Page 1


jag sitter i aulan med studentmössan i handen. På min vänstra sida

sitter Xalil och på höger sida Yusuf, pojkarna från Orten. Yusuf är en pluggis, en ordentlig kille, en äkta svärmorsdröm. Xalil däremot är hans motsatta pol, han är skoltrött, stökig och skolkar ofta. Han är en smart kille egentligen, men han kastar bort sin talang. Ingen idé att plugga, brosh, brukar han säga. Svennarna kommer aldrig att ge oss jobb ändå, kolla på våra föräldrar, ingen av dem arbetar. Jag och Yusuf försökte övertala honom under hela gymnasiet utan framgång. Jag smeker med fingertopparna över de silvriga bokstäverna graverade runt studentmössan, Memo Merdini, döpt efter det bördiga området mellan floderna Eufrat och Tigris. Skönt att inte heta Öztürk i efternamn längre. Vadå Öztürk? Det betyder äkta turk och vi är ju kurder. Skönt att yabo bytte tillbaka till vårt kurdiska släktnamn här i Sverige. Synd bara om mina kurdiska släktingar i hembyn som tvingas leva kvar med efternamnet. Rektorn läser en dikt av Karin Boye som handlar om någon resa, när hon läst färdigt tjoar och applåderar studenterna henne. Xalil blåser i sin visselpipa och får genast en tillsägelse av vår mentor Glenn. ”Nu lägger du av, Xalil!” Xalil bara flinar och fortsätter blåsa i visselpipan. Ingen idé att du försöker, Glenn, du har inte lyckats tillrättavisa Xalil på tre år och du kommer inte lyckas sista dagen heller. Rektorn välkomnar stipendiaterna på scenen. När Yusuf hör sitt namn fl ger han upp som skjuten ur en katapult och rusar mot scenen med händerna upp i luften som om han nyss avgjort VM-finalen i fotboll. I samma sekund reser sig hela klassen upp och applåderar 7


honom. Jag och Xalil nickar till varandra, Ortens pojkar har vunnit ett pris. I klassrummet hänger gula och blåa ballonger, färgglada serpentiner är spridda över det dukade långbordet. Över whiteboardtavlan har Glenn skrivit med stora bokstäver: GRATTIS TILL STUDENTEN! Vi kramar varandra, skriver glada hälsningar i studentmössorna och tar massor med selfies som vi lägger upp. Mitt Instagramflöde är fullt av studentbilder från kompisar som går på Angeredsgymnasiet. Tjejerna i klassen är vackrare än någonsin, de ler oavbrutet i sina vita studentklänningar, som ett gäng änglar. Några står i mitten av klassrummet och dansar till musiken, klassens snyggaste guzz Tamara rör sig som sagofiguren Şahmaran. Tänk att jag var hemligt kär i dig, Tamara, men vågade aldrig säga det till dig, kanske förstod du ändå av mina intensiva blickar. Jag blev arg inombords när killarna pratade om din rumpa i omklädningsrummet efter idrottslektionerna. Varje gång åsnan Xalil skulle göra si eller så med din rumpa ville jag ge honom på käften. Jag ställer mig vid fönstret, studentplakat med blågula ballonger sticker upp över folkhavet på skolgården. Hoppas att yabo och yade har fixat ett studentplakat. Jag borde ha berättat för dem om traditionen, tänk om de inte känner till den. Längre bort på parkeringen väntar björkrisdekorerade lastbilsflak, orkestern i sina blåvita uniformer står i raka led utanför huvudingången. Längst bak i folksamlingen står yabo i sin mörkgröna kostym och yade i sin folkdräkt med de kurdiska färgerna rött, gult och grönt. Min syster Dilan och min bror Diyar står mellan dem med ett studentplakat i handen. Det är första gången föräldrarna kommer till skolan under mina tre år på gymnasiet. Jag vet varför ni aldrig kom på föräldramöten eller till utvecklingssamtalen. Du, yade, är analfabet och kan inte prata svenska, därför lämnade du ansvaret till yabo. Kanske var det lika bra, yade, för jag var livrädd att klasskompisarna skulle reta mig för din klädsel så som de gjorde under högstadiet. Minns du, yade, den gången du och yabo blev inkallade till rektorn för att jag hade bråkat med Jonathan och Alexander? Ni skällde ut mig och pressade 8


mig hårt, men ni fick aldrig ur mig varför jag hade bråkat med de idioterna. Och du, yabo, du darrar i hela kroppen så fort du får ett brev från svenska myndigheter. Varje gång det var föräldramöte hittade jag på bortförklaringar för min mentor Glenn: pappa är sjuk; pappa glömde bort tiden; pappa och mamma hade gärna kommit, men de blev tvungna att hälsa på en släkting som har blivit svårt sjuk; nej, de kan inte komma nästa vecka, och inte heller veckan därpå. Men jag är inte besviken på er, yabo och yade. Ni är upptagna med era bekymmer både här i Sverige och i hemlandet. En sak ska ni ha kredd för, ni har alltid uppmuntrat mig och trott på mig. Jag lovar att inte göra er besvikna, bara jag kommer in på universitetet. Äntligen får vi springa ut. Med studentmössan i handen rusar jag genom huvudentrén. Konfetti och ballonger fl ger i luften, orkestern spelar: Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vår … Först ställer sig hela klassen på en tillfälligt byggd podiescen och dansar till musiken, sedan springer jag till familjen med armarna i luften, svävar fram, som om tyngdkraften under fötterna har upphört. Lillasyster Dilan räcker mig studentplakatet. ”Grattis, bror!” ”Tack, Dilan!” Vilken tråkig bild de har valt. De svenska föräldrarna har fotografier på sina barn i plastpooler, glada barn med ansikten nedsmetade med jordgubbsglass, barn sittande i gungor, barn utklädda till diverse Disneyfigurer. Själv sitter jag på en åsnerygg på bomullsfältet. Mamma hänger en blombukett runt min hals. ”Pîroz be, berxêm”, säger hon och pussar mig på båda kinderna. ”Sipas, yade.” Så länge jag minns har mamma kallat mig lammunge, förutom när hon är riktigt arg, då är jag en åsna. Hon doftar mysk, det gör yade alltid vid festliga tillfällen. Pappa kindpussar mig. ”Pîroz be, lawo! Nu är din far stolt.” 9


Han luktar en blandning mellan rakvatten och cigarettrök – två dofter som har följt mig alltsedan barndomen. Ibland har dofterna besökt mig med faderlig värme och kärlek, ibland med olust och rädsla. Diyar viftar som en regissör med telefonen i handen. ”Ställ dig mellan yabo och yade.” Mamma och pappa lägger varsin arm om mig. Diyar tar ner telefonen. ”Kan du le lite, yabo?” Pappa brukar sällan le på bilder, han poserar med allvarlig min likt en sträng turkisk general. Jag hör Xalils glada vrål innan han hoppar på min rygg. ”Memooooo, vi har tagit studenten.” Sedan pekar han på mitt studentplakat och gapskrattar. ”Hahaha, brosh, du ser ut som pojken i Slumdog Millionaire.” Yusuf och de andra klasskompisarna skrattar högt. ”Och åsnan jag rider på är du.” Nya skrattsalvor. Klasskompisarna skakar hand med mina föräldrar. En förnimmelse av ett leende visar sig i pappas ansikte när han hälsar, men det försvinner hastigt, som när solen smyger fram bakom molnen och försvinner innan man ens hinner titta upp. Mamma däremot skiner upp med hela ansiktet. Hon använder de få svenska orden hon behärskar och nickar leende till allt hon inte förstår. Jag skruvar på mig över mammas språkförbistringar, men i nästa sekund sköljer skuldkänslor över mig. Förlåt, yade! Xalil drar mig i armen. ”Yalla, brosh, flaket väntar på oss.” ”Grabben som satsade minst på skolan är gladast av oss alla.” ”Käften på dig”, säger Xalil och vrider Yusufs arm bakom ryggen. Jag kramar familjen och springer efter mina klasskompisar. Vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra … Idag ska antagningsbeskedet komma. Jag står på balkongen och väntar på brevbäraren som är försenad. På grannens balkong mittemot 10


hänger nytvättade kläder på en lina, de dansar fram och tillbaka i takt med de kurdiska tonerna inifrån vardagsrummet. Några fåglar sitter på Ismails nedbajsade parabol. Grannen Ayşe sitter på huk på balkongen under mig och vänder på sina soltorkade tomater, en sötsur doft stiger upp, den påminner mig om mammas stuvning på grönsaker hemma i byn i Kurdistan. Klockan är fem minuter i elva, ännu ingen brevbärare i sikte. Tänk om jag inte kommer in på universitetet, då kommer yabo tvinga på mig ett bröllop. Fan också! Nästa gång jag tittar ner dyker den blåa postbilen upp bakom höghuset och stannar framför vår port. Så fort brevbäraren går ur bilen springer jag in i hallen och glor på brevinkastet likt en hund som väntar på sin husse. Först hör jag hans dunsande fotsteg i trapphuset, sedan prasslar det bakom dörren och i nästa sekund singlar kuvertet ner genom brevinkastet på den persiska mattan. Som en hungrig varg kastar jag mig över brevet och sprättar upp det. Mina händer darrar, hjärtat bultar, tankarna står stilla, fastfrusna i en vakuumbubbla medan jag läser: Härmed meddelas att du har blivit antagen till lärarprogrammet vid Göteborgs universitet. Jag blundar, slänger huvudet bakåt och släpper ut hela sommarens ångest och spänning med en lång utandning. Jag rätar på ryggen, som en hängig blomma som nyligen fått en kanna vatten och de ledsna bladen börjar resa sig igen. Min barndomsdröm har blivit verklighet, jag ska läsa på universitetet. Ni kan fortsätta vara stolta över mig, yabo och yade. Jag springer till mamma i köket, hon sitter på huk och ska precis stoppa in brödpannan i ugnen. ”Yade, jag har kommit in på universitetet.” Mamma torkar svetten i pannan med baksidan av handen. ”Gratulerar, berxêm. Allah har sagt: res dig så är jag med dig. Kom så din mor får pussa dig.” Hon håller i mitt huvud och pussar mig på båda kinderna. ”Var är yabo?” ”Han skulle förbi Rafiks café en sväng.” Jag går ut på balkongen och ropar: 11


”JAG SKA LÄSA PÅ UNIVERSITETET!” Min röst ekar mellan höghusen, fåglarna på Ismails parabol blir uppskrämda och fl ger i väg. Omar, min somaliske granne, tittar upp från parkeringen och undrar vad som händer, sedan vänder han sig om och går till sin röda Nissan Micra. Ayşe sträcker huvudet över balkongräcket och ropar: ”Grattis, Memo!” ”Tack, moster Ayşe!” Mamma kommer ut på balkongen. ”Kom in, din tokskalle, du skämmer ut dig inför hela kvarteret.” Jag tar upp mobiltelefonen och ringer Yusuf. Han svarar på första signalen. Jag behöver inte fråga om han har kommit in, hör på hans glada röst – civilingenjörsprogrammet vid Linköpings Universitet. ”Grattis, brosh!” ”Tack, brosh! Säg att du också har kommit in.” ”Lärarprogrammet här i Göteborg.” ”Grattis, fan vad kul!” ”Har du snackat med Xalil?” ”Jag pratade med honom innan du ringde. Han har inte kommit in någonstans, men han verkade inte vara nedstämd direkt. Du vet, han ville inte plugga vidare egentligen, han sökte mest för att föräldrarna övertalade honom.” ”Kommer du fl tta till Linköping?” ”Ja, jag ska bo på campus.” Glädjen och euforin över att jag ska studera på universitetet överskuggas av en vemodig känsla för att trion Xalil, Yusuf och jag ska splittras efter sex års vänskap. Det är som om Yusuf hör mina tankar. ”Det är bara tre timmar mellan Göteborg och Linköping”, säger Yusuf. ”Vi får hälsa på varandra ofta.” ”Det måste vi göra.” ”Kommer du till bröllopet ikväll förresten?” ”Vad tror du? Yabo kommer släpa dit mig annars.” Yusuf skrattar. ”Då ses vi där, brosh.” 12


Jag skrollar i samtalslistan i mobilen efter Xalils namn och ringer upp honom, men jag avbryter samtalet innan första signalen. Jag vill inte strö salt i hans sår, säga att våra vägar kommer ta nya riktningar. Ytterdörren öppnas, det är yabo. Han hänger av sig kavajen och sätter sig i soffan på sin vanliga plats, längst till vänster närmast hallen. Sedan sträcker han sig efter fjärrkontrollen till parabolteven och zappar mellan kanalerna. Mamma kommer in med tre glas Çay på en silverbricka. ”Memo, har du berättat för din far?” Pappa tittar upp. ”Berättat vad?” ”Jag har kommit in på universitetet, yabo.” ”Grattis, min son!” ”Sipas, yabo.” ”Vad kom du in på?” ”Lärarprogrammet här i Göteborg.” ”Blev det inte advokat?” ”Na, yabo, mina betyg räckte inte.” Inom loppet av några millisekunder försvinner pappas muntra min, han ställer ner teglaset och sträcker sig efter cigarettpaketet. ”Vad kom Yusuf in på?” ”Civilingenjör i Linköping.” Han tänder en cigarett och blåser ut röken, ett grått moln lägger sig över vardagsrumsbordet. ”Vi litade på dig, att du skötte dina studier.” ”Jag gjorde mitt bästa, yabo. Här i Sverige fick jag börja på ruta ett med nytt språk, ny skola och nya kunskaper. Det är svårt att komma in på juristprogrammet efter bara sex år i Sverige.” Bortförklaringar, tycker yabo. Sverige har de bästa förutsättningar för att utbilda sig. Här behöver man inte ens betala skolavgifter. Pappas blick bränner i mig som solljuset genom förstoringsglas. Jag undviker hans ögon och tittar ner i den orientaliska mattan. Två guldfärgade blomskott slingrar sig runt, går sedan ihop och formas till ett hjärta i varje hörn. Jag sväljer för att hålla tillbaka tårarna. 13


Mamma sitter i fåtöljen och stickar, hennes halvdruckna teglas på sidobordet ser lika ensamt ut som jag känner mig just nu. ”Låt min pojke vara”, säger hon till pappa. ”Ingenting duger för dig. Han kommer bli en stilig och duktig magister, inshallah.” Pappa lägger cigaretten mellan läpparna, sträcker sig efter fjärrkontrollen igen och höjer volymen på teven. En kurdisk sångerska viftar med armarna och sjunger, hennes glada sångröst lyckas inte muntra upp den dystra stämningen i vardagsrummet. Jag är ledsen, yabo, för att jag berövade dig möjligheten att stoltsera bland dina kurdiska vänner om att din son läser på juristprogrammet. Det skulle varit en fjäder i hatten för dig, du som lever via oss barn. Jag lovar att göra mitt bästa på universitetet för att göra dig och yade stolta. Mamma ställer de halvdruckna teglasen på brickan. ”Jag går och lagar lunch innan vi går till bröllopet”, säger hon och försvinner ut i köket. Som en otålig häst stampar pappa i hallen i väntan på mamma som sitter på huk framför spegeln i hallen och målar ögonen med kajalpenna. ”Da heydê! Bröllopet börjar snart.” ”Ufff, du ska alltid stressa.” ”Hur länge kan man fixa sig och prova klänningar?” ”Att leva med dig är en pina, wallah. Du bara drar på dig en kavaj sedan är du klar.” Pappa kapitulerar och tänder en cigarett. Tobaksdoften blandas med lukten från nagellack och parfymer, hallen luktar som Mahirs frisersalong i kvarteret. Innan vi går ut ger mamma de sista instruktionerna till Diyar. ”I kylen finns det makaroner och stekt kycklingkorv som du kan värma i mikron till kvällen. Håll ett vakande öga på din syster. Okej, berxêm? Bråka inte med varandra och ring mig om det är något.” Vi går bredvid varandra mellan höghusen. Halvvägs till bröllopssalongen går mamma in i blomsteraffären för att köpa blommor till brudparet. Jag och pappa stannar utanför, han sätter sig på huk och 14


tänder en ny cigarett. En svart BMW står parkerad med halva bilen på trottoaren, musiken dunkar genom de nedvevade rutorna och studsar mellan höghusen. Pappa blänger på bilen samtidigt som han blåser ut röken med en suck. Det är som om grabbarna i bilen läser hans tankar och vill visa gubbjäveln att det är de som bestämmer på Ortens gator. De höjer volymen ännu mer, ljudet från högtalarna vibrerar i min mage. I nästa sekund rivstartar bilen och lämnar två parallella mörka linjer i asfalten efter sig, ett svart rökmoln och lukten av bränt gummi sprider sig över gatan. ”Känner du dem?” ”Ja, men vi är inte kompisar.” ”Må inte Gud skänka silversked i munnen på fattiga människor.” Pappa skannar av min klädsel med blicken, hans min säger att jag är felklädd. ”Har du ingen slips? Du måste se respektabel ut på bröllopet.” ”Jag vill inte ha slips i sommarvärmen.” Han kapitulerar. ”Måste jag följa med på bröllopet, yabo?” ”Var inte oförskämd nu. Vad ska du sitta hemma och göra?” Tror du inte jag förstår varför du insisterar på att jag ska följa med på alla dessa kurdiska bröllop? Du hoppas att jag ska träffa en kurdisk flicka att förlova mig med. Mamma kommer ut med en blombukett i handen. Blommorna faller inte pappa i smaken, han ruskar på huvudet. ”Hittade du inte en finare bukett?” ”Det fanns inte så mycket kvar att välja på”, säger mamma och viftar bort pappa med en handrörelse som om hon föste bort en irriterande sommarfluga. ”Ya Allah”, säger pappa och fimpar cigaretten på trottoaren. Han reser sig upp och börjar gå. Jag och mamma följer efter. Utanför bröllopssalongen står brudgummens föräldrar och välkomnar gästerna, svettdropparna tränger fram i deras solbrända pannor. Efter de obligatoriska kindpussarna går vi in. Vid ett bord sitter Yusuf med sina föräldrar. Nya kindpussar innan vi sätter oss vid deras bord. 15


Yusuf pappa Haci viftar med sitt radband. ”Grattis, Memo! Yusuf berättade att du ska läsa till lärare.” ”Tack, amo Haci!” ”Yusuf ska läsa till ingenjör i Linköping.” Haci ryggdunkar sonen och sträcker på sin tjocka hals likt en tupp som kuckelikuar. ”Grattis, Yusuf!” säger pappa. ”Tack, amo Ramo!” ”Ska Yusuf fl tta ensam till Linköping?” ”Så har vi tänkt”, svarar Haci. ”Wallah, ni vet bäst, men jag skulle inte släppa iväg mitt barn. Utan föräldrarnas närvaro och uppsikt riskerar ungdomarna att förlora fotfästet och komma bort från sin kultur.” ”Na wallah, våra pojkar är skötsamma, jag litar på dem.” ”Det må vara så, men ungdomarna behöver far och mor under samma tak som kan ge dem kärlek och uppfostran.” ”I snart tjugo år har de varit i vår trygga famn, dags att vi klipper navelsträngen. De behöver bli självständiga och stå på sina egna ben. Enda plikten som återstår för oss föräldrar är att ordna ett bröllop.” Mamma vänder sig till Yusufs mamma. ”Vad säger du, syster Hanife, kommer vi någonsin få uppleva ett bröllop för våra pojkar?” ”Inshallah, Seyran. Skulle Yusuf vilja gifta sig ordnar vi ett bröllop redan imorgon, wallah.” Yusuf himlar med ögonen. ”Vi hade tänkt att Memo skulle gifta sig efter gymnasiet, men nu när han ska studera på universitetet får vi skjuta fram planerna.” Haci dunkar mig i ryggen. ”Du får tacka universitetet, annars hade du fått en fru på halsen.” Han utbrister i ett hackigt skratt, magen guppar som en säckpipa. Jag blinkar till Yusuf, vi lämnar bordet och går till Xalil som sitter en bit längre bort med några killar från Ortens Pojkar. ”Här kommer Einstein ett och Einstein två”, säger Xalil. ”Sluta jiddra”, säger Yusuf. ”Hade du använt ditt stora åsnehuvud under gymnasiet hade du också kommit in.” 16


”Palla att plugga på högskolan, jag är glad att gymnasiet är över.” Ett gäng tjejer i färgrika klänningar dansar kurdisk ringdans till livebandet. Yusuf lägger handen på Xalils axel. ”Kolla guzzen i röd klänning, håret hänger ända ner till rumpan.” ”Wallah bror, det är haram, jag vill inte hamna i helvetet.” Yusuf höjer på ögonbrynen. ”Vad har hänt med dig? Du jagade ju muff som en brunstig tjur fram till igår.” Xalil gapskrattar. ”Brunstig tjur! Vilka svenneord.” ”Ja, ja, blunda du. Vad tycker du om henne, Memo?” ”Hon är för mullig, jag gillar henne i blå klänning.” ”Du har fan konstig smak när det gäller brudar.” ”Säger du som fortfarande är oskuld.” Xalil skrattar och slår knytnäven mot min. ”Aboow, wallah du slaktade honom, brosh.” ”Era töntar, ni har inte haft ett harem direkt.” Xalil lägger handen på min axel. ”Men på lärarprogrammet kommer du få träffa många guzzar.” ”Tror du jag vågar ta hem några brudar? Yabo kommer jaga ut mig med toffeln runt hela Orten.” Nya skratt utbryter runt bordet. ”Titta på våra pappor, de slaktar dansgolvet, wallah”, säger Yusuf. Yabo och Haci håller armkrok med några andra bröllopsgäster och dansar vilt till den orientaliska musiken. ”Jag är förvånad över att deras axlar inte går ur led.” ”De är härdade, har dansat sedan barnsben.” Xalil ställer sig upp. ”Titta, brudparet.” Bruden och brudgummen kommer in i salongen arm i arm under gästernas hurrarop. Ett gäng unga tjejer sluter en ring runt dem och sjunger melankoliska kärlekssånger på kurdiska. Brudgummens far slänger en bunt hundralappar över brudparets huvuden. Sedlarna singlar sakta ner till golvet som löven faller från ett höstträd, barnen kastar sig och kryper runt på golvet för att fånga sedlarna. 17


Yusuf viskar i mitt öra. ”Erkänn, det där ser man bara på blattebröllop. Vad är grejen?” ”Jag vet inte, vi frågar Xalil.” ”Xalil, vet du varför de kastar upp pengar?” ”För att det ska bringa välstånd för brudparet.” ”Wallah, med det fejset på brudgummen kommer det inte hjälpa om de så kastar upp tusenlappar”, säger Yusuf. ”Han borde behållit pengarna och opererat sin turknäsa istället”, säger Xalil och skrattar. ”Typiskt att de fulaste killarna fångar de vackraste brudarna.” ”Din teori stämmer inte, Xalil”, säger Yusuf. ”Med det fejset du har borde du i så fall vara tillsammans med Miss Universum.” Irritationen i Xalils ansikte uppmuntrar mig och Yusuf att förlänga våra skrattsalvor. Brudgummen ser ut vara runt tjugo år, bruden däremot är svårare att uppskatta åldern på eftersom hon är spacklad med flera lager smink. Hon kan vara allt mellan arton och tjugofem år. ”Ingen glädje i deras ansikte, som om de går begravningståg.” ”De är kanske nervösa”, säger Yusuf. ”Eller så är det ett arrangerat äktenskap.” ”Säkert.” För ett ögonblick föreställer jag mig vara brudgummen med bruden vid min sida och genast får jag en obehaglig känsla. Tur att jag kom in på universitetet, annars hade yabo och yade klistrat en fru på mig som ett frimärke. ”Vad säger ni, boys, dags att gitta?” frågar Xalil. ”Ja, vi drar”, säger Yusuf. ”Vi går och spelar biljard i stället. Jag vill ge Xalil stryk en sista gång innan jag fl ttar till Linköping.” Xalil skrattar. ”I dina drömmar.” Jag smyger ut från bröllopet utan att berätta för yabo och yade. Jag orkar inte med snacket om att det är oförskämt att lämna ett bröllop, om att jag borde passa på att dansa ringdans med tjejerna.

18


imorgon är det min första dag på universitetet. Jag ligger klarva-

ken i sängen, lika förväntansfull som i barndomen inför ramadanfesten. Jag minns de långa nätterna med fjärilar i magen. Yade sjöng godnattvisor för mig, men sömnen hade svurit ed på att inte besöka mig. Liggande på madrassen tittade jag på den stjärnklara natthimlen, på Karlavagnen, Stora björnen, Sirius och Lilla björnen som det alltid tog längre tid att hitta. Ibland följde jag ett stjärnfall tills det försvann långt borta i horisonten, över gränsen till Syrien. Jag undrade vad som hände med stjärnan. Ramlade den ner eller fortsatte den att åka till andra sidan jorden? Till slut blev ögonlocken tunga, en kort stund fick jag till och med smaka på sömnens sötma, sedan blev jag klarvaken igen. Ett nytt stjärnfall, en syrsas sång, en tupps galande från grannens gård. Böneutropet dånade över byn samtidigt som gryningen smög fram bakom berget. Jag satte mig upp i sängen och stirrade på horisonten tills solen kastade sina första strålar över bergen. I samma ögonblick hoppade jag upp ur sängen och tog på mig mina nyköpta kläder för att sedan tillsammans med kompisar gå från stenhus till stenhus runt hela byn med en plastpåse i handen. Höjdpunkten var när jag kom hem till mina släktingar och istället för godis fick några lira som gåva. Väckarklockan i telefonen ringer klockan 7.00. Jag hoppar upp ur sängen utan att snooza, vill inte försova mig första dagen på universitetet. På skrivbordet ligger antagningsbeskedet, nyckeln till mitt framtida liv. Jag viker ihop papperet och lägger det i väskan. Skramlandet från köket säger att mamma redan är uppe och du19


