alyson richman veronas dotter
Översatt av Carina Jansson
ETT
Portofino, Italien
Oktober, 1943
I ryggsäcken ligger hela hennes liv reducerat till småsaker. Trots att de knappt väger någonting känns allt hon bär tungt. Hon försöker dra in kjolen under sig, men vinden från bukten är obarmhärtig och bomullstyget böljar ut som en fallskärm omkring henne.
Hon blundar och försöker föreställa sig att hon lyfts från båtens däck, att hon svävar i den svala luften och tittar ner på fartyget som rör sig över havet. Genua, Rapallo och Italiens västkust skär som ett knivblad genom vattnet. Från båten ser hon de bleka fasaderna på villorna som ligger inbäddade bland klipporna, och de hundra år gamla hotellen som vetter ut mot havet.
Hon har bara rest i några dagar, men det känns som månader. Med en grå sjal över sitt mörka hår och en anspråkslös marinblå klänning skulle hon kunna vara vilken ung italienska som helst.
Hennes mage är tom. Hon försöker skjuta ifrån sig hungern genom att studera sina medpassagerare. De är ett trettiotal ombord. Sju av dem är tyska soldater, och några är äldre damer i svarta sorgekläder. De andra är namnlösa män och kvinnor som framstår som anonyma för henne.
Precis som hon hoppas att hon gör för dem.
I början av kriget lärde hon sig att bli osynlig, att smälta in i bakgrunden och inte väcka någon uppmärksamhet. Hon minns inte när hon senast bar en färgglad klänning eller sin favoritblus, den med vita blommor. Skönhet, har hon börjat inse, är ett vapen som bör gömmas undan och bara plockas fram när det är absolut nödvändigt.
När båten närmar sig kajen kupar hon instinktivt händerna om magen. Hon blir förvånad när hon ser så många tyskar där, eftersom hon hade trott att hon äntligen var på väg mot tryggheten. Hon har försökt undvika dem i flera veckor, men nu står de här på kajen och väntar på att granska passagerarnas papper.
Det vänder sig i magen. Hon tar av sig ryggsäcken och trycker den instinktivt mot bröstet.
När hon reser sig upp känns det som om benen ska vika sig under henne. Hon trycker fingrarna mot kinderna och nyper lite i dem, för att rädslans blekhet ska ersättas av en rodnad.
Eftersom hon är rädd att soldaterna ska gräva alltför djupt i ryggsäcken tar hon upp sina förfalskade papper och håller dem i handen. Hon går sakta bakom en av änkorna vars krucifix är så stort att det kanske kan ge även henne lite skydd – eller åtminstone distrahera soldaterna.
Hon går sakta över landgången tills hon sätter fötterna på kajen. De vita husen uppe på kullen ser ut som vassa tänder. Bougainvillea väller ner från terrasserna och hibiskusblommor öppnar sig som parasoller mot solen. Hon andas in doften av jasmin, men blir ändå svagare av rädsla för varje steg hon tar.
”Ausweis !” Tyskarna skäller fram befallningar och rycker papper ur nervösa händer.
Elodie är näst på tur. Hon griper hårt om sina falska dokument. Några veckor tidigare förstörde hon identitetskortet där hennes rätta identitet stod angiven. Elodie Bertolotti är nu Anna Zorzetto.
Anna. Anna. Hon försöker fokusera på sitt nya namn. Hjärtat bultar mot revbenen.
”Nästa! Du där!”
En av tyskarna tar papperen ifrån henne, så hastigt att deras fingrar snuddar vid varandra. Beröringen får henne att rysa till.
”Namn!” ryter tysken. Hans röst är så hård att hon stelnar till och inte får fram ett ord. ”Namn!”
Nu gapar hon, men munnen är som ett odugligt instrument. Hon börjar stamma när en röst plötsligt skär genom luften.
”Kusin! Kära kusin!” En bredbröstad man ropar på henne från folksamlingen som har bildats på kajen. ”Gudskelov att du har kommit. Jag har väntat i flera dagar!” Mannen tränger sig fram och omfamnar henne. ”Hon är med mig”, säger han till den tyska soldaten.
”Jaha. Ta henne då”, muttrar soldaten och rycker åt sig papperen från nästa person i kön.
Den här mannen, som Elodie aldrig har sett förut, kramar hennes arm hårt och börjar styra henne genom trängseln. Han föser folk åt sidan så att hon kan röra sig fritt bakom honom.
Han vrider på huvudet och viftar med handen mot kullen. ”Den här vägen”, viskar han. ”Jag bor ovanför hamnen, långt inne bland klipporna.”
Elodie stannar till ett ögonblick, som fastfrusen. Hon hör fortfarande ljuden från hamnen: tyskarna som skriker order, människor som ropar till varandra, trötta barn som gråter.
”Jag är inte din kusin”, säger hon till slut. ”Du måste ha misstagit dig.” Hon försöker tala långsamt och tydligt. Hans tal är mer förfinat än dialekten hon hörde på kajen. Han låter bildad. Men Elodie vill ändå att hennes ord ska nå fram utan oklarheter.
Hennes sjal har glidit ner så att ansiktet träder fram i ett hav av gråbrunt tyg. Likt vatten som dragit sig tillbaka för att blotta en blankputsad sten. Han slås genast av det gröna skimret i hennes ögon och
intensiteten i hennes blick. Han ser på henne under tystnad och säger sedan: ”Jag vet att du inte är min kusin.”
”Varför räddade du mig då?”
Hon hör att han andas, en viskning av luft som lämnar hans lungor. ”Var och varannan månad går jag hit och räddar en människa.”
Hon tittar förbryllat på honom. ”Men varför valde du mig?”
Han studerar hennes ansikte, bekräftar det han redan vet. ”Varför? Det är enkelt. Jag väljer den som ser mest rädd ut.”
TVÅ
Portofino, Italien
Oktober, 1943
Han frågar om han ska bära ryggsäcken åt henne. Hon säger nej. ”Jag kan bära den själv.” Han insisterar inte. Han kan inte riktigt läsa henne än, bara känna hennes rädsla. För honom påminner det om lukten av ett jagat djur. Hon är rastlös och misstänksam. Hennes ansiktsuttryck mjuknar inte när de går uppför de smala gatorna till hans hus. Hon tittar rakt fram och hejdar sig inte en enda gång för att beundra byns ofördärvade skönhet eller havet nedanför.
Ibland går han framför henne, ibland bakom. Ibland känner han hur kroppen förråder honom. Den runda magen, de korta benen, den skadade foten som hållit honom borta från kriget. Nu går hon flera steg framför honom och han ser styrkan i hennes kropp. Musklerna i hennes vader, hennes spänstiga höfter. Hennes starka armar.
”Vi är nästan framme”, säger han.
Hon ser sig över axeln. Han har sett den där blicken – en sårbar människa som vill framstå som stark – oräkneliga gånger det senaste året.
”Du kan lita på mig”, säger han.
Hon tittar på honom igen. En av ryggsäckens remmar glider ner över axeln och hon rättar till den.
”Vad heter du?” frågar han.
Hon är så trött att ”Elodie” nästan glider över hennes läppar, men hon hinner hejda sig. ”Anna”, säger hon. ”Anna Zorzetto.”
”Anna. Jag är läkare. Byns enda. Jag lovar att du inte har någonting att frukta från mig.”
Hon tycks uppfatta vad han säger, men hon slappnar ändå inte av i solskenet. I stället ser han att raka motsatsen händer, som om hon blir allt stelare för varje ord.
Hon försöker tyda honom. Blicken i hans ögon, linjerna i hans ansikte som skvallrar såväl om sorg som om innerlighet.
Sedan tittar hon ner mot hamnen igen. Hon försöker förtvivlat skaka av sig rädslan hon kände för bara några minuter sedan, när hon fruktade att de skulle ifrågasätta hennes papper eller, ännu värre, leta igenom hennes ryggsäck.
”Jaha”, säger hon till slut. ”Jag antar att jag måste lita på dig. Jag har väl inget annat val?”
De går djupare in bland klipporna, uppför en smal stig och över urgamla stenmurar, tills de kommer fram till en liten valvbåge täckt av klängväxter. Inne i djungeln av blommande grönska ligger ett vitt hus med en tung, grönmålad trädörr. Hon ser citron- och fikonträden och känner än en gång doften av jasmin i luften. Hon känner sig yr. Det här är inte träd hon kommer ihåg från sin uppväxt i norra Italien, där det doftade friskt av barr och enbär. Här känns det som om hon just har vaknat ur en dröm. Dialekten är främmande. Invånarnas hy är mer väderbiten, deras kläder mindre förfinade.
När sov hon ordentligt senast? Utmattningen är förlamande och
hon längtar efter sömn. Allt hon gör tycks kräva en orimlig mängd energi, samtidigt som hon anstränger sig för att inte se trött och sårbar ut.
När de kommer in ger han henne ett glas vatten. Hon sveper det törstigt och han fyller på det. Sedan en gång till. Han går in i köket och skär upp tre skivor bröd. Han lägger lite honung i en skål och delar en persimon i fyra klyftor innan han gröper ur det mjuka köttet.
Elodie tar bara en sked av honungen till brödet, trots att hon vill ha mer. Hon smakar bara på persimonen. Hon vill inte blotta sin nakna hunger. Men det tredje glaset vatten tömmer hon.
”Du måste vara trött efter resan”, säger han. ”Jag har ett gästrum där du kan vila.”
Han visar henne till ett litet rum med vita väggar, klinkergolv och utsikt över havet. Luften sveper in genom de tunna gardinerna, och bilden påminner henne om när hennes kjol lyfte i brisen.
”Ja, jag behöver sova”, säger hon.
Han går ut och stänger dörren, och hon väntar tills hon hör hans steg försvinna genom korridoren. Det sitter en nyckel i låset och hon vrider om den. När hon känner sig förvissad om att hon är trygg, åtminstone för stunden, ställer hon sin ryggsäck på sängen och packar upp.
Innehållet är både väntat och oväntat.
Hon tar upp det översta lagret. Den blå extraklänningen, underklänningen och underkläderna. Sedan tröjan från Luca. Hon för den till ansiktet och andas in dess doft.
Hjärtat bultar när hon packar upp nästa lager. En liten necessär med en tandborste, en tvål och en kam.
Hon tar upp nattlinnet och kupar händerna om den lilla påsen med en amulett i en skinnrem. Sedan, från botten av ryggsäcken, tar hon
upp en tunn bok. Hon hejdar sig ett ögonblick och lägger handen på det nötta omslaget innan hon, sakta och med vördnad, slår upp boken. Inuti ligger ett hopvikt papper. Men det är ingenting skrivet med en kod hon inte förstår. Det är inte heller meningen att hon ska lämna det vidare, som hon gjorde under sin tid som budbärare för motståndsrörelsen. I stället vecklar hon ut det. Det är ett notblad.
Hon sluter ögonen och hör melodin som står nedtecknad på papperet.
Hur hör man musik? Är det rytmen i ett outtalat språk? En oöversättlig kod?
Elodie hör tonerna i huvudet likt rörelser i vattnet. Det börjar med mjuka krusningar. Hon hör också tonerna i färg. En skvätt ljusblått bläck eller en skimrande vit sten. Lugnande i början, sedan stegrande. Långa, sammanhängande drag som träder in i henne genom en helt annan kanal. Inte genom sinnet, utan genom hennes innersta maggrop.
Med slutna ögon minns hon sin cello hemma i Verona. Den ansedda musikskolan dit hon bar sitt instrument varje morgon, i det svarta fodralet som var nästan lika stort som hon.
Hon minns känslan av cellon mellan knäna. Hennes ben som två bokstöd, ena armen om halsen och stråken i andra handen. För varje drag över strängarna lockade hennes kropp instrumentet till sång.
Nu tar hon bara med sig notbladet till sängen och lägger händerna ovanpå det. Hon slappnar av när tonerna strömmar genom henne. Snart smyger sömnen sig på, tills allt som återstår är melodin i hennes huvud.
Hennes föräldrar gav henne det där första instrumentet när hon var sju år gammal. I flera månader före det hade hon legat i sin säng och hört dem diskutera vilket instrument hon skulle spela. Hennes mor hade velat att det skulle bli flöjt, medan hennes far hade förespråkat fiol. Men Elodie hade vädjat om en cello. Hon hade blivit förälskad i det vackra instrumentet på en konsert på sin fars skola. Eleverna hade spelat Dvořáks cellokonsert och hon hade suttit som trollbunden.
Under promenaden hem hade hon dragit en inbillad stråke genom luften. Hon hörde fortfarande musiken i huvudet, som om varenda ton dröjde sig kvar inom henne. Cellistens dans hade gjort avtryck i varje muskelfiber, i varje del av hennes skelett.
Dagen då hon äntligen fick sin första cello, när hennes far lade det mörka skinnfodralet på matsalsbordet, var ett minne Elodie hade bevarat inom sig, och varje bild var som en ensam ton förbunden med nästa. Hon skulle aldrig glömma när hennes far öppnat fodralet. Instrumentet hade legat insvept i en vacker, röd sjal för att stråken inte skulle repa lacken, och när hennes far tog bort sjalen drog Elodie efter andan.
”Den är av trekvartsstorlek”, sa hennes far när han gav henne cellon.
”När du blir lite äldre kommer du att spela på en fullstor.”
Hon tog emot instrumentet och kände genast att hjärtat började rusa. Det var det vackraste hon någonsin hade rört vid.
”Och stråken, Elodie …” Hennes far tog fram stråken och gav den till henne.
”Hon är sin fars dotter.” Orsina kände på sig att deras dotter inte skulle ha några problem, när hon väl lärt sig den grundläggande tekniken. ”Jag ser fram emot att höra henne spela.”
Elodie inledde sina studier i lågt tempo, eftersom hennes far var noga med att hon skulle lära sig korrekt redan från början. Det första han lärde henne var att smeka cellon.
Det man skulle eftersträva, sa han till sin unga dotter, var att inte behöva förvrida kroppen. I stället skulle man försöka hitta ett naturligt sätt att omfamna instrumentet. ”Du måste bli ett med det”, sa han.
Han tog hennes händer och placerade dem uppe på cellon. Sedan lät han Elodies fingrar sakta glida neråt och följa den kurviga formen.
Känslan av instrumentet under handflatorna var lugnande. Varje del av dess konstruktion lockade fram sin egen taktila förnimmelse: det lackade träet, det långa greppbrädet, den välvda, räfflade halsen.
Elodies far visade hur hon skulle använda knäna för att cellon inte skulle glida mot golvet. Han tog upp stråken från bordet. ”En cellist håller stråken naturligt, inte som en violinist”, sa han. Sedan skrattade han och gjorde en liten pantomim, visade hur tafatt en violinist höll sin stråke med lätt rullande fingrar, en teknik som användes för att höja volymen.
De följande veckorna lärde hon sig att få toner att stiga från cellon. Hon började känna hur armarna förändrades. De var inte längre två intetsägande lemmar, utan kroppsdelar med sin egen unika kraft. Likt fågelvingar kunde de höjas och bredas ut. Hon lärde sig också att böja och sträcka på handleden, för att skänka grace och skönhet till sitt spel. Hon lärde sig att vänta. Att andas. Att hålla stråken precis ovanför strängarna tills ögonblicket var inne. Hon tog till sig sin fars instruktioner med en mognad bortom sina unga år.
”En skicklig musiker måste lära sig konsten att tolka”, sa han. ”Notsystemet är en karta. Man läser noterna och spelar dem som kompositören dikterar, men känslan … det är den som gör musiken till din egen.”
Hon tittade storögt på honom och lät stråken vila mot knäet.
”Du måste alltid lyssna på vad läraren säger och sedan tolka det … visa att du har tagit till dig mer än själva spelandet. Förstår du, Elodie?”
Hon nickade.
”Även om du är ung märker jag redan att du är begåvad, utifrån hur du uppfattar vad som döljer sig under musiken.” Han kom fram till henne och lade hennes stråke på notstället. Sedan tog han sin dotters händer i sina. ”När du bara var några månader gammal höll jag dig i min famn. Jag betraktade ditt vackra ansikte och såg din mors mandelformade ögon, hennes perfekta mun. Men jag såg också att du hade mina händer. Samma långa fingrar, samma räckvidd.” Han förde hennes knogar till sin mun och kysste dem. ”Du kommer att bli en stor cellist, för jag märker att du vill väcka din cello till liv.”
Precis som hennes far hade förutspått utvecklades en speciell magi mellan henne och hennes cello. Instrumentet blev sakta Elodie, och Elodie blev instrumentet. Det unika bandet växte sig starkare och starkare allteftersom hennes studier fortsatte. Ibland när Elodie höll i sin cello tyckte hon sig uppfatta en bultande puls inifrån den. Det slog henne aldrig att det var sitt eget hjärta hon hörde.
När hon blev äldre fick hon en fullstor cello som hennes far köpte av en pensionerad lärare från konservatoriet. Den var gjord av valnötsträ och hade en honungsfärgad glans. Elodie övade dagligen och hade snart en blomstrande repertoar. Hon spelade Brahms cellosonat i E-dur och Vivaldis femte sonat med allt starkare känslor. Hon bemästrade tarantellan, som utmanade hennes uthållighet, och övade timme ut och timme in tills tonerna var rena och klara som solljus.
Men precis före hennes sjuttonde födelsedag, bara fyra månader innan hon skulle provspela för en heltidsplats på Veronas musikskola, kom hennes far hem med en tidig födelsedagspresent.
”Det är en venetiansk cello”, sa han till Elodie. När han öppnade fodralet den här gången låg instrumentet insvept i en enorm, gul sjal. Hennes far såg ut att meditera över det ett ögonblick, som om han tillbad det. Sedan drog han undan tyget med en dramatisk gest och visade sin dotter hennes nya cello.
”Den är fantastisk!” Elodie kunde inte dölja sin upphetsning. Hon hade tyckt att de två cellor hon tidigare spelat på var vackra, men den här var i sanning magnifik. Det var ett instrument som inte liknade någonting hon tidigare hade sett. Lacken var inte brun, utan frapperande röd. En topasfärgad glöd skimrade under den blanka ytan, så att cellon såg ut att brinna med en egen, inre eld.
Det kliade i fingrarna på Elodie. Hon ville ingenting hellre än att röra vid den.
”Till din mors ära behövde den vara venetiansk.”
Hennes far gav henne instrumentet, och Elodie började instinktivt smeka det. Hon lät händerna glida över kanterna och kurvorna, precis som hon gjort med sin första cello många år tidigare. Nästan omedelbart märkte hon att den här var lite annorlunda. Nedre delen buktade ut en aning, vilket skänkte instrumentet en yppigare form. Till och med den dekorativa snäckan var annorlunda, som om instrumentmakaren hade inspirerats mer av sin fantasi än av traditioner när han tillverkat den.
”Pappa”, sa hon och fortsatte röra vid instrumentet, som om hon knappt kunde tro sina ögon. ”Den här måste ha kostat en förmögenhet!”
”Dess resa till vårt vardagsrum är en lång och komplicerad historia”, sa han mjukt. ”Men jag har försäkrat dess tidigare ägare att du kommer att vårda instrumentet som om det vore en förlängning av din egen kropp.”
Han gick tillbaka till fodralet, föste den stora, klargula sjalen åt sidan och tog upp en lång, slank stråke av något mörkt, exotiskt träslag.
”Ägaren sa att den måste spelas med just den här stråken för att dess fulla skönhet ska komma till sin rätt.”
Så fort Elodie tog emot den lade hon märke till dess lätthet. ”Den väger nästan ingenting”, sa hon.
Hon satte sig på stolen och började förbereda stråken. Först spände hon tagelstråna, sedan hartsade hon dem.
Hennes far tog fram sin fiol och spelade ett A för att hjälpa henne att stämma cellon.
Elodie höll örat över strängarna och knäppte på dem. Hon slöt ögonen och lyssnade. Först när cellon var perfekt stämd började hon spela.
De följande månaderna spelade Elodie mer inspirerat än någonsin på sin nya cello. Hon spelade så intensivt, så passionerat, att blotta klangen av hennes vibrato fick åhörarna att förstå att de lyssnade på ett underbarn. Vid nästan sjutton års ålder hade hon fått kvinnliga former och var lång, slank och stark. Hennes far bjöd ofta hem sina vänner från Liceo Musicale för att låta dem höra Elodie spela, i hopp om att förbereda henne för en större publik i framtiden.
Hon hade en charmerande närvaro såväl akustiskt som fysiskt. När hennes hand drog stråken över strängarna i en lång, ihållande ton såg Elodie ut som en dansare. Professor Moretti påpekade en kväll att hon liknade en svan, en svan som kunde glida över musikens allra svåraste kanaler.
Varje eftermiddag när skolan var slut öppnade Elodie fodralet och tog upp sin cello. ”Den sjunger inte förrän du håller den i dina händer”, sa hennes mor en dag när Elodie just börjat spela. Hon såg sin dotter vila ena tinningen mot cellons långa, bruna hals. Instrumentets lackade yta skimrade i solskenet, och skuggan av dess kurviga kropp föll över golvet i lägenheten.
Orsina väntade hela dagarna på att få höra sin dotter spela. Det var som en osläcklig törst inom henne. Dotterns musik gav hennes liv skönhet. Hon häpnade fortfarande över att barnet som vuxit i hennes egen livmoder hade förmågan att väcka sådana känslor inom henne. Hon hade lyssnat tålmodigt när flickan först spelat skalor, och sedan gått vidare till arpeggion och svårare etyder. Nu spelade hon hela sonater och konserter. Elodie stod på gränsen till vuxenlivet. Hennes spel blev mer nyanserat och musiken präglades av sensualitet. Hennes fingrar rörde sig med självförtroende och precision när de dansade över strängarna. Stråken växlade mellan långa, ihållande drag och lätta smekningar.
Elodie lät håret växa nedanför axlarna, och ibland när hon var helt uppslukad av sitt spel lossnade spännena så att hennes ansikte doldes bakom en ridå av hår. Men när håret var uppsatt på hjässan var hon en slående syn. Hon hade sin mors porslinsvita hy och venetianskt gröna ögon. Och när hon spelade var hon gudomlig.
”Hon är inte bara en begåvad cellist”, sa Elodies far till hennes mor. ”Hon har också den sällsynta gåvan att kunna hålla kvar tonerna i huvudet.”
Hennes mor tycktes inte riktigt förstå. ”Vad menar du, Pietro?”
”Vad jag menar är att hon har en extraordinär förmåga att memorera musikstycken.” Han skakade på huvudet. ”Det har hon inte ärvt av mig, Orsina.”
Elodies minne var någonting hennes mor tidigt hade lagt märke till. Flickan behövde nästan aldrig skriva ner någonting. Hon kunde också tydligt minnas vad hon hade haft på sig en viss dag, till och med många år senare. Hon kunde läsa en bok en enda gång och med lätthet minnas hela innehållet utan att någonsin behöva titta i boken igen.
”Det är venetianaren i henne”, sa Orsina. Hon visste att dotterns minne hade med hennes blodslinje att göra. Venetianare hade ägnat århundraden åt att navigera i en flytande stad av labyrinter. För att ta sig fram behövde man minnas stigar, landmärken, ibland till och med anekdoter om särskilda platser.
Orsina hade inte lika lätt som Elodie för att minnas texter, men hon hade ett starkt visuellt minne som hon visste att dottern hade ärvt. När flickan bara var fyra hade hon beskrivit vägen hem för Orsina, sagt åt henne att svänga vänster vid speceriaffären, höger vid parken och att sedan gå rakt fram på gatan med glassbutiken. Med ett leende hade Orsina insett att hennes dotter gav henne instruktioner på samma sätt som hon en gång hade gjort, och hennes mor före henne.
Men Elodies minne överträffade en typisk venetianares, och Orsina gladdes åt att det skulle komma till nytta för henne inom musiken.
”Det här får henne att sticka ut”, sa Pietro till sin hustru. ”Professorerna kommer att vilja ha henne i sina stråkkvartetter och pianoduetter. Det är väldigt imponerande att inte behöva ha något notblad framför sig när man spelar.”
Från tio års ålder tar Elodie kvällslektioner på Liceo Musicale i Verona, i hörnet vid Via Roma och Via Manin. När hon fyllt arton studerar hon där på heltid och bär sitt cellofodral genom musikskolans pelargångar. Allt omkring henne gör intryck. De blågrå, putsade väggarna, de kala övningsrummen. Doften av torra löv som möter fuktig luft.
Hennes minne är som mjuk, röd lera. Ett ansikte på gatan. Ett klänningsmönster. Allt hon ser fastnar i hennes sinne, likt en väv av bestående fingeravtryck.
Hon spelar Vivaldi, Albinoni, Beethoven, Bach och Dvořák. Musiken flödar genom henne och kroppen suger upp varenda ton, är
bara en del av instrumentet. Hennes ben är starka som en unghästs, armarna smala och smidiga som en dansares.
När hon spelar blundar hon. Hon hör elden. Hon känner vattnet. Hennes stråke är som en blixt. Sprakande. Ljungande. Ibland slår den ner, bara ett ögonblick, ibland glider den fram och tillbaka som en såg. Hon spelar helt utan rädsla.
Utanför har världen börjat mörkna av det annalkande kriget. Hon anar det som en skugga så fort hon lämnar musikskolan eller sitt hem. Kvinnor köar utanför matbutiken med ransoneringskort i händerna, fabriksarbetare demonstrerar på gatorna. Fascistpoliser far förbi på sina motorcyklar med svarta, fladdrande skjortor. Den rädslan lever inte i en enda ton, utan i en komplicerad instrumentering som är omöjlig för Elodie att tolka.
Hon blir utvald att spela i en stråkkvartett med tre andra elever. Lena, en violinist, blir också utvald. De flesta av flickorna på Liceo Musicale spelar piano eller flöjt, men Elodie och Lena tillhör det fåtal som spelar stråkinstrument.
De båda flickorna är varandras motsatser. Elodie har mörkt, nästan svart hår, en senig kropp och gröna ögon. Hennes vän Lena ser mer tysk ut. Hennes kropp är mjuk och kurvig, hennes hår blont, ögonen blå och runda. Det finns också en yppighet i hennes sätt att spela fiol.
De blir snabbt vänner och anpassar sig efter varandras spelstil. Lena har nära till skratt och tar med sig Elodie till kaféer för att dricka espresso efter skolan. Men hon har inte Elodies minne. Precis som de båda pojkarna i kvartetten behöver hon notblad för att spela. Och vid flera tillfällen blir deras klasskamrater distraherade av hennes skönhet.
”Franco försökte kika ner i din blus på repetitionen i dag”, retas Elodie. ”Det är ett mirakel att han inte tappade bort sig …”
”Han är en idiot”, fnyser Lena. ”Han skulle inte kunna knäppa upp min behå om han så hade tre händer.”
Elodie häpnar över sin väns rappa tunga. Den är en sådan kontrast
mot Lenas änglalika utseende och den mask av blygsamhet hon bär på skolan.
Lena är också kritisk mot Mussolinis allians med tyskarna. ”De där svinen”, kallar hon tyskarna. ”Vidriga kräk är de. Vänta bara – om vi inte är på vår vakt kommer vi att bli som Tjeckoslovakien. Snart rullar de in här som ångvältar och tar över hela landet.”
Elodie märker att Lena drar till sig blickar när hon öser ur sig sina känslor.
”Prata inte så högt”, viskar hon. ”Om du fortsätter så hamnar vi snart på polisstationen.”
”Vad är du rädd för? Polisen ser inte oss som ett hot. Du är bara en flicka med en cello. De är för korkade för att ens lägga märke till oss.”
Elodie ser sig omkring. Lena har rätt. Piazzan är full av kvinnor med barnvagnar, och några män går i riktning mot postkontoret. De är bara två unga kvinnor med instrumentfodral som lätt smälter in i omgivningen. Ingen lägger märke till dem alls.