__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

”Bordet är dukat och vi är inbjudna till en sista stor fest. Kära återseenden och känslosamma avsked utlovas i denna vackra berättelse om livet. Glädje möter vemod i vad som sannerligen är ett varmt och värdigt avslut på en av de finaste bokserier landet har att erbjuda.”

Karl Johan Froh, 43-årig ekonom, Hjo

dig r e g ström l l U Erik n a J

l l a f ll &

Kna

akter e r t di e k s v Ett a

1


Knall & Fall


Jan-Erik Ullstrรถm ger dig

Knall & Fall Ett avsked i tre akter


Tidigare utgivna böcker: Vägen till Umbria del 1 – 2011, Mörkersdottir förlag Vägen till Umbria del 2 – 2011, Mörkersdottir förlag Med slutna ögon – 2012, Idus förlag Frid & Fröjdh – 2014, Idus förlag B.L.ÖH – 2015, Idus förlag Skrot & Korn, Idus förlag, 2016 Sagor utan slut, 2017 Sagor utan slut 2, 2018 Far & Flyg, 2018 Fler sagor utan slut, 2020 Källor: ”Snackis Ordlista” Språkprogrammet ”Snackis” i P4 Skaraborg, Sveriges Radio

Knall & Fall Fjärde boken i Byatorpserien Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Jan-Erik Ullström © Foto: Olof Boqvist/Obfoto.se Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2020 ISBN: 978-91-7634-016-5


Förordet

Allt började med att min rygg återigen gav upp. Inte så konstigt med tanke på att jag lade tak på stugan ute i Mårum, med ett måndagsexemplar till kropp. Det sa pang och jag hamnade på sjukhus första semesterveckan 2014. Hur mår bra när jag mår dåligt? Skriva något roligt såklart. Jag kombinerade det med min inre vilja att hylla hembygden. Resultatet blev Frid & Fröjdh. Sen det oplanerade syskonet Skrot & Korn. Sen kom den på allmän begäran framavlade Far & Flyg. Nu håller du slutet i din hand. Mitt och seriens avsked. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så älskat. Så stort. Det är ju så att jag växte upp i Locketorp. Född 1977. Som mobbad i skolan var det en befrielse att komma hem till en helt underbar värld av grönskande äng och skog, en uppsjö olika djur, udda kufar i gubbkeps och tannalösa käringer. Men det var inte jag som byggde den där landsbygden. Det var 30- 40- och 50-talisterna. De som i sin tur ärvt den av sekelskiftesmänniskorna. Det finns alltid någon före. Det viktiga nu är vad vi gör som kommer efter. På 90-talet hände något med landsbygden. Det mysiga började ebba ut. Det tog några år till innan Sunes Livs stängde ner i Ulvåker. Ica i Väring likaså. Banken, posten, kiosken och annat bleknade in i minnenas värld. Järnvägsbommar byttes ut mot broar och undergångar. Lika bra det i och för sig, för när chauffören sicksackade över rälsen med skolbussen var det många som höll andan. Men även runtom mig ändrades allt i samma takt som jag själv

9


förändrades. De små gårdarna som haft sina fyra kossor och ett par grisar bytte ägare, när den gamla generationen försvann. Och med dem försvann djuren. Med djuren försvann det småskaliga bru-ket av den jord jag tog mina första steg på. Där jag byggde min första koja, lekte Star Wars och var ett barn kanske lite för länge. Tack Calle och ni andra, för att ni fanns där. Men med tiden var det som om en blöt filt lades över den hjärtliga stämning som landsbygden alltid skimrat av. Att det är fest på Liden i mina böcker är för att jag önskar att det fortfarande var så. Men där har ingen dansat sedan 90-talet. När bygger vi en ny dansbana allihop? Solbacken är mitt smått orörda paradis i sinnet, där de jag önskar det fanns fler av huserar. De som snart inte längre finns kvar bland oss. De som gav så mycket mer än många av oss andra gav tillbaka. Nu låter jag som Egon märker jag här. Bittergubbe. Men då vill jag slå ett slag för att allt nu håller på att vända. Jag känner det. Jag ser det! Allt fler söker sig tillbaka till rötterna. Till den bygd där lugnet besegrar stressen och folk har börjat hälsa på varandra igen. Det får mig att le med hjärtat. Kliv nu in i Byatorp en sista gång och var med och säg adjö till Egon, Gunnar, Bengt, Agnes, Kjell-Elvis och de andra. Till och med prästajävel kommer att vara saknad. Själv kan jag nog aldrig säga farväl till dem på riktigt. De är trots allt och har alltid varit en del av mig.

10


AKT I ”Packa ente så i brôten onga!” - Dag Frid


Far & Flyg

Det var en vacker sommardag Egon insåg att han verkligen nått ålderns höst. Han lutade sig mot bilen och drog in ett djupt andetag. Ut kom rosslingar och en smärre hostattack. Tankarna snurrade. Han visste inte om han skulle skratta eller gråta. Från flygplatsen hördes ett litet propellerplan komma in för landning. När Egon sett den lilla korpen på stubben hade han inte kunnat hålla tillbaka skrattet. Korg-Olle-Gärdas ord hon sagt för så många år sedan kändes plötsligt nyhörda. När den unga fågeln försvann högt över talltopparna försvann skrattet. Han gnuggade ena tinningen med käppens handtag. Invigningen hade varit i augusti 1989. Det var nästan på dagen 30 år sedan. Det var inget jubileum att fira. Att tiden gått så fort skrämde den gamle bonden. Han hade haft mycket skoj sedan striden om flygplatsen, men de sista åren hade tagit ut sin rätt. Han lyfte blicken mot grindarna en bit bort. Där hade familjen Frid klivit in och haft en underbar dag. Det var samma dag Egon lovat sig själv att aldrig berätta för Gunnar att de egentligen inte var blodsbröder. Att de bara var bröder av en slump. På pappret och i alla andras minnen. Han var ett hittebarn från Tidan. En vetskap lika gammal som just flygplatsen. Ändå hade han stolt tagit hand om Solbacken tillsammans med Gunnar i så många och långa år. Han hade älskat den enhänte trädgårdstrollkarlen och även om de inte var släkt, skulle de alltid vara syskon i hjärtat.

13


Ett kraxande fick honom att lyfta blicken. Det var korpungen som kom tillbaka. Den glidflög ned mellan två höga granar. Egon hade sedan länge gett upp försöken att lösa alla gåtor kring Korg-Olle-Gärda och den mystik som omgärdat henne både i livet och i döden. Men oavsett om han drömt det eller inte, hade hennes budskap varit lika oklart då som det nu var solklart. När han stirrat en svart korp i vitögat, skulle han samla alla och leva en sista gång. Tidpunkten verkade vara vald med stor omsorg. Proppen i benet hade han fått två år tidigare. På självaste Lidenfestens danstävling, mitt i en fylledrabbad bugg med en trevlig dam från Ulvåker. Kvällen hade tillbringats på akuten i Skövde. En plötslig påminnelse om att livet inte var hur långt som helst. Han mindes med vemod att Gunnar varit den förste han tänkt på. Han som valt att själv avsluta sin historia. Han skakade på huvudet och beslöt sig för att ändå inte låta döda gamla tanter styra hans öde. När han öppnade bildörren hörde han återigen fågeln, men nu var det suset från vingslag som nådde in i de gubbhåriga öronen. När den vita klumpen landade på vindrutan, var det som om någon kastat en mjukglass rakt mot bilen. Fågelskiten skvätte åt alla håll och en rejäl klick träffade Egon mitt på kinden. Korpen kraxade nöjt och flög iväg norrut. Egon hötte med käppen efter den och torkade kinden mot skjortärmen. ”Dä va la fan ock”, ropade han mot den flyende fågeln. ”Förbannade fjäderfä! Ja får la rota reda på allihop då, å leva uta bara helvete så du blir nöjder! Å då menar ja allihop. Så kanske du kan vila i frid sen. Trollkäring!”’ Orden ekade bort mellan gran och fur. Kvar fanns bara tystnad, bil och gubbe.

14


Den tid som flytt

Sedan Egon på skrivmaskinen påbörjat sin berättelse om Gunnar, hade nästan fem års vatten flutit under bron i Herrekvarn. Åren hade inte varit många, men de hade varit långa. Inte minst för Egon själv. Tiden efter broderns död hade tärt på den annars så vitale och slagkraftige bonden. Att förlora Gunnar hade varit som att berövas all livsglädje. Hade inte Agnes, Lotta, Erik och de andra funnits vid hans sida, hade Egon kanske rentav följt sin bror. I alla fall i de mörkaste stunderna. Men våren 2015 hade kommit med både ljus och värme. Egon hade haft vintern på sig att försöka bli hel igen. Helt komplett skulle han aldrig bli, men att kunna skratta igen var nära nog. Nu efter några år fanns det stunder då han kunde komma på sig själv med att inte ha tänkt på Gunnar under flera timmar. Ibland mer än så. Men han kunde inte fly. Värst var det på morgnarna. Han var så van vid att sitta där med sitt kaffe och sin ostmacka mittemot lillebror. Gnälla på världen, Sverige, Skaraborg, Skövde kommun, Byatorp och till slut på Gunnar. Nu satt han istället ensam i det lilla torpet. Att sysselsätta sig under dagen hjälpte. Men på kvällarna kom alltid tankarna tillbaka. De hade delat livet, med allt vad det innebar. Kärlek, ilska, sorg och längtan. När Alma och Per-Olof lämnat bröderna var gården deras. Deras att äga. Deras att vårda. Kusinen Johannes

