9789176340875

Page 1



Tempelbacken



Del av karta över Götala kungsgård i Skara landsförsamling, Västergötland 1892. Karta ur Lantmäteriets historiska kartarkiv.


Tempelbacken Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2021 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Anna Helgesson Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7634-087-5


Tempelbacken A N NA HELGESSON



kapitel i Den gråa oktoberhimlen låg tung över marken. Anton tyckte att molnen var så nära att det skulle räcka att sträcka upp armarna för att fingertopparna skulle snudda vid dem. Fukten var påtaglig och den sena eftermiddagen var ovanligt mörk. Det luktade regn. Med långa djupa andetag drog han in syret i lungorna. Det landade som kyliga klumpar i bröstkorgen. Kyrkans höga spira var nästan dold i den dunkla skyn. Anton skyndade på sina steg i god tid innan kyrkomurens slingrande stenformation visade sig. Det var inte så att han var mörkrädd, men kyrkogården drog alltid i honom när han gick förbi. Särskilt när solen inte lyste. Fötterna trampade taktfast mot asfalten. Höger, vänster, höger, vänster … Snart hemma. Vad var det? Anton stannade blixtsnabbt och stirrade in bland gravstenarna. Ett ljud hade fångat hans uppmärksamhet. Gräsmattan låg kolsvart i

9


skuggorna. Växterna som var planterade i fina rader tycktes sträcka upp sina blad mot himlen och vissnade blommor hängde som de dödas huvuden, nickande och stela. Nu hörde han det igen! Ett gnällande ljud, som av någon eller något som hade ont. Ett utdraget tjut som ekade mellan stenarna. Antons små hårstrån på armarna reste sig under tröjan. Det pirrade i huden och halsen blev torr på ett ögonblick. Han ville verkligen hem. Klockan var över tre på eftermiddagen och han brukade gå hem varje dag efter skolan och äta mellis. Mamma sov och syrran spelade tevespel. Samma varje dag. Antons blick irrade runt efter ljudet. Nu hördes det igen. Han lyckades lokalisera varifrån det kom och precis då såg han något röra sig bakom en stor gammaldags gravsten, en sådan med ett staket runt om. Utan att han visste hur det gick till började han gå mot grinden. Handen tryckte ner handtaget och alldeles tyst smög han in på kyrkogården. Ljudlöst gick han närmare. Nu kunde han se vad det var som hade frambringat de gnälliga ljuden. En liten svartvit hund stod och grävde med framtassarna

10


så att jordkokorna yrde. Gnället byttes mot skällande när Anton kom för nära. – Såja lilla vovven, det är ingen fara, det är bara Anton som kommer. Sch, såja, tyst lille vän, sa han mjukt och satte sig på huk en bit bort. Han spejade samtidigt efter ägaren till hunden som antagligen var och vattnade eller satte nya blommor på någon grav i närheten. Ingen människa syntes till någonstans. – Var har du husse eller matte då? frågade han som om han skulle få ett svar direkt av hunden. Det svartvita lilla djuret lyfte upp nosen som var alldeles full av blöt jord och då såg Anton att det hängde ett svart läderkoppel från halsen och ut på marken. En bajspåse var fastknuten vid handtaget. – Har du rymt? sa Anton högt och reste på sig. Han var beredd att se en man eller kvinna komma gående på den välkrattade grusgången som klöv området på mitten. Tomt. Ingen fanns inom synhåll, så Anton antog att personen måste befinna sig bakom kyrkobyggnaden. – Vi får väl gå och titta efter var husse eller matte är då, du kan ju inte springa omkring här alldeles ensam.

11


Anton fick precis upp minnet av en skylt för sin inre syn, den som satt på grinden och informerade om att hundar var förbjudna inom kyrkogårdens område. Med bestämda steg gick Anton mot hunden och greppade tag i kopplet som var fuktigt mot handflatan. När hunden vände sig om såg han något som hängde ut ur munnen, en smutsig plastpåse som dinglade mellan käkarna. – Usch, vad har du hittat? sa Anton med avsmak. Något som var uppgrävt i jorden på en kyrkogård kunde absolut inte vara trevligt. Hunden släppte motvilligt ifrån sig plastpåsen när Anton tog tag i den och drog. Det låg något i påsen.

12


kapitel ii Med darriga fingrar lyfte Anton upp den smutsiga påsen mot det lilla ljus som fanns kvar från himlen ovanför. Han kunde ana att ett litet föremål låg i botten, men det var omöjligt för honom att se vad det var. Nyfiket stoppade han ner sin högra hand och kände den rektangulära formen mot skinnet. I handflatan låg ett svart minneskort. Vad konstigt, tänkte Anton och slöt fingrarna om det. Det var som om det brände inuti handen, som om något mycket viktigt kunde finnas på det. Undrar vems det är, tänkte han vidare och vände runt huvudet i alla riktningar, som för att försäkra sig om att ingen kunde se honom. Sedan lät han det slinka ner i jackfickan och med ett raskt svisch stängde han blixtlåset. – Jaha, du, sa Anton lika mycket till sig själv som till hunden. Var kan nu din ägare hålla hus? De började gå mot kyrkogårdens bakre del, den som

13


inte syntes från vägen. Det var verkligen helt öde, inte ens en fågel verkade göra dem sällskap denna eftermiddag. Hunden traskade lugnt bredvid och när de passerade en soptunna tryckte Anton plastpåsen djupt ner, gömde den bland resterna från besökare. – Lilla vän, vad gör vi nu? sa han direkt till hunden och och nu önskade han sig faktiskt ett svar. Då kom han att tänka på prästen. Han kanske var inne i kyrkan och jobbade? Med snabba steg hoppade de upp längs den breda stentrappan och efter ett rejält drag i handtaget på den bastanta trädörren kunde Anton konstatera att ingen var där. Låst och tillbommat. – Du får väl följa med mig hem och få något att äta, sa Anton och kände sig nöjd. Med lätta steg gick Anton och hunden den korta biten hem. För ett ögonblick var tankarna på skatten i fickan helt borta. Det var kolmörkt i hallen. Ingen hade kommit ihåg att tända hallampan och ingen annan ljuskälla heller för den delen. Köket låg i skugga och dörren till mammas sovrum var stängd som vanligt vid den här tiden. Idag

14


hade hon nog varit extra trött eftersom hon glömt tända, tänkte Anton. Hon behövde verkligen sova ett par timmar när hon kom hem från hotellet. Att arbeta som frukostvärdinna var slitigt med tidiga morgnar, det hade han fått höra åtskilliga gånger. Och han trodde henne. Att det var stängt till systerns rum var heller inget ovanligt. Han kunde höra hennes klickande på tangentbordet. Hunden skällde till och Anton hoppade högt. – Sch, du får absolut inte väcka mamma, varnade han med ett finger i luften. Han tände i taket och det skarpa ljuset fick dem båda att blinka till ett par extra gånger. – Så du ser ut! Du måste bada. Kom! Med kopplet fortfarande om halsen gick hunden lydigt med Anton till badrummet. Han stängde om dem och tog av halsbandet. En guldaktig bricka blänkte till i ljuset från badrumsbelysningen. På den stod det MILO med svarta tryckta bokstäver. – Du heter Milo! Vilket fint namn, sa Anton och passade på att klappa om sin nya kompis igen. Efter en varm dusch torkade han omsorgsfullt hela

15


pälsen och alla fyra tassarna. Milo såg inte ut att ha det minsta emot behandlingen. I köket ställde Anton fram vatten i en skål och bredde tre smörgåsar, två till honom och en till Milo. Det var riktigt mysigt att ha sällskap vid bordet, tyckte Anton som alltid var ensam efter skolan. Ensam och ensam, både mamma och syster var hemma, men han brukade alltid ha tre timmar att fördriva på egen hand på eftermiddagarna. Så hade det varit ända sedan skilsmässan. När han hade ätit upp mellanmålet var klockan nästan fem, mycket senare än vanligt. Snart skulle mamma vakna och börja laga kvällsmat. Om hon orkade. – Vi går in på mitt rum, sa Anton till Milo som verkade lyssna noga på vad han sa. Kanske hoppades hon på att få något mer att äta? De hoppade upp i sängen som var slarvigt bäddad. Milo var fortfarande fuktig. Anton la dit en filt i som hon genast kurade ihop sig på, drog sedan en djup suck och somnade. – Vem har tappat bort dig? undrade Anton tyst och klappade försiktigt på hundens mjuka huvud. Den

16


personen måste vara ledsen och orolig vid det här laget. Anton kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre medan han lyssnade på djurets andetag bredvid sig. Precis då sömnen skulle ta honom kom han plötsligt ihåg något. Som en blixt fanns det där och gjorde honom klarvaken. Minneskortet som låg i jackfickan.

17


Människorna runt elden är klädda i vita huvor. Lågorna sträcker sig mot skyn och den entoniga sången ekar mellan träden. Anton är skräckslagen och fattar inte vad han ser. Vad händer på Tempelbacken vid nymåne? Storasyster Frida är hemmasittare med ångest sedan föräldrarnas skilsmässa. Det känns omöjligt att gå utanför huset. Hur ska hon lyckas att komma tillbaka när hon har missat flera månader av höstterminen? Majken får veta att hon blivit filmad på kyrkogården. Vem har hållit i kameran och varför? När Anton och Frida träffar Majken börjar en märklig historia om gamla skatter, hemliga sällskap och skulder att nystas upp. Vem kan man lita på? Tempelbacken är en fartfylld berättelse som både skrämmer och väcker nyfikenhet. Hur långt kan en människa gå för att få sin vilja fram?

www.idusforlag.se