Page 1


Medan himlen fรถrmรถrkas av aska frรฅn Tambora


Medan himlen fรถrmรถrkas av aska frรฅn Tambora

Lars Jarnhammar

Roman


© Lars Jarnhammar 2019 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-7785-710-5 www.larsjarnhammar.com


1815

5


6


Prolog tunn sträng lava. Det tar ett tag innan den når det grönskimrande vattnet. Det fräser till. En skakning. Sedan är allt stilla. Olycksbådande tyst. En ny öppning i den branta sluttningen högre upp spyr ut en glödande lavaorm, kraftigare än den förra och verkar sakna slut. Den ökar snabbt i omfång. Molnet av vattenånga blir större när den når havsytan. Ett kraftigt mullrande förebådar fler och större lavafloder och snart är den fyratusen meter höga sluttningen full av lysande och förgörande röd lava. På alla sidor. I mitten av den stora kratern stiger en rökpelare upp mot skyn. Snart innehåller rökpelaren inte bara aska och gas utan också stora stenblock som kastas många hundra meter upp i luften. Sedan brakar ett öronbedövande inferno lös. Som av en urkraft sprängs hela den jättelika ön. Den smulas sönder i småbitar. Himlen förmörkas av rök, stenar, aska och allt som den stora vulkanen vräker ur sig. Nu inte bara hundra, inte ens tusen utan tiotusentals meter upp i luften. Byggnader, träd, människor och djur, båtar, allt som finns inom vulkanens räckhåll förvandlas till smulor eller dränks i ett tjockt lager av FÖRST BARA EN

7


lava. På nätterna lyser det ofantliga gnistregnet upp himlen över öarna runt omkring och dånet överröstar det mesta på fler mils avstånd. Inom bara ett par dagar har en hel övärld omskapats, ett helt landskap har förändrats eller försvunnit i havets djup. En flodvåg från vulkanen, hög som en landsortskyrka sveper med sig allt som finns i dess väg och söker sig bort, bort från den tidigare så idylliska söderhavsön, bort till andra kontinenter. Hela tre gånger tar den sig runt jorden, som ville den tala om för världen att gudarna rasar, att helvetet finns därinne, att människan bara är en liten lort på jorden. Och som för att visa hur obetydliga människorna är låter de himlen förmörkas av sot och stoft, så att sommar blir vinter, dag blir natt och natten blir mörk som i den svartaste jordkällare. Av allt detta märker Maria Cajsa ingenting, och hade hon gjort det hade hon inte brytt sig. Där hon befinner sig råder mörker dygnet om. Vad bryr hon sig om att himlen förmörkas, hon ser den ändå inte. Vad bryr hon sig om att gudarna rasar, Gud har ändå övergivit henne. Om flodvågor sveper runt jorden bekommer henne inte. Hon kunde lika gärna drunkna. Även hon.

8


1810

9


10


Kapitel 1 hade varit en så stilla morgon kunde hennes liv ha tagit en helt annan vändning. Nu går hon med dröjande steg. Det är inte för att kärran är tungt lastad. Den första fjärdingsvägen bort från byn går genom tät granskog, där gick hon raskare. När skogen börjar glesa ut och vägen passerar Lekhytteån stannar hon upp och tittar ut över närkeslättens åkrar och ängar. Här står den gamla knotiga, månghundraåriga krontallen och markerar gräns mellan bergslag och landslag, mellan Hidinge och Knista socknar. Om våren håller hon ögonen öppna efter ett par tibastbuskar som växer här. De är så fina och luktar så gott med sina ljusröda blommor på de nakna grenarna. Senare på året har buskarna klätt sig i gröna blad och blommorna har bytts mot de djupröda bären. Hon vet att de är giftiga men kommer ihåg att hennes far brukade dricka en dekokt på dem mot sin svåra gikt. På avstånd ser hon taket på herrgårdsbyggnaden vid Lekeberga med den höga granhäcken runt trädgården bakom byggnaden. Andra pigor har berättat om hur många märkvärdiga växter som finns där OM DET INTE

11


innanför, växter som herrskapsfolket odlar bara för de tycker de är fina. Hon har gått här många gånger förr och skulle kunna ta sig fram även om det var mitt i mörka natten. Varje aln av vägen känner hon och vet precis var det sticker upp stenar som kan stjälpa kärran, om hon inte är på sin vakt. Hon vet var hon måste ta sats lite extra för att komma över de små backarna och var de olika växterna möter henne med sina dofter. Liljekonvaljernas starka doft som talar om att våren har kommit, Älggräsets intensiva, lite fräna på försommaren och nyponrosornas sötaktiga sensommardoft. Hon har egna namn på de svängar vägen gör för att en backe ska bli mindre brant eller runt något kastblock som jättarna har slängt. Storkröken, Vargstenen, Lillyckan, Rävkullen. Om hon går tyst och vinden ligger på åt rätt håll går det att få se en skymt av årets kull med rävungar. Åt andra hållet, uppe i de djupa skogarna i Kilsbergen, känner hon vägen mindre väl. Visst brukar hon gå åt det hållet också, fast då är det med bärkonten på ryggen och då rör hon sig hellre inne bland stock och sten och inte ute på vägen. På sina håll är skogen gles av all avverkning till hyttornas slukande masugnar. Där går hon ogärna. Hon trivs bättre där träden omger henne och där skägglaven hänger som långa brudslöjor från granarnas grenar. Den trolska morgontystnaden bryts av ett svagt skramlande som växer sig starkare. Hon drar sin kärra så långt det går åt sidan, det finns inte plats att mötas på vägen 12


och hon vill inte få kärran nedknuffad i diket av någon kusk som manar på sin häst alltför hårt. När vagnen dånar förbi henne sveps hon in i ett moln av damm som virvlar upp från den torra vägen. Kusken ropar något åt henne när han passerar, men det är omöjligt att höra vad han säger. Efter en kort stund är det hela över och det blir åter stilla omkring henne. På avstånd hörs bruset från forsen vid Hidinge kvarn. Det är dit hon är på väg i dag. Men just nu dröjer hon sig kvar lite extra vid gläntan i skogen. Dimman ute på slätten håller på att lätta. En skogsduvas dova kurrande från en grantopp bredvid får henne att lyfta blicken. Himlen är klarblå och högt där uppe ser hon en flock svalor ila fram i sin jakt på mat för dagen. Det bär tecken på att bli en fin dag tänker hon och tar tag i skaklarna på dragkärran igen för den sista biten fram till kvarnen. Det står flera kärror på planen utanför kvarnen och hon bannar sig själv för att ha dröjt för länge vid krontallen. – Idag får du ledigt en stund Maria Cajsa, säger mjölnaren till henne medan han slänger upp en säck på en av kärrorna. – Som du ser har vi fullt att göra fram till i eftermiddag innan vi kan ta oss an dina tunnor, fortsätter han. Maria Cajsa tycker inte om att behöva gå och dra benen efter sig hela dagen och hennes första tanke är att vända tillbaka till gården. Hennes svåger kommer bli arg om hon dröjer till efter mörkrets inbrott innan hon kommer tillbaka hem. Det finns mycket att göra på gården och det är ingen annan som gör det om hon går 13


och latar sig en hel dag vid kvarnen. Det skulle ändå betyda att hon fick tillbringa större delen av dagen längs vägen, utan att få något annat arbete uträttat och hon bestämmer sig för att stanna kvar och vänta på sin tur. En av drängarna på planen framför kvarnen har varit inne i Örebro och har färska nyheter med sig därifrån som de andra vill ta del av. Han har sett en skymt av kungen själv. Överallt kan man se finklädda riksdagsledamöter. Sveriges riksdag har hållit möte och nu har de bestämt vem som ska bli landets nya tronföljare, berättar han. – Han är fältmarskalk och kommer från Frankrike. Drängen solar sig i glansen av att det är han som är den som förmedlar det viktiga budskapet till sin bygd. Maria Cajsa drar sig bort till den slingrande ån nedströms kvarnen, i den dalgång som det strömmande vattnet har grävt sig under årtusendena. Hon går hellre ensam i den lummiga dalgången än lyssnar på skvaller om tronföljare och riksdagsledamöter. På avstånd ser hon röken från stugorna i Sälven. Sedan hennes far dog har hon inte satt sin fot där. Hon tänker på sin mor. Hon var sjuklig redan innan hon blev änka och är nu mest bara skinn och ben och kan knappt ta sig upp ur gungstolen där hon sitter hela dagarna. Maria Cajsas bror har tagit över torpet, så deras mor har det säkert bättre hos dem än om hon skulle sitta på fattigstugan. Själv var Maria Cajsa sexton när fadern dog och hade då redan tjänat piga på annat håll i socknen i två år. Det var svåra 14


Profile for Smakprov Media AB

9789177857105  

9789177857105  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded