__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

DANIEL DENCIK

JAG VÄNTAR I SNÖN ROMAN

Översättning M. Andersson

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 3

2019-04-29 08:02


Originalets titel: Anden person ental Gyldendal 2014 Citaten på s. 206 ur Søren Kierkegaard, Antingen – eller, är hämtade från Stefan Borgs översättning (Nimrod, 2002). Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2019 Anden person ental © Daniel Dencik and JP/Politikens Hus A/S, København 2018 in agreement with Politiken Literary Agency Översättning av M. Andersson Omslag av Nina Ulmaja Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-175-9 www.bokforlagetpolaris.se

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 4

2019-04-29 08:02


Prolog

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 5

2019-04-29 08:02


19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 6

2019-04-29 08:02


Jag väntar i snön. Det är årets näst sista dag, tåget är några minuter försenat. Julen har varit en enda lång nedräkning och de extra minuterna känns som ett brott. I ett moln av snö rullar loket in på perrongen. På Hoved­ banegårdens spår sex väntar mammor och pappor med tele­ foner i händerna. Jag ställer mig uppe på en bänk för att de lättare ska se mig. Dörrarna öppnas, passagerare stiger ut med barnvagnar och resväskor. Mina barn får syn på mig. Jag låter dem springa ikapp, min dotter har lossat skärpet om sin mörkblå jacka, min son har dragit en Barcelonatröja över en sjömanströja. De kastar sig i min famn. De är lika snabbfotade trots att flickan är huvudet längre. Jag är så rörd över att se dem att jag får näsblod, och när min pappa, en kutryggig, vithårig man med klar blick, kommer fram till omfamningsscenen på perrongen är vi alla tre en smula blodiga och pratar för fullt om resan ner från Stockholm. Vi tillbringar en vecka i min lägenhet i Frederiksberg. Dagen efter ankomsten ordnar jag en improviserad nyårsmiddag och bjuder in vänner och lite folk som har passerat genom mitt liv den senaste tiden. Tvillingarna rör sig bland gästerna, dansar med varandra, blåser såpbubblor och serpentiner och kastar smällare. Efter middagen pratar barnen med sin mamma i Sverige. Min dotter berättar att det har sprängts mellan fyra och sex 7

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 7

2019-04-29 08:02


självmordsbomber i Köpenhamn och lägger på. Telefonen ringer ögonblickligen igen. – Bordsbomber, svarar jag. Vi hör drottningen sända sjömännen en tanke, skjuter smällare och raketer från gatan, där mina barn och mina vänners barn står och tittar genom lite för stora skidglas­ ögon på den upplysta himlen över trädgårdarna och tennisbanorna. Vi applåderar när Tivolis fyrverkeri avslutas och de sista bengaliska eldarna dalar mellan de snöklädda tinnarna och tornen. – Det var en riktig självmålsbomb, konstaterar min son. – Självmord, rättar hans syster, tittar bort och skrattar. Min pappa somnar med kläderna på i gästrummet, min son sitter bland serpentinerna under bordet och spelar tetris,­ min dotter vänder lp-skivor och snurrar i tur och ordning oss andra i piruetter på det vita trägolvet.

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 8

2019-04-29 08:02


Januari

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 9

2019-04-29 08:02


19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 10

2019-04-29 08:02


Internets utbredning ledde till att resebranschen drabbades av en massaker där den ena tjänsten efter den andra gled byråerna ur händerna. Under hela 00-talet försämrades situationen för de traditionella resebyråerna. Under en våg av kriser – med ett ord Finanskrisen – sönderföll branschen till slut. Efter den merkantila grovsorteringen återstod mängder av nischturister­ som ofta klarade sig på egen hand. Effektiva sökmotorer i kombination med pålitliga bokningssystem stötte samtidigt bort en ny potentiell publik. Vi går nu mot en framtid där de enda ­företag i Europas nordligaste zon som klarar av att klamra sig fast vid en marknadsandel är de som förstår att erbjuda en service som kunden varken kan uppfinna eller utföra på egen hand. Således är upptäcktsresan fortfarande förenad med så mycket logistisk planering att den kan vara svår att förverkliga för gemene man. – Vad finns det bakom solen, pappa ? – Där har vi varit. – Har vi ? frågar hon skeptiskt medan solen går ner bakom skärgårdsklippan. – För ett halvår sedan var vi på den plats som nu ligger bakom solen. – Det kommer jag inte ihåg. – Vi rodde ut med din bror, det var sommar. I den röda gummibåten. Hon pressar kroppen mot det stora fönstret och kisar 11

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 11

2019-04-29 08:02


mot den låga vintersolen. Hennes bror försöker jonglera med två clementiner. – Ska vi åka dit igen ? – Vart då ? frågar hennes bror och tappar en clementin. – Bakom solen så klart. – Jaha, säger han och börjar jonglera igen. – Nästa sommar ska vi ro ut med båten igen. – Lovar du ? Jag lyfter upp henne i knäet och lovar. Hon lutar sig bakåt, upptagen av huden på min underarm. – Ditt skinn passar perfekt, pappa. Snön ligger i drivor mot det varma huset i skärgården, spaghettivattnet kokar i en kastrull bakom oss, och jag anar ingenting. Vi lagar en bolognese av lammfärs som jag har köpt med mig hem från Island och en konferens om ”Fram­ tidens utmaningar för upplevelseturismen”. När jag hade hämtat dem i skolan hittade vi en tom parkeringsplats där snön hade röjts undan. Jag har börjat lära dem cykla, alla tre är vi entusiastiska över de dagliga framstegen. Det är en kamp med snön och det tidiga mörkret, men vi låter oss inte hindras av det. Medan jag sprang bakom min dotter, och höll i ett kvastskaft fäst vid sadeln, vände hon sig mot mig. – Pappa, jag lär dig springa. Hon föreslår att vi ska äta spaghettin med skruvmejsel. Hennes bror, som inte lyckas rulla upp pastan på sin gaffel, funderar lite. – Det är faktiskt en bra idé, utbrister han. Jag går ut i redskapsboden, letar fram tre skruvmejslar och sköljer av spindelväven. – Gillar ni lammet ? 12

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 12

2019-04-29 08:02


– Japp, svarar min dotter och sträcker sig efter parmesan­ osten. – Tack, lamm, säger pojken med skruvmejsel i handen och tittar ut på den mörka vinterhimlen. – Man kallar det för lamm, förklarar hans syster, därför att det är ett lamm, det är smart tänkt. På kvällen eldar jag i vedbastun nere vid vattnet. På en brant sluttning står ett nybyggt hus omgivet av fyra gamla stugor. Jag delar dem med min pappa och min syster. Vi har ärvt tomten i den svenska skärgården av min morfar. Det står gamla ekar i ljungen på sluttningen och höga granar nere vid vattnet. Månen flimrar mellan de svarta vågorna och snöblandad is klirrar i vattenbrynet. Barrumpade och i flipflopsandaler springer vi ner för trätrapporna. – Vilken läskig idé, pappa. Flickan tjuter i skräckblandad förtjusning under stjärnorna. – Och vilken kall idé, tillägger pojken. – Och en mörk idé. I bastun sitter vi nakna på träbänkarna och svettas. Min dotter sjunger Sebastian. Hennes röst är så klar att det ekar i kaminen. – Østen for solen og vesten for månen, syv vilde vinde skal bære dig … Min pojke ser lite fundersam ut. När sången är slut sitter han försjunken över sin späda kropps mysterier. – Vad är det för kulor man har här, pappa ? – Menar du dem i pungen ? – De där. – Det är för att man ska kunna få barn. 13

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 13

2019-04-29 08:02


– Får man trycka lite på dem ? – Det kan man göra, men … – Men vad då ? – Det kan kanske göra lite ont då. Han nickar. – På barnen ? Jag växlar mellan att vara en vecka i skärgården med barnen och fjorton dagar i Köpenhamn, där reseföretaget har sin bas. Min kompis Mads Gauguin och jag startade företaget tillsammans strax innan it-bubblan sprack. Det var hans idé, och vi diskuterade firmanamn som Resefabriken, Alexanders­Stora Resfeber och Gauguin Travels innan vi enades om De Kringresande. Idén var originell i all sin enkelhet och gick ut på att man för en årlig medlemsavgift på tjugotusen kronor kunde bli medlem av ett kringresande sällskap. Det var en tid med plötsligt välstånd för många människor. Under De Kring­ resandes storhetstid var vi tio anställda, alla reslystna grabbar i tjugoårsåldern. Nu är vi nere i fyra, men det går fortfarande runt. Var tredje vecka arrangerar vi en resa någonstans i världen. Medlemmarna kan i realiteten vara på resande fot året runt. Numera har vi också börjat erbjuda mindre veckoslutsupplevelser, även om det inte blir fråga om upptäcktsresor i ordets rätta bemärkelse. Under ett år erbjuder vi ungefär trettio tripper, ordet valde vi för att appellera till de många före detta 68-orna inom vår sektor, men inga droger är inblandade. Man kommer billigare undan än om man själv ska planera resan, eftersom turen kan bokas lång tid i förväg, en dansk guide följer med och hotellen ofta har grupprabatter. Med De Kringresande kan man efter 14

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 14

2019-04-29 08:02


först till kvarn-principen välja mellan till exempel ”Mayakulturens vagga”, ”Khmerernas rike”, ”Forntid och framtid i Lappland”. Gauguin är en man full av inspirerade sistaminutenlösningar, han är nästan två meter lång, barnlös, och oftast är det han som leder resorna. Jag organiserar kommande uppdrag från Köpenhamn, försöker tänka ut nya resor och leder själv dem som äger rum i Skandinavien. Även om jag inte träffar honom så ofta är han min bäste vän. Han talar franska, kreolspråk, lite tahitiska och ett helt mirakulöst exakt teckenspråk. Världen är ett stort vardagsrum för honom,­ tanken på att slå sig till ro i ett permanent hörn tilltalar honom inte. Vi är ett bra team, och den tripp som han inte har modet att leda finns inte. En oförutsedd händelse, ja till och med en försening, kan bli ett äventyr i händerna på honom. För tolfte året i rad har han alla sina tillhörigheter magasinerade ; hans pappa var sjöman, det ligger i blodet. Min pappa kallar dem kärleksfullt för The Shurgards. – När jag blir stor ska jag gifta mig med Gauguin, sa min dotter. Det var förra sommaren, han var på besök hos oss i skärgården. Min son såg lite svartsjuk ut, kom inte på någon passande kommentar. – När du blir stor är han kanske död. – Han kommer i alla fall vara lite till åren, medlade jag. – Tro inte på pappa, sa Gauguin förorättat och kysste flickan på handen. – Då skiljer vi oss bara igen. – Du är en klok ung dam, sa Gauguin. – Jag vet, det är därför vi skiljer oss. – Just det. 15

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 15

2019-04-29 08:02


När tvillingarna var två år lämnade barnens mamma Köpenhamn och flyttade tillbaka till Stockholms förorter, som hon kommer ifrån. Hon tog barnen med sig. Jag stannade kvar i Frederiksberg, där vi hade bott alla fyra. Nu har jag barnen en tredjedel av tiden, loven delar vi lika. I mina ögon är det en ordning som, i likhet med de övriga överenskommelserna och uppdelningarna, fungerar så bra som man kan hoppas på. Jag pendlar från Frederiksberg till Stockholm, där jag är med barnen i en fjortondagarsrytm, och har funnit mig tillrätta med det livet. Barnens mamma träffade jag genom min syster på en fest i Malmö kring millennieskiftet. Vi kysstes som hastigast, sedan hörde jag ingenting ifrån henne förrän några månader senare, när jag fick ett brev från USA. I kuvertet låg bara ett fotografi. En mörkhårig kvinna i en bil. Hon hade vevat ner rutan och fotograferat sig själv i sidospegeln. Hon som jag hade kysst på festen höll kameran under hakan och såg rakt in i spegeln. Längst ner på sidospegeln stod det  : Objects in mirror are closer than they appear Jag vände på bilden, på baksidan fanns en handskriven hälsning  : käre alexander, du ska veta att texten i spegeln är sann. Jag minns att jag satt med fotot i handen medan blodet strömmade till mellangärdet. Vi inledde en kort förbindelse, men var dåliga på allt utom sex. Efter några veckor var hon gravid. I två år försökte vi få det att fungera – jag tror 16

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 16

2019-04-29 08:02


vi är romantiska till vår läggning båda två – men det gick inte, den familj vi drömde om att skapa gled långsamt ur våra händer. När vi till slut gick skilda vägar var det som om en kramp släppte. Sett i det ljuset kan man säga att vi aldrig borde ha skaffat barn. Men resultatet blev två fantastiska ungar, ett mirakel så stort att det fyller hela tillvaron och uppfyller de drömmar som efter separationen i visst avseende alltid måste delas mellan barnens mamma och mig. – Jag älskar dig och mamma lika mycket, sa min son bekymrat en dag. – Och jag älskar dig lika mycket som jag älskar din syster. – Hur kan man göra det ? – Kärleken är oändlig. Man bara kan det. – Som stjärnorna ? – Som hela universum.

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 17

2019-04-29 08:02


19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 18

2019-04-29 08:02


Februari

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 19

2019-04-29 08:02


19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 20

2019-04-29 08:02


Med ett djup på 1 330 meter är Renström Sveriges djupaste gruva. Den togs i drift 1952 och här bryts i dag koppar, zink, bly, guld och silver. Besökare kan ta sig ner till grävmaskinerna i de djupaste gångarna genom att använda godshissen, som snabbt faller genom schaktet i takt med att temperaturen stiger. Tum­regeln är att temperaturen stiger en grad Celsius per hundra meter. Lunchen intas i matsalen, som ligger på niohundra meters djup. I utsmyckningen av matsalsväggarna får man ett utmärkt tillfälle att studera de anställdas kreativitet. Tropiska stränder, avlägsna alper och kända storstäder kan beskådas medan man äter den klassiska blodpalten. Gummistövlar rekommenderas. En fredag i februari hoppar jag som vanligt på morgontåget till Stockholm för att samma eftermiddag hämta mina barn. Under tågresan får jag ett meddelande från deras mamma som ber mig att hämta dem först på lördagen : barnen uttrycker oro kring dig de sover här i natt så får vi talas vid i morgon tills vidare sover de hos mig varje natt, mvh. Jag skriver att jag inte förstår vad hon menar. Men jag funderar över om det kan ha hänt något. De senaste dagarna har hennes meddelanden blivit färre och kortare. Plötsligt får jag en obehaglig känsla. Ibland verkar det som om hon 21

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 21

2019-04-29 08:02


misstror min och barnens lycka, som om hon har svårt att acceptera att det finns dagar i hennes barns liv som hon inte är en del av. På sätt och vis är det begripligt, och jag gör vad jag kan för att de dagarna ska vara lika kärleksfulla och trygga för barnen som dagarna med deras mamma. Kan vi inte bara träffas och prata om det ? föreslår jag. Men det vill inte barnens mamma. Hon skickar inga fler meddelanden, och när jag ringer går svararen på. En timme senare kommer ett mejl där hon skriver att hon tänker skicka barnen i terapi, de är rädda för att träffa mig, skriver hon, de är två väldigt otrygga barn. Men det är inte vad jag upplever, svarar jag och bifogar ett videoklipp från nyårsdagen när vi var på Tivoli. Hon skriver att hon har bokat tid för barnen på en psyko­ logmottagning. Jag svarar att jag vill att vi fyra ska ta reda på vad det handlar om innan vi skickar barnen till främmande männi­ skor. Jag är osäker på vad som kan ha hänt, men minns tidigare episoder då tvillingarna betett sig annorlunda än vad jag är van vid efter att vi varit skilda åt i två veckor. Jag får en hård klump i magen, tanken på ett gräl jag inte förstår mig på. Jag tänker att det är onödigt att trappa upp konflikten och tillbringar fredagskvällen med pappa utan barnen. Han har en övernattningslägenhet i Stockholm där han bor när han inte är ute i skärgården. Jag sätter klockan på ringning för att kunna hämta barnen tidigt nästa morgon. – Vad är klockan ? frågade min dotter första dagen i förskole­ klassen. – Halv nio, svarade den tillmötesgående fröken. – Vad är den andra klockan ? 22

19-22 Polaris Jag väntar 29 apr.indd 22

2019-04-29 08:02

Profile for Smakprov Media AB

9789177951759  

9789177951759  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded