__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Del 1 Helvetet


1 Amöban, lejonet och björnen

I De diskut er ade mening en med livet för att ha något att prata om. John konstaterade att det i alla fall var helt fantastiskt. Lukas slängde ointresserat med blicken, såg inte ut att ha något att säga om saken. Har väl aldrig reflekterat över det, tänkte Erik och tog en stor klunk av sin Whiskey Sour. John tog en försiktig klunk av sin öl och sträckte på sig. Han flexade sina muskler, rörde lätt i sitt spikraka mörka hår och spanade med sina skarpa ögon ut över baren, som före midnatt och efter några öl skulle bli hans savann. Likt ett lejon som vaknar upp efter en dag i skuggan svängde han inövat runt med blicken, som för att reka sina jaktmarker där aningslösa zebror börjat samla sig. Erik spanade mest ned i sin drink, som snart skulle vara tom, samtidigt som solen tittade in och lämnade några slutgiltiga, avlånga skuggor längs bargolvet. Lukas tittade ned på sin telefon, skickade ännu ett sms för att försäkra att han skulle vara hemma snart – att han längtade dit, till sin trygga säng, till sitt tråkiga förhållande. Mer som ett skydd mot ensamheten än ett faktiskt förhållande, intalade sig Erik, som inte längre själv hade något. Han fläktade sitt bröst med skjorthalsen, den kvava luften trängde sig på. John vände sig till honom och Lukas, höjde sitt glas och skålade för en oförglömlig kväll. Erik avslutade sedan sin drink och vacklade av sin barstol för att köpa ännu en. Själv tänkte han glömma kvällen och hela den gångna veckan. Han köade sig fram till bardisken medan han försökte lyssna på konversationerna omkring sig där alla ord mer och mer försvann  9


i sorlet och musiken. När han fått sitt glas och kom tillbaka till bordet satt även Björn med den fjuniga skäggväxten, som letade sig från hans ena haka till hans begynnande andra, där. Han hade tagit över konversationen helt och John och Lukas tittade fokuserat på honom, redo att brista ut i skratt. ”Tjena Linden, jag berättade just om min resa hit.” Björn såg på Erik med ett väldigt leende och med ett livligt kroppsspråk som för att säga till honom att han borde göra sig redo att brista ut i skratt han också. För du är ju så jävla rolig och det här är en fantastisk berättelse, tänkte Erik ironiskt. ”Du menar din resa runt Nordpolen”, svarade han istället, utan att möta Björns blick. Björn låtsades inte om piken och drog oberört handen genom sitt tjocka hårsvall, sin stolthet. Erik slog sig ned och tog några hastiga klunkar. ”Jag satt på tuben och så att säga höll mig till mitt när någon knackade mig på ryggen, någonstans mellan Stadshagen och Fridhemsplan. ’Det är väl som vanligt någon vilsen turist som vill veta vägen’, tänkte jag – men när jag tittade upp förstod jag direkt att det här var något helt annat. Han stod där som ett fån, lång och smal som en flaggstång var han.” John hade redan börjat småskratta, men Erik ville inte ge Björn det nöjet och satt uttryckslöst och kände sina ansiktsmuskler behagligt domna kring munnen och kindbenen, det första tecknet på att den intagna alkoholen höll på att sprida ut sig som ett härligt töcken. ”Han hade på sig en sliten svart skjorta och en svart kavaj som såg ut att vara hundra år tillsammans med ett par knallblå byxor och matchande fluga som lyste så jag trodde jag skulle bli blind”, fortsatte Björn medan Erik försökte att inte höra honom utan att lyckas. ”Han stirrade på mig och jag förstod direkt att den här mannen inte är frisk nånstans”, hojtade Björn och slängde med sin tunga kropp så att den stackars barstolen under honom såg ut som om den skulle gå sönder vilken sekund som helst. ”Men ni känner ju mig, jag kunde inte bara sitta där, så jag greppade hans blå fluga. ’Vad fin’, sa jag, ’har du sytt den själv?’ Vet ni vad den jäveln gjorde då?! Jo, han snärtade till mig med en tidning rakt över ansiktet och skrek: ’Nu är det du som lyssnar, mitt vilsna lilla får!’” 10  


”Nej, är det sant?!” utbrast John. Nej, det är det säkerligen inte, tänkte Erik, det är nog bara en i raden av alla skrönor som du låter passera som sanning för att få stå i centrum. ”Det är helt sant – men det är inte det värsta …”, svarade Björn och tystnade, som för en dramatisk effekt, och Erik önskade att han också haft en tidning att snärta till honom med. ”Han påstod helt seriöst att han var guds sändebud, att han kom med guds slutgiltiga budskap till människan. Sedan tog han min hand, höll fast den så hårt att den blev blå och sa något i stil med att han skulle rädda världen med kärlek och att jag kunde hjälpa till med det och därmed rädda mig själv från lögnen som jag lever och tvingar på andra. Som tur var lyckades jag slita mig ur hans grepp och springa därifrån.” ”Vilken jävla galning, tur att du tog dig därifrån. Har ju ingen aning om vad han kunde ha gjort”, sa John. Erik sa ingenting. Mycket hade han hört från denna skrävlare och mytoman, han som var bästa kompis med alla men som ingen egentligen kände. Men det här tar nog fan priset, tänkte han surt. ”Alla vet ju att det är genom hat man räddar världen”, inflikade Lukas och tittade på Erik som mötte hans blick, och de skakade båda på huvudet. ”Va?! Ni tror mig inte, det är helt sant, jag lovar, varför skulle jag hitta på något sådant?” utropade Björn. ”Ja, varför skulle du göra det?” sa Lukas menande. Björn tittade på dem båda som om han inte alls förväntat sig att de skulle ifrågasätta honom, men släppte det. De lät alla saken bero och försvinna. Snart lade sig kvällen som ett skimmer över dem, i gränslandet mellan natt och dag. Erik jobbade ihärdigt på sitt glas samtidigt som han försökte engagera sig i vännernas mer lösryckta diskussioner. Efter ett tag gav han upp och gick mot toaletten.

  11


II Vid Er iks åt er komst hade Björn hunnit beställa varsin öl till alla i sällskapet och ville skåla för det. Erik tog sitt glas och deltog i skålen. Nu tynade veckan som låg bakom honom bort medan scenen framför honom upphöjdes, klädde sig i glans, kapslades in i ett fl ktigt nu. Han söp in atmosfären, sneglade på kvinnan som gick förbi och fick för sig att hon sneglade tillbaka. Sedan fortsatte han att dricka i tron att scenen framför honom skulle upphöjas ytterligare. ”Vad säger ni grabbar, en till öl?!” hörde han John säga efter en stund. Han tackade ja direkt men Lukas vred sig i sin stol, kliade sig över hjässan och stirrade in i sin mobil. ”Nej, jag ska nog börja dra mig hemåt”, sa han. ”Toffel”, hostade Björn fram under sin knutna näve. John försvann och kom snabbt tillbaka med öl och tre sexor Jägermeister. Då hade Lukas gett sig ut i natten som till slut besegrat dagen. En dimhöljd syn lade sig nu framför Eriks ögon och allt svajade fram i ett obestämt mönster. Björn lade armen över Johns axlar och viskade något i hans öra, klappade i händerna och öppnade sitt gap i ett väldigt, skrattande grin så att hans hakor såg ut att bli fyra, fem stycken. Det fick John att skratta och Björn vände sig sedan till Erik som om han förväntade sig att även han skulle skratta fast han omöjligt kunde ha hört ett enda ord av det Björn sagt. Björn fortsatte att prata och skrika om vartannat, John försökte lyssna men blev mer och mer fokuserad på vad som hände runtomkring. Han hade tagit sig ut på savannen, blivit ett lejon redo för jakt. Till slut fastnade hans blick på ett bord. ”Kom, så ska vi utforska terrängen”, avbröt han Björns gläfsande och vände sig mot Erik, vars blick hade tappat förmågan att fastna någonstans. ”Håller du bordet, Lind, så är vi snart tillbaka.” En sekund senare letade han sig bort till den plats där hans blick stannat, till sitt byte, en grupp med zebror på andra sidan av den tropiska grässlätten. Björn, vars namn passade honom, lufsade efter honom. ”Absolut”, svarade Erik sluddrigt, trots att de andra två redan hun12  


nit ut i vimlet. Den kvava luften hade lättat något, det gick att andas nu även om Erik fortfarande tyckte att det var alldeles för varmt. Han höll hårt om sitt snart tomma ölglas och stödde sig mot bordet med hjälp av den andra handen. I periferin såg han lejonet vant luta sig in över bordet med zebrorna, som halvleende misstänksamt tittade på honom. Någon skulle kanske visa sig intresserad, gå i hans fälla, som Erik – oförmögen att gillra några egna fällor – valde att kalla det. Lejonet presenterade björnen som en avväpnande manöver genom att lägga armen om honom och dunka honom i ryggen, som för att visa att de var bästa polare, innan de slog sig ned vid sina bytens bord. Erik studerade dem på håll. Lejonet verkade ha siktat in sig på ett specifikt byte och drog sig närmare det. Björnen försökte göra samma sak med ett av de andra utan att lyckas, han hölls på behörigt avstånd. Eriks blick gled bort från vännerna, föll istället på de övriga gästerna som flöt ihop med varandra under det disiga skenet från taklamporna. Kvällen höll på att rinna iväg utan att han hade någon kontroll över den. III Ef t er et t t ag återvände björnen som om han inte försökt åstadkomma något medan Erik kämpade med att hålla sig upprätt. ”Hur är läget?” undrade björnen. ”Jo, det är finemang, hur är det själv, du ser lite hängig ut?” ”Alltid på topp.” ”Samma här”, svarade Erik medan han blinkade i slowmotion. ”Det här stället är lite segt, dock”, muttrade Björn. ”En hel del dryga människor här som tror att de är något. Slappna av liksom, ha lite roligt.” Visst, det beror på det, inte på dig och dina tillkortakommanden, tänkte Erik, som bara nickade till svar. ”Jag var ju på sjukaste festen igår, en kille jag känner har ett riktigt fint hus på Lidingö, du skulle ha sett. Det började med grillning i hans trädgård, solnedgång, chill, du vet, men sedan spårade det helt”, sa Björn och drog handen genom håret. ”Hittade du någon brud, eller?” hasplade Erik ur sig.   13


”I don’t kiss’n tell”, skrattade Björn medan han återigen drog handen genom håret, tog en klunk av sin öl och tittade ned i sin mobil. ”Vem är du, Björn?” ”Va?” ”Alltså, vem är du?” ”Du verkar lite full, Linden”, sa Björn. Han klappade sin vän på axeln i en ansträngning att verka likgiltig. ”Jag? Nej, jag ställde bara en vanlig fråga.” Då ringde det lägligt i Björns telefon. Han pekade mot den och gav Erik en menande min innan han svarade med ett hurtigt ”Tjenare, vad händer?!” Erik sjönk ihop ytterligare, hans huvud vilade snart mot bordskanten. Han kände sig slut, färdig, precis som Björns repertoar för kvällen. Klockslaget för de sista beställningarna var förbi, den muskulöse bartendern drog disktrasan längs den mörka marmorskiva som utgjorde bardisken, och precis innan Erik slog pannan i bordet dunkade någon honom i ryggen. ”Hur går det?” Erik ryckte upp sig och såg på lejonet på savannen, John, och hans perfekt symmetriska leende. Han hade en hand i sidan och hans grå kavaj hängde över armen på honom. ”Hej”, sa någon bakom honom. ”Det här är …”, började lejonet. ”Okej”, avbröt Erik, mer lik en amöba än ett lejon, och sträckte fram en hand åt zebran som han kände igen, hon hade suttit på andra sidan rummet hela kvällen. Lejonet hängde på sig sin kavaj, kliade sig i skäggstubben, omfamnade amöban och tackade honom för en tydligen ”oförglömlig kväll”. ”Bra ös, Lind, bra ös”, avslutade han medan zebran lade sin arm om hans midja. Sedan gick de två. Bra ös, tänkte amöban, lika sluddrig i tanken som i orden. Han vacklade av den rangliga barstolen. Björnen såg han inte till, men det bekom honom inte. Han lämnade baren och tog höger in på Kungsgatan där han gick under gatubelysningens sken tills han nådde Kungsbron. Påtagligt illamående blev han tvungen att pausa sin promenad 14  


för att luta sig mot broräcket. Yr stirrade han ned mot vattenytan som låg blank och lugnt vaggade fram medan pilträden längs Kungsholms Strand som vanligt lutade sig ned mot den i en sömnig dans i den lätta nattbrisen. Illamåendet avtog något. Kanske slipper jag spy, tänkte han. Han höll sig fortsatt kvar i broräcket men vågade lyfta blicken. Stadshusets rödsotiga tegeltorn reste sig ståtligt framför honom och dess tre kronor blänkte vackert i månskenet. Det var det sista han tänkte på innan illamåendet kom tillbaka med full kraft och han började spy, hejdlöst. Magsyran attackerade halsen och de sista geggiga bitarna av inte helt spjälkad mat föll i en strid ström plaskande mot den tidigare blanka vattenytan. Blodet rusade mot hjärnan, hela ansiktet tänjdes ut och huvudet tycktes på väg att sprängas när Eriks kräkningar äntligen gav sig och han kunde pusta ut. Med vattniga och blodsprängda ögon såg han hur den rödorangea sörjan som just lämnat honom spred sig för att sakta guppa iväg mot Riddarfjärden. Han blev stående ett tag – ihopsjunken, oförmögen – innan han tog sig an Kungsholmen. Suckande och pustande släppte han ut ångorna av kvällens förfall. Han släpade sig fram längs Fleminggatan, förbi Piperska Muren och Kronobergsparken. Vid Västermalmsgallerian blev han stoppad av ett rött ljus. Han grabbade tag i närmsta stolpe, likt en skeppsbruten på öppet hav. Vågor av neonljus, rödljus, tutande bilar och högljudda nomader, som likt honom själv försökte ta sig hem, svallade framför hans ögon. Med all sin kraft höll han i sig för att inte falla i asfalten. IV Måsar na st od t yst a på rad längs broräcket som sträckte sig till Lilla Essingen men blev tvungna att fl tta på sig då amöban, som nu släppt stolpen vid Västermalmsgallerian, behövde det som stöd där han vinglade fram. Fåglarna gav förnärmat ifrån sig ett antal utdragna skrin medan de började sväva över Mälarens vatten. Tysta och harmoniska som den ljusnande natten fick de sedan återvända för att skåda amöbans haltande slutspurt. Väl inne i sin lägenhet gick   15


han omgående till sin säng och somnade medan kläderna han haft på sig låg som ett spår mellan sovrummet och hallen. V Fl er a t immar senar e, när solen sipprade in genom de fördragna persiennerna och bildade strimmor av damm som sköt mot hans nakna kropp, kände han av ett visst medvetande, ett och annat tecken på liv. Det var ett medvetande han helst velat slippa, i det var han som drunknad i sin egen svett, med gommen helt uttorkad ända ned i halsen, där en lätt smak från debaclet på Kungsbron låg och pyrde. Han lade handen mot pannan. Med masserande rörelser drog han fingrarna över sina ögonbryn och ögon i ett försök att lätta den väldiga strålningen som kastades ut därifrån. Med sin tunga sten till hjärna rullade han över till andra sidan sängen, ifrån sin egen blöta odör till en svalare plats som inom kort skulle vara lika besudlad. Den fortsatta högsommarvärmen ville prompt tränga sig in i hans sovrum. Han låg på rygg medan värmen omfamnade honom. Sedan lade han sig på sidan med handen över pannan. Den värsta huvudvärken släppte en kort stund, för att komma tillbaka med dubbel kraft. Ingen lättnad var nog och varade inte tillräckligt länge. När han rullade tillbaka till sin utgångsposition där svetten hunnit svalna men inte torka manade han sig själv att sitta upp. Jag borde dricka ett glas vatten eller två, tänkte han men förstod att han inte var redo för det än. Bara att sätta sig upp hade gett honom kväljningar. Han lade sig på mage och begravde ansiktet i händerna, ohjälpligt fast i gårdagens beslut och dagens heta temperatur. Han slumrade till utan att märka det men rycktes upp av ljud från ytterdörren. Han försökte somna om men ljudet hördes igen, skramlade som av nycklar som föll till golvet, av dörrhandtaget som åkte upp och ned flera gånger. Så började det smälla i brevinkastet. Erik tvingade sig över vardagsrummet, trots att stenen innanför hans pannben katapulterade ända ned i nackfästet och kom i rekyl så det small till över ögonbrynen. När han var framme vid ytterdörren gav sig ljudet. Erik lutade sig försiktigt fram och tittade ut genom nyckelhålet där han såg en man 16  


stå upptryckt mot dörren. Mannen svettades ymnigt och verkade uppgiven och minst sagt förvirrad över att de nycklar han hade inte kunde öppna dörren till Eriks lägenhet. Genom flimret framför sina ögon kunde Erik se mannens grova skäggstubb som nästan blev till skägg mot hans bleka hy där han stod så nära att Erik nästan kunde se halsmandlarna på honom. Mannen började då fundersamt klia sig på hakan och lutade sig mot nyckelhålet så att hans väldiga tryne och buskiga ögonbryn nästan trängde in igenom det. Instinktivt ryggade Erik tillbaka. Han tog sedan mod till sig och återvände för att konstatera att mannen fortfarande var kvar men att han hade tagit ett steg tillbaka. Nu såg Erik att hans runda gestalt var omfamnad av en gul regnjacka och att han under den bar en vit t-shirt som var helt nedsölad av kaffe. Mannens klotformade kinder var rödflammiga av upphetsning och han kliade sig i sitt flottiga och tunna hår, som var lika mörkt som hans skäggstubb. Hans blick for upp och ned över dörren som om han var på jakt efter en lösning. Vad ska hända nu, undrade Erik, ska han försöka bryta sig in? Så spärrade den stora mannens ögon upp sig, som om de var på väg ut ur ögonhålorna. Hastigt tog han sin ryggsäck och slängde den över axeln, vände sig om och började springa uppför trappan. Ryggsäcken slog mot hans ena sida och regnjackan fladdrade över baken på honom när han försvann längre upp i huset. Erik hade i stunden inte ens förmåga att försöka hitta förklaringar. Ett illamående började återigen gnaga och tjata på honom, det gjorde sig redo att komma ut men tog god tid på sig. I väntan på förlösningen lutade sig Erik mot byrålådan i hallen och tittade upp mot taket. Han tänkte att han borde byta glödlampa i taklampan när bilder av den buskige mannen i gul regnkappa ofrivilligt kom för hans syn, spyan sköt upp i svalget och stannade där tills han springande nådde toaletten och öppnade sitt gap över den vita keramiken. Efteråt gick Erik med hukande gång och lade sig på rygg i sin gråspräckliga soffa. Han placerade handen över ansiktet, gnydde i vågor och visste att han aldrig ville återvända till sin säng igen. Den var full av hans egna alkoholindrypta svettångor och gasutsläpp, luktade av avslagen öl i halvtomma glas toppad med förbrukat portionssnus   17


och cigarettfimpar. Lukten tycktes vara det enda av gårdagen som återstod nu. Borta var glans och skimmer. Erik kände sig helt förstörd. Han drack några glas vatten och fick i sig en tallrik fil med flingor. Han blandade en dubbel dos av Treo var fjärde timme och kallsvettades, svettades och spydde om vartannat. Det var hela hans söndag.

18  


Profile for Smakprov Media AB

9789176970829  

9789176970829  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded