?
r a s i t s Bä r e v e r fo
M alin Strömberg
Bästisar forever?
Tidigare böcker av författaren (utgivna som Malin Lundgren) Zero betyder noll (som i nolla), Idus förlag, 2018 Bitar av ett pussel, Idus förlag, 2019 Ett hål i mitt hjärta, Idus förlag, 2019 Om du bara förstod, Idus förlag, 2021
Bästisar forever? Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2023 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Malin Strömberg © Omslagsfoto: iStockphoto Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2023 ISBN: 978-91-7634-843-7
r a s i t s Bä ? r e v e r fo M alin Strömberg
Kapitel 1 Hedda har inte svarat på mitt sms. Det skickades för typ tre dagar sedan. Visst, hon brukar slarva med att ladda telefonen, men hon hade ändå kunnat höra av sig. Jag slår ihop boken som jag nyss läst ut. Det var den sista i en tung hög från biblioteket. Med en suck sparkar jag av mig täcket, lägger mig på mage snett över sängen och böjer mig ner så att jag når min låda under sängen. I den finns saker som är viktiga för mig. Minnen. Bland annat finns det ett halsband där som Hedda gav mig i födelsedagspresent för flera år sedan. Det är ett hjärta i silver med texten ”Best friends forever” på. Hedda har ett likadant, men jag har inte sett henne använda det på jättelänge, så jag tog av mitt med. 7
?
Jag har knappt träffat Hedda på hela sommaren. Hon har mest varit på sitt landställe, i alla fall när jag frågat om vi kan hitta på någonting. Som vanligt är det utifrån hennes regler vi kan ses. Jag ringer eller messar. Hon svarar om hon kan eller inte. Det är sällan hon hör av sig till mig. Ibland brukar jag få följa med till landet, men inte den här sommaren. Jag förstår inte varför. Min familj har inte gjort så mycket under lovet, hemester som pappa har kallat det. I själva verket har han jobbat ganska mycket. Under tiden har jag varit ensam hemma och mina syskon varit på fritids. Snart börjar jag i årskurs sex och de i ettan. Tänk att de redan börjar bli så stora! Jag tar upp silverhalsbandet och vrider det några varv mellan fingrarna innan jag stoppar tillbaka det i lådan och skjuter in lådan under sängen. Därefter kryper jag ner under täcket igen. Jag burrar ihop mig mot väggen. Gosar in ansiktet i täcket. Det luktar nytvättat. Doften av ?8
tvättmedel, den mjuka känslan av sköljmedlet. Jag blundar. Andas in. En ljudsignal. Ett sms. Jag som just lagt mig bekvämt vill först inte läsa meddelandet. Det kan vänta till imorgon, tänker jag, innan nyfikenheten får mig att vända mig om för att nå telefonen. Vill du följa med ut till landet i helgen? Det är ju de sista dagarna innan skolan börjar igen.
Det är skickat från Johannas mobil. Det i sig är inte speciellt märkvärdigt, Hedda lånar ofta sin mammas telefon för att slippa hålla reda på sin egen. Det är snarare sättet hon skriver på som får mig att reagera. Inga emojis. Hela ord och meningar. Inga förkortningar. Å andra sidan har Hedda varit lite konstig den senaste tiden, så även om något känns märkligt med sms:et svarar jag att det låter bra och att jag gärna följer med. Strax därefter får jag ett svars-sms. Vi åker omkring 9 på lördag morgon.
9
?
Jag går till klädkammaren och plockar fram min mossgröna weekendbag som jag brukar ha när jag ska åka bort. Undrar om jag behöver ha gummistövlar med mig? Ett par flip-flops åker i alla fall ner i bagen. Jag tar upp mobilen och kollar väder-appen. Här hemma ska det vara hyfsat bra väder, men var ligger Heddas landställe nu igen? Det tar inte jättelång tid att åka dit så det borde vara någorlunda lika väder. – Pappa, jag följer med Hedda till landet i helgen, hojtar jag. Jag hör ett hummande svar från köket och sticker därför in huvudet dit för att höra honom bättre. Pappa står och bläddrar på surfplattan med en massa ingredienser framför sig, han letar nog efter recept. Jag går in till honom. – Vad sa du? undrar jag. – Du ska inte följa med tvillingarna till farmor och farfar, då? frågar han fortfarande med huvudet i surfplattan. Han vevar med en träslev i en bunke. Fullt koncentrerad på det han gör. – Måste jag? undrar jag. ?10
Pappa tittar upp, lyfter träsleven så att en röd tomataktig sås droppar på diskbänken. – Inte om du inte vill, svarar han. Men vilken tur då att du kunde följa med Hedda. Han låter frånvarande när han svarar, men ler åt mig när jag räcker honom en bit hushållspapper att torka upp spillet med. Pappa tycker nog att det ska bli skönt att få vara ensam hemma i helgen. På lördagsmorgonen får jag ett sms, även denna gång från Johannas mobil. Vi åker hemifrån strax. Vi hämtar upp dig om 15 minuter utanför Ica.
Hon får en tumme upp som svar. Jag blir stående vid min byrå när jag ska packa det sista. Tittar ut genom fönstret, mot höghusen på andra sidan gatan. Mitt hus är ett vanligt trevåningshus. Höghusen har åtta våningar. Blicken brukar fastna där uppe. Jag drömmer mig bort. Tänk att bo högst upp, vilken fantastisk utsikt! 11
?
Fast tänk om man får svindel hemma hos sig själv? Och det skulle bli väldigt jobbigt att gå i trapporna varje dag. Det räcker med alla trappor vi har nu, tre våningar upp. Hissar är något av det värsta jag vet. Jag kommer på mig med att stå med byrålådan öppen och handen nedstucken bland underkläder och badkläder. Ska jag ta min sköna, men ganska gamla, baddräkt eller bikinin med knytsnören som jag fick av pappa i födelsedagspresent? Bikinin är fin, men den sitter väldigt löst och konstigt hur hårt jag än knyter den. Båda två åker ner i väskan. – Ska jag följa med dig ner? frågar pappa från köket. Jag drar igen dragkedjan på weekendbagen och går ut i hallen. Farmor och farfar är här för att hämta syskonen så pappa kan gå hemifrån en stund om han vill. – Vi måste gå nu i så fall, säger jag och trycker ner fötterna i ett par slitna gympaskor. Pappa kommer hasande från köket i sina ?12
fluffiga morgontofflor. Han går mot ytterdörren när jag ber honom att byta skor. – De skulle hämta mig utanför Ica, säger jag och går ut genom dörren med väskan över axeln. – Utanför Ica? säger pappa med rynkade ögonbryn. Han skakar lätt på huvudet, vänder sig om, sparkar av tofflorna och sätter ner fötterna i ett par gamla träskor. – De måste väl handla något, svarar jag utifrån trapphallen. Jag funderar på vad det kan vara som de kommit på i sista sekund att de måste handla, kanske chips eller godis till filmmyset ikväll. Åh, hoppas Hedda kommer ihåg att jag älskar sådana där kolor med färgglatt papper som hon brukar ha med sig till landet. Sist vi var på hennes landställe sa jag till henne att just sådana kolor var landet för mig och att jag typ bara kan äta dem där. Pappa skakar återigen på huvudet med höjda ögonbryn, som om han hört mina tankar. Jag skakar också på huvudet, åt honom. Jag skulle 13
?
aldrig få för mig att gå ner i porten i morgon tofflorna. – Har du mobilen? frågar han innan han stänger dörren. Jag svarar genom att blänga på honom och fortsätter ner för trapporna. Vi kommer samtidigt till Ica; jag, pappa och Johannas grå Volvo. Johanna kliver ut med långa steg och går mot oss. Heddas bonuspappa, Christer, vinkar från passagerarsätet. Hedda slår upp sin bildörr därbak. Hon har en vit, långärmad, stickad tröja på sig som jag inte sett förut. Måste vara ny. Och ett par svarta solglasögon uppe på huvudet, som ett diadem. – Hej! Vart ska du? frågar hon och tittar menande på min gröna väska. – Va? frågar jag. – Vart ska du? frågar hon igen. Jag stirrar dumt på henne. Magen knyter sig. Vad menar hon? – Du har en väska med dig …, säger hon. – Eh … med er, säger jag. ?14
Jag flackar med blicken, vet inte var jag ska fästa den. Jag tittar på pappa som står och pratar med Johanna. De verkar inte höra Heddas frågor. – Ska du? säger Hedda. Hon ser på mig med tom blick när Johanna tar min väska och lägger den i bagageutrymmet. Jag sväljer hårt, försöker få ner en klump som fastnat i halsen. Vad håller hon på med? – Ha så kul nu, stumpan, säger pappa och klappar mig på axeln. Han vinkar till Johanna som åter tar plats bakom ratten. Sedan går han. Jag vill följa med honom hem igen. Fötterna känns tunga när jag tvingar dem runt bilen. De liksom klistrar mot marken. Som om jag skulle ha trampat i tuggummi eller något, men det är bara fötterna som inte vill lyda hjärnan. Jag hoppar in på andra sidan om Hedda. Hon sitter tyst med blicken ut genom rutan. Vill hon inte ha mig med? Det var ju hon som frågade. Eller … var det inte det? 15
?
Hur gör man slut med en kompis? Becca och Hedda har varit bästisar så länge Becca kan minnas. Alltid de två. Men efter sommarlovet börjar något kännas konstigt. Hedda drar sig undan. Becca börjar umgås med Ebba i stället. När Hedda räcker ut en hand och vill försöka bli vänner igen känner sig Becca trängd. Vill Hedda verkligen bli vän igen eller försöker hon bara förstöra vänskapen mellan Becca och Ebba? Kan det gå så långt att man måste göra slut med sin bästis en gång för alla, och i så fall, hur gör man då? Bästisar forever? är skriven av Malin Strömberg. Hon har skrivit flera böcker om vänskap, utanförskap och livet på mellanstadiet, däribland Zero betyder noll (som i nolla).
www.idusforlag.se