15


hade gjort allt han kunnat för att sabotera deras tillvaro. Men efter att Agnes så briljant avslöjat både hans intriger och det faktum att han lurat till sig en massa hektar mark från brödernas föräldrar, hade den forne prästen flytt bygden. Få visste nu var han höll hus. Ännu färre brydde sig. När proppen i benet lagt sorti på Lidenfesten 2017, fanns det inte mycket som kunnat glädja Egon. Han hade börjat störa sig mer på folk. Till och med Bengt hade svårt att locka fram skratt ur den bittre gubben. Många i bygden hade fortfarande problem med att inte kalla drängen för Granbacka-Bengt, nu när han bytt arbetsgivare. Solbacka-Bengt låg liksom inte lika bra i munnen och det var inte helt enkelt att lära om en så lång vana. Drängen i sig hade förutom namnet ändrat sig ungefär lika mycket som en sten i skogen. Kanske lite mer mossa här och där, men mest i sinnet. Han var den han var. En lika nyfiken, vänlig, kunnig och klurig kappvändare som han alltid varit. Största skillnaden var att han till Egons stora missnöje blivit med iPhone. Midsommarafton 2018 hade blivit en blöt historia och drängen hade till slut somnat i Agnes och Lottas badtunna, med badring runt bröstet och kalsongerna som mössa. Egon hade halvnaken med käpp i hand dansat fridans på kvinnornas altan. Något han själv inte alls hade något minne av dagen därpå. Men Lotta hade glatt visat upp både bilder och filmklipp när han vaknat upp till årtiondets bakfylla. Allt fanns på Instagram. Bengts Instagram. Händelsen hade uppmärksammats i både Aftonbladet och andra medier. Gunnars böcker hade gjort de boende på gården till något av ett kändisskap, så det konto drängen startat på midsommaraftons kväll hade snart en trogen och växande skara

16


följare. Egon hade svurit i början, men upptäckte snart nog en av fördelarna. Bengt kom då och då med små meddelanden till honom, från kvinnor som fastnat för den robuste bonden. Det var inte på tal om att ses, men Egon gillade bekräftelsen och kunde då och då till och med le när han trodde att ingen såg. På gården skötte Bengt det mesta som hade med djur och maskiner att göra. Egon hjälpte till när han orkade och kände för det. Gunnars nu legitime son Erik och hans hustru Carin skötte gårdsbutiken, medan Lotta och Agnes hade tagit på sig att vårda växthusarvet efter Gunnar. Men alla hjälptes åt när det behövdes. Barnen hjälpte till de också, men i väldigt olika omfattning. Eriks döttrar Maja och Olivia var nu 17 och 15 år gamla. De hade vuxit upp till att bli två väldigt olika flickor. Att köra hö, lasta gödsel, rensa i trädgårdslandet eller köra traktor var inte Majas visa. Hon gick första året på Västerhöjdsgymnasiet i Skövde. Där hade hon valt att gå mediaprogrammet, vilket fått Egon att skaka på huvudet. ”Feppla mä klipp å klistra när en kan ratta en splitter ny John Deere”, hade han muttrat. Men Maja hade vintern 2016 hittat en gammal pensel på kallvinden i torpet. Med den och lite av Lottas oljefärger hade hon målat en vacker målning av geten Johannes. Sedan den dagen hade hon knappt släppt penseln. Nu hade hon finslipat sin förmåga och hade till och med fått ställa ut tavlor på Kulturhuset i Skövde. Egons muttrande hade inte blivit mindre muttrigt, när flickan som 13-åring förklarat att hon växlat över till helt vegansk kost. Att äta kött hade alltid varit en naturlig del i Egons liv. Trots

17


att han älskade djuren på gården, hade de till syvende och sist alltid varit mat i hans ögon. Mat han uppfostrade och gav ett så gott liv han bara kunde. Maja hade nu i flera år försökt omvända bonden, men Egons vanemönster var alltför fastvuxna. Det hindrade dock inte flickan från att försöka då och då, till omgivningens stora nöje. Hon fick alltid gubben att tystna och när argumenten för att äta kött försvann, gick Egon alltid ut i ladugården och ville vara själv. Olivia hade precis fyllt 15 och där var det annat ljud i skällan, till Egons stora förtjusning. Hon visste redan att hon ville gå på Sötåsens Naturbruksskola så fort hon gått ut nian. Men först skulle åttonde klass i Stöpen avklaras, vilket hon gjorde med bravur. Kött åt hon mer än gärna, så länge det var från gården. Detta underlättades av att de byggt ett gårdsslakteri i anslutning till ladugården och butiken. Oftast var det Bengt och Erik som skötte den biten, men Olivia var inte helt sällan med vid både slakt och styckning. Erik och Carin hade först varit lite restriktiva med vad hon fått och inte fått göra på gården, men snart hade de insett vilken bra lärare Bengt var. Nu kunde hon i princip göra det mesta som behövde göras. Föräldrarnas enda regler var att hon inte fick arbeta ensam om hon inte hade mobilen med sig och att inte låta jobbet påverka skolarbetet negativt. Agnes och Lottas nya hus hade stått färdigt senhösten 2015. Efter att nu ha bott där i fem år fanns det även ett uthus och en gäststuga. Agnes kopplade oftast av i Gunnars växthus, när hon inte rensade ogräs eller stod bakom disken i gårdsbutiken. Försäljningen gick stadigt uppåt och sedan ett par år hade de även öppet under vintertid, men då var det självplock som

18


gällde. Lotta hade fullt upp med att redigera Gunnars manus. ”Berget och Kärleken” hade kommit ut en fredag i slutet av november 2014. Bara ett par veckor efter hans död. Den hade slagit försäljningsrekord redan innan julafton och efter det hade allt förändrats. Gunnars vilja hade varit att alla intäkter skulle delas på tre. Egon fick sin del. Agnes och Lotta sin. Sista tredjedelen gick till Eriks familj. Alla var miljonärer på kontot. För Egon innebar det att han kunde betala en rejäl lön till Bengt och dessutom hyra in hjälp så fort det behövdes. Den nya traktorn var hans ögonsten. En John Deere av 2017 års modell. För Agnes och Lotta innebar Gunnars bokpengar att de kunde leva pensionärslivet fullt ut. God mat, resor och umgänge med vänner var något de båda värderade högt och fram till våren 2020 kunde de njuta av det när de ville. Särskilt resorna. Eriks liv hade förändrats avsevärt sedan Gunnars bortgång. Den far han trott han haft i Jacob, hade alla dessa år istället varit den man han haft så roligt med som tonåring. Att i efterhand inse hur svårt det måste varit för Gunnar att följa sin son på avstånd, hade varit en tung insikt. Pratet i bygden efter avslöjandet på begravningsmiddagen hade hängt i länge, men nu var alla glada att Egon och Gunnars gren av släkten hade nya knoppar. Både Erik och Carin hade sagt upp sig och ägnade istället tiden åt att sköta gården. Tillsammans med alla de andra hade de finputsat idyllen. Geten Johannes hade fått sällskap av fårtackan Bärit och hönsgården bakom ladugården hade byggts ut för att täcka efterfrågan på ägg. Bredvid gick ett tiotal kalkoner i ännu en ny inhägnad. Bredvid den fem år gamla eken stod ett tjugotal bikupor. Grisarna och nötkreaturen hade fått en rejäl uppfräschning av

19


sina spiltor och bås. Den lilla dammen nedanför aspdungen hade grävts ur och där simmade nu både gäss och änder. De kanske nöjdaste invånarna på Solbacken var nog ändå Grogg och Fiasko. De båda kattbröderna hade fått ett eget litet hus i det hörn av trädgården som vette mot ankdammen. Det var Egon själv som ägnat sommaren 2016 åt att snickra ihop en kopia av torpet, fast i miniatyr. Storleken var som en lekstuga, men för katterna var det mer än gott nog. Där hade de värme, klösbrädor, klätterställningar och en hel arsenal av kattleksaker. Det var dock mest Grogg som huserade där. Stugan var utformad så att det även fanns en liten kelhörna för de barn som ville ha en mysig stund med spinnande missar. Grogg var sig lik med sin svartvita päls och busiga stil. Egons katt hade dock genomgått en smärre förvandling. Fiasko var fortfarande gråspräcklig och långhårig. Han njöt av livet mer än någonsin, men hade sista åren slutat jaga råttor och istället tagit för sig av alla godsaker de nyrika människorna köpte hem till honom. Katten var fortfarande en latmask, men nu var han en fet latmask. Bengt påpekade ofta att Egon borde sätta djuret på någon form av bantningskur, men bonden ville sällan lyssna på det örat. Fiasko hade alltid haft förmågan att vara i vägen. Om Egon fått en krona var gång han snubblat på katten i farstun, hade han kunnat leva gott även utan Gunnars arv. Bonden kunde inte begripa varför hans katt föredrog att ligga i den lilla hallen, istället för deras lyxiga koja. Margareta hade lämnat Kjell-Elvis runt julen 2019. Hon hade kunnat ställa rullstolen åt sidan och då lockade världen på henne, samtidigt som äventyret i Skaraborg hade förlorat lite av sin glöd. Bonden och skrothandlaren hade stärkt sin vänskap i

20


den saknad de nu delade. Den ene efter sin älskade bror. Den andre efter den flyende kärleken. Kjell-Elvis ägnade varannan dag åt att besöka Anton. Den snåle bonden hade fått en stroke i mellandagarna 2018, när han insett att Postnord slarvat bort julklappen han beställt åt sig själv. Visserligen var det bara ett par nya stövlar, men för Anton var de 199 kronor han betalat en smärre förmögenhet. Det hade blivit droppen. Bägaren som redan var överfull av snålhetsgrundade orosmoln rann över. Nu satt han ensam i en rullstol och stirrade ut genom köksfönstret. Ojämna datum var en assistent där och hjälpte honom. Jämna datum kom skrothandlaren. Egon såg det hela som en möjlighet att känna tacksamhet. Hans propp i benet hade lika gärna kunnat sitta i huvudet. Han var lite halt, men kunde i alla fall gå på toa själv. Han hade frågat Kjell-Elvis hur han orkade torka skit på en gammal gubbe flera gånger i veckan. Men skrothandlaren hade bara förklarat att vänskap inte hade några gränser. Omgivningen levde dock vidare och det gick inte en dag utan att det skrattades på gården. Ibland kom brevbärare Fransson med små säckar fulla av beundrarpost. Det var från människor som ville visa sin tacksamhet för Gunnars berättelser. Ofta var det äldre personer. Änkor och änkemän. Hjärtan som visste vad saknad innebar. Människor som längtade efter att få möta sina kärlekar återigen. Egon läste alltid vart och ett av breven. De sorgligaste gömde han undan från de andra. De skulle inte behöva tyngas i onödan. De fick istället läsa de meddelanden som kom från par. De som läst böckerna och fått en ny gnista inkastad i förhållandet. Egon mådde som bäst när han fick se de andra må bra.

21


Men i övrigt hade hans liv trots alla pengar och vardagslyx få glädjeämnen kvar. Kärleken till vänner och familj var det som höll honom uppe. Saknaden efter Gunnar kunde ibland slita hjärtat i bitar. Efter besöket på akuten året innan hade han slutit sig ännu mer. Mötet med korpungen på vägen hem den dagen hade påverkat honom i grunden. Men istället för att samla alla och göra något roligt, hade han tagit sig in i hjärtat och letat efter det som saknats där. Nu hade mer än ett dyrbart halvår passerat utan att han hörsammat den gamla tantens visdomsord. Han visste att det inte skulle gå att låta bli hur länge som helst. Han hade tänkt att bjuda alla på en resa, men de planerna hade gått i stöpet när pandemin slagit till med full kraft över världen. Våren 2020 skulle blivit en underbar tid. Istället kom krav, rädsla och isolering.

22


En ny generation

Bengt klev ut från slaktrummet och satte handen mot himlen. Majsolens strålar bländade honom. Tätt efter kom Olivia. Båda bar tjocka blanka förkläden med blodstänk här och var. På andra sidan grusvägen stod Maja och granskade dem. Bengt drog av sig handskarna och höll upp något mot solen. Han drog fram telefonen och tog ett kort. ”Vad är det där”, ropade Maja nyfiket. ”Ja kom å se ätter själv du”, ropade Bengt tillbaka. Tonåringen hoppade smidigt över staketet och gick fram till de båda slaktarna. Hon skakade på huvudet. En känsla av äckel svepte fram inombords. ”Fy fan”, sa hon och nickade mot de blodiga förklädena. ”Det där är inte så kul att se.” Olivia drog av sig de tunna gummihandskarna och tittade upp mot sin storasyster. ”Men så titta inte då din barnrumpa. Kalkonerna lär ju inte slakta sig själva direkt.” ”Nu sa i ente bråka töser”, sa Bengt och ställde sig emellan dem. ”Ja förstår att dä ä hemskt å se djurena dö Maja lella. Men dä ä så dä allti vart mä oss bönner å drängar å piger å allt annat löst fôlk på gårda härekring. Sulle vi va veganiska allihop så sulle nog allt sett väldit annorlunