__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Cannie

Henry

MÖLLER & MEYER

Kirurgens dotter

HOI_MÖLLER_MEYER_KIRURGENS_DOTTER_titel.indd 1

2020-05-08 10:54


Av Cannie Möller har tidigare utgivits för barn och ungdom: Kriget om källan 1983 (R&S) samt 1984 (En bok för alla) Nyutgåva tillsammans med På andra sidan floden 2005 (Bonnier Carlsen) Stortjuvens pojke 1985 (R&S) Levande Livet 1986 (R&S) Billy och den rubinröda jackan 1989 (R&S) I skuggan av berget 1989 (Sjöstrands förlag) Liv & döden 1989 (R&S) Tiga är guld 1991 (R&S) Billys Lavv-ståry 1993 (R&S) Liv & Lusten 1993 (R&S) Lucia 1994 o. 2003 (Bonnier Carlsen) samt 1996 (En bok för alla), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Felicias ö 1996 (Bonnier Carlsen) Felicias resa 1998 (Bonnier Carlsen) Balladen om Sandra Ess 1999 (Bonnier Carlsen) Tagg i hjärtat 2000 (Bonnier Carlsen) o. 2008 (En bok för alla) Grattis, ha ett bra liv 2002 (Bonnier Carlsen) Skulden 2004 (Bonnier Carlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Jag är Janis 2004 (Bonnier Carlsen) Med himlen som tak 2006 (Bonnier Carlsen), som ljudbok på Hoi Förlag 2018 Gömmarna 2008 (Bonnier Carlsen) Oktober 2009 (Bonnier Carlsen) M som i Mara 2010 (Bonnier Carlsen) Stora rymmardagen 2011 bilderbok tills. med Johan Egerkrans (Bonnier Carlsen) Draksystrar 2012 (Opal) Isgrottan 2012 (Opal) Väntarna 2017 (Hoi Förlag) För vuxna: Månbadarna 1987 (R&S) Djungelrummet 1991 (Wiken) Lifterskan 2018 (Hoi Förlag) Besökaren 2019 (Hoi Förlag) Copyright © Cannie Möller & Henry Meyer 2020 Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2020 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Formgivning inlaga: Malin Hansson ISBN: 978-91-7697-240-3 Tryckt hos ScandBook, Falun 2020


1.

Jag kr ångl ar mig fri från lakanet som kletat in mig i sitt svettiga grepp. En omfamning som bara påminner mig om saknaden. Min säng är ett ödsligt hav. En ny grådaskig dag utanför sovrumsfönstret. Och Samirs säng­ halva så tom och gapande som ett urdrucket glas. Jag blundar och kastar ut vänster arm tvärsöver hans täcke, som om jag skulle kunna frammana konturerna av hans kropp, värmen från hans hud. Öppnar ögonen, knäpper händerna under nacken, tynger ner dem med mitt huvud. Tvingar dem att vara stilla, sluta treva efter den som inte längre finns här. Jag måste ju inse det nu, efter snart fyra månader: han tänker inte komma tillbaka. Jag sliter till mig hans kudde, trycker den mot mina bröst, be­t ving­ ar den löjliga lusten att bita i örngottet. Som om det var honom jag kunde känna mellan tänderna. Hans hud, hans lukt. Istället märker jag att jag kramar den, hårt. Begraver ansiktet i det dunmjuka. Kunde du inte gett mig nåt tecken, nåt jag kunnat förstå, nåt som förberett mig, gett mig möjligheten att göra nåt, ändra nåt? Så slänger jag ifrån mig kudden, den ramlar ner på golvet. Jag skäms över mig själv. Ligga här och sukta och tråna, som om jag bara skulle kunna glömma hans svek, bara säga ”välkommen tillbaka – vi drar ett streck över det som hänt!” Ett så tjockt streck finns inte! Det skulle inte gå att stryka över ens med bredpensel och asfaltsfärg. Det skulle ändå lysa igenom, det han gjort mig. Oförlåtligt. Så ringer klockan. En ny dag. Det är en fredag. En föreläsning klockan tio för studenterna men dessförinnan måste jag hinna titta till några av mina patienter på avdelningen.  5


Jag är doktor Saleh, Leyla Saleh. Hon som blev lämnad av sin man för drygt tre månader sen. Tecknen tyder på att han startat upp ett nytt liv, med en ny kvinna, dessutom så mycket yngre än jag. Men jag är inte bara en lämnad kvinna som råkar vara kirurg, jag är mamma också. Det får jag inte glömma. Mamma till Jonna, femton år om någon månad. Hon verkar ta det ganska bra, det här att hennes pappa fl tt fältet. Deserterat. I varje fall visar hon inte ifall hon saknar honom. Lättnaden att slippa höra våra gräl är kanske större än saknaden efter honom. Hon har pratat om att hälsa på honom i hans nya lägenhet men ännu tror jag inte det blivit av. – Jonna! Jag öppnar dörren till hennes rum. När hon sover ser hon ännu ut som en liten flicka, ihopkurad med uppdragna ben och armarna i ett kramgrepp om sig själv. – Jonna, dags att vakna! Jag sätter mig på hennes sängkant och iakttar hur det rycker i ögonlocken. Hon kniper ihop dem. Vägrar att vakna. Ungefär som vanligt. Jag stryker henne uppför armen, som en smekning, men när jag kommer till axeln skakar jag henne lätt. – Du måste faktiskt vakna nu ... – Åååå! Stönar hon. Vad du är jobbig, mamma! – Jag vet, säger jag och reser mig. Det är det mammor är till för ... – Att vara jobbiga ...? mumlar hon och trycker ner ansiktet i kud­ den så hennnes korta mörka hår med de röda topparna brer ut sig som ett varnande ilsket skydd mot jobbiga morsor. – Pappor då, vad är dom till för? kommer inifrån hårrufset. – Det är oklart, ler jag mot henne. Nåt du kan forska om när du blir stor – nu sätter jag på tevatten, det är varmt om en minut! Hon kommer nerför trappan i sin pyjamas med nallar på. Om hon fick frågan i någon enkät som behandlar ungdomars sovvanor skulle hon säga att hon sover högst sex timmar per natt och att hon brukar ha på sig trosor och t-shirt. Men sanningen är att hon sover tio timmar i sträck så ofta det går, iklädd denna flanellpyjamas som på något sätt lyckats växa med henne de senaste åren. Men nu ser 6  


den ut att sjunga på sista versen, kanske kan jag hitta en liknande till hennes födelsedag. Men flanellpyjamasar med nallar på görs kanske inte för femtonåringar? Å, vad jag önskar att hon fick fortsätta att vara liten ett tag till! Slippa gå igenom allt det där som ligger framför henne. Bli sviken, tänker jag som en reflex. Man kan inte växa upp utan att bli sviken X antal gånger. Nonchalant tar hon ut Samirs blå tekopp ur skåpet och slänger i en tepåse. Utan att säga något häller jag över det heta vattnet som snabbt färgas rostbrunt. Hon dänger koppen i diskbänkens plåt så att det dånar. Just den koppen som Samir är så rädd om! Den som bara han dricker ur! – Vad stirrar du på, mamma? Jag nickar mot koppen. – Pappa är ju inte här! Vi kan väl göra vad fan vi vill med den! Jag nickar och slår upp en mugg kaffe åt mig själv. – Vi kan till exempel slå sönder den ... Hon höjer sin pappas mugg högt över diskhon. Släpper hon går den otvivelaktigt i bitar. Jag skakar på huvudet och vi skrattar båda två åt det inställda attentatet mot en svikande pappa. Så har den här dagen också börjat, den nittionionde sen Samir fl t­ tade. Hur jag kan veta det? För att jag har räknat alla kvällar när jag inte sagt god natt till honom och alla morgnar när jag inte hört hans långdragna dusch­ ande. Alla gånger jag inte sagt åt honom att torka badrumsgolvet torrt efter sig. Alla gånger vi inte grälat om det ena eller det andra. Alla gånger vi inte hållit om varandra. Alla gånger vi inte älskat oss till våra hemliga öar av fred. Jag hostar av det beska kaffet eftersom det inte finns någon mjölk i kylskåpet. Det var oftast Samir som såg till att det fanns mjölk. Och färskt bröd. Jonna reser sig med den halvätna frallan i handen. Med ett uttryck av avsmak öppnar hon till sopskåpet och släpper ner brödet i påsen för matavfall.  7


– Det var väl onödigt! säger jag upprört och plockar upp hennes smörgås. Jag tar en tugga för att visa henne hur absolut ätligt detta bröd är, sen spottar jag och blir tvungen att skölja munnen med vatten för att få bort mögelsmaken. – Varför äter du inte upp, mamma? retas hon. Jonna är redan klar med sin frukost, hon försvinner uppför trappan till övervåningen och strax hör jag henne slå igen badrumsdörren. När det börjar brusa i rören inser jag att jag själv får hoppa över dusch­en, det går inte att jäkta på Jonna när hon väl stängt om sig i badrummet. Jag får fixa min morgontoalett nere på gästtoan. Jonna är fortfarande i badrummet när jag står med bilnycklarna i handen utanför badrumsdörren. – Hej då! Glöm inte låsa! Jag går nu! Hon mumlar någonting grumligt till svar. – Jag kommer nog inte så sent idag, handlar med mig nåt gott! Kram! Jag väntar inte på att hon eventuellt ska öppna dörren och säga något. När jag kommer ut på trädgårdsgången ser jag att badrums­ fönstret är helt igenimmat. Som det brukade bli när Samir duschade, sjöng, rakade sig. Vad vet jag vad han mer brukade göra där inne. Längta bort från mig, kanske. Längta efter en yngre, gladare och mer passionerad kvinna? Jävla dig, Samir! fräser jag åt backspegeln samtidigt som bilen börjar rulla ut från det krasande gruset, ut på asfalten.

8  


2.

Hon f år r ing a flera gånger på dörren som har en glänsande namnskylt. Samir Saleh. Typiskt om han inte är hemma nu när hon bestämt sig för att träffa honom! Eftersom han inte förklarat något om varför han försvann tänker hon fråga ut honom. Till slut tar hon upp mobilen. Han låter jäktad när han svarar. – Jag tänkte hälsa på dig pappa, säger hon så glatt hon kan och trampar fruset i de blöta skorna. – När då tänkte du? Han låter inte glad. – Nu. Jag står här utanför ... Dörren öppnas och så står pappa där i sin randiga pyjamas som hon känner igen. Håret spretande åt alla håll. Men han står kvar i dörröppningen, fl ttar sig inte undan. Han säger inte vad kul att du kommer! Istället säger han: – Du skulle ha ringt först! Jonnas blick söker sig förbi honom, in i det stora nya vardagsrummet som öppnar sig bakom honom som en ocean av ljus. Något rör sig på divanen framme vid fönstret. Ett blekt ansikte med ett berg av kuddar och filtar omkring sig. En gnällig röst kommer från kuddberget: – Vem är det Sammy? Han svarar inte. Jonnas ansikte blir till ett frågetecken. Som spjut kör ögonen in i Samirs flackande blick. – Det är Lina, säger han lågt och stiger åt sidan så att hon äntligen kan komma in. Tveksamt stänger han ytterdörren bakom henne.  9


Jonna sparkar av sig de våta skorna. Så fan att hon bara tänker gå därifrån, hur jävla olämpligt det än råkar vara! – Vem är det? ropar kvinnan på divanen igen och Samir får bråttom att smila upp sig. Han drar handen genom det rufsiga håret samtidigt som han föser Jonna bort mot divanen. – Det här är min dotter Jonna, femton år. Snart. Om ett par veckor. Och det här är Lina ... – Sjutton år! säger Jonna snabbt som ett piskrapp. Hon fattar inte själv hur hon vågade kläcka ur sig det. Samir blir förstås arg och säger i brysk ton att Lina är tjugofyra om det nu är viktigt för Jonna att känna till. – Hej! säger Lina, tjugofyra, hest och sträcker fram handen. Rörel­ sen får filten att glida av henne och ner på golvet. Vårljuset från det enorma fönstret bakom henne lyser över en mage som mest liknar en sprickfärdig vattenmelon. Men inte grön förstås. Hon som heter Lina har en annan av pappas randiga pyjamasskjortor på sig. Den hon själv gav honom till Fars dag i höstas. Med möda sätter sig Lina upp och Samir är snabbt framme och bullar upp kuddarna bakom hennes rygg. – Hur är det med dig, älskling? Är halsen bättre? – Ont ..., väser hon. Som att ha en tennisboll i halsen ... – Jaha, säger Jonna. Pappa gillar ju tennis ... spelar ni ihop? – Jonna! ryter Samir. Kom med mig ut i köket ett tag! – Det gör inget, Sammy, viskar Lina och ser ut som om hon ska svimma trots att hon försöker le. Om du inte har berättat nåt för din dotter så är det klart att hon blir rätt chockad ... – Han har inte sagt ett ord om dig. Inte till mamma heller. Eller har du det pappa? Jag menar den där magen, den har ju vuxit ett bra tag ... När var det egentligen du fl ttade ifrån oss, pappa? Precis före jul var det väl? Du var i alla fall inte med oss på julafton och nu fattar jag ju varför ... Samir tar sin dotter bryskt i armen och drar henne med sig mot köket. Men lägenheten har som sagt en öppen planlösning, Lina syns med mage och allt fast de står borta vid spisen. – Varför har du inte ringt i förväg? viskar hennes pappa. 10  


– Varför har du inte berättat om det här? fräser Jonna. Skiter du fullständigt i mig? Det kommer ett rosslande rop från divanen i vardagsrummet och Samir lämnar henne och rusar dit. Jonna sätter sig på en hög stol vid bardisken som delvis avgränsar köksdelen från vardagsrummet. Samir står på knä bredvid soffan, han stryker kvinnan över pannan och svartsjukan stiger i Jonna som om det är hon som är mest bedragen och inte mamma. Hon överväger att resa sig upp och glida iväg från den här helt vidrigt smakfullt inredda lägenheten som alltså ska bli bostad åt en ny mamma-pappa-barn-familj där hon själv inte har någon plats. Hennes pappa går omkring i rummet med telefonen tryckt mot örat. Hon som heter Lina tar sig mödosamt upp ur soffan och går mot det som antagligen är badrummet. Jonna blir kvar på barstolen, lyssnar och iakttar. – Klä på dig! väser Samir åt Lina när hon kommer ut från badrummet. Vi måste till akuten ... Jaa, trettioåtta och nie har hon ... mmm... åttonde månaden ... ett ögonblick bara! Han tar luren från örat och ser på Lina som liksom står och svajar på golvet framför honom. – Dom vill veta om du haft några komplikationer? Lina skakar på huvudet och den enda lilla rörelsen verkar få henne helt ur balans. Samir fångar upp henne och håller henne om ryggen med sin fria arm. – Oj, nu svimmar hon visst ... Jonna, kan du komma och hjälpa till lite? Jonna glider ner från barpallen och går motvilligt in i var­ dagsrummet. – Vi måste till akuten, viskar han och viftar att hon ska hjälpa Lina tillbaka till soff n. Lina hänger tungt mot henne och flåsar med öppen mun, full­ ständigt utan styrsel dråsar hon ner i soffan. Samir upprepar Linas personnummer tre gånger till i telefonen och sen avslutar han hastigt samtalet. I nästa ögonblick har han kastat en hög med kläder till Jonna, han beordrar henne att hjälpa   11


Lina klä på sig. Sen försvinner han in i badrummet. Ögonblicket efter sticker han ut huvudet genom dörren och ler mot henne. – En sån tur att du kom, Jonna! Vi behöver verkligen din hjälp! Jonna överväger att smita ut ur lägenheten. Den här uppsvällda febersvettiga kvinnan, varför skulle hon hjälpa henne? – Tack, mumlar Lina fast Jonna ännu inte lyft ett finger. Jag trodde ju att du visste ... jag menar om oss ... Jonna svarar inte, istället tar hon tag om skjortan och knäpper upp så att det till slut går att krångla av Lina den svettluktande flanellen. Hon är inte beredd på den överväldigande nakenheten som möter henne i form av ofantliga mängder hud. Stora svällande bröst och en mage där naveln skjuter ut som en liten babysnopp. Hon får på Lina den blå tunikan som döljer allt det svällande. – Du måste ställa dig upp, säger hon när hon lyckats få upp mju­ kisbyxorna till knäna. Lina famlar efter stöd när hon reser sig och med några ryck lyckas Jonna få byxorna på plats över rumpa och mage. – Du är förstås arg på mig? säger Lina. Det skulle jag nog vara, i ditt ställe. Det brinner i ansiktet, i hela kroppen. – ... ni måste ju ha varit ihop ett tag ... medan han bodde kvar hos oss? Lina hostar och dråsar ner på soffan. – Om jag var du ..., säger hon halvkvävt, om jag var du skulle jag vara rasande. Jonna harklar sig istället för att säga att där har Lina fattat exakt rätt. – Pappa vet väl vad han gör när han satsar på en ny familj. Den gamla var kanske inte så kul. – Men din mamma, säger Lina snorigt och drar själv på sig strumporna. Jag har hört att hon är fantastisk ... – Var har du hört det? Knappast av pappa väl? – Visst är hon kirurg och onkolog? Leyla Saleh? – Så du har googlat på henne eller? 12  


– Nej nej! snörvlar Lina. Det är en moster till mig som berättade att hon opererats av en så skicklig läkare. Och så sa hon namnet. Leyla Saleh. – Och det var därför du blev kär i pappa? För att han var gift med en ”så skicklig läkare?” – Nej så var det förstås inte, skrattar Lina som verkar ha piggnat till de senaste minuterna. Jag började jobba på ett projekt tillsammans med Sammy för nåt år sen. – Sammy? – Din pappa. – Så du är också arkitekt? – Snart. Sammy har varit min handledare under praktiktiden ... – På min skola var det en lärare som fick sluta för att han gjort en elev med barn. – Det kan jag tänka mig. Men det här är annorlunda. Jonna får aldrig höra vad Lina mer skulle kunnat berätta om pappas nya förhållande eftersom han dyker upp med bilnycklarna i handen. – Då åker vi! Jonna får en tacksam blick från pappa och hon förstår att hon är befriad från ytterligare uppdrag. Så hon glider iväg mot sina våta skor på hallgolvet och känner redan hur skönt det ska bli att komma ut från den hyperkonstiga atmosfären i pappas nya lägenhet. En stol välter med ett brak bakom henne och när hon vänder sig om har Lina ramlat framstupa över soffbordet. – Herregud, stönar Samir förskräckt, kom Jonna! Med förenade krafter får de upp Lina som klagar över att hon känner sig som en gravid elefant. – Du har feber, tröstar Samir. Du får stödja henne på andra sidan, Jonna, hon är så försvagad av febern. – Eller om hon håller på och föder? stånkar Jonna när de långsamt baxar Lina mot ytterdörren. – Säg inte så! Det är alldeles för tidigt!   13


Jonna blir instuvad i baksätet på Samirs svarta suv och Lina verkar ha somnat av utmattning på sätet bredvid henne. Hon iakttar pappas sammanbitna ansikte medan han i hög fart kör leden in mot centrum. – Pappa? viskar hon. Varför har du inte berättat, varken för mamma eller för mig? – Det är klart jag tänkt berätta, men det har liksom inte varit tillfälle! Leyla har ju överhuvudtaget inte velat prata med mig sen jag fl ttade ..., väser Samir tillbaka. – Är du förvånad? Plötsligt fick hon bara veta att du köpt en lägenhet och tänkte dra. Och nu fattar man ju varför. Pappa ger henne en snabb blick i backspegeln. En sorts vädjan om fred, i alla fall för stunden. – Du och Lina – hur länge har ni egentligen varit ihop? – Tio månader, nästa vecka ..., mumlar en hes röst från sätet bredvid. Linas huvud har glidit ner från nackstödet och vilar nu tungt mot Jonnas axel. – Så fort jag får tillbaka rösten, ska han få en utskällning, det lovar jag ... Medan pappa svär över obegripliga parkeringsregler börjar Jonna och Lina en stapplande vandring mot akutens glasdörrar. Samir kommer springande efter med fladdrande rock. – Nu kan vi nog klara oss, Jonna! Du ska ha stort tack för hjälpen. – Men jag har inget särskilt för mig, det är väl bra att Lina och jag lär känna varann lite? Jag menar snart får jag ju ett syskon, verkar det som. – Ja, jo, det är ju klart ..., stammar pappa och håller upp dörren för dem. Helt utslagen plumsar Lina ner i en grön plastfåtölj. Som om hon var stupfull, tänker Jonna. Pappa är fullt upptagen i ett samtal med sköterskan vid receptionen när hon från en diskret vinkel fotograferar den halvt bortdomnade Lina. Snabbt skickar hon iväg bilden med ett kort meddelande. Mamma! Skynda dig till akuten! 14  


3.

Jag sit t er vid ett av de inre småborden vid sjukhusets cafeteria. Det är här jag brukar gömma mig när jag behöver få vara ifred. På avdelningen eller i personalmatsalen kan man visserligen få bättre kaffe men det finns en stor fördel med att gå hit. I varje fall om bordet längst in i hörnet bakom de gröna växterna är ledigt. Jag unnar mig en egen liten stund innan jag måste tillbaka upp till avdelningen. Föreläsningen för läkarstudenterna som avslutades för tio minuter sen var kanske inte helt lysande men godkänd antar jag. Studenterna applåderade i alla fall entusiastiskt medan jag plockade ihop mina grejer. Men det hör ju liksom till när man är student, man ska visa sig uppskattande mot föreläsare. Det gjorde jag väl själv också. Artigt och med baktanken att man aldrig vet vem man kommer att bli beroende av för anställning och karriär. Dagens ämne var en genomgång av olika metoder vid kirurgiska ingrepp i mage och tarm. Jag har precis lyckats skaka av mig en ambi­tiös ung man som absolut ville ställa sina frågor angående kom­ plikationer vid långdragna operationer. Jag fick behärska mig för att inte visa irritation över hans ändlösa vetgirighet. – Om en stund ska jag ha ett patientmöte, sa jag och tittade på klockan. Jag hoppas du förstår att jag inte hinner prata längre med dig idag. Den unge mannen ursäktade sig och försvann som om jag gett honom en örfil. Jag undrar om Jonna verkligen åkte till Samir. Igår kväll, när vi kom   15


ihop oss om något – nu minns jag inte vad – kläckte hon ur sig att hon tänkte hälsa på honom. – Jag flyttar nog till honom, så slipper du mig – det blir väl bra? Det är så våra gräl brukar sluta numera. Med ett hot om att fl tta och så en dörrsmäll som får huset att skaka. Ändå tror jag inte att hon varit hos Samir en enda gång. Hon använder honom bara som ett hot mot mig. – Excuse me, some specialities to get this machine to work? När jag öppnar ögonen står en gänglig man i brun skinnjacka där. Hans leende är självmedvetet medan han stryker undan brunt hår som lagt sig över ögonen. Om han tror att jag uppskattar hans närvaro misstar han sig. – You need a card, säger jag avfärdande och kastar en blick på klockan. Mannen står kvar och gör en uppgiven gest. – I have a credit card, säger han och viftar med kortet. Kanske att det fungerar för dej men icke för mej! Jag blir förvirrad över att han byter från engelska till någon sorts dansk-svensk dialekt. – Den kan vara lite lurig, säger jag och reser mig. Jag tar kortet ur hans utsträckta hand och känner under en hundradels sekund värmen och kanske något mer som strålar ut från honom. Kanske är det en doft av läder från jackan? Eller glansen i hans ögon, eller det bruna håret? Min trötthet är glömd, plötsligt känner jag mig pigg, nästan utvilad. Jag stoppar in hans kort och ger automaten en snärt med hand­ flatan. Mannen skrattar hjärtligt medan kaffet skvalar ner i hans mugg. – Det var den där klatschen du gjorde! Visa mej igen så jag kommer ihåg till nästa gång. Hans brytning är definitivt dansk. Jag undrar om han driver med mig men utan att säga nåt klatschar jag till automaten igen. Han skrattar och skakar på huvudet medan jag går tillbaka till mitt bord bakom växterna. – Mange takk! 16  


Han tar sin mugg och slår sig ner vid ett bord en bit från mitt. – Du arbetar här? frågar han efter bara någon minut. Blicken han vänder mot mig är grågrön. – Ja, säger jag på en kort utandning. – Nurse? frågar han och jag ser att han värderar mig med blicken. – Nej, säger jag avvisande och reser mig för att gå. Vad jobbar du själv med? Jag vet inte om han svarar eftersom min mobil sätter igång ett gitarriff som borde få hela sjukhuset att gå upp i stabsläge. En ny glad överraskning från Jonna alltså! Så fort jag lämnar min mobil obe­vakad hittar hon på något med den och jag som inte ens fattar hur man gör för att få bort oönskade melodisnuttar. Jag ser den suddiga bilden av en kvinna och uppmaningen att jag måste skynda mig till akuten. Hjärtat far upp i halsgropen – denna ständiga oro jag har att någonting ska hända med Jonna. Och nu är hon på akuten! Med mobilen ännu i handen tränger jag mig förbi bordet där den dansk-amerikanske kaffemannen höjer sin plastmugg till avsked. – Aha! You’re a doctor? Och nu ringer dom efter dig för att du ska rädda liv, eller hur? Han får naturligtvis inget svar när jag skyndar mig mot hissarna.

  17


4.

Jonna r eser sig från fåtöljen i väntrummet och möter mig innanför de automatiska skjutdörrarna. – Vad har hänt? får jag ur mig samtidigt som jag granskar henne på jakt efter synliga skador. – Ta det lugnt, säger hon och nickar mot en kvinna som halvligger i en fåtölj. Jonna tar mig i handen och drar med mig bort mot den främmande kvinnan. – Känner du henne? viskar jag. I ögonvrån får jag plötsligt syn på Samir. Han pratar och gesti­ kulerar framför en sköterska som helt uppenbart försöker ta sig förbi honom. – Ni får sitta ner och vänta på er tur! – Men hon måste träffa en läkare på en gång! kräver Samir. Hon är höggravid, på sjukvårdsupplysningen sa dom att vi skulle skynda oss hit! – Och nu är ni här, säger sköterskan lugnt. Och då får ni vänta på er tur. Scenen får mig att kallsvettas. Jag börjar ana sammanhangen mel­lan Samir och den gravida kvinnan. Att behöva möta mannen som svikit mig, som gått bakom min rygg. Som för en lång period sänkt mig ner i ett svart hål fyllt av kallt och grumligt vatten. Och nu plötsligt konfronteras jag med omfattningen av hans svek: den gravida kvinnan där borta, henne vill jag överhuvudtaget inte komma i närheten av. Jag ser på Samir som inte ens lagt märke till att jag står där, några meter ifrån honom. Jag kommer aldrig att förlåta honom! 18  


Min dotter drar mig i ärmen, drar med mig så att jag hamnar framför kvinnan i fåtöljen. – Hon heter Lina. – Jaha ..., säger jag matt. – Hon ska ha barn med pappa. Fast jag förstått sammanhanget blir Jonnas ord ändå ett sorts verbalt dråpslag. Som om jag fått ett klubbslag i huvudet vacklar jag baklänges, bort från det konkreta beviset på Samirs bottenlösa svek. Min dotter skjuter fram en stol till mig men jag vägrar att sätta mig, jag vill bara fl härifrån. – Hon är ganska gravid och så har hon ont i halsen, säger Jonna som om hon försvarar Samirs älskarinna och hennes rätt att befinna sig här. – Och vad vill du jag ska göra åt det? säger jag som om det är min dotters fel att min exman väntar barn med någon för mig helt okänd. Ett räkneverk har tickat igång i mitt huvud och det klickar fram att Samir fl ttade ifrån oss för knappt fyra månader sen men att den tiden är för kort för en sån mage. Kvinnan tittar på mig så skräckslaget som om hon tror att jag ska få ett offentligt raseriutbrott, kanske till och med hoppa på henne och slåss. – Hej, jag heter Leyla, säger jag utan att sträcka fram handen. Skulle aldrig falla mig in att vara minsta vänlig mot denna snylterska, denna totalt hänsynslösa, hjärtlösa kvinna som krossat mitt äktenskap! – Hur länge har du varit ihop med Samir? frågar jag iskallt och spänner blicken i kvinnan som hickar till. Sen börjar hon hosta så att hela kroppen skakar. Min dotter ser rädd ut och tar mig i armen. – Kan du inte hjälpa henne? Det är mitt syskon som ligger i den där magen ... Jag stirrar på min dotter som om hon tappat förnuftet. – Hon kan ju inte rå för att pappa är en skit! väser min dotter. Hon kanske inte ens fattade att han var gift! Samir är på väg mot oss. Hans ansikte är sammanbitet, det är första gången vi ses sen han gav sig iväg i början av december. Jag minns   19


att han sa att det var den dagen han skulle skriva kontrakt på sin nya lägenhet. Du och Jonna ska förstås bo kvar i huset! Han fick det att låta generöst. Jag brydde mig inte ens om att fråga var hans nya lägenhet låg. Men där väntade alltså denna Lina – som han redan gjort med barn någon gång under tidiga hösten. Samir ställer sig framför sin sambo, som en sköld mot mig. Jag hör hans röst som säger att han gärna vill prata med mig. – Bara inte just här och nu. Vid ett lämpligare tillfälle. Han ser från sin nuvarande kvinna till sin dåvarande – alltså mig. Sen stannar hans blick på Jonna. – Är det du som har sett till att hon kom hit? spottar han ur sig. Är du inte riktigt klok? Jonna ser rädd ut och kliver bakåt. – Nu lugnar du ner dig, Samir! väser jag. Det är knappast Jonna som gjort nåt fel! – Du berättar ju ingenting pappa! Och mamma har väl rätt att få veta? säger Jonna och håller sig barnsligt bakom mig. Du måste gjort Lina på smällen när du fortfarande bodde hos oss. Och med halvhög röst, precis lagom för att både Samir och Lina ska höra säger hon: – Du har väl receptblocket med dig mamma? Skriv ut arsenik åt dom! Samir ser ut att tappa hakan, sen lägger han högerhanden beskyd­ d­ande på Linas axel. – Det här är alltså resultatet av den uppfostran Leyla har givit Jonna, hon tror att hon kan få härja som hon vill. Och fortfarande medan han kramar den gravidas axel spänner han blicken i mig: – Du har alltid motarbetat mig när jag velat lära henne hur man uppför sig! Det ska inte hända med det här barnet, säger han och stry­ ker den gravidas mage. Jag beklagar uppriktigt, Jonna, att din mamma förhindrat mig att uppfostra dig. – Och jag beklagar uppriktigt att jag har en pappa som du, säger vår dotter behärskat. 20  


En sköterska har stannat bredvid Lina som ännu inte yttrat ett ord. Hon liknar en stor blåsfisk som snappar efter luft. Febern eller vad det är har slagit ut i röda fläckar på hennes kinder. – Lina Gustavsson? frågar sköterskan. Lina nickar och reser sig mödosamt upp. Utan en blick på oss följer hon med sköterskan till undersökningsrummet. Jag tar Jonna under armen, med raka ryggar tågar vi ut från akuten. Utanför pizzerian som ligger mitt emot sjukhuset brakar vi ihop båda två. Vi vet inte om vi skrattar eller gråter eller om vi gör båda sakerna samtidigt. – Men det är synd om Lina, säger Jonna när vi snutit oss och stått en lång stund och bara andats in luften som luktar parkering och bensinångor. – Men hon är ju tjugofyra, sa du? Då borde hon ju ha lite vett. – Det har man väl aldrig när man blir kär ..., säger min dotter världsvist och ser på mig. Du har väl också varit kär nån gång? Jag vet inte om jag orkar med någon större uppriktighet just nu så vi går in och beställer varsin pizza. Hon en Hawaii, jag en helt vanlig Margerita. När vi sitter där tysta och utmattade i väntan på våra pizzor ser jag Samir och Lina komma ut från akuten. De går mot hans bil, han hjälper henne in i passagerarsätet innan han stänger dörren om henne. Jag är glad att Jonna sitter med ryggen åt fönstret så att hon slipper se dem. Mina händer börjar darra okontrollerat, jag pressar dem mot vattenglaset och dricker, nej jag bälgar i mig vatten som om jag var en kamel som just tagit mig igenom Gobiöknen. Jag sätter i halsen och hostar i pappersservetten medan tårarna rinner. Jonna reser sig och dunkar mig i ryggen. I ögonvrån ser jag de röda bakljusen på Samirs bil när den försvinner bort från parkeringen. Våra pizzor kommer och Jonna kastar sig utsvultet över sin. Jag tuggar på min Margerita och försöker svälja. Men det är som att   21


mina basala funktioner strejkar, musklerna i halsen tvärvägrar, den feta doften får mig att må illa. Medan Jonna äter ringer jag upp till avdelningen och säger att jag av familjeskäl måste ta eftermiddagen ledigt. Tursamt nog har jag inga inbokade patientsamtal, bara en massa administrativt arbete som jag får försöka klara av imorgon istället. Jonna verkar ha slumrat till bredvid mig på passagerarsätet när jag frågar efter Samirs adress. – Rodervägen 15, sluddrar hon sömnigt. Varför frågar du? Sen somnar hon om utan att vänta på svar från mig. Jag knappar in Rodervägen 15 på bilens GPS och den vänliga kvinnorösten ber mig att ta påfarten till motorvägen. Hon ledsagar mig tålmodigt till rätt avfart och så småningom till de nybyggda husen vid vattnet. Vårskymningen är på väg när jag hittar den delen av parkeringen som är avsedd för besökande. Jonna vaknar när jag kommer tillbaka med parkeringsbiljetten och lägger den väl synlig på instrumentbrädan. – Vad gör vi här? frågar hon och gäspar. Sen sätter hon sig rakt upp i stolen och tittar sig omkring. – Jag tänker inte stanna länge, säger jag. Men jag tror att den där stackars kvinnan blev helt förskräckt av vad som hände på akuten. Du kan sitta kvar i bilen om du vill. Jonna ser på mig, ler och kliver ut ur bilen. – Det är ju mitt syskon det där hon har i magen! Konspiratoriskt tar jag henne under armen medan vi går mot huset som har en femma över porten. Jag märker att jag andas kort och stötigt, jag är på väg in i ormboet. Självklart är jag rädd, vettskrämd. Samir ser ett ögonblick helt handfallen ut, i nästa sekund tror jag att han tänker slänga igen dörren i ansiktet på mig. Tror han att jag tänker hämnas? Jag kan inte låta bli att njuta av att se den framväxande skräcken i hans ansikte. 22  


– Jag tänkte bara be om ursäkt för att det blev lite fel där på akuten, säger jag. Hur är det med henne? – Hon har fått penicillin, det var halsfluss ... – Oj, vad fint ni har det! Jag manövrerar mig förbi honom med Jonna bakom mig. Vi kliver ur våra skor på hallmattan och i strumplästen tassar vi fram till Lina som tycks sova på soffan under det stora fönstret. – Vilken utsikt! viskar jag beundrande till Samir som stannat bredvid oss med pekfingret varnande höjt framför munnen. Jag nickar och viskar att det är mycket bra att hon sover. – Det var väl ansträngande för henne, där på akuten ... är det en trea? – En fyra, ler Samir tillbaka men det är väl bättre att du kommer och hälsar på när Lina blivit bättre? – Så du tycker inte att det är läge att berätta lite för mig? Om er, menar jag! I nästa ögonblick ser jag att Lina har vaknat och tittar på oss med uppskrämd blick. Jag släpper omedelbart Samirs arm och återvänder till divanen. Jonna försvinner bort till en fåtölj som står framför en påslagen teve som visar ett naturprogram med pingviner på Antarktis. Arktisk kyla verkar plötsligt vara hennes största intresse. – Hej, säger jag till den febriga Lina. Jag ville bara be om ursäkt för att det blev lite fel när vi träffades förut. Det var liksom lite överraskande ... – Jag fattar inte varför Sam inte berättat, harklar sig Lina med blossande kinder. – I alla fall hoppas jag att du snart är på bättringsvägen. Lina är kanske för sjuk för att höra hur falskt min röst skorrar, annars borde hon knuffa undan mig när jag sätter mig tätt intill henne på divanen. – Tänk på att dricka mycket nu, vilken månad är du i? – Åttonde ..., viskar hon. Men doktorn på akuten sa att det inte var minsta fara för barnet. – Det är det säkert inte heller, säger jag och reser mig upp och går fram till en oljemålning vid fönsterväggen.   23


– Snygg! – Du ser vem som gjort den va? frågar min exman och ställer sig bredvid mig. – En Billgren, måste varit dyr? Jag lyssnar inte på hans svar, istället tar jag några steg mot hyllan under fönstret, lyfter upp en keramikvas, känner på tyngden. Som om jag befann mig i en presentshop. – Sov och vila så är ni snart pigga båda två. Mitt leende får det att strama i mungiporna. Linas blick flackar bort mot Samir. – Är du också sjuk, Sammy? Jag skrattar lätt och förtydligar att jag med ”båda två” menade henne och barnet. Lina ser orolig ut. – Men babyn mår hur bra som helst, sa dom på akuten. Hon är inte sjuk! – Grattis! Ni får en flicka – till, säger jag och ler mot Samir. Förres­ ten fyller ju Jonna år den tjugosjunde, det vore jättetrevligt om ni ville komma över till oss då. Och då kan du ju passa på att hämta lite kläder som blivit kvar, Samir. Jag har funderat på att skicka dom där italienska kostymerna till Myrorna men det har inte blivit av – än. Samir harklar sig besvärat men Lina skiner upp. Hon bryr sig uppenbarligen inte om vad som händer med Samirs kostymer. – Hur mycket fyller hon? – Femton, säger jag och sneglar mot Jonna som sjunkit ner så att hon knappt syns i den väldiga vita fåtöljen. Som om hon gömmer sig i ett smältande isberg på en kontinent långt borta från den här adressen. – Tror du att hon önskar sig nåt särskilt? Jag menar, det vore kul att komma med nåt hon verkligen gillar, säger Lina med en röst som låter så rar att jag inte kan låta bli att gilla henne. En liten aning. – Hon blir nog jätteglad bara av att ni kommer, säger jag. Och snart får hon ju ett syskon, det är väl det bästa man kan få! – Det var snällt av dig att titta förbi, säger Lina och låter förbi av trötthet. 24  


– Men vi ska inte störa längre. Om du är orolig för nåt kan du alltid ringa – visserligen är jag inte infektionsläkare men lite kan jag ju. Kommer du Jonna, Lina behöver vila sig nu. Den som verkar mest utmattad är nog ändå Samir. Han orkar inte ens se mig i ögonen när jag nickar adjö. På väg ner i hissen ser Jonna på mig och ler: – Du gjorde det för att hämnas va? För att få pappa att känna sig som en riktig looser! Jag ler tillbaka mot henne i hisspegeln och tillfredsställelsens rosor slår ut på mina kinder. Jag andas ut, nu kan jag släppa rustningen. Jag nästan hör ljudet när den dunsar i hissgolvet. – Coolt, nickar Jonna.

  25


Profile for Smakprov Media AB

9789176972403  

9789176972403  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded