M A RTH A S A NDWA L L- B E R G S TR Ö M
Originalutgåvorna av Kulla-Gulla-böckerna utkom under åren 1946-1951. På 1960-talet redigerades serien och delades upp på ett nytt sätt. De tre första böckerna – Kulla-Gulla, Kulla-Gulla håller sitt löfte och Kulla-Gulla vinner en seger, följer Kulla-Gullas liv lika långt som den ursprungliga seriens Kulla-Gulla och Kulla-Gulla håller sitt löfte.
kulla-gulla Copyright © Martha Sandwall-Bergström 1946 Omslagsbild: Elisabeth Kugelberg Christoffersson Grafisk formgivning: Caroline Linhult Redaktör: Titti Persson Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2020 Tryckt av Scandbook, EU 2021 isbn 978-91-7803-727-8
www.bonniercarlsen.se
1
O
xen knegade och drog i uppförsbacken. Hans knotiga kropp var tufsig och våt av det stri lande regnet och han sjönk så djupt ned i landsvägens lervälling att klövarna inte syntes. Denna höst i början av 1900-talet var en av de våtaste i mannaminne. Ute på fälten svartnade höet på hässjorna och i potatisfårorna flöt regnvattnet fram som i små bäckar. Bönder och torpare suckade och stirrade förgäves mot den mulna himlen efter en blå fläck stor som en mässhake, ty först då kunde det vara hopp om ändring i vädret. Fortsatte det såhär i bara ett par veckor till så blev det ett hungerår för den fattige, ty potatisen ruttnade bort i jorden och rågen grodde på rot, så axen blev tomma och lätta som agnar. Karlberg, en av torparna på Höje herrgård, suckade också där han gick bredvid oxlasset och körde. Han var en stor, grov karl med utstående öron och en sävlig, vaggande gång. Han hade slagit upp rockkragen till skydd mot regnet och dragit ned den skärmlösa 5 -
mössan så att den helt vilade på öronen och så gott som skymde ansiktet med dess buttra uppsyn. Det kom honom att likna en av de fågelskrämmor som bönderna brukade sätta upp i sina trädgårdsland, en figur gjord av en gammal rock och en hatt och ett par störar, som fick stå där och vagga i vinden och skrämma bort de bevingade snyltgästerna. Bakom honom gick en flicka på tolv år och försökte ängsligt akta sina grova läderskor för landsvägsleran. Den svarta, slitna kappan höll hon uppdragen för att skydda den mot stänk och i ena handen hade hon ett litet bylte, innehållande de kläder och småsaker, som var hennes egendom i denna världen. Hennes hår under huvudduken var mycket ljust, och vid tinningarna och över pannan, där det vätts av regnet, ringlade det upp sig i små lockar. Hon gick där tigande bakom torparen, som från och med i dag var hennes husbonde och arbetsgivare, och hennes blick vilade allvarligt och respektfullt på hans sävligt gungande rygg. Oxen knegade och drog. Lasset var inte det tyngsta han varit med om, det bestod endast av sillkuttingar och några säckar och tunnor med annat innehåll som Karlberg hämtat i staden åt patron, men det gick ändå trögt och var tungt att dra, för vagnshjulen sjönk bitvis ned i leran ända till naven. Karlberg måste alltsomoftast låta sin vidjeslana snärta till honom över ryggen, och då skakade oxen på sitt huvud med 6 -
de långa, förvuxna hornen, sträckte på halsen under oket och bölade. – Muuuoooo … Hans ton var hes och sorgsen och långdragen. Muuuoooo … Den var ett klagorop som sändes upp utan väntan på svar, en trälagråt över mödor och förtryck, som aldrig kunde tänkas lätta. Uppe på backkrönet höll Karlberg in skjutsen ett ögonblick och vände sig om mot flickan. – Nå, då kan du häve dej opp ett slag, då, sade han, men si te så du inte kommer åt flaskerna där i hörne. Dä meducin från apeteket i stan te patrons sjuka märr, och tosingen tar dej om du gör nåen åverkan på dom. – Ja ska akta mej, mumlade flickan försagt och drog omsorgsfullt in benen under sig då hon satte sig tillrätta på en av säckarna. Karlberg klängde också upp på lasset och gav oxen en klatsch med vidjan. Sedan började han prata med flickan medan han begrundande tittade på henne. Han hade hämtat henne från en bondgård utanför staden, vars ägare nyligen flyttat till trakten och då haft flickan med sig. Hermansson hette bonden och han brukade alltid hålla sig med ett barnhusbarn som hjälpehjon. Den här flickan var ett av de bästa han haft, hade han sagt till Karlberg, men eftersom hans egna döttrar började växa upp behövde hans hustru inte längre så mycket hjälp med inomhussysslorna som förut och då passade det Hermansson bättre med en pojke, för hur det nu var, orkade en pojke mer än 7 -
en jänta i samma ålder, och födan som gick åt till dem var ungefär densamma. Men för den som behövde ett par raska och villiga armar till barnpassning, inomhussysslor och mjölkning, så kunde han på det bästa rekommendera den här flickan. Han hade tagit henne direkt från barnhemmet i den kusttrakt där han förut bott, och han hade haft henne i tre, fyra år redan, så han visste vad han talade om. – Jaså … jaha … Karlberg spottade en snusstråle genom luckan i sin tandrad och lät blicken ännu en gång glida över flickans gestalt. Han var inte riktigt nöjd med henne, han skulle gärna ha sett att hon varit större och kraftigare. – Jaså … du säj alltså att du är insatt i lagårdssysslerna ordentligt … att du kan mjölka och mocka och utfodra kritterna …? – Jaa … hos Hermanssons fick ja hjälpa till bå inomhus och i lagårn och på åkrarna när dä var som brådast på året, svarade flickan stilla, och när drängarna höll till mä skogshugge på vintrarna så skötte jag och en åv pigerna lagårn … dä va förstås på di senare åren sen ja vuxi opp en smula och fått lite mer krafter och då gick dä rätt så bra för mej, dä gjorde dä … Fast … dä förstås … att ensammen skulle ja ju inte orkat mä allt arbete, för dä va en rätt stor lagård … sex kor … – Jaså … ja, en får hoppas att du kan göra skäl för 8 -
födan, sade Karlberg bistert och synade hennes små magra nävar, som kramade om klädpaketet. Va var dä du hette nu igen? – Di brukar kalla mej Gulla, sade flickan, och såg på honom med sina allvarliga, mörkblå ögon, vilka smalnade påfallande mot tinningarna och därigenom gav en säregen prägel åt hennes ansikte, men annars står ja skriven som Gunilla … Gunilla Beatrice Fredrike …, tillade hon en smula skyggt. Hon tyckte själv att namnen var fula och gammaldags, för vid denna tid kallade man sällan små flickor vid sådana långa namn. I stället sökte man sig till söta och färgrika namn som till exempel Linnea, Rosa och Viola – det var ju det raraste man kunde tänka att bli uppkallad efter Guds sköna blomster. Lisa, Maj, Stina och Britta var också omtyckta namn, likaså de namn som börjat importeras genom 25-öresromanerna och genom ortstidningarnas följetongsspalter, Emy, Evy, Mary, Amy, Febe och Jane – alla uttalade på ren och klingande svenska. Karlberg harklade sig och spottade en ny snusstråle utåt vägen. – Dä va gruvligt lea namn, sade han medlidsamt, riktiga gamla kärringnamn … – Jaa, medgav flickan och blev litet röd om kinderna, men dä en heter, heter en … – Joo, sade Karlberg och så blev det tyst en stund.
9 -
Oxen riste på sina horn och bölade sorgset. Nu var det uppförsbacke igen och han var trött efter dagens fyramilafärd. Men ännu var det långt kvar till fähuset därhemma på Kulla-torpet, det visste han. Han kände vägen sedan otaliga gånger förut. – Nu får du laga dej åv igen, sade Karlberg vresigt till flickan, sir du inte själv att dä ä oppför … Gulla hoppade av i en hast, skamset röd om kinderna. Hon hade suttit i sina tankar och inte haft uppmärksamheten med sig. Nu gick hon fram till oxen och lade händerna på hans ok, som om hon ville hjälpa till att dra. – Trösta dej, oxpalt, mumlade hon då djuret hävde upp ett nytt råmande, ja vet väl att du kan va trött, din stackare … Och våt ä du åv regnet … ujujuj, så våt … Hon kliade honom vänligt mellan hornen och oxen vände på huvudet och sneglade på henne. – Muuuooo, svarade han. – Ja, ja, söte vän, sade Gulla. I kvällningen kom de fram till Höje, ”herrgårn” som traktens folk kallade socknens enda, stora gods. Dess ägare var patron Sylvester och under Höje låg en stor del av socknens jord, skogar och åkerfält, en kvarn, en såg och ett gammalt bruk med samma namn som gården. Patron Sylvester hade endast ägt Höje i tio, elva år och folk visste ännu inte mer om honom än vad mamsell Modig, hushållerskan på herrgårn, 10 -
berättade, och det var inte mycket. Mamsell Modig hade varit i patrons tjänst i ett par decennier, hon var en frodig och barsk gammal kvinna som allt tjänstefolk hade den största respekt för. Det sades att till och med patron aktade sig för att förarga henne, men det var kanske bara prat, för patron var hård och hänsynslös och väjde inte för någon. Hans hustru, gamla fru patronessan, som sedan ett par år vilade på socknens kyrkogård, hade inte heller varit vidare folklig av sig. Hon hade varit född med grevligt namn och så förnäm hade hon varit att hon inte ens velat tala personligen med tjänstefolket utan alla hennes befallningar hade gått genom hennes sällskapsdam. Sällan hade hon visat sig ute och alltid hade hon gått klädd i svart. Mamsell Modig hade en gång berättat för tjänsteflickorna att Hennes Nåd blivit så där underlig sedan hennes enda barn, en dotter, gjort dem den gränslösa sorgen att rymma till utlandet med en ung man, en målarkludd, som ingenting annat ägde här i världen än sitt vackra leende och sin pensel och palett. I samma veva hade också patron fått sitt gråa hår och sitt fårade ansikte – sitt hårda sinne hade han dock haft långt tidigare, annars hade dottern inte behövt ta sin utväg till någonting så drastiskt som en rymning, hade mamsell Modig menat. Nu höll Karlberg in sin oxe på stallgården och några drängpojkar kom ut och hjälpte till att lasta av 11 -
tunnorna och säckarna. Gulla gick några steg framåt och såg sig blygt omkring. Hon tyckte att hon aldrig sett något så storartat och fint som denna stora, vita herrgårdsbyggnad med sina breda trappor och höga fönster. En stor järnport stängde infarten till den välskötta grusplanen, som hade en springbrunn i mitten och blomrabatter planterade runtomkring den. Den ena av de två flygelbyggnaderna hade en vällingklocka på takåsen och från ett fönster som stod öppet, kom en frestande doft av stekt fläsk. Det vred till i Gullas mage, hon hade inte ätit något sedan vällingen och spickesillen, som utgjorde hennes sista morgonmål hos bonden Hermansson. I detsamma kom Karlberg tillbaka efter att ha slängt in den sista säcken i en bod och de fortsatte sin färd. De åkte genom en lång allé av aspar, som var till hälften kala och såg bedrövliga ut i regnet med sina återstående, ständigt skälvande löv. Det såg ut som om de ruggade och frös och hade det kusligt. Ett stycke bortom allén tog de av genom en grind och fortsatte på en smal, stenig och sönderkörd skogsväg. Oxen gick fortare nu, dels var han befriad från lasset och dels var det inte så ändlöst långt hem längre. Vagnen skakade och vältrade sig fram över stenarna och ojämnheterna i vägen, som ständigt gick uppför. Ett långt stycke var det skog på ömse sidor, men så tog den plötsligt slut och framför dem, på den kalhuggna åsen, låg torpet Kulla. 12 -
Stugan, som låg högst upp, var liten och hade spåntak. Timmerväggarna hade kvar några spår av rödfärg, som blekts ur genom årens lopp. Ett kalt körsbärsträd stod vid knuten. Längre ned låg lagården och uthusen samt en jordkällare, där Karlberg förvarade potatis och rotfrukter. Lagården såg gammal och orkeslös ut och lutade betänkligt, men oxen gav upp ett bölande, som lät helt olikt dem han förut utstött under färden. Det lät glatt, nästan belåtet. Den lutande lagården var den skönaste syn han visste. Den var hans hem och hans längtans mål efter kördagens mödor. Hans bölande besvarades ögonblickligen inne ifrån lagården och när Karlberg sköt upp den vinda dörren och ledde in oxen, såg Gulla att det stod en ko i ett bås. Hon gick fram och hälsade genom att klia kon lite mellan hornen. – Kossa mi, sade hon lågt, godda, kossa mi … Kon vände sina stora, blanka ögon mot henne och glodde liksom förvånat på denna nya människovarelse. Sedan sträckte hon fram mulen och nosade på Gullas händer och fnyste lite. Gulla skrattade. – Ja luktar visst främmat för dej än så länge, sade hon, men vänt du … vi ska nog bli vänner, vi två … jaadå, kossa mi … goa vänner ska vi bli, du och jag … Karlberg såg ogillande på henne. – Ge dej åv in i stugan och si efter om dä ä något du kan hjälpa Ellen mä, sade han snäsigt, sånt där pjoller och tjafs har vi inte tid mä på dä hära stället. Vi ska 13 -
äta kvällsvard nu och sen får du ta itu med mjölkningen … När Gulla steg in över tröskeln efter att omsorgsfullt ha rengjort sina leriga skor på det våta gräset utanför, tyckte hon först att hela stugan myllrade av ungar. Men när hon hunnit samla sig så pass att hon kunde räkna dem, såg hon att de inte var flera än fem. Den minsta låg i sin vagga och skrek, men de fyra andra kom fram och kikade nyfiket på Gulla. Först var det Johannis, en spenslig, blek och rödhårig pojke med ben så smala att de vita, hemstickade strumporna hängde i korvveck på honom. Han hade Karlbergs långlagda ansiktsform och utstående öron, men hans uttryck var inte buttert och slött som dennes utan allvarligt och litet sorgmodigt. När han rörde sig såg Gulla att han gick krokig och lutande som en trött gammal man. Han var den ende som gick fram och tog henne i handen. – Godda, du, sade han. – Godda, sade Gulla och hennes hjärta sprang honom genast till mötes. Hon log blygt mot honom och sedan han tvekat en halv sekund, log han tillbaka. Det flög som ett återsken av en ljusglimt över hans fula ansikte. Sedan var det de andra och alla bara tittade. Ville och Vera, tvillingar och sex år gamla, hade runda ansikten, runda ögon och runda, satta kroppar. Adolf, 14 -
fyraåringen, som av sig själv och familjen kallades Lada, var ännu rundare. Hans kinder var så tjocka att de liksom hängde i ansiktet och på vardera kinden hade han ett märke som efter små tänder. När han tittat på Gulla en stund, räckte han i skydd av systerns rygg ut tungan åt henne. Vid spisen, där en grötgryta puttrade, stod hustrun i torpet, Ellen, och även hon stirrade. Hon tittade på Gulla uppifrån och ned, länge och liksom begrundande hur mycket arbetshjälp hon skulle kunna få ut av denna spensliga tolvårsflicka. Gulla själv stod stilla nere vid dörren och väntade på att man skulle be henne stiga på. Hon kände sig visserligen blyg och generad inför all granskningen, men hon mötte sin nya matmoders blick med klara, allvarliga ögon och bemödade sig att inte sänka blicken mot golvet. Det skulle sett oärligt och räddhågat ut. – Du kan hänga åv dej kappan då, sade Ellen då hon tittat färdigt, och så kan du duka fram till kvällsvarden. Dä står tallrikar i skåpet där … – Jaha, sade Gulla. Hon såg sig om och tog snabbt in alltsammans, det trånga, mörka köket med sin sotiga spishuv och skulämbaret, som svämmade över borta i vrån. Det enda fönstret var prickigt av flugsmuts och framför det stod en utdragssoffa och ett fällbord. Genom den öppna dörren skymtade kammaren med den stora ståndsängen vid ena långväggen och ytterligare två bäddplatser vid den andra. Mitt emellan 15 -
gavelns båda fönster stod en hög chiffonjé med gipskatter och snäckor och över den hängde en avbildning av kungahuset i oljetryck. Gulla kände igen den, hon hade sett den på många väggar förut, och hon tyckte det var en vacker tavla med de små prinsarna, som hade spetsklänningar och blåa sidenband om livet alldeles som små flickor. Inne i skåpet stod tallrikarna slarvigt inslängda och i en karott låg mögliga grötrester och utsände en unken doft. Gulla dukade tyst fram sju tallrikar på bordet och lade ordentligt en sked vid varje. Ellen, som tagit upp det skrikande spädbarnet och lagt det till bröstet, rättade henne. – En tallrik till, sade hon, vi har gammelmor mä. Hon bor oppe på vind och har maten mot dä att hon passar barnen och hjälper till mä va hon kan … – Jaha, sade Gulla och neg djupt, ty farstudörren öppnades och en gammal gumma kom inhasande, stödd på en käpp. Hon hade en schalett knuten tätt om huvudet och hennes ansikte var rynkigt och skrumpet som ett vinteräpple. Ellen vände sig mot henne. – Va har I bara gjort däroppe så länge, gammelmor? frågade hon otåligt. I vet ju att ja vill ha hjälp mä kvällsmaten och barna och bäddningen … – Dä ville inte brinna i min spis, sade den gamla ursäktande, regnet ligg på så röken slår in … – Ä dä nödvändigt att börja elda redan? Hösten ä ju 16 -
knappt kommen än och vi har ont om veden. I tror visst att vi ä förmögna bönder mä egen skog, va? – Nä, nä Ellen lilla, sade den gamla undergivet, men du vet ju att di kvistar och kottar som ja eldar, dom har ja själv plockat. Och ja har sån ryggmatism i benen i kväll. Vädret är så fuktigt och rått … Hon avbröt sig, för nu fick hennes skumma ögon syn på Gulla. – Jaså, sade hon, har flickan kommit nu … jaså … jaha … då får du gott hjälpe nu, Ellen. – Hur mycke dä blir, dä får en si, sade Ellen retligt, hon sir spinkig och klen ut … inte mycke till krafter … – Ja orkar mer än ja sir ut för, inflikade Gulla blygt till sin kroppshyddas försvar. – Jaa, höll gammelmor med, di kan va rätt så sega, di där små … jaadå. Dä blir nog så bra … Du ska va välkommen i huset, lilljänta, tillade hon och klappade Gulla på axeln med sin knotiga hand. – Tack, sade Gulla och neg igen. Sedan vände hon sig bort och lyfte diskret upp en flik av sitt förkläde och snöt sig, för tårarna hade plötsligt stigit i ögonen, hon visste inte riktigt varför. Hon brukade sällan gråta, nästan aldrig hände det, men det var någonting i den där klappen och den där gamla rösten med sitt ”välkommen lilljänta”. Det gjorde så gott på något sätt, det blev så mjukt och förlöst inombords, det kändes nästan som, ja, vad skulle man säga … som vore man hemma, som den som äger ett hem måste känna det 17 -
när han kommer hem till dem som väntar honom … – Tack, viskade Gulla en gång till och snöt sig ljudligare, för nu flödade ögonen över och det kändes som snuva i näsan. Lada tittade intresserat på henne och tvillingarna trängde sig också närmare och glodde med runda ögon. Men Johannis gick fram och tog henne i handen. – Du ska inte va lessen, sade han tafatt. Gulla log mot honom genom tårarna. – Dä ä ja inte heller, sade hon och snöt sig. Karlberg kom nu in och slog sig ned vid matbordet. Ellen gav honom ett misstänksamt ögonkast. När karlarna varit till stan så kunde man aldrig veta hur det var beställt med deras nykterhet, och Karlberg blev retlig och besvärlig när han fått brännvin i sig. Då var det bäst att hålla tand för tunga, ty det hade hänt att han sådana gånger brusat upp för minsta småsak och kört ut både henne och ungarna mitt i natten. Men Karlberg verkade på jämförelsevis gott humör. Han tog upp ett paket, som han hade med sig, lade det på bordet och vecklade försiktigt upp det. Alla barnen samlades genast omkring honom. Johannis blev knuffad av de ivriga tvillingarna, han snubblade och stötte till bordet och fick för det en luggning av Ellen. – Du ä då allti så klumpig och oskicklig, bannade hon, du dånglar omkring som hade du ingen styrsel i benen dina … 18 -
– Ja, dä ä ledsamt mä den pojken, instämde Karlberg, dä blir allri nå bevänt mä honom … Han vecklade långsamt upp papperet och ur detta tog han fram en tingest av blått, förgyllt porslin. – Va ä dä? frågade Ellen misstänksamt. Nu hade de förstås lurat på Karlberg något elände där i stan och fått honom att kasta bort sina dyrbara slantar … – En klocka, sade Karlberg och flinade förtjust. Alla tittade. Ja, minsann var det inte en klocka, fast den var så utstyrd och fin att det knappt syntes att det var en sådan. Den hade formen av en kyrka, där pendeln svängde mellan porslinspelare och urtavlan satt uppe på tornet, precis som på kyrkan inne i stan. – Kors, sade Ellen, mot sin vilja imponerad, dra opp henne, du Karlberg, så vi får höra hur hon låter! Kanske ring hon också likt en kyrkklocka … – Jojomänsan, sade Karlberg stolt och tummade på uret för att finna några skruvar, vände till sist upp och ned på det och såg att där inte fanns något verk i den. Hans ansikte blev längre än vanligt. – Di har lurat mej, utbrast han. Ellen ryckte på axlarna. – Asch, sade hon, dä gör di väl jämt och samt. Så fort du vatt i stan eller på marknaden så lurar di på dej en massa onödigt tjafs. Du ä som ett barn, Karlberg. Va har du givi för henne, va? – Bytte mä två kannor brännvin, kom det buttert från Karlberg. 19 -
– Jaså då, sade Ellen vänligare. Det var bättre med den tomma klockan än med brännvinet. Hon tittade riktigt ordentligt på klockan, strök med fingret över krusidullerna och de förgyllda utsirningarna. Dä i alla fall en grann sak, menade hon och petade försiktigt till den lilla pendeln så att den slog emot en av pelarna. Det klingade sprött och fint. – Änglamusik, sade Johannis och fick ett drömmande uttryck i ögonen. – Asch, sade Ellen, ty nu var vardagen över henne igen. Medan Karlberg och barnen satte upp klockan på chiffonjén och flyttade undan ett par av gipskatterna, vände hon sig till Gulla. – Nå, stå inte där och glo utan ös upp gröten, flicka, sade hon snävt, vi få si till å komma ner i lagårn och mjölka nån gång … Nästa dag var en söndag och regnet strilade fortfarande ned. Gulla, som fått sin sängplats i kökssoffan, steg tidigt upp och tände under kaffepannan. Karlberg och Ellen, vilka under veckan hade sina dagsverken att utföra hos patron på herrgården – Karlberg skulle göra fyra fullgoda dagsverken och Ellen två – tog det i dag lugnt. I vanliga fall fick torparen sällan någon sabbatsfrid, ty de timmar han hade att ägna åt sitt eget jordbruks skötsel var alltför få för att ens en enda dag skulle kunna få drönas bort på sofflocket. Men detta eviga 20 -
regn gjorde det omöjligt att ta hand om vare sig säden eller potatisen, människan kunde inget annat göra än sitta och kura inomhus och se hur resultatet av hennes möda och arbete flöt bort med regnet. Gulla bäddade upp och sköt ihop sin soffa samt lade på locket. Sedan tog hon en trasa, doppade den i vatten och gned de små fönsterrutorna rena från flugsmuts. Det var visserligen sabbat, då man inte borde utföra mera arbete än nödvändigt, men Gud hade nog inte något emot att hon släppte in dagsljus i stugan. Hon sopade också golvet med björkriskvasten, som stod i ett hörn, men det gav sämre resultat, ty golvet var kolsvart av leriga fötters tramp och skulle behöva skuras ordentligt med vatten och sand. Hon funderade några ögonblick över hur pass gruvlig hennes synd kunde tänkas framstå för himmelens herre, om hon i ett fall som detta bröt mot budet om sabbatsvila … men att sitta med händerna i knät mitt i denna smuts och lort kunde då inte kallas för att helga vilodagen, det kände hon sig alldeles säker på. Hon krängde på sig huvudduken och en kofta och sprang ned till bäcken efter ett ämbar vatten. Till ljudet av Karlbergs snarkningar där inne i kammaren, började hon sedan rengöra golvet. Hon arbetade snabbt och metodiskt, skurade i raka längder utefter golvtiljorna och sköljde omsorgsfullt. När hon till slut var färdig, var dock inte golvet på långa vägar vitt, det skulle krävas många sådana skurningar innan det 21 -
blev så. Men det såg mycket snyggare ut och det lilla köket fick en prägel av helgdag. Hon knackade försynt på kammardörren och ropade att kaffet var färdigt. Sedan tog hon mjölkämbaret och gick ned till lagården, ty Ellen hade kvällen innan klargjort för henne att mjölkningen av kossan Skrålla var en av Gullas uppgifter. Det regnade än värre nu. Vattnet flöt i små rännilar, på gångstigen från stugan, som låg högst, och ned till lagården och uthusen. Gulla klafsade oberört igenom dem, det sa skvatt och klifs och klafs om de uppnosiga träskorna. Skrålla kände sig tydligen redan bekant med henne, för i dag tog hon emot med ett råmande. Gulla gick upp i båset och klappade henne, kliade henne mellan hornen och jollrade: – Skrålla lilla, fina kossa, gullhorna … – Muu, svarade Skrålla och slickade Gullas hand med sin sträva tunga. Muu … – Tack för dä, sade Gulla artigt, ty det var inte svårt att begripa att Skrålla menade att de var vänner nu. Tack för dä, gullhorna, smörblomma … Hon fortsatte att jollra med kossan tills oxen i sin avbalkning tyckte att det gick för långt. Han sträckte huvudet över balken och lyckades ge Gulla en knuff där bak. – Muuooo, bölade han hest och pockande. Gulla vände sig hastigt om och lyckades undgå 22 -