kar fram frukosten till sin son. Det puttrar från samovaren på spisen. ”God morgon, yade.” ”God morgon, berxêm. Har du kunnat sova något?” ”Några timmar.” Jag kramar mamma och sätter mig ner vid köksbordet. Precis då kommer yabo ut från sovrummet i sin blårandiga pyjamas, från samovaren häller han upp ett glas te och sätter sig mittemot mig. Han skannar mig från topp till tå under tystnad, hans ansikte vittnar om att han är missnöjd med min klädsel. ”Du tänker väl inte gå i jeans till universitetet? Byt om till ett par finbyxor istället.” ”Jag ska inte på bröllop, yabo.” ”Min son, du måste visa respekt för universitetet.” Mamma lägger handen på min axel. ”Jag går och stryker ett par byxor åt dig, berxêm.” ”Sipas, yade!” Pappa stoppar en svart oliv i munnen. ”Lyssna på mig, att få läsa på universitetet är den bästa gåvan, se till att du sköter dina studier.” ”Det ska jag, yabo.” Han spottar ut olivkärnan på fatet. ”Umgås inte med åsnor som du gjorde på gymnasiet, skaffa dig vettiga kompisar.” Mamma sticker in huvudet från hallen. ”Börja inte morgonpredika, lämna pojken min i fred.” ”Jag ger honom bara några faderliga råd”, säger pappa och tar en ny oliv i munnen. Efter frukosten går jag till mitt rum och byter om från jeans till nystrukna finbyxor med rakbladsvassa pressveck. Sedan tar jag på mig min vita skjorta och slutligen mina nyputsade svarta skor. Jag går till hallen och ställer mig framför spegeln. Kanske yabo har rätt ändå, det är faktiskt snyggare med finbyxor. ”Mashallah, min son är stilig som en brudgum”, säger mamma. Hon rättar till min krage och pussar mig på kinden. ”Lycka till, berxêm!” 20


Pappa kommer till hallen med dagens första cigarett mellan läpparna, han öppnar plånboken och räcker mig en femhundralapp. ”Varsågod, lawo, lite fickpengar.” ”Na, yabo, det behövs inte.” Han stoppar sedeln i min skjortficka. ”Lycka till, lawo! Gör din far stolt nu.” ”Sipas, yabo! Det ska jag göra.” Det känns fel att ta emot pengar från yabo med vetskapen om att han har knaper ekonomi. Han och yade har varit arbetslösa under alla åren i Sverige och levt på försörjningsstöd, men sedan två månader tillbaka jobbar han några timmar i veckan hos en landsman på Partihallarna där han lastar av grönsaker. Det betyder mycket för honom att bidra till familjens försörjning och unna barnen lite fikapengar. Jag hoppar på spårvagn 4 som ska ta mig till universitetet, till min framtid. Den här dagen har jag drömt om sedan första dagen vi kom till Sverige. Jag lutar huvudet mot fönstret och lyssnar på sorlet från passagerarna, språkmelodier från alla världens hörn flätas samman till en kakofoni av röster. Varje gång spårvagnen stannar på en hållplats kliver nya parfymdofter in med nya passagerare. På Kungsportsplatsen stiger jag av och går mot universitetet. Parken utanför Pedagogen myllrar av studenter. Med högburet huvud fl ger jag uppför trapporna likt en kvick kurdisk get på Araratberget. Ett djupt andetag, sedan kliver jag in i entréhallen. Jag knyter ihop näven: visa vad pojken från Orten går för, Memo. Med pennan i handen och anteckningsblocket uppslaget väntar jag på föreläsaren. Solbrända studenter strömmar in i föreläsningssalen, många har shorts och sandaler, som om de går en strandpromenad. En blond tjej med fräknar i ansiktet pekar mot stolen bredvid mig. ”Ursäkta, är det ledigt här?” frågar hon med ett leende. ”Ja, det är ledigt”, säger jag och nickar. När hon sätter sig rör hennes hästsvans vid min hals, en len smekning, en doft av persika. Hennes blommiga sommarklänning täcker knappt överdelen av de slanka solbrända låren. Ur väskan tar hon fram en flaska vatten och skruvar långsamt av korken. Hon kastar 21


huvudet bakåt, läpparna kramar flaskans mynning och strupen guppar för varje klunk hon tar. ”Hej, Amanda”, säger hon och sträcker fram handen. ”Memo”, säger jag och kramar hennes hand. Hennes hand är len och mjuk. ”Det är varmt här inne”, säger hon och fläktar med blocket. Min högtidliga klädsel med skjorta, finbyxor och blänkande svarta skor sticker ut från mängden. Varför lyssnade jag på yabo? Imorgon ska jag komma i jeans och T-shirt i stället. I samma sekund som föreläsaren kommer in skruvas sorlet ner i salen. Hans gråa shorts hänger ända ner till de utstående knäskålarna och strumporna är dragna halvvägs upp till knäna. Hur kan föreläsaren komma till universitetet i kortbyxor? Jag måste berätta för yabo, han kommer inte tro mig. Till och med lärarna i byn kom till skolan klädda i slips och kavaj. Amanda plockar fram pennor i olika färger och lägger upp dem på bordet. Så fort föreläsaren öppnar munnen börjar hon anteckna. Hon antecknar flitigt under hela föreläsningen, stryker under vissa ord, ringar in andra och drar pilar hit och dit. Själv skriver jag några osammanhängande rader på det nyinköpta anteckningsblocket. I marginalen skriver jag upp alla ord som jag inte förstår: bevekelsegrund, motivering, agenda, moment 22, ställningstagande, invändning, korrelation och vedertagen. Med en uppgiven suck slår jag ihop anteckningsblocket och lutar mig tillbaka i stolen resten av föreläsningen. Amanda packar ihop sina pennor och ställer sig upp. ”Ursäkta, får jag fråga vilken seminariegrupp du har hamnat i?” Jag bläddrar igenom mina papper. ”Grupp tre.” Själv har hon hamnat i grupp fem. ”Kul att träffas”, säger hon och ler. ”Tack detsamma!” ”Vi ses”, säger hon och går. Hon vickar på rumpan som guzzen från Orten, hennes hästsvans dansar längs de solbrända axlarna. 22


En övertänd boxare har blivit knockad redan i den första ronden, en hungrig varg utan tänder står över ett saftigt byte. Tunna vita moln fl ger högt upp på himlen, jag vill ligga på dessa moln och fl ga iväg, långt härifrån. I samma sekund jag sluter ögonen försvinner jag flera tusen kilometer bort, många år tillbaka i tiden. Jag sitter i en trasig skolbänk. Utanför fönstret hoppar några barn hage i sina blåa skoluniformer. Längre bort hoppar tre flickor rep medan några pojkar sparkar fotboll. Läraren skriver med kritan på svarta tavlan, min framtid är lika ljus som hans vita skjorta, en framtid fylld av drömmar och möjligheter. Jag öppnar ögonen och återvänder till nuet. Svetten rinner längs ryggen i den bastuvarma vagnen. Det hjälper inte ens att öppna de två översta skjortknapparna, svetten fortsätter att rinna. Lösningen blir att trycka på stoppknappen och hoppa av på nästa hållplats. Precis då ringer mobilen, det är Xalil. Telefonen får ringa tills signalen dör, sedan stoppar jag åter mobilen i fickan och börjar gå hemåt. Jag måste klara av det här, det finns inget alternativ. Jag kan inte sitta med Xalil och se på film hela dagarna, vägrar gifta mig och leva samma liv som yabo och yade. Redan i trappuppgången känner jag dofterna från mammas kök. När jag öppnar dörren hör jag hur det puttrar från kastrullerna på spisen. Mamma sitter vid köksbordet med hakan vilande i handflatan och tittar ut över höghusen. ”Haa, berxêm, är du hemma?” ”Du ser nedstämd ut, yade. Har det hänt något?” ”Nej, min son, jag bara drömde mig bort en stund.” Jag förstår dig, yade. Du är instängd i en trång lägenhet på sjätte våningen utan att ha ett arbete att fördriva dina dagar med. Du saknar vänner och livet i hembyn. Du brukade gå upp redan i gryningen innan grannens tupp började gala och satte igång med att mjölka kon, elda i kaminen, hinka upp vatten från brunnen, laga mat, diska, tvätta och städa i huset. ”Berätta för din mor, hur var din första dag på universitetet?” Jag berättar för yade om mina farhågor att inte klara av studierna. ”Gör ditt bästa, berxêm, resten kommer ordna sig, inshallah.” 23


Dina ord är lena som en yllefilt runt min frusna kropp, yade. Du har alltid plåstrat om mina sår, ibland bokstavligt, ibland med dina smekningar och ibland med dina läkande ord. Jag lovar att utbilda mig och köpa dig ett hus med trädgård så du kan odla dina tomatplantor och dina favoritkryddor. Kanske kan du ha en hönsgård och koka färska ägg till frukosten. På kvällen dukar mamma fram sina läckraste rätter, krämig linssoppa med nybakat bröd, vinbladsdolmar, ugnsbakad kyckling, bulgur och persiljerik tomatsallad toppad med fetaost och oliver. Jag samlar mod för att berätta för pappa om mina svårigheter att läsa på universitetet. Han är fokuserad på sin tallrik, äter maten utan att tugga. Hans strupe vidgas likt en anakonda som sväljer sitt byte när han trycker i sig mammas vinbladsdolmar. Mamma grimaserar med vämjelse. ”Yaah! Ta det lugnt, du kommer kväva dig.” Pappa slänger i sig ett par nya vinbladsdolmar. ”Här har jag stått i köket halva dan och du bara glufsar i dig på två minuter. Vad förstår sig åsnor på sorbet?” ”Ta det som en komplimang, jag gillar dina vinbladsdolmar”, säger han och vänder sig till mig. ”Haa, lawo, hur kändes det att börja läsa på universitetet?” Jag tuggar färdigt maten i munnen innan jag svarar. ”Jobbigt, tror inte jag kommer klara av det.” Pappa lägger ifrån sig besticken. ”Vad är det du säger, lawo?” ”Min svenska är inte tillräcklig bra, jag förstod inte så mycket av föreläsningen.” Han blir tyst och sträcker sig efter cigarettpaketet på köksbänken, tänder en cigarett och tar ett bloss. På ena sidan av bordet en besviken pappa, på andra sidan en sorgsen mamma, syskonen Dilan och Diyar är knäpptysta, själv räknar jag antalet körsbär i kvistarna på vaxduken. ”Vi hade kanske för stora förhoppningar på dig”, säger pappa och tar ett par djupa bloss. Sedan mosar han sin halvrökta cigarett i tallriken bland gnagda kycklingben. Han suckar och lämnar bordet. 24


Mamma lägger handen på min axel. ”Bryr dig inte om honom, berxêm.” Efter att ha stirrat i tallriken en stund tömmer jag den halvuppätna middagen i soporna och går till mitt rum. Förlåt, yabo! Förlåt, yade! Ni gjorde allt för att jag skulle utbilda mig, istället för att hjälpa till på åkrarna fick jag privilegiet att studera. Bara Gud vet hur många svettdroppar som har runnit längst era ryggrader på bomullsfälten för att ni skulle kunna betala mina skolkostnader. Era förväntningar och uppoffringar från första dagen jag började skolan sporrade mig som en travhäst. Med tiden bildade jag egna drömmar, jag skulle studera till läkare på högskolan, ta examen och återvända till byn som en hjälpande hand till alla sjuka barn. Folk i byn skulle gratulera mig, berömma mig. Du, yabo, du skulle med rak rygg och högburet huvud gå runt på byns gator och stoltsera. Diyar kommer in i mitt rum och sätter sig på sängkanten. ”Ska du hoppa av universitetet?” Jag sätter mig bredvid honom, lägger armen om hans axlar. ”Klart att jag inte ska hoppa av, en Merdini ger inte upp, det finns inte i vårt dna. Vi kämpar tills ryggen slår ner i marken.” ”Jag vill också plugga på universitetet efter gymnasiet.” ”Inshallah! Gå till ditt rum nu och gör dina läxor.” ”Vi har inte fått läxor första veckan.” ”Läs igenom någon skolbok, så du ligger steget före.” Han går ut utan att protestera. På natten vrider jag mig svettig i sängen utan att komma till ro. Jag sparkar av mig täcket och öppnar ett fönster, en frisk sensommarbris blåser in och svalkar mig. Från ingenstans dyker tjejen från föreläsningen upp i mina tankar. Vad hette hon? Amanda! Just det, så hette hon. Bilden av hennes solbrända ben, av hennes långa hästsvans gör mig ännu piggare. Jag blundar och smeker hennes slanka ben, kysser hennes mjuka läppar, hon håller armarna runt min hals och drar mig över sig. Genom det öppna fönstret kommer toner av arabisk musik från våningen under: yaaaa, ya habibi. Jag förstår inte vad han sjunger om, men av de melankoliska tonerna anar jag att det handlar 25


om olycklig kärlek. De låter likadant, klagosångerna från Orienten. Min oro att inte klara av universitetet omsluter alla mina andra tankar och fantasier som en tunn slöja. Framåt småtimmarna, efter att hjärnan har grubblat sig trött, blir ögonlocken tunga, jag sjunker ner i ett svävande tillstånd och somnar. Jag vaknar av att väckarklockan i mobilen ringer, sträcker ut armen och trycker på snoozeknappen. Tröttheten, en muskulös brottare, pressar ner mig mot madrassen. Farfars mantra från barndomen ekar i mitt huvud: den som vaknar i gryningen kommer inte bli lottlös utan blir belönad med levebröd, morgonsömnen är för lata människor. Nästa gång väckarklockan ringer gäspar jag av mig tröttheten och stiger upp ur sängen. Hemkänslan i Orten försvinner så fort jag kliver av spårvagnen på Kungsportsplatsen. Jag känner mig som en främling runt universitetskvarteret. Betonghusen är utbytta mot finputsade sekelskifteshus, fasaderna är prydda med dekorationer och statyer. Istället för asfalt är gatorna täckta av fyrkantiga gatstenar och mosaiken av människor av olika etniska grupper i färgrika kläder är borta. Här är det nästan bara svenskar som går i likadana kläder – shorts och T-shirt. Utanför universitetet ser jag tjejen från föreläsningen, hon håller i sin cykel och pratar med en tjejkompis, hennes blonda hår fladdrar i sensommarbrisen under de upphissade solglasögonen. När jag passerar henne ler hon igenkännande, vår ögonkontakt varar ett par sekunder, sedan tittar vi båda bort samtidigt. Efter några steg vänder jag mig om, precis då tittar hon upp igen. En behaglig och molande känsla fyller bröstkorgen. Vi är åtta personer i seminariegruppen och jag är den ende med invandrarbakgrund. Saknaden efter Xalil och Yusuf blir plötsligt påtaglig. Tjejen till vänster om mig presenterar sig som Linnéa, det var hon som pratade med Amanda på universitetsgården. På min andra sida sitter en kille i kavaj, Erik, som visar sig vara hur duktig som helst, han svarar på alla frågor läraren ställer. Han kommer säkert från en akademisk familj där bokhyllorna är fyllda med böcker och 26


föräldrarna prenumererar på morgontidningar, inte som jag från ett hem med outbildade föräldrar, ett hem utan bokhyllor och med parabolteven på dygnet runt. Jag knyter näven under bänken. Tappa inte modet, Memo, visa dem att även pojkar från Orten kan läsa på universitetet. En kille som heter Pontus glor på mig med ett ansiktsuttryck som om jag har mördat hans pappa, men jag väjer inte undan hans kalla blick. Det är allt annat än kärlek vid första ögonkastet mellan oss två. På rasten köper jag en kaffe från kaffeautomaten och sätter mig sedan på en bänk. Erik kommer och slår sig ner bredvid mig. ”Visst hette du Memo?” ”Ja.” ”Är du från Göteborg?” ”Inte från början.” Erik skrattar. ”Jag menade om du bor här i stan.” ”Aha! Ja, jag bor i Angered.” ”Själv eller med familjen?” ”Med min familj. Och du, varifrån kommer du?” ”Från Orsa. Vet du var det ligger?” ”Nej.” ”I Dalarna.” Amanda passerar förbi med en kaffemugg i handen och ställer sig bredvid Linnéa. ”Är du född här i Sverige?” ”Nej, vi kom hit när jag var fjorton år.” ”Ändå pratar du bra svenska.” ”Tack! Men texten i kursböckerna är jättesvår.” ”Ja, det akademiska språket är svårt, men du kommer lära dig.” ”Jag vet inte, ett tag tänkte jag hoppa av.” ”Tänk inte så, det kommer ordna sig. Läs tidningar eller böcker på svenska, och titta på svensk teve. När jag var i Spanien ett år lärde jag mig spanska snabbt tack vare teve och tidningar.” ”Tack för tipset!” ”Det var så lite så.” 27


256

Profile for Smakprov Media AB

9789176970928  

9789176970928  

Profile for smakprov