid henne, hon säger att hon måste hålla uppsikt så att inte Lydia slinter med kniven.

– Här finns inga fåglar, säger Syrsa.

– De kommer tillbaka, säger Lydia. Fåglar kommer

alltid tillbaka. Kanske inte imorgon, men de kommer tillbaka.

– Hur vet du det? säger jag.

– Jag vet, säger hon bara. På samma sätt som du vet att

ögonstenen finns i bergen.

– Det vet jag för att Fjalar sa det, säger jag.

Men Lydia lägger sig på rygg bredvid Syrsa och ser upp

mot himlen. Hon bryr sig inte om vad jag säger.

17


Fjalar var en av dem som fördes som fångar till den norra

hamnstaden. Han kom från den bergsby som hjälpt Iberis att gömma ögonstenen i bergen. Därför vet jag vart vi ska.

Lydia skrattar, det är så sällan hon skrattar att jag mås­

te se åt deras håll.

De pekar på stjärnbilderna och tänker inte på att vi

måste samla ihop den mjuka barken som blir gröt och att det behövs mycket bark eftersom vi är tre personer, att det kommer att ta tid.

– Miranda, säger Syrsa. Kom och titta på det här.

Vargvaktaren har fått en röd stjärna, Lydia säger att det betyder att våren kommer.

– Jag har inte tid, säger jag.

– Kom nu, säger Lydia. Vi har inte bråttom någonstans.

– Det har vi visst, säger jag. Vi måste hitta ögonstenen

innan Iberis hinner flytta den.

Jag har inte vågat tänka på det på hela dagen, men nu

tvingar Lydia mig att säga det högt.

– Jag tror att Iberis samlade alla i norra hamnstaden

för att ensam kunna strida mot drottningen. Precis som

alla andra trodde hon att hon skulle få allt hon längtade efter, och jag tror att hon vill bli drottning.

– Hon hade fel. Hennes längtan kunde aldrig ställa sig

över vår. Hennes längtan är inte större än vår längtan att vara fria, säger Lydia. Det var därför Syrsa kunde bryta sig ut och rädda staden och fåglarna kunde flyga in i elden. 18


– Om Iberis inte kan krossa vår längtan, om till och

med fåglarnas längtan är större än hennes, vad gör hon då?

– Den är inte större, säger Lydia. Den är lika stark. Syrsa talar rätt ut till himlen.

– Jag hatar att längta, säger hon. Det betyder bara att

man vill ha något man inte har.

– Så länge vi längtar kan saker förändras, säger Lydia.

Syrsa suckar och det lilla moln som stiger upp mot

himlen får mig att inse hur kallt det är.

– Berätta exakt vad som händer då du blåser i hornet,

säger jag till Syrsa.

– Pärlorna kommer rullande mot mig. Jag blåser och så

kommer de, det är jätteenkelt, jag kan sitta i en båt och blåsa, och så kommer alla till mig.

– Precis som då jag visslade, säger Lydia.

Hon var också pärlviskare, men förmågan att locka till

sig pärlor försvinner då man växer upp. Lydia bestämde

sig för att aldrig mer dyka efter pärlor. Istället hittar hon läkeväxter på havsbottnen.

Kastrullen är full med snö men jag står kvar i utkanten

av gläntan. Jag ser på Lydia och Syrsa, de enda två pärl­ viskarna i världen.

Varken Syrsa eller Lydia verkar tycka att det de kan är

konstigt, de vill inte ens vara pärlviskare. Om jag skulle kunna locka till mig pärlor skulle jag inte göra annat. 19


– De vita knastrar och de gröna låter som havet, säger

Syrsa.

– Du kan mer än jag kunde, säger Lydia och skrattar.

Jag skulle gärna höra pärlorna.

– Det är mest i vägen, säger Syrsa. Det är så mycket

ljud hela tiden.

Deras ansikten är upplysta och varma av elden. – Ska jag försöka blåsa i hornet? säger Syrsa.

– Ögonstenen svarade inte då du blåste i norra hamn­

staden, säger jag.

– Vi är närmare nu, säger Lydia.

Hon öppnar läkarväskan och tar fram Syrsas horn.

Det märks inte utanpå att det är ett horn som lockar

till sig pärlor. Det är ett helt vanligt silverhorn. Jag har

försökt blåsa i det, då hände ingenting. Det måste vara Syrsa som blåser för att pärlorna ska komma.

– Imorgon, säger jag. Imorgon kan du blåsa, då är vi

ännu närmare.

Jag vill vara säker på att vi är tillräckligt nära.

– Om vi har tur kommer ögonstenen rullande rakt

mot oss och vi behöver bara vänta, säger jag och sätter kastrullen intill elden.

– Fast jag tror inte det, säger Lydia. De gyllene väktar­

na vill också ha ögonstenen, det är därför de anslutit sig till Iberis. Iberis måste vakta ögonstenen, och hon måste se till att ingen annan än hon kommer åt den. 20


– Det vet vi inte, säger jag.

– Fjalar sa att ögonstenen var fastkedjad i berget. Att

det var därför den inte kom.

– Han gissade bara, säger jag. Vi kan ha haft fel. Ögon­

stenen kommer kanske nu när vi är närmare, den kanske kan ta sig loss.

Jag har sett Syrsas förmåga, jag har häpnat över pärlor­

na som kom rullande och lade sig under båten. Jag tror att allt är möjligt då Syrsa använder hornet.

– Imorgon kan du blåsa, säger jag. Och så kommer

ögonstenen nerrullande och vi kan …

Brasan brinner med starka flammor som kastar skug­

gor i Lydias ansikte.

– Vad kan vi göra då Miranda? Vad tänker du göra om

ögonstenen kommer rullande mot oss och blir din? – Jag …

Jag vet inte vad jag ska svara. En gång var ögonstenen

allt jag ville ha, men sen fick jag Syrsa istället, och Lydia.

– Den måste förstöras, säger Syrsa. Jag vill inte att den

ska finnas.

– Var inte dum, det är klart att vi inte kan förstöra

ögonstenen, säger jag.

– Jag tycker inte alls att det är dumt, säger Lydia. Det

är precis vad vi borde göra.

– Absolut inte, säger jag. Ögonstenen har alltid funn­

its, ögonstenen är den värdefullaste pärlan, vi kan inte förstöra den.

21


– Vad ska vi göra då? Behålla den?

– Eller sälja den. Drottningen betalar hur mycket som

helst.

Lydia skakar på huvudet.

– Då får drottningen allt hon någonsin längtat efter,

och vad händer i så fall med henne? Och vad händer om det är sant att ögonstenens välsignelse kan ges över till folket bara drottningen äger den?

– Då får alla vad de längtar efter. – Är det bra?

Där sitter de, världens enda två pärlviskare, de enda i

hela världen som inte vill ha ögonstenen.

Jag kramar tygbiten i fickan och tänker på hur det skul­

le vara att lämna dem vid brasan, att ensam klättra uppför berget och ansluta mig till Iberis här av gyllene väktare. Då skulle jag vara nära ögonstenen.

22

Profile for Smakprov Media AB

9789178038503  

9789178038503  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded