__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

blev blå r a r g in f s e n n e tta om när h på ryggen. ä r e b l il v g a ”J vingar och hon fick es ögon slutade glittra.” ur henn Berätta om h


Tills mina fingrar blev blĂĽ


Fler böcker av Ida Berner utgivna på Idus förlag: Mitt år med MS – är jag botad nu?, 2017 Min mamma rullstolshjälten, 2018 Sagan om den vilsna ballongen, 2019 Jag ger det ett år, 2020

Tills mina fingrar blev blå Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Ida Berner Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7634-062-2


TILLS MINA FINGRAR BLEV BLÃ…

IDA BERNER


Jag vill ge min dotter en röst. Berätta som ett sätt att bearbeta. För henne men även för mig. Berätta om när hennes fingrar blev blå och hon fick vingar på ryggen. Berätta om hur hennes ögon slutade glittra. Kanske kan det hjälpa något annat barn, en annan mamma. Så många minnen har vi lyft upp, jämfört, skrattat åt och fått ångest av. Namnen har vi bytt ut. Vissa saker kanske vi minns fel, något kan vara påhittat, men det här är vår historia.

7


Prolog

Jag är ett mirakel. Jo, det är sant, för mamma skulle inte kunna få några barn. Min första minut i livet var tuff. Och lång. Enligt pappa såg jag ut som en blå, livlös fågelunge när läkaren sprang förbi med mig i sina armar. Därefter upplevde pappa världens längsta minut innan han till sist hörde ett skrik. Mitt allra första skrik. Definitivt inte mitt sista. Mamma slapp uppståndelsen, för hon sov. Lika bra det, hon har så lätt för att bli hysterisk. Och känslosam. ”Jag har aldrig varit så lycklig som när jag vaknade och pappa la dig i min famn. Du var så söt och jag tyckte direkt …” ”… att jag var lik dig. Fast pappa tyckte förstås att jag liknade honom. Och så hoppades du att jag inte skulle få hans näsa, men gärna hans vackra ögonfransar.” ”Haha! Oavsett vems näsa du har ärvt så är du världens finaste tjej.” Suck. Mamma alltså. Elva år senare tjatade de fortfarande om att jag var ett mirakel och dessutom världens finaste tjej. Det stämde inte. Tvärtom, jag var ful. Annorlunda. I mammas ögon såg jag ut som den där blå, livlösa fågeln igen, det hade jag hört henne viska till min pappa. Jag satt i ett sjukhusrum med en sond i näsan och en pratande gubbe i huvudet. Hur kunde det bli så? 9


Del 1 – bakgrund

Det här är jag Jag heter Tora. När jag berättar det här för dig är jag tolv år gammal, snart tretton enligt mig själv. ”Du är tolv år gumman, du fyller inte tretton förrän i oktober”, säger mamma skämtsamt. ”Jag är visst typ tretton, och du är 48.” ”Nej, där går gränsen. Jag fyller i november.” ”Vi säger väl tolv och ett halvt då.” Låt mig presentera min familj: Min mamma, som alltså inte vill fatta att hon är 48 år, är inte som andra. Hon skrattar alltid åt sina egna skämt, hon svär värre än värst och hon har en näsa som är rödare än Rudolfs röda mule. Mamma är gift med min bonuspappa som jag älskar att reta för att han så lätt blir arg. Mamma kallar honom för Papphammar, och hon säger ibland att hon har tre barn om hon räknar med honom. Men han är bra ändå, känslosam och rolig, även om han inte alltid förstår det själv. En lillasyster har jag också, vi är inte speciellt lika. Lillsyrran älskar skolan och att lära sig saker. Hon pratar gärna om att vi ska plocka skräp, att alla människor är lika mycket värda

11


(tycker jag med men jag pratar inte om det jämt) och att när hon blir stor vill hon jobba för att det ska bli fred på jorden. Pappa bor i en annan stad inte alltför långt bort. Han samlar på bilar och motorsågar och har så långt skägg att han kan gömma saker i det. Så har vi hunden Zelma, sötnosen. Och MIN hund, lilla My, den sötaste på fyra ben som någonsin skådats. Längre fram kommer jag berätta om när jag fick henne. Söta My, hon hjälpte mig verkligen när allt var som svårast. Jag är alltså tolv och ett halvt år nu (typ tretton), men jag ska ta dig med några år bakåt i tiden, för det den här boken handlar om startade när jag var tio år gammal.

12


Kanske tyckte jag om mig själv? Jag har länge varit annorlunda. Kanske alltid. Fel. Fast älskad och accepterad av min familj, trots att jag verkligen har drivit dem till vansinne många gånger. ”Åååååh, det går ju inte att ha med dig till affären!” ”Åååååh, dit är vi nog inte välkomna mer!” ”Åååååh, du dör inte för att du förlorar, jag lovar!” ”Åååååh, jag älskar dig, men det är inte alltid jag älskar det du gör om man säger så!” Mina föräldrar gillar att prata om när jag var liten. ”Du ville bara ligga och amma hela dagarna.” ”Du ville alltid ha mössa och gummistövlar på dig, även inomhus.” ”Du var bäst av alla tvååringar förskolepersonalen träffat på att bygga pussel, och du kunde lägga ihop pusslet med bitarna nedåt.” Mamma ser alltid löjligt stolt ut när hon säger det där om pusslet, och pappa skrockar med. Gång på gång vill de berätta om hur knubbig jag var. ”Dina lår var så härligt tjocka, du kände inte ens när du fick sprutor.” ”Barnmorskan var så nöjd, för det syntes att du ammades ordentligt.” ”Ja, hon ville ju ligga vid mitt bröst hela dagarna …” Så kan de hålla på. Har jag riktig otur tar de fram fotoalbumet, och jag får se kort på när jag var ”sådär härligt tjock”. Jag hatar det. Hatar kort på mig själv, särskilt de korten. Men jag ser faktiskt glad ut på den tiden. Kanske tyckte jag om mig själv?

13


Som jag minns det älskade jag att hjälpa till med att laga mat, baka och framför allt att äta när jag var yngre. Egentligen ända fram till sommaren efter fjärde klass. Det var snarare så att jag hade svårt att hejda mig. ”Tora, tre bullar är nog!” ”Känn efter om du är mätt.” ”Men gumman, du åt ju nyss.” Och så: ”Ååååh, du lät knappt gästerna få smaka.” ”Mamma, syrran tog alla kakor och sen mina också. Jäkla syrran, du är så dum!” På de gamla korten är jag mullig, men jag såg oftast glad ut. Kanske tyckte jag som sagt om mig själv trots att jag kände mig annorlunda? Det var länge sen nu jag gillade mig själv. Minns inte ens hur det var. Vet du hur det är, tycker du om dig själv? Jag hoppas det, för jag tror du är grym!

14


Mammas minnen Tänk att jag mot alla odds fick ett barn, en dotter. Efter en förlossning där allt hade kunnat gå fel. En förlossning som slutade med ett akut kejsarsnitt. Hon överlevde som den kämpe hon är sitt första slag, sitt första krig. Min fina. Min tjej med de blå ögonen och de allra vackraste fransarna. Kärleken visste inga gränser. Hon växte till en glad och nöjd flicka med ett hetsigt temperament. På förskolan var hon bäst av alla på att lägga pussel. ”Kolla mamma, vad snabb jag är på pussel.” ”Ja, verkligen gumman”, svarade jag stolt. Hon tyckte om att klä ut sig. Till prinsessa i rosa klänningar. Eller Pippi Långstrump. Eller så gjorde hon sig fin med lilarandiga tajts, en röd topp, blå kjol, strumpor i olika färger, en handväska och massor med halsband och diadem. Vad hon än hade på sig eller gjorde sa hon: ”Jag är fin mamma, eller hur?” ”Kom så går vi till spegeln och kollar på hur tjusig jag är mamma.” ”Det här är jag bäst på mamma. Ingen klarar det bättre än jag”, sa hon också. Ofta. Jag höll med såklart, och var glad över att hon verkade gilla sig själv, tro på sig själv. Innerligt hoppades jag att det skulle fortsätta vara så länge, länge. Det fortsatte ett tag. Tora började förskoleklass och lågstadiet och förstod att hon var snabb på att räkna matte. ”Jag är mycket snabbare än de andra mamma.” ”Hon är verkligen snabb på att räkna” sa hennes fröken. ”Hon är bäst i klassen på matte”, tyckte klasskompisarna.

15


Men allt var inte frid och fröjd. Tora ville inte gå till skolan de dagar schemat bröts för att de skulle göra något annat, och det var jobbigt för henne när bästisen inte var på plats. På kvällarna kunde hon ligga och gråta i timmar för att de skulle ha en picknick nästa dag eller för att det var idrott på schemat, något hon avskydde som pesten. ”Vad kan jag göra?” frågade jag oroligt. ”Jag vet inte, det är ingen som förstår”, svarade Tora. Så var det. Ingen förstod. Inte ens jag, pappa, bonuspappa eller lillasyster. Inte fullt ut. ”Lär mig”, bad jag, men då ryckte hon bara på axlarna. ”Du förstår ändå inte.” Kanske. Men en sak förstod jag: Att älska ett barn bortom allt och inte kunna ta bort det onda är en mardröm.

16


”Vet du, jag ska flytta när terminen är slut” Jag och bästisen satt som vanligt i kompisgungan, snackade skit, fnittrade och skrek otrevligheter till killarna som alltid störde. Gungans fart fick hennes stora burriga hår att fladdra helt galet, vilket fick mig att skratta ännu mer. Det där skrattet fastnade i halsen, när hon plötsligt sa: ”Min mamma har sagt att vi ska flytta. Till en annan stad, där hennes kille kommer ifrån.” Livet stannade. Mitt liv. Skulle hon flytta? Vem skulle jag då vara med? Hjärtat dunkade, tankarna snurrade. ”När ska ni flytta?” fick jag fram till slut och hoppades att hon skulle svara om några år. ”När terminen är slut.” Skit, skit, skit. ”Jag vill inte flytta.” ”Och jag vill inte att du flyttar.” Men så blev det. Hon flyttade till något nytt, kanske bättre? För mig började tillvaron skaka än mer, för vem var jag nu när inte HON längre fanns kvar? Typ ensammast i hela världen. När jag kom hem den dagen ringde jag till mamma, som var iväg på en jäkla skrivhelg, och skrek ut min ångest i telefonen: ”Mamma, hon ska flytta! Hon ska flytta. FLYTTA!” Tårarna sprutade, snoret rann. ”Lilla gumman, det ordnar sig. Jag lovar. Kanske kan du få byta till andra klassen, där A går.” A, min andra kompis, som jag inte hängt med på länge eftersom de splittrade klassen och hon hamnade i den andra. ”Men hon har nya kompisar nu.” ”Hon kan ha flera vänner, det ordnar sig.”

17


Jag slängde på luren. Jag visste att det inte skulle ordna sig. För mig var det här en katastrof! Inombords kände jag mig tom. Död.

18


”Jag står vid en vägg och försöker se upptagen ut” När bästisen flyttat blev skolan en plats i helvetet för mig. ”Lyssna nu. Sätt er på era platser. VAR TYSTA!” Några få i klassen lyssnade. De som faktiskt ville lära sig, de som inte hade myror i brallan, huvudvärk eller ångest och behövde gå på toa för att få lugn och ro. ”Hur var det nu med Gustav Vasa? Vad har han med Vasaloppet att göra?” Jag höll andan, kröp ihop, försökte göra mig osynlig. Välj inte mig. Titta inte på mig, titta på någon annan. Fingrarna var fuktiga när jag gned dem mot varandra. Frågan gick till Sanna. Puh, jag slapp den här gången med. Jag fortsatte sitta still, rörde bara fötterna för att inte dra uppmärksamheten till mig. Tjejen bredvid frågade mig något men jag låtsades inte höra. Egentligen förstod jag inte alls vad vi skulle göra, men jag vågade inte räcka upp handen. Jag fasade för rasten som snart skulle börja. Då skulle jag inte ha någon att vara med. Men rast blev det. Varje dag. Många gånger varje dag. Alldeles för många. ”Kom Tora, häng med mig till Stella. Gå fram och fråga om hon vill göra något”, sa någon vuxen till mig i korridoren när jag försökte smita förbi. ”Okej”, mumlade jag, och började gå mot Stella, men sprang iväg när jag var några meter ifrån. Jag hämtade min hårborste som låg i väskan och stängde in mig på toaletten. Länge borstade jag håret medan tiden tickade på. Med långa kraftiga tag, nästan så det gjorde ont. ”Kom ut nu Tora, var med de andra på gården. Jag kan följa med.”

19


En vuxen förstås. En annan den här gången. Jag som ville vara ifred. Eller egentligen inte, jag önskade inget hellre än att ha en vän. Motvilligt lämnade jag toaletten. Tog upp ett äpple ur väskan. Med en frukt i handen såg jag ut som någon som hade något att göra. Jag stod med äpplet i handen vid den nymålade husväggen och tittade på när mina klasskamrater spelade bandy, skrattade och bråkade tills rasten var slut. Långsamt drog jag in lukten av äpple, smakade länge på varje tugga. Äpplet smakade höst. Jag försökte se så cool och oberörd ut som möjligt. I huvudet var jag allt annat än cool. Där levde kaoset, stressen och känslan av att vara misslyckad. Jag passade inte in. ”På rasterna står jag vid en vägg och försöker se upptagen ut”, berättade jag för mamma på kvällen. Mamma mejlade, ringde och gick på möten. Inget skulle hjälpa men det förstod inte hon. Ingen förstod mig fullt ut. Inte ens mamma. På mötena bad hon om stöd: ”Hjälp mig, jag står inte ut! Hon är så ensam, det gör ont i mig. Och hon hatar aktiviteterna som är utanför schemat, de kan förstöra hela veckan för henne. Ni måste hjälpa mig!” Och de försökte. Personal sattes in, schemabrytande aktiviteter fick skippas, strukturen blev bättre. Och ändå var varje dag en mardröm. Ändå tyckte jag att ingen förstod. Hur skulle de ha kunnat göra det när jag knappt förstod mig själv? Jag mådde allt sämre av att vara i skolan. Ärligt talat vet jag inte vad som skulle gjorts annorlunda. Alla gjorde säkert sitt bästa. Kanske skulle jag bytt skola, eller börjat om på något sätt.

20


Jag vet inte, jag har inte svaret. Däremot vet jag att den känsla jag haft genom skoltiden har påverkat mig mycket. Den har hjälpt till att knäcka mig. En skola för alla? Möjligtvis en skola för alla utom mig. Som var fel och annorlunda. På skolavslutningen, bland alla finklädda barn och föräldrar, under Den blomstertid nu kommer, andades jag ut. Äntligen slapp jag stå där på skolgården och se dum ut. På ett tag. Äntligen slapp jag paras ihop med klasskompisar jag inte ville vara med. På ett tag. Äntligen slapp jag känna mig ful och misslyckad. För så kände jag mig. Varje skoldag. Varje minut av varje skoldag. Jag var så jävla fel.

21


Jag satt och tittade på maten, sköt undan tallriken. Vek undan från mammas bedjande blick. En fråga dök upp i huvudet, som jag viskade fram: ”Mamma, när kommer jag börja äta igen?” Jag tittade upp på mamma, såg hur hennes ögon fylldes av tårar. ”Jag vet inte gumman”, svarade hon, ”jag vet bara ATT du kommer äta igen.” Sommaren innan Tora ska fylla elva år flyttar det in en gubbe med hatt i hennes huvud. Han säger att han är hennes vän och att han ska göra henne gladare och smalare. Hon måste bara träna mer och äta mindre. Mycket mindre. Tora utvecklar en ätstörning, anorexi, som styr hela hennes liv. Hennes föräldrar ser maktlösa på när glöden i Toras ögon försvinner, fingrarna blir blå och hon blir så mager att skulderbladen står ut som vingar på hennes rygg. Med hjälp av sin familj och professionella inom vården måste Tora börja äta igen innan kroppen blir så svag att hjärtat slutar slå. Jag är Toras mamma. Tillsammans berättar vi den här historien, som vi hoppas ska läsas av såväl vuxna som ungdomar. En historia om en kamp mot en gubbe i hatt. En kamp på liv och död. Boken innehåller en kort faktadel som är granskad av Lisa Clefberg, psykolog och Fil. Dr i psykologi.

www.idusforlag.se

Profile for Smakprov Media AB

9789176340622  

9789176340622  

Profile for smakprov