__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

VACKRA UNGA DÖDA Översättning: Ylva Stålmarck


Originalets titel: Bright Young Dead Bokförlaget Polaris, Stockholm Copyright © Little, Brown Book Group 2018 First published in Great Britain in 2018 by Sphere, an imprint of Little, Brown Book Group Omslag av Sofia Scheutz Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook AB Printed in Sweden 2019 ISBN: 978-91-7795-029-5 www.bokforlagetpolaris.se


Till Simon


Kapitel ett

1925 Det kommer ett ögonblick i varje barns liv då det slutgiltigt förvandlas till en vuxen. Det här ögonblicket hade ännu inte kommit för Pamela Mitford, där hon stod tjurig och huttrande på trappan till ett smalt hus i Mayfair. Kvällen var kylig och klar, men det var nervositeten som fick henne att darra. Bredvid henne stod Louisa Cannon, alltför väl medveten om vilket frestande byte den ljushåriga Pamela var för lejonkulan där inne. »Säg till Koko att komma och hämta mig«, sa Pam med ryggen mot dörren. »Jag vill inte att du ska följa med in. Då skulle jag se ut som en barnunge.« »Jag måste. Jag lovade din mor att vara förkläde. Och förresten är det ingen här som vet att jag är din barnjungfru«, svarade Louisa, inte för första gången. Det hade varit en lång tågresa från Asthall Manor i Oxfordshire till London, trots den välbekanta färdrutten och taxin som dykt upp på Paddington Station nästan så fort de stigit av. »Snälla. Gå och hämta Koko.« Koko betydde Nancy, den äldsta av de sju syskonen Mitford – sex systrar och en enda bror. Louisa hade arbetat hos familjen i fem år och kunde pricka av deras kodnamn på varandra som glosor i ett franska7


prov. Motvilligt ringde hon på dörren. Den öppnades så snabbt att de blev förskräckta, av en flicka som var rena spegelbilden av Louisa: samma längd, samma rena ansiktsdrag, samma ljusbruna hår – fast flickans var uppnålat under en hätta – och en klänning som såg ut att vara välskräddad men också väl begagnad, troligen ett plagg som hon hade fått ärva, liksom Louisa hade ärvt sin av Nancy. Hon verkade trött, men fräknarna på den lilla näsan fick henne på något vis att se piggare ut. När hon såg Pamela stå där med ryggen vänd mot henne gav hon Louisa en blick av samförstånd. »God kväll«, sa Louisa. »Jag undrar om miss Nancy Mitford är här?« Flickan såg ut som om hon skulle börja skratta. »Bäst jag frågar vem som frågar«, sa hon med ett uttal som Louisa visste kom från söder om Themsen. »Det är hennes syster, miss Pamela«, sa Louisa. »Men hon vill inte gå in med mig, och jag får inte släppa in henne ensam. Kan jag få komma in och prata med miss Nancy?« Flickan nickade och höll upp dörren. »Följ med mig.« När de hade kommit ett stycke in i hallen pekade flickan på en dörr och försvann själv in genom en annan. Louisa tyckte att det var konstigt att hon inte hade blivit formellt visad in i rummet, men snart förstod hon varför. I ett svagt upplyst vardagsrum stod två stora luggslitna fåtöljer vända mot en sprakande brasa. Från vardera fåtöljen stack en lång smal arm fram, trevande efter armen intill. Den ena var en kvinnoarm innesluten i en svart sidenhandske som nådde över armbågen. Den andra var en mansarm med en stel vit manschett som kikade fram under ärmen på en smoking, medan handen var bar så när som på en tung signetring av guld. Deras fingrar sökte sig lekfullt mot varandra i en sorts pantomimteater, där manshanden avancerade och parerade, medan kvinnohanden gjorde mjuka framstötar och slank undan för att lätt låta sig fångas in igen. Louisa hade stått och betraktat det här skådespelet lite för länge, när huvudet som hörde ihop med den handskklädda handen tittade fram bakom fåtöljens öronlapp. Bestörtningen över Nancys korta bob hade 8


lagt sig sedan en tid tillbaka, och nu tyckte Louisa att frisyren var riktigt fin. Ansiktet var inte konventionellt vackert, men det hade sin charm, med vad filmkritikerna skulle kalla en »rosenknoppsmun« målad i mörkrött, en liten vass näsa och stora runda ögon som nu slöts till hälften när blicken vändes mot hennes före detta barnjungfru. Louisa drabbades av den vanliga blandningen av tillgivenhet och irritation. »Jag ber om ursäkt, miss Nancy«, sa Louisa. »Jag ville meddela er att miss Pamela är här.« Vid de orden såg sig mannen om. Hans ansikte var byggt av skarpa vinklar och släta ytor, och håret hade kammats så platt och slätt att det såg ut som ett guldark fasthamrat vid huvudet. Sebastian Atlas. Han hade varit nere på Asthall Manor med Nancy ett par gånger, trots att lord Redesdale började koka bara han såg honom, till hans dotters stora förtjusning och hans fru lady Redesdales obehag, som dock tog sig ett mer återhållsamt uttryck. Om lord Redesdale var den vredgade elden så var lady Redesdale den vassa kylan. »Men varför kommer hon inte in, då?« sa Sebastian släpigt medan han viftade bort Nancys fingrar och sjönk tillbaka ner i fåtöljen. Han sträckte ut sin andra hand och tog upp ett glas whisky. Nancy suckade dramatiskt och reste sig. Hon skakade ut sin klänning av skrynklat siden, nertyngd i fållen av hundratals pyttesmå pärlor i ett svartvitt sicksackmönster. Det var hennes modernaste klänning, kanske den enda moderna hon hade, och hon bar den så ofta att Nanny Blor blev alldeles förtvivlad på henne. »Jag är ledsen, miss Nancy«, sa Louisa, som snabbt beslöt sig för att inte hoppa över titeln, trots att det var länge sedan de använt den. »Men miss Pamela vill inte att jag ska följa med. Hon tycker att det ser barnsligt ut att ha en barnjungfru med sig.« Då fick Nancy något av sin gamla vanliga glimt i ögonen och log svagt mot Louisa. »En sådan dumsnut«, sa hon. »Barnjungfrur är nästan på modet igen, men det kan ju inte hon veta.«

9


Det var Nancy som hade föreslagit deras föräldrar att Pamela skulle komma till London för att följa med henne på ett par fester och bekanta sig med folk, så att de skulle kunna bjuda in några av dem på Pams födelsedag i nästa månad. »Annars«, hade Nancy förklarat, »kommer de tro att vi är desperata när vi ber dem komma på fest hos en främling ute på vischan. Det är inte som förr. Det är 1925, Farve.« »Jag kan inte förstå vad årtalet gör för skillnad«, blev hennes fars bryska svar. »All skillnad i världen. Man måste umgås i de rätta kretsarna. Man kan inte visa sig på vilken gammal tillställning som helst.« Det där var inte riktigt sant, anförtrodde Nancy Louisa. Det fanns inget som »kretsarna« tyckte bättre om än att dyka upp på varenda gammal tillställning de kunde hitta, bara vinet flödade fritt och man fick släppa loss på dansgolvet. De visste att de var alla sammankomsters bultande hjärta och att alla andra hamnade i skuggan av deras pulserande ljus. Louisa visste att även om det råkade vara Pamela som fyllde år så planerade Nancy att göra den där festen till sin. Planen för just denna kväll var att äta middag hemma hos lady Curtis, Adrians och Charlottes mor. Nancy hade lärt känna Adrian genom Sebastian. Det var på sommaren i Oxford under Eights Week, den årliga roddregattan som var det enda tillfälle då kvinnor släpptes in som middagsgäster innanför universitetets gula stenväggar. Hon hade börjat spela ukulele bara ett par månader tidigare, och hon hade berättat för Louisa att männen hade blivit lika förhäxade av det som om hon hade varit en ormtjuserska i Marrakech. När de hade hämtat Pamela på trappan gick de alla tre tillsammans in i hallen. Tjänsteflickan hade försvunnit, men från övervåningen svävade tonerna av jazzmusik från en grammofon ner. »Måste du också följa med?« viskade Pamela till Louisa när de försiktigt gick uppför den smala trappan, ledsagade av hennes storasyster. »Jag är ju tillsammans med Nancy.« 10


»Jag lovade lady Redesdale«, påminde Louisa henne. Hon tyckte lite synd om sin skyddsling, som hon hade hört gråta tyst i badrummet förut innan hon slutligen kom ut och visade upp en knapp som lossnat från kjollinningen. Pamela hade inte sagt något, bara gett den till Louisa, som själv hade varit lika tyst när hon hämtade nål och tråd och sydde fast den igen, stående framför den dämpat hickande flickan. Medan de gick uppför trappan tillsammans stålsatte sig Louisa inför det som väntade dem. De glimtar av Nancys vänner hon hade fått på Asthall var inte detsamma som att se dem i deras naturliga miljö, där de fritt kunde hänge sig åt den nya tidens seder. Att stiga in i rummet kändes som att försvinna in på Tatlers societetssidor, fast i färg. Det tog en liten stund innan Louisas ögon hade vant sig vid den dämpade belysningen och hon såg de täta klungorna av unga män och kvinnor, med ansiktsdragen ömsom uppmjukade och ömsom skarpt belysta av de fladdrande lågorna från brasan och ljuset från Tiffanylamporna som stod här och var i rummet. Hennes blickar föll på detaljerna: en röd läppstiftsfläck på ett tomt glas, cigaretter i långa munstycken som hotade att sätta eld på håret på alla som stod nära, pannband med eleganta vippande fjädrar, vågade lila strumpor som skymtade fram när en man lade benen i kors. Pamela hade blivit uppslukad av sällskapet som Jona av valfisken, så Louisa letade upp en stol vid väggen där hon kunde hålla uppsikt över sin skyddsling och Nancys vänner. Vid en stor öppen spis stod Adrian, lätt stödd med fingertopparna mot spiselhyllan medan han sträckte fram glaset efter mer whisky och obekymrat ignorerade en annan ung man som serverade den. Louisa kände igen honom från fotografier i tidningarna, vanligtvis under någon skandalrubrik om »det vackra unga folkets« upptåg, och även från Nancys beskrivning. Hans djupa, klangfulla röst kom som en överraskning; den passade inte till kroppen, som var ormlikt slank. Hans mörka, vågiga hår hade inte blivit riktigt tämjt av pomadan han haft i det, och hans ljusblå, lite glasartade ögon ägnade stor uppmärksamhet åt Nancys nyckelben när hon gick fram till honom. Han hade 11


lossat på sin fluga och hade en våt fläck framtill på skjortan efter en slarvigt hanterad drink. Louisa visste att Adrian betraktades som ett kap – om han kom på Pamelas fest skulle han vara dominobrickan som fick alla andra att tacka ja. »Vem har du tagit med dig till mig, älskling?« frågade Adrian. Han pratade med Nancy men tittade rakt på hennes lillasyster. »Hon ser ut som ett lamm på väg till slaktbänken, stackars liten.« Han skrattade och tömde sitt glas. »Det här är Pamela«, sa Nancy. »Hon är bara sjutton än, så hon är faktiskt ett lamm. Se till att vara snäll mot henne, A.« Hon gav honom en blick som Louisa visste sa motsatsen. Pamela sträckte fram handen och sa så vuxet hon kunde: »Hur står det till, mr Curtis?« vilket bara fick honom att vråla av skratt. »Så gammaldags«, sa han och viftade undan hennes hand. »Vi pratar inte på det viset, lilla vän. Kalla mig Adrian. Vad kan vi ge dig att dricka?« Han vände sig om för att knacka mannen med whiskyflaskan på axeln, men avbröts av en missbelåten suck från en kvinna som satt i en fåtölj i närheten. Hennes lockar var mer oregerliga än hans eftersom de hade fått växa sig längre och yvigare, och fastän hennes ögon var bruna, inte blå, fanns det en likhet mellan dem. De hade samma trumpna drag kring munnen. Även hon var slank, med kindben som skvallrade om århundraden av selektiv avel. »Bry dig inte om min bror, snälla du«, sa hon. »Han är en tråkmåns och alldeles för ohövlig. Jag heter Charlotte, förresten.« »Jag heter Pamela.« Sedan sa hon inget mer. Bortsett från några månader i Frankrike hade Pamela tillbringat hela sitt liv i barnkammaren i sällskap med sina syskon eller Nanny och Louisa. Det här var okänd mark. »Kom, sätt dig här«, sa Charlotte medan hon reste sig ur fåtöljen, tog två glas från en bricka och räckte det ena till Pamela. Pamela tackade och tog emot glaset. Hon drack en klunk men frustade till, och när hon torkade sig om munnen blev handen nersmetad av läppstiftet hon djärvt hade målat på i taxin. 12


»Du milde!« utbrast hon, och Charlotte fnissade åt henne. »Du är för söt«, sa Charlotte. »Kom, jag har en näsduk, vi torkar av dig lite. Erkänn att det var rätt dråpligt.« Pamela nickade lättad och fnissade hon också. Men innan Charlotte var riktigt färdig med att torka Pam om hakan hejdade hon sig tvärt och stirrade på Nancy. Louisa såg att Nancy höll på att vrida upp ett reseur som hade stått på spiselhyllan. »Hade klockan stannat?« frågade Charlotte. Nancy gjorde en paus och blinkade överdrivet åt henne. »Festtid«, sa hon. »Jag ställer alltid tillbaka klockorna en halvtimme för att vi ska kunna hålla på lite längre.« »Spexigt«, sa Charlotte och fortsatte med torkandet. Louisa vände sig bort från dem och blev glad när hon såg Clara Fischer gå genom rummet. Clara, av Mitfords även kallad »amerikanskan«, var med sina tjugoett år närmast Nancy i ålder, men hon var nog lite snällare mot Pamela. De hade lekt med hundarna på Asthall tillsammans, småpratat lättsamt om deras olika personligheter och spekulerat om vad djuren skulle säga om de hade kunnat prata. Clara var söt på ett enkelt och oförargligt sätt, med blont hår som locktången format till perfekta vågor, och skära, fylliga läppar. Hon bar alltid ljusa färger i fladdriga, skira tyger som fick henne att se ut som om man skulle kunna veckla upp henne som ett paket med vackra sidenband. Hon gick fram till Pamela. »Hej … jag visste inte att du skulle vara här i kväll.« »Det var med knapp nöd«, sa Pam. »Farve var inte alltför pigg på det.« »Nej, tror jag det.« Clara log ironiskt. »Jag kan inte påstå att jag klandrar honom. Depraverade typer, de här.« Pamela såg sig omkring. »Jag tycker inte att de ser så illa ut.« »Låt dig inte luras. Maka lite på dig.« »Clara«, sa Charlotte, men utan någon större värme. »Har du sett Ted? Han försvinner jämt för att ringa den där förbaskade Dolly.« 13


»Ja. Han är där borta.« Clara höjde sitt ena perfekt plockade ögonbryn och tittade mot den öppna spisen. »Jag undrar vad de där tre konspirerar om.« Bredvid Nancy stod Adrian och en mindre, mörkare man med lång haka och ögon så djupt liggande att de knappt syntes. Clara och Charlotte hade kallat honom Ted, men Louisa kände igen honom från tidningarna som lord De Clifford. Alla tre verkade lite runda under fötterna, och de två som lyssnade vrålade av skratt innan den tredje hade hunnit avsluta sin mening. Nancy måste ha känt de andras blickar på sig, för hon vände sig om och vinkade. »Kom«, sa hon. »Vi håller på att koka ihop något alldeles underbart.« Charlotte gick fram till dem, fast i en maklig takt som avslöjade hennes motvilja. Clara följde efter och vände sig sedan om för att dra med sig Pamela. »Hon menar dig också.« »Kom och ställ er här, mina vänner«, sa Adrian. Han pratade högt, och på hans befallning dök Sebastian upp från ingenstans, smög sig tätt intill Charlotte och sträckte på halsen. Louisa visste att hans uttråkade min bara var den givna posen i Nancys umgänge. Adrians röst förlorade inte i styrka, men han hade börjat tala långsammare och sluddrigare, som en skivspelare inställd på fel varv. »Ted har kläckt den mest fantastiska idé. Vi ska ha skattjakt.« »Vad, nu?« Charlottes mungipor drogs neråt i en ännu trumpnare min. »Jag förstår inte varför ni fortsätter att hålla på som de där idioterna …« »Nej, inte nu«, sa Adrian. »Sådant här kräver planering. På Pamelas dans nästa månad.« Han log brett och slog ut med händerna likt en cirkusdirektör som just har ropat ut att tigrarna ska komma in efter trapetskonstnärerna. Pamela bleknade. »Åh, jag tror inte att Farve …« »Tyst med dig, Kvinnan.« Louisa rös av obehag när Nancy använde det här elaka öknamnet, uppfunnet för flera år sedan för att reta Pamela 14


för hennes brådmoget yppiga figur. »Han behöver inte få veta något. Vi gör det när päronen har gått och lagt sig. Då kommer vi att ha hela huset för oss själva, hela byn om vi så vill.« »Kanske bäst att vi inte lockar till oss någon löjlig skvallerreporter«, sa Sebastian och fångade Teds blick. Tidningarna var alltid i sitt esse när någon ung ädling kastade sig ut i vilda upptåg under Londons skattjakter. Inte för att de inte älskade det – Louisa mindes att hon hade hört att tidningskungen lord Rothermere själv hade publicerat en ledtråd i The Evening Standard. Clara klappade i händerna. »Ute på den engelska landsbygden, menar du? Åh, det kommer att vara becksvart och fullkomligt skräckinjagande! Det blir alldeles perfekt.« »Ja«, sa Adrian, »och Nancy har berättat att det finns en kyrkogård på andra sidan trädgårdsmuren.« Han skrockade tyst och raglade lite bakåt innan han rätade på sig igen. Nancy skrattade åt honom. »Och det blir inga tjutande bildäck heller. Vi ska göra alltihop till fots. Vi kan skriva en ledtråd var, med ett vanligt förekommande föremål som svar. Nu säger vi ja allihop, och sedan kan vi tävla två och två.« En listig plan för att snabba på reaktionerna på hennes »om svar anhålles«, tänkte Louisa. »Vem kommer att vinna?« sa Clara tankfullt. »Den som är kvar längst, förstås«, sa Adrian. Så kom det sig att Adrian Curtis, tjugotvå, planerade sin död tre veckor senare.

15


Kapitel två

Guy Sullivan hade suttit vid receptionsdisken sedan klockan åtta på morgonen och hittills tagit hand om tre ärenden allt som allt. En gammal dam som hade velat tacka den unge polisinspektören som hjälpt hennes Tibbles ner från taket dagen innan, en man som blev intagen för att han var berusad och stökig och som nu sov av sig ruset i en cell, och en guldring som hade hittats på trottoaren på Golden Square, lustigt nog. Guy hade samvetsgrant antecknat ärendet, skrivit ner redogörelsen och uppgett den saknade ägodelen samt fått papperen påskrivna och registrerade, och stod nu bakom disken och försökte undvika att tappa hållningen och gäspa för femte gången. Klockan var halv elva på förmiddagen, det var åtminstone två timmar kvar till lunch och sju tills han fick gå hem. Han ville inte vara otacksam över sitt arbete. Hade han kanske inte längtat efter att få vara polisinspektör på Scotland Yard i London? Det var fortfarande med stolthet han putsade brickan på hjälmen och hans stövlar var blanka som glas, men ibland var det svårt att veta vad han gjorde för nytta och hur han skulle kunna gå vidare i karriären. Guy hade nu varit polis – riktig polis, alltså, inte järnvägspolis som han varit tidigare – i nästan tre år, och han undrade när han skulle kunna ansöka om att bli kriminalpolis. När han försökt sig på ett samtal åt det hållet med sin överordnade, kommissarie Cornish, hade det fallit platt till marken innan han ens 16


hade börjat. Cornish hade med stort nöje påmint den unge inspektören om att han var anställd vid världens bästa poliskår, och om han ville bli befordrad måste han verkligen visa sig förtjänt av det och inte bara vänta på att belöningen skulle komma till honom. Men så länge Guy hölls sysselsatt inne på polisstationen, som varit fallet de senaste sju månaderna, förstod han inte hur han skulle kunna visa någon handlingskraft. Poliserna som kom med »ärendena« till receptionsdisken ville inte att en sådan som han skulle lägga näsan i blöt, och alla som kom in på eget bevåg måste skickas vidare till en annan inspektör, eftersom Guy inte fick lämna sin post. Guy slätade till håret och putsade glasögonen för hundrade gången den morgonen. Han undrade om det var hans syn – som var så dålig att han inte hade fått vara med i kriget – som avskräckte chefen från att tilldela honom viktigare ärenden. Det hade förekommit en del gliringar om hur usel han var på att känna igen ett bekant ansikte, detta sedan han missat polisstationens chefskommissarie en morgon när han hade kommit in genom porten i civila kläder. Guy hade försökt invända att det inte var för att han inte såg ordentligt utan bara för att han inte var van vid att se honom civilklädd, men det lade bara mer bränsle på elden. Hur, skrattade de, skulle Guy då känna igen en brottsling som var förklädd? Cornish hade råkat höra uppståndelsen och frågat vad som stod på, och ända sedan den dagen hade Guy undanhållits patrulleringstjänst. Verkade det som, åtminstone. Medan han funderade på om han skulle sortera den utgående posten i alfabetisk ordning eller vattna krukväxten vid ytterdörren lade han märke till en ung kvinna i uniform som närmade sig disken. Det var en ganska ovanlig syn. Det ryktades att det bara fanns femtio stycken i hela poliskåren. Ett par år tidigare hade kvinnliga poliser fått rätt att gripa brottslingar, vilket hade orsakat viss upprördhet bland männen. Ändå skickades kvinnorna i allmänhet ut på de enklare uppdragen, som att hämta bortsprungna barn eller katter. Guy hade nästan aldrig pratat med någon av dem. Han hade sett den här kvinnan ett 17


par gånger förut och onekligen uppmärksammat hennes vackra leende, men det mest uppseendeväckande i dag var den motsträviga pojken hon höll i örat. Hon stegade fram till Guys disk och ställde sig andfådd framför honom, med en min som var på en gång rasande beslutsam och självbelåten. »Jag kom på honom med att stjäla äpplen ur en skottkärra på St James’s Market«, sa hon med ett tonfall som Guy förstod skulle ge sken av att hon ofta kom in med förhärdade brottslingar till receptionsdisken på Vine Streets polisstation. Han bestämde sig för att spela med. »Och det är inte första gången han gör det, kan jag tro?« Poliskvinnan log tacksamt. »Nej. Verkligen inte.« Hon andades lugnare nu, men släppte inte taget om pojkens öra. Pojken, som såg ut att vara runt fjorton, var liten för sin ålder och senig, men han skulle lätt ha kunnat slita sig lös. Troligen såg han bara fram emot att vila upp sig i en cell med lite soppa och bröd. »Jag tror nog att det är bäst att vi skriver ner alla uppgifter om honom, så hör vi efter med polismästaren vad vi ska göra sedan.« »Javisst, konstapeln«, sa Guy, och då log hon belåtet igen, något han upptäckte att han tyckte riktigt bra om. Stoltheten fick honom att räta på sin långa slanka kropp, som en katt som kråmar sig. Louisa Cannon var den senaste kvinnan som hade haft en sådan inverkan på honom. Han ruskade på huvudet vid tanken. Guy återgick till arbetet, skrev upp pojkens namn och adress, antagligen falska, och kallade på en konstapel som kunde ta med honom till arresten. Poliskvinnan befriades från sin uppgift så fort den andre konstapeln dök upp, och Guy såg hennes besvikelse. »Det där gjorde ni bra«, sa han. »Ett gripande avklarat, och än är det inte ens lunch.« »Ja, det förstås«, sa hon dystert. Guy betraktade hennes nätta gestalt, klädd i en välpressad uniform och svarta snörkängor som fick benen att verka oproportionerligt smala. Hon tittade sig omkring för att se efter att ingen lyssnade. »Det är bara det att …« 18


»Vadå?« »Jag får aldrig göra något på riktigt. Riktigt polisarbete, ni vet. Jag trodde att de kanske skulle låta mig ta ner honom till arresten, men jag antar att de släpper ut honom igen i eftermiddag, inte sant?« Guy ryckte på axlarna och beslöt sig sedan för att inte avfärda henne med en nedlåtande klapp på huvudet. »Ja«, medgav han, »det gör de nog. Det är inte så att det räcker för ett åtal. Men ni gjorde ändå det rätta. Jag är säker på att han tänker sig för nästa gång.« »Ja, det kanske han gör. Tack.« Hon sträckte på ryggen som för att gå därifrån, men så vände hon sig till Guy igen. »Vad heter ni, förresten?« »Inspektör Sullivan«, sa han. Och sedan, mer lågmält: »Men du kan kalla mig Guy.« »Det ska jag«, sa hon, »om du kallar mig Mary. Konstapel Moon var titeln.« »Mary Moon?« »Ja, men du skulle bara våga. Jag har hört alla skämt du kan tänka dig och fler därtill.« Just när de skrattade som bäst åt det dök det upp en annan inspektör vid disken, denna gång på Guys sida om den. »Om ni två inte har något bättre för er än att stå och fnissa kan ni komma in i sammanträdesrummet. Cornish kallar in alla som inte har blivit uttagna till patrulleringstjänst i dag.« Han stegade därifrån och dök på en annan polis. Mary lyste upp ännu mer när hon hörde det och började genast gå därifrån, men sedan stannade hon och vände sig om. »Ska du inte följa med?« »Jag kan inte«, sa Guy. »Jag får inte lämna disken.« »Bara fem minuter?« Guy skakade på huvudet och kände sig dum. Mary gick tillbaka igen. »Vet du vad – gå du, så står jag vid disken. Jag klarar det säkert en stund.« »Men hur blir det med …?« 19


»De kommer ändå inte att låta mig göra något vettigt. Gå du, och berätta för mig om det sedan.« Guy tvekade lite till för att försöka visa henne att hon inte behövde om hon inte ville, men han gav upp. Han längtade förtvivlat efter den här chansen. Sammanträdesrummet var fullsatt. Kommissarie Cornish stod längst fram och hade redan börjat tala till de ivriga poliserna. Guy slank in, ställde sig vid väggen och spetsade öronen för att inte missa ett ord. Cornish hade rykte om sig att vara en översittare, men han fick goda resultat, så hans grova ordval tolererades och många fann det passande i sammanhanget. »Om ni inte kan ta det, vad har ni då i poliskåren att göra?« var en fras Guy hade hört ett flertal gånger, men lyckligtvis aldrig riktad mot honom själv. Cornishs kostym var mer välskräddad än man hade kunnat vänta sig av en kommissarie och han var känd för att köra en flott ny Chrysler, vilket också kunde tyckas lite överraskande för en man med hans inkomst. Det gick rykten om bestickning och mutor, men inget hade någonsin följts upp, och Guy hade ofta sett hur de som spred ryktena samtidigt ryckte på axlarna i en sorts »varför inte?«-gest som alltid kändes lika nedslående. Men efter tre år på Scotland Yard hade han inte sett mycket som talade för människans inneboende godhet. »Ni tror att julen är när en tjockis klättrar ner genom skorstenen därhemma för att ge er ett par nya vantar«, gormade Cornish, »eller när man lagar en extra stor kalkon med fyllning till lille Tim« – han hejdade sig för att skrocka åt sitt eget skämt – »men för busarna där ute handlar det om att ta, inte om att ge. Och de väntar inte på första luckan i adventskalendern.« Några av poliserna småskrattade artigt som om de visade sin uppskattning för en varietésångare på premiärkvällen. »Nu är det som så att vi har skäl att tro att miss Alice Diamond har fått ny vind i seglen och skickat ut sina Fyrtio tjuvar på Oxford Street, Regent Street och Bond Street. I ett eller två år har hon känt 20


sig trängd av oss och i stället skött sin verksamhet i småorter ute på landet. Men det verkar som om hon har kommit hem till jul, och den här gången måste vi bredda vårt nät om vi ska fånga henne. Så jag vill ha så många som möjligt ute på fältet, och jag vill att ni rapporterar till mig i slutet av varje skift. Uppfattat?« Han log snett mot sina åhörare. »Bra. Ställ er på led så ska inspektör Cluttock här dela ut uppdragen. Ni måste arbeta parvis och i civila kläder.« Guy såg sig hjälplöst omkring i rummet. Alla var snabba att hitta sin parhäst, ibland med bara en blinkning eller en nick som bekräftade deras väl inarbetade partnerskap. Guy kände ett styng av saknad efter sin tidigare kamrat Harry. Harry hade jobbat kvar inom järnvägspolisen för London, Brighton och Sydkusten en tid efter det att Guy hade blivit förflyttad till Scotland Yard, men för ett par månader sedan hade han sagt upp sig för att kunna ta uppdrag som musiker på de nya jazzklubbarna som höll på att dyka upp i staden. Inte för att Guy saknade vänner på polisstationen, åtminstone hade han flera trevliga bekanta, men nu handlade det inte om att hitta trivsamt sällskap i matsalen över en tallrik paj med mos. Här gällde det att hitta någon som ville vara med en och dra in en fångst att visa upp för Cornish, en partner som skulle hjälpa en till hyllningar, berömmelse och befordran. Efter sju månader vid receptionsdisken hade Guy inte fått rykte om sig att vara duktig på att skugga eller spana. Han såg som förlamad hur rummet tömdes på par efter par, som djur som triumferande klev ombord på Noas ark. När de sista hade gått, inte helt olika ett par skrattande hyenor, började inspektör Cluttock samla ihop sina papper och göra sig klar att gå. Guy gick fram till skrivbordet för att prata med honom, trots att han var så torr i munnen att han skulle få kraxa fram sina ord. »Ursäkta mig, sir.« Cluttock såg på honom och mustaschen blänkte. »Vad?« »Jag undrar om jag skulle kunna få ett patrulleringsuppdrag, sir.« Cluttock vände demonstrativt huvudet åt alla håll i rummet. »Jag 21


kan inte se någon bredvid er. Ni hörde vad chefen sa. Ni måste arbeta två och två.« »Ja, sir. Jag har en partner, det är bara det att hon …« Han hejdade sig en tiondels sekund och tänkte efter. »Den här personen är ute i ett annat uppdrag för tillfället. Men kommer snart tillbaka, så då skulle vi kunna ge oss ut på patrullering.« »Namn?« »Mitt, sir?« »Nej, kungen av Englands skoputsarpojkes. Ja, ert namn.« »Inspektör Sullivan, sir. Och min partner är konstapel Moon.« Cluttock tittade ner på sin lista. »Ni kan gå till Great Marlborough Street. Mindre butiker där, inte de mest sannolika målen, men man vet aldrig. Inställ er här igen prick klockan sex. Anteckna givetvis allt misstänkt, prata med butiksflickorna och så vidare. Ni kan rutinen.« Han höjde ena ögonbrynet och såg på Guy. »Ni kan väl rutinen?« »Jadå, sir. Tack så hemskt mycket, sir.« Guy log som om han just hade öppnat sin julstrumpa och upptäckt att den innehöll tre äkta guldmynt i stället för chokladpengar. Han hejdade sig och upptäckte att Cluttock stirrade på honom. »Jag är fortfarande kvar här, sir.« »Det ser så ut, inspektör Sullivan.« »Inte länge till, sir.« Guy sprang ut ur rummet och tillbaka till receptionsdisken. Mary gjorde små glädjeskutt när Guy berättade nyheten för henne. »Sa du vad jag hette?« frågade hon för tredje gången. »Och han sa inte att jag inte fick göra det?« Guy lugnade henne än en gång. »Ja, det gjorde jag. Och nej, det gjorde han inte. Men det finns ett annat problem.« »Vilket då?« »Jag ska egentligen stå i receptionen.« »Jaa … men varför säger du inte till den som har hand om tjänstgöringslistan att du har fått ett specialuppdrag? Då får han leta upp 22

Profile for Smakprov Media AB

9789177950295  

9789177950295  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded