__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


ISBN 978-91-7 781-3 4 4- 6 © S. B. Caves, 2 017 Originaltitel: »I Know Where She Is« Originalförlag: Canelo Översättning: © Nils Larsson, 2 018 Omslagsfotografi: © Tara McKinney, 2 018 Omslagsdesign: Lars Sundh & Markus Hedström Formgivning: Lars Sundh Sättning: Petra Wåhlin Massali  Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, EU, 2 018

www.modernista.se


S. B . Caves

Kidnappad

Översättning av Nils Larsson


1 brevet förrän hon var på väg till köket för att ta ett nytt glas vodka. Hon upptäckte det vita kuvertet som stack av mot den grå mattan och antog automatiskt att det var ett reklamblad från någon snabbmatskedja. Hon tog upp kuvertet och vände på det. Det saknade både adress och avsändare och hade inget frimärke, och fliken var inte igenklistrad utan bara instoppad. Hon tog med det till köket, ställde ifrån sig glaset på bänken och tog ut det lilla linjerade papperet som låg inuti. Det stod fem ord nedklottrade med spretig kråkfotsstil: JAG V ET VA R HON Ä R . Det tog en sekund innan Francine fattade vad det stod. Hon drog häftigt efter andan och lät blicken glida över orden igen för att förvissa sig om att hon inte sett fel. Sedan öppnade hon kuvertet och vände det upp och ner, som om en förklaring skulle kunna ramla ur, likt en viktig pusselbit för att förstå tricket som saknats i trollkarlens hatt. Hon hörde hur hon flämtade och plötsligt blev hon alldeles varm i kroppen. Hon blev helt torr i munnen. Hon vek ihop papperet och lade försiktigt tillbaka det i kuvertet, och sedan tassade hon bort till ytterdörren och slog upp den. Barfota klev hon ut på den kalla betongen och såg sig omkring. Ingen där. Hon gick bort till balkongen och kikade ner på den tomma gården nedanför, sökte efter något som rörde sig bland skuggorna. Hon vände sig om och såg att det lyste innanför dörrutorna i nummer 40. Hon ringde på, hörde ett lågt skrällande ljud från deras T V inifrån. Den lilla kinesiska damen öppnade dörren och stirrade tomt upp på henne. »Hej«, började Francine, osäker på om kvinnan ens talade FR ANCINE SÅG INTE

7


engelska. »Ursäkta att jag besvärar. Jag bor granne med er.« Hon pekade på sin lägenhet, trots att hon och kvinnan säkert stött på varandra i trappan nästan varje dag. I sex år hade de upprätthållit en tyst pakt med varandra. Jag tänker inte besvära dig med kallprat eller tomma artighetsfraser, om du visar samma hövlighet mot mig. Fram till nu hade det fungerat bra. »Jag fick ett brev instoppat under dörren i dag. Det stod varken namn eller avsändare på det. Jag undrade om ni sett någon utanför min lägenhet.« »Nej«, svarade kvinnan och skakade försiktigt på huvudet. »Ni har inte sett någon som stått och hängt utanför huset? Någon som ni inte känt igen?« »Nej«, upprepade hon, mer defensivt den här gången. »Okej, tack då.« Francine gick bort till nummer 36 och ringde på, medveten om att den kinesiska damen fortfarande stod kvar i dörröppningen och såg på. När ingen kom och öppnade, efter att hon ringt på tre gånger, svor hon tyst och återvände till sin egen lägenhet. Hon hällde upp en skvätt vodka till och stirrade på kuvertet. Hur kunde någon skriva ett så vagt meddelande utan att tala om hur man skulle komma i kontakt med dem? Då hon stjälpte i sig spriten spillde hon vodka på blusen men brydde sig inte om att torka bort det våta. Hon försökte bli klok på alltsammans. Vodkan hade gjort henne lite lummig, men hon kunde fortfarande tänka rationellt. Vad det egentligen handlade om var detta: den som skrivit lappen utsatte henne antingen för ett otäckt skämt eller också talade han sanning. Det kanske var några ungdomar som hade kommit på hennes adress, som kände till vad som hade hänt och bestämt sig för att ge sig ut i hällregnet och överlämna brevet. Chansen för att det scenariot var rimligt minskade betydligt, när hon insåg att de inte ens skulle ha fått glädjen att se hennes reaktion när hon läste meddelandet. Ingen hade besvärat henne på åratal, inte sedan hon flyttat till den här lägenheten. Kunde hennes adress ha läckt ut på nätet? Hon var inte säker på hur det skulle

8


kunnat gå till, med tanke på alla åtgärder hon vidtagit för att förhindra att något sådant skulle ske. Nej, det här kändes annorlunda. Det var något vagt över det hela som störde. Enligt hennes erfarenhet så tassade folk inte på tå runt saker om de ville riva upp sårskorpan; de sjuka jävlarna var otroligt detaljerade, hävde ur sig vartenda otäckt scenario de kunde komma på för att göra henne illa. Vad var alltså alternativet? Hon gick in i vardagsrummet och nappade åt sig mobilen från soffan. Hennes fingrar, som rörde sig lite klumpigt på grund av spriten som hon druckit, fann Wills nummer och kretsade sedan över skärmen ett ögonblick innan hon ringde. Hon vankade av och an i vardagsrummet och väntade på att han skulle svara, hon gnagde på tumnageln, hörde sina tänder klicka inuti skallen. Det gick fram sex, sju, åtta signaler innan hon blev kopplad till hans röstbrevlåda och vid det laget smakade det blod om tummen. Hon lade på och ringde igen, mobilen kändes hal i handflatan. Återigen hördes ringsignalen gång på gång och under en kort sekund fruktade hon att hon skulle komma fram till röstbrevlådan igen. Men så svarade han, rösten lät reserverad och förvirrad. »Francine?« »Ja, det är jag.« Hon harklade sig. »Ja, hej. Det är Francine.« »Jag fattar. Hm… hur är det med dig?« »Jag tror det skulle vara bra om vi fick prata med varandra, öga mot öga. Kan du komma hit?« »Va?« Under tystnaden som följde kunde Francine höra hur Sheila strök omkring någonstans i närheten och muttrade, på en gång både nyfiken och undergiven. »Kan du komma hit? Nu i kväll. Jag har något jag måste visa dig.« »Vad då för något?« »Jag vill inte göra det här i telefon, Will. Jag skulle inte ha ringt dig om det inte varit något viktigt.«

9


Han gjorde en paus, andades ut. »Vi har kanske inte samma uppfattning om vad som är viktigt klockan åtta på kvällen, när regnet öser ner ute«, sa han och Francine hörde ett svagt skri från Sheila. Det hettade till i bröstet på henne och det var som om hon fått en ring av eld bak i nacken. Hon kände hur svetten rann om ryggen. »Du behöver inte vara här så länge, det lovar jag. Jag bara…« Hon stakade sig, kände sig alldeles tung i huvudet. »Kan du komma eller inte, Will?« Han tog några andetag för att begrunda frågan, eller för att få instruktioner av Sheila, Francine var inte säker på vilket, och så sa han: »Handlar det om något slags nödsituation?« »Ja, det tror jag.« »Och du kan inte berätta vad det gäller?« Nu var det hennes tur att tveka, hon var rädd att han skulle rygga tillbaka, att han skulle läxa upp henne eller kanske lägga på. »Det handlar om Autumn.« Hon tänkte nöja sig med det, men vodkan sa henne att meningen behövde ett utropstecken. »Självklart handlar det om Autumn. Varför skulle jag annars ringa?« »Jag förstår.« »Okej. Du förstår. Kan du komma hit då?« »Varför kan inte du komma till mig?« Här hördes en protesterande viskning, men Francine kunde inte uppfatta exakt vad som sas. Hon hörde några halvkvävda ljud, antagligen när han höll handen för luren och sa något till Sheila. Sedan tillade han: »Jag kan träffa dig någon annanstans, menar jag. Det känns inte rätt att jag ska åka hela vägen bort till dig.« »Okej då.« Francine drog en fuktig hand över ansiktet. »Jag åker om tio minuter och ringer dig när jag börjar närma mig. Finns det något kafé eller något som har öppet?« »Jag tänker inte ge mig ut och fika med dig, Francine. Jag har annat för mig här.« »Bra. Då sticker vi väl och solbadar då?« Hon kände hur hon höll på att ilskna till. »Jag menade något ställe där vi kan 10


komma undan regnet. Vad tror du jag försöker göra – lura dig ut på någon sorts dejt?« Med en suck sa han: »Vi kan väl prata i bilen?« Hennes käkmuskler spändes. »Gärna för mig. Jag kommer om en timme.« »Bara jag slipper sitta och vänta i evigheter så.« Han lade på innan hon hann svara något, och hur barnsligt detta än var, så var hon förbittrad över att han fått sista ordet, eftersom hon visste att han gjort det av ren illvilja. Nej, det var kanske inte helt sant. Han hade kanske gjort det för Sheilas skull och den här tanken fick henne bara att bli ännu mera spänd över nacken och axlarna. Hon gick till badrummet och stänkte lite kallt vatten i ansik­ tet, innan hon sköljde munnen med lite Listerine. I spegeln såg hon att ögonen var glasartade och blodsprängda, men det skulle hon kunna säga berodde på utmattning om han nämnde det. Hon bytte till en säckig ylletröja och ett par föga smickrande jeans som gav henne ett riktigt tantarsel – ett ord som hon snappat upp från en av de otaliga värdelösa dokusåpor på T V som hon harvade runt mellan. Hennes rumpa var sannerligen inte så platt som jeansen fick den att verka, och hur som helst så var det torsdag, vilket betydde att hon fick lov att äta pannkakor till frukost och dricka vodka till middagen, men i morgon måste hon avverka åtta kilometer på löpbandet, göra knäböjningar i massor och ro i den där hemska roddmaskinen. Ju mer hon gick omkring i lägenheten, desto fullare kände hon sig. »Det kommer att sluta med att jag har ihjäl någon«, mumlade hon för sig själv och beslöt att göra en termos med snabbkaffe. Hon stoppade brevet i jeansfickan och höll handen ovanpå den, medan hon gick nerför trapporna i huset där hon bodde. Hon ville kunna känna det hela tiden, förhindra att det plötsligt fick vingar och flög bort i mörkret. När hon klev ut ur entrén och ut i blåsten, blev hon överöst av iskallt regn. Hon joggade 11


bort till sin bil, rotade efter nycklarna och hade hunnit bli helt genomdränkt innan hon satt sig bakom ratten. Det kalla störtregnet hade åtminstone lyckats ta bort lite av slöheten hon känt tidigare. Regnet smattrade mot biltaket då hon satte på motorn och väntade på att kupévärmaren skulle göra sitt. Hon skruvade av locket på termosen och smuttade på kaffet, hoppades att det skulle få henne att sluta frysa. När hon svängde ut från parkeringsplatsen, blev hon tvungen att sätta på vindrutetorkarna för fullt. Hon körde sakta och försiktigt, med bröstet tryckt mot ratten när hon lutade sig fram och kikade ut genom den regnvåta vindrutan. När hon bromsade vid ett trafikljus eller bakom en rad bilar i trafiken, kände hon hur däcken drog i väg, tills hon ökade trycket mot gaspedalen. Det skulle vara lätt att sladda och tappa kontrollen, så halt som det var på gatorna. Hon såg till att hålla avståndet, beräknade hur långt bort de andra bilarna befann sig genom att hålla ögonen på deras röda rektanglar till bromsljus i regndiset. Det var lättare att köra på motorvägen, där hon inte behövde stanna och starta igen så mycket. Det blixtrade ovanför bergen borta i fjärran, blixtarna lämnade efter sig kusliga efterbilder på himlen. Åskmullret lät som om världen höll på att slitas mitt itu. Francine började känna sig rädd, men hon visste att det var brevet och inte vädret som gick henne på nerverna. Hon drack lite mer kaffe för att få de ringlande ormarna i magen att lugna ner sig. Tankarna gled i väg, så att hon nästan höll på att missa avfarten till Sycamore. Hon hade bara varit hemma hos Will två gånger sedan han flyttat och bara en gång sedan han blivit ihop med Sheila. Det var enligt hennes åsikt en stad där det aldrig hände något, där biografen med sex dukar var det mest spännande och bowlinghallen fungerade som ett bra dejtingställe, eftersom man fick två öl till priset av en under veckosluten. Det var en stad där det tog tid innan något förändrades, om det nu över huvud taget någonsin gjorde det. Francine förstod varför han gillade den. 12


Hon körde in på parkeringen utanför en upplyst drive-inrestau­rang som hette Clucky’s Chicken and Waffle och ringde Wills nummer. »Stanna där du är«, sa han med uttråkad röst. »Jag är där om en kvart.« Den lilla skvätten kaffe i termosen var ljummen, men hon drack den i en enda klunk och tog sedan en minttablett från handskfacket. Regnet hade nu övergått i regndis, men det blåste fortfarande lika otäckt. I bilen som stod parkerad bredvid henne skrattade ett par tonåringar i sjuttonårsåldern medan de åt kyckling ur en hink. Hon kunde urskilja dunket av musik från deras stereo. Flickan klev ur bilen och gick in på restaurangen och då hon kom rultande tillbaka, viftande med en bunt servetter åt pojken, såg Francine att hon var kraftigt gravid. Så ung, tänkte hon. Vid den åldern trodde flickan antagligen fortfarande på myten om evig kärlek; att det som hon och hennes partner hade var så unikt att det skulle skydda dem mot alla vedermödor som världen kunde utsätta dem för. Men det var inget unikt med dem. Den där våldsamma djuriska lustan skulle avta och med tiden skulle deras fascination för varandra mattas av och vittra och övergå i tystnad. Det var då man kunde vara säker på att man verkligen ogillade någon: när man inte längre kunde uppamma tillräckligt med känslor för att skrika. Det är inte riktigt sant, eller hur, Francine? Det var inte Fader Tid som förstörde det för dig och Will, eller hur? Vodkan hade en förmåga att få henne att tänka giftiga tankar, det var därför som hon bara drack hemma, där hon kunde rikta all sin bitterhet mot T V:n. Hon gned sig i ansiktet i ett försök att massera bort resterna av fyllan. Det blev alldeles ljust i bilen när Will svängde in på parkeringen. Hon öppnade dörren för att kliva ur, men såg att han låg ett steg före henne och raskt kom gående mot hennes passagerarsida. Hon låste upp dörren för honom och han klev in och torkade av händerna på byxorna. »Hur är det med dig?« frågade han utan att se på henne. 13


Han lät redan märkbart mera avslappnad nu, när hans partner inte hörde vad han sa. Han hade skaffat sig ett prydligt litet skägg och håret var längre. Han bar glasögon också, men hon misstänkte att det inte var något fel på hans syn. Han kanske försökte se ut som Steve Jobs; antagligen en av Sheilas ljusa idéer. »Jo, jag mår bra. Själv då?« »Jag har så mycket att göra. Det är alltid fullt upp i september varje år.« »Hur mår Sheila?« »Hon mår bra«, svarade han snabbt. »Vi mår bra båda två. Så… vad var det du ville prata om?« Francine tände innebelysningen och räckte honom brevet. Han tog ut papperslappen, läste det som stod på den och tittade sedan upp på henne. »Jag fattar ingenting.« »Någon stoppade den där under min dörr i kväll.« »Vem då?« »Det vet jag inte. De måste bara ha stuckit in brevet och gått. Det fanns inte där när jag kom hem från jobbet.« Han räckte tillbaka brevet. »Var det allt? Var det bara därför som du ville ha hit mig?« »Jag vet var hon är. Det handlar om Autumn.« »Det är ett skämt.« Han ryckte på axlarna. »Jag antar att det inte finns något mer, menar jag.« »Nej. Det var bara det här brevet. Men det handlar definitivt om Autumn. Tänk om den som skrivit det här talar sanning?« Han andades in och drog en förtvivlad suck. »Du jagar skuggor, Francine. Titta bara på handstilen. Det ser ut som om en fyraåring har skrivit det. Det är bara trams.« Hon hade väntat sig den här reaktionen. Han hade alltid varit skeptikern av de båda i deras äktenskap. Hon var den som sökte råd hos medium och tog reda på alternativa meditationsformer som kunde få henne att skapa en andlig länk till Autumn. Hon brukade försöka med allt, hur löjligt det än verkade eller hur galen det än fick henne att te sig som ens funderade i 14


den riktningen. Det måste vara bättre än att bara ignorera alltsammans, att försöka glömma att Autumn någonsin hade existerat för att kunna stå ut med smärtan. Det var fel väg att gå och hon hade ofta hatat honom för det. »Jag har inte varit utsatt för några spratt sedan jag flyttade till Morning House. Ingen har försökt kontakta mig angående fallet och mitt nummer står inte i katalogen. Jag tror inte att det här är något skämt, Will. Jag vet att det låter dumt och du tycker säkert att jag griper efter halmstrån, men det här kan faktiskt vara något. Tror du inte det?« Han tog av sig glasögonen, gnuggade sig i ögonen med tummen och pekfingret. »Det blir tio år i december. Det kommer kanske att pratas om det på nyheterna och skrivas artiklar i tidningarna. Det är meningen att jag ska vara med i frukost-T V i ett inslag om det. De kommer att rekonstruera hur hon kan tänkas se ut i dag.« »Och det här ville du inte berätta för mig?« »Det är en femminutersgrej«, sa han irriterat. »Jag ser inte precis fram emot att få se hur vår dotter kan se ut som ung kvinna, Francine, men om det ger något för allmänheten, är jag villig att göra det. Jag nämnde det inte för dig, eftersom jag visste att det skulle bli för mycket för dig.« Hon fnyste. »För mycket för mig? Vad pratar du om? Du har ingen aning.« »Du, meningen med inslaget är att få Autumn tillbaka i allmänhetens medvetande, att friska upp deras minnen. Om du går dit och får ett sammanbrott i direktsänd T V, kommer de bara att rapportera om det. De kommer att glömma Autumn och strunta i det som vi försöker åstadkomma.« Hon lutade sig tillbaka i sätet och grep tag om ratten för att ha något att göra med händerna. »Jag har gråtit tillräckligt redan under alla dessa år. Jag är helt uttorkad. Men jag vill bli informerad när det händer något, Will. Det menar jag verkligen. Du får inte diktera vad jag kan och inte kan involveras i när det gäller vår dotter. Jag bryr mig inte om vad för slags 15


medieträning du har haft. Stäng inte ute mig bara.« »Jag fattar. Om det dyker upp något under de närmaste månaderna, ska du få veta det. Är det något mer vi behöver prata om nu?« »Vi har inte pratat klart om det här«, sa hon och höll upp brevet. »Du tycker att det bara är strunt. Men borde vi inte åtminstone kolla upp det? Vi skulle kunna ta med det till polisstationen, så att de fick leta efter fingeravtryck på det…« »Stopp, stopp, stopp.« Han viftade med händerna. »Skärp dig nu. Francine. Lyssna på vad du säger. Du vill ta med en papperslapp till polisen, så att de får söka efter fingeravtryck? Det här är helt knäppt.« »Men tänk om, Will?« Han skakade på huvudet. »Får jag se?« Han höll fram handen. Hon räckte honom brevet igen. »Låt oss anta att det här kommer från någon som vet var Autumn är. Låt oss bortse från det faktum att de tagit nästan tio år på sig innan de kontaktade oss. Och låt oss också anta att syftet med att skicka dig det här meddelandet var att hjälpa dig att hitta henne. Tänker jag i samma banor som du hittills?« »Det är möjligt«, svarade hon envist. »Du har rätt. Det är förstås ytterst otroligt, men det är ändå möjligt. Så den här personen vill att du ska veta att de vet var Autumn är efter alla dessa år«, han nöp tag i hörnen på kuvertet och höll upp det likt ett bevisföremål, »men ändå talar de inte om hur du ska kontakta dem. De kunde förstås ha knackat på dörren bara, men varför göra sig det besväret? Så vi har bara kuvertet: det finns inget telefonnummer, ingen e-postadress och inget frimärke. Man undrar ju varför de brydde sig om att skaffa ett kuvert över huvud taget, eller hur? Och så har vi handstilen. Jag är ingen kriminaltekniker, men man behöver ju inte precis vara något geni för att förstå att den som skrev det här antingen var ett barn eller mentalt… handikappad. Jag gissar att det var ett barn, som troligtvis fnissade hela tiden medan det skrev den här dyngan. Eller också kanske de 16


använde vänsterhanden för att förvränga handstilen. I vilket fall som helst är det dumt, Francine. Du projicerar fram något som inte finns där.« »Okej.« Hon sträckte sig fram för att ta tillbaka kuvertet, men han drog undan det. »Kan jag få tillbaka det?« »Inte än.« »Ge mig det.« »Inte än«, sa han, barskare den här gången. »Jag vill att du ska ta ditt förnuft till fånga. Det som du gör när det gäller vår dotter påverkar oss båda två, förstår du det? Visst, du skulle kunna ta med det här brevet till polisen och de skulle antagligen lyssna på dig en liten stund, men när du gått skulle de skratta åt dig. De skulle vara så pass artiga att de inte drev med dig när du själv hörde på, men det finns andra som inte skulle vara lika snälla. Har du en dator hemma?« »Ja.« »Okej. I morgon går du ut på nätet och googlar på Autumn Cooper-Wright. Det finns säkert en bunt med videofilmer på Youtube med titlar som ›Världens tio mest uppmärksammade mystiska försvinnanden‹. Sedan har du förstås alla bloggar och konspirationsteorisajter, med egna idéer om vad som hänt henne, från att hon blivit kidnappad av utomjordingar till att du och jag dödat henne och begravt henne bland bergen.« »Herregud, sluta med det där. Tror du inte att jag känner till alla hemskheter som de säger om henne på nätet? Jag har sett mer än jag orkar tänka på.« Hon tittade bort från honom och för ett ögonblick var hon säker på att hon skulle börja gråta. Hon tog ett djupt andetag och upprördheten lade sig. »Jag försöker verkligen undvika sådana ställen.« »Du, jag menar bara att om du vill ge dig ut och jaga skuggor, så finns det säkert gott om människor som är villiga att hjälpa dig. Och inget av det kommer någon av oss att få någon glädje av.« Han lade försiktigt kuvertet på instrumentbrädan och båda satt där, medan tystnaden bredde ut sig mellan dem. Vindrutan var prickig av regndroppar och vinden ven i de tunna, kala 17


träden intill trottoaren. Till slut sa Will: »Jag borde ge mig hem igen. Tänker du på det jag har sagt?« »Ja, jag ska tänka på det«, svarade hon. »Bra. Om du vill kan jag meddela dig när den där T V-grejen kommer att sändas. Jag har inget datum än.« »Gärna det.« »Okej. Kör försiktigt nu.« Han öppnade dörren och klev ur. Strax innan han stängde den, böjde sig Francine fram över sätet. »Kan jag ringa dig om jag får fram några ledtrådar om det här?« Han skakade på huvudet och skrattade glädjelöst. »Varför måste det alltid vara på det här viset med dig, Francine?« »Jag tänker aldrig sluta leta, Will. Du kan läxa upp mig tills du blir blå i ansiktet. Men jag tänker aldrig sluta.« »Okej. Då vill jag helst att du inte ringer mig och får mig inblandad i det här löjliga korståget du gett dig ut på.« »Tycker du det är löjligt att jag vill ha tag på vår dotter?« »Det finns ett rätt och ett fel sätt att göra saker på, Francine.« »Och inget har fungerat än, eller hur?« Hans fingrar trummade mot biltaket. »Kör försiktigt«, sa han igen och stängde dörren. När hon körde därifrån passerade hon bilen med det unga tonårsparet. Genom de immiga fönstren såg det ut som om de skrattade.

18


2 morgonen, två timmar innan hennes väckar­ klocka skulle ringa, trasslade sig Francine ur de hopsnodda lakanen och gick upp och klädde på sig. Hon var inte säker på om hon hade sovit över huvud taget, men hon gissade att hon antagligen hade lyckats slumra till i några minuter. Tankarna hade snurrat runt i huvudet hela tiden, koffeinet och den nervösa upphetsningen gjorde det omöjligt för henne att bara stänga av allt. Det var fortfarande kolsvart när hon åkte till gymmet, men det hade slutat regna. Det var inte ovanligt att hon tog en omgång med skivstången före arbetet, men i dag hade hon sett till att hon skulle hinna med att simma också. Bassängen öppnade inte förrän klockan sju, så hon tog en vända på träningsmaskinen och löpbandet – lutade det så att hon sprang i nästan lodrät uppförsbacke – och tränade lite med hantlarna som hon brukade. Och hela tiden hade hon blicken riktad mot sandsäcken. Hon hade alltid velat använda den, men vågade inte lita på att hon inte skulle börja skrika när hon gick lös på den. Hon var inte riktigt säker på hur man skulle göra när man slog mot den, men det var så gott som tomt på gymmet, så det gjorde inget om hon såg lite dum ut. Hon tog upp ett par handskar som låg bredvid och satte på sig dem och sedan slog hon ett par jabbar för övnings skull bara. Det kändes bra. När hon väl hade kommit in i en rytm, började hon slå hårdare. Snart formligen bultade det i armarna och sved i lungorna på henne. Hon fortsatte att boxas tills hon inte kunde lyfta händerna längre och hon lutade sin svettiga panna mot sandsäcken. Efteråt simmade hon i en timme utan uppehåll. Hon kunde K LO C K A N FEM PÅ

19


inte minnas att hon någonsin gjort det tidigare, i synnerhet inte efter ett ansträngande träningspass, men hon ville pressa sig själv, tills hon hade fått all den där oron ur sig. Det värkte i hela kroppen när hon satte sig vid sitt skrivbord. Det kändes som om hon hade vårstädat hjärnan och gjort sig av med allt slam, så att hon nu kunde fokusera ordentligt. Hon jobbade på fram till lunch med att skriva fakturor och skicka ut betalningspåminnelser och avbröt sig bara för att konferera med kollegor då så var absolut nödvändigt. Alla de sex anställda satt hopträngda på ett litet bakre kontor. Worldwide Golfing Supplies kände till Francines förflutna och de hade aldrig försökt lägga sig i hennes liv utan nöjt sig med vanligt kallprat bara. Det passade henne bra. När hon börjat där hade en av de andra revisorerna, en frånskild man som hette Henry och som drack massor av kaffe utan grädde och åt prydligt skurna skinksmörgåsar till lunch, frågat henne om hon velat följa med ut och ta en drink någon gång. Francine hade svarat honom uppriktigt: nej, hon ville inte gå ut och ta en drink – varken nu eller senare. Hon hoppades att hennes min skulle avskräcka honom från att försöka uppvakta henne längre fram. Han hade aldrig frågat igen. Som vanligt lämnade hon skrivbordet och tog en promenad under lunchen. Hon tittade in på Starbucks för att hämta en cappuccino och köpte en tidning i hörnbutiken innan hon gick till sin bil. Hon tyckte om att äta lunch i bilen, tröstad av tanken att hon på en sekund skulle kunna vrida om tändnyckeln och köra i väg. Hon började skumma igenom tidningen, medan hon väntade på att cappuccinon skulle svalna. Helt plötsligt kände hon av bristen på sömn och den ansträngande morgonträningen. Hon märkte att hon inte kunde fokusera blicken på tidningssidan och hur hakan föll ner mot bröstet. Hon placerade muggen i hållaren och slöt ögonen. Mycket snart somnade hon. När hon vaknade var kaffet kallt och en flicka som kanske var arton år gammal stod mitt på parkeringsplatsen och stirrade 20


på henne. Vinden piskade flickans hår runt ansiktet, slet i hennes tantaktiga klänning. Hon hade fullt av skrubbsår och sårskorpor på benen och drunknade nästan i en bomberjacka av herrmodell. Francine gäspade, kastade en blick på klockan och sedan på flickan igen, som fortfarande inte hade rört på sig. Hon klev ur bilen och sträckte på benen. Flickan vände på klacken och pilade snabbt i väg över parkeringsplatsen, kastade bara en blick över axeln innan hon försvann in genom de självöppnande dörrarna på den lilla saluhallen. Francine återvände till sitt skrivbord tio minuter försenad från lunchen, men det var det ingen som tycktes märka. Medan hon höll på att skriva ett fängslande mejl till deras leverantörer om hur litet lager de hade av självlysande golfpeggar började det regna igen. De första dropparna slog mot fönstret och så hördes ett lågt åskmuller. Hon slutade skriva och tittade ut på parkeringsplatsen. Flickan i den säckiga bomberjackan stod bredvid hennes bil och kikade nyfiket in i den likt ett barn vid ett akvarium. Francine reste sig och såg hur flickan kupade händerna runt ögonen och tryckte sig mot bilfönstret för att se bättre, innan hon gick runt till passagerarsidan, medan hon lojt drog ett finger längs karossen och sedan försökte luska ut vad som fanns i baksätet. »Vad håller hon på med?« mumlade Francine för sig själv. Hon gick ut från sitt bås och lämnade kontoret, skyndade bort genom korridoren innan hon tog trappan ner, två steg i taget. Sköt upp dubbeldörrarna i receptionen och satte kurs mot bilen. »Ursäkta? Kan jag hjälpa dig med något?« Flickan hade stått och tittat in genom bakfönstret och sträckte snabbt på sig när hon fick höra Francines röst. Från några meters håll tyckte Francine att det var något konstigt med flickans min. Det var först när hon kom närmare som hon upptäckte att hon var otroligt vindögd, hennes pupiller drogs från varandra likt magneter. Hon liknar grodan Kermit, tänkte Francine. Hon har grodan Kermits ögon. Eftersom ögonen gjorde en så distraherad var det omöjligt att säga om flickan 21


var söt eller inte. Hon verkade utmärglad, nästan fågellik, håret var så mattblont att det nästan verkade silverfärgat. »Kan jag hjälpa dig med något, frågade jag.« »Jag stack in ett brev under er dörr. Har ni fått det?« Francine tvärstannade, så hastigt att hon trampade rakt i en pöl och blev våt ända upp till fotknölarna. »Var det du?« Flickan backade, hon drog fortfarande fingret längs bilens våta metallyta, hennes pupiller var inte riktade mot något speciellt föremål. »Ja, ma’am.« Hennes röst var mörk, med en guttural ton som kom från magen. »Jag visste inte vad jag skulle ta mig till annars.« »Jag vet var hon är«, sa Francine. »Du vet var vem då är?« »Melody«, sa flickan och fortsatte runt till framsidan av bilen då Francine närmade sig. Det kändes som om de lekte Hela havet stormar. »Mel… Er dotter.« »Min dotter heter Autumn.« »Jag känner henne som Mel«, sa flickan och strök bort det stripiga håret ur ansiktet. »Ingen kallar henne Autumn.« Francines strupe snördes samman, stängde inne en luftficka som samtidigt hade försökt fara ut ur lungorna. Hon storknade, smärtan spred sig som en raket genom magen. Hon kände sig yr i huvudet. »Vänta… vänta lite grann…« Det tog en minut för henne att samla sig, att försöka andas normalt igen. Åskan mullrade ovanför. Hon tog ett par andetag och så sa hon: »Lever min dotter?« Rösten bröts nästan av förtvivlan. »Var är hon?« »Inte någonstans i närheten.« Utan att vända sig om pekade flickan bakom sig. »Långt borta.« »Hur kan du veta allt det här?« »Jag tog mig precis därifrån själv, och det första jag gjorde var att leta reda på er. Folk kanske tror att vi har varit döda jättelänge. Massor av oss lever fortfarande.« Efter vart och vartannat ord drogs flickans mun åt sidan, någon sorts tics som fick det att se ut som om hon ryckte till av smärta. Francine torkade av handflatorna på byxorna. »Så du känner alltså min dotter?« 22


»Ja, det gör jag.« »Och det är meningen att jag ska lita på vad du säger?« Hon ansträngde sig att låta bestämd, men rösten förrådde henne. »Om du är trött, flicka lilla, bara blunda och sov, blunda och sov, blunda och sov. Om du är trött, flicka lilla…« Francine kände det som om hon fått en istapp rakt i hjärtat. »Var har du hört det där?« viskade hon. Vaggsången hade fått henne att tappa andan. »Har… Autumn sjungit så för dig?« Hon försökte närma sig flickan igen, men flickan drog sig undan igen. »Jag tänker inte göra dig illa, det lovar jag.« Hon kände paniken stiga inombords. Ett litet felsteg och den här fågeln skulle flaxa bort för alltid. Hon hade huvudet fullt av frågor och alltför mycket adrenalin pumpade genom hennes ådror. »Ska vi försöka komma undan regnet? Vi kanske kan åka hem till mig?« Hon såg hur flickan spärrade upp ögonen och hur munnen förvreds i en grimas. »Eller till en restaurang? Om det känns bättre med en restaurang kan jag ordna lite mat åt dig. Jag förstår om du är nervös.« Flickan tittade bort, hon stirrade på bilarna som susade förbi på den våta motorvägen i fjärran. Mycket sakta började hon vagga med huvudet, som om hon kände vibbarna av en melodi som bara hon kunde höra. »Vad heter du?« frågade Francine och hoppades att det inte märktes på hennes röst hur desperat hon kände sig. »Lena«, svarade flickan och ritade en krumelur med pekfingret på den våta karossen. Francine såg att hennes spröda händer var fulla av sårskorpor och att naglarna var nedbitna ända till nagelroten. »Jag kan hjälpa dig, Lena. Om du befinner dig i fara eller om du är rädd för något kan jag hjälpa dig. Tala om vad du vill göra.« »Jag är väldigt hungrig«, sa hon. »Jag har inte ätit något ordentligt på länge.« »Okej, det är en början. Vill du ha en hamburgare och en milkshake? Eller något annat? Välj själv.« 23


Hon ryckte nästan omärkligt på axlarna. »En burgare.« »Jag vill nog också ha en burgare. Det ligger ett McDonald’s bara fem minuter härifrån. Vi kan åka dit eller gå. Välj det som känns bäst.« »Jag tänker inte sätta mig i bilen.« »Då går vi då. Jag ska bara hämta mitt paraply.« Francine låste upp bildörren, sträckte sig in i baksätet och tog ut paraplyet. Hon fällde upp det och höll det högt ovanför huvudet. »Du måste frysa. Du kan komma in här under om du vill.« Lenas underläpp darrade och hon hade blivit röd om nästippen, men trots detta skakade hon bestämt på huvudet. Francine ryckte på axlarna och gick före ut från parkeringsplatsen och över gatan till den lilla rad av butiker som låg före McDonald’s. Hela tiden såg hon till att hon höll jämna steg med flickan, saktade ner så att hon hann med, orolig att Lena när som helst skulle ändra sig och sticka i väg som en skenande häst. Hon funderade på om hon skulle småprata lite medan de gick, men det kändes inte passande, särskilt inte i det här ösregnet. Nej, det var säkrast att hålla tyst och låta Lena bestämma hur och när hon ville berätta något mer. »Det finns ett Pizza Hut också, om du skulle föredra det«, sa hon och pekade på den rödsvarta logon mitt emot guldbågarna. »McDonald’s, tack«, svarade Lena och stirrade ner på fötterna medan hon gick. Hon hade på sig ett par konstiga vitskära gymnastikskor som i stället för snören hade tre kardborrband. Francine väntade sig nästan att få se hur klackarna började lysa medan hon gick. De självöppnande dörrarna gled upp och en flottig doft av pommes frites slog emot dem. De flesta av de lysande gröna båsen var tomma, men det låg fortfarande kvar smörjiga rester på borden från lunchrusningen. De gick bort till disken och Francine såg hur det unga biträdets blick gled över Lena. När han hade registrerat hennes ovanliga klädsel och konstiga utseende och hur hon rynkade pannan då hon med öppen mun stirrade på matsedeln, blev ansiktet vaksamt. 24


»Vad vill du ha att äta, Lena?« frågade Francine. När flickan inte genast svarade, gav hon henne lite hjälp på traven. »Ville du ha en Big Mac? En cheeseburgare?« Det var svårt att avgöra vilken del av matsedeln som hon tittade på. Så vitt Francine förstod kunde varje öga studera olika delar av matsedeln samtidigt. »Jag har ändrat mig«, sa hon med ett allvar som för ett ögonblick fick Francine ur balans. »Jag vill ha nuggets.« Francine beställde en quarterpounder till sig själv och nuggets till Lena. Biträdet placerade maten på en bricka och tittade noga på Lena, som om hon var en vildhund som på något vis slitit sig från sitt koppel och kunde anfalla när som helst. De gick till det närmaste och renaste båset, trots att bords­ ytan var full av smulor och prickig av ketchupfläckar. Francine log mot Lena och sköt över nuggetsen till henne. Lenas fula fingrar sköt fram, pillade upp kartongen och valde en. Hon höll upp den mot näsan och sedan tryckte hon läpparna mot den som om hon kontrollerade att den var varm innan hon började gnaga på den. Francine tog bort smörpapperet från sin egen burgare och bet en bit i ett försök att lugna ner Lena, trots att hon gladeligen skulle ha kunnat slänga den i soporna. Hon kände sig lite konstig i magen, maten blev till en smaklös klump som klibbade fast vid gommen. Något med Lenas råttlika sätt att äta gjorde henne ännu mer illamående, så hon lade ifrån sig burgaren och smuttade på sin läsk i stället. »Hur smakar nuggetsen?« Lena slickade bort smulor från läpparna och sög sedan på fingret. »Jag trodde de smakade annorlunda.« Francine var inte säker på exakt vad hon menade. Hon lät Lena dissekera tre nuggets till, hennes hand for fram likt en anfallande kobra och nappade åt sig resten av pommes fritesen innan hon åt dem i tre snabba tuggor. »Var kommer du ifrån, Lena?« »Det stora huset. I skogen. Det var där vi bodde.« Hon tittade misstänksamt upp, höll en nugget med båda händerna och 25


sedan tillade hon med lägre röst: »Jag och Mel. Och resten av dem.« »Höll någon er fångna där?« Hon nickade en gång, mycket sakta. Den konstiga skiftningen mellan snabba och långsamma rörelser gjorde Francine bara ännu oroligare. »Vem var det som höll er fångna där, Lena? Vet du vad han heter?« »Jag känner till namnen på alla männen i huset.« »Skulle du kunna berätta det för polisen?« Flickan särade på läpparna och hon log, och för en sekund såg båda hennes ögon rakt på Francine. Hon gav ifrån sig ett lågt, hickande skratt. »De känner redan till oss. Vad tror ni – att vi bara försvinner utan att någon vet om det?« »Varför kontaktade du mig då?« »Jag lovade Mel det. Och hon lovade mig en annan sak. Vi sa att om någon av oss någonsin lyckades rymma, så skulle vi kontakta den andras föräldrar. Det var vad vi sa.« Hon gjorde en paus och lade huvudet på sned, som om hon lyssnade på råd från någon osynlig rådgivare, och tillade sedan: »Det är svårt för mig att göra det här. Jag är jätterädd.« »Har du inte återvänt hem till dina egna föräldrar än?« »Min mamma dog av en stroke, så hon är borta för länge sedan. Jag har ingen annan familj.« Hon ryckte på axlarna och sedan skakade hon på huvudet. »Jag hittade er i telefonkatalogen.« Nej, det gjorde du inte, ville Francine säga. Jag står inte i katalogen. Hon beslöt att inte fokusera på lögnen just då, men hissade en liten varningsflagga till senare. Om hon inte hade hittat henne i telefonkatalogen, hur hade hon då hittat henne? »Jag ville skriva ner allt åt er, men ibland vet jag inte hur man gör sådant.« »När rymde du?« »Det måste ha varit…« Hon höll fram händerna och började räkna på fingrarna, medan hon stirrade på spotlightsen i taket. 26


»Jag tror det är två veckor sedan nu.« »Och du har inte gått till polisen?« »Nej.« »Varför inte?« »De skulle bara skicka mig tillbaka. De känner till alltihop. De är också inblandade.« Francine tog en paus och lät Lena fortsätta att äta. Hon stirrade på sin egen mat och såg en gummiaktig orange ost­ triangel som hängde ner från insidan av burgaren. Flickan hade ljugit för henne om hur hon hade hittat hennes adress – det var hennes första misstag. Men Francine kunde inte komma ifrån att det kändes som det fanns mer som Lena inte sa. Hon smuttade på Coca-Colan och funderade lite till på saken. Om du är trött, flicka lilla, bara blunda och sov… »Kan du berätta om huset där du och Autumn var?« Hon vägrade att kalla sin dotter Mel. Blotta tanken kändes motbjudande. »Det ligger djupt inne i skogen. Det var där han höll oss fångna. Det finns inga människor däromkring, bara träd och berg. Det flyter en flod förbi i närheten.« »Tror du att du kan beskriva för mig hur du rymde?« Lena lade huvudet på sned, först åt ena sidan och sedan åt den andra. »Leslie sa att det kändes som om han hade ont i magen. Jag märkte att han var sjuk, för han förvred ansiktet på det här viset hela tiden…« Hon gjorde en grimas, hennes drag ändrades så snabbt att Francine häpnade. I nästa ögonblick blev det som normalt igen. »Jag sa åt honom att han skulle sätta sig upp om han hade ont i magen, att det kanske skulle kännas bättre då. Men han sa att han inte kunde sitta upp. Sedan var han så här och gjorde så här.« Hon tog sig om armen. »Han sa att han inte kunde andas. Och sedan blev han bara tyst och jag hörde hur han bajsade på sig. Det händer alltid när folk dör. Visste ni det? Att de bajsar på sig. Så jag antar att han var död.« »Vad gjorde du då?« »Jag lämnade honom där. Det var tidigt på morgonen, så 27

Profile for Smakprov Media AB

9789177813446  

9789177813446  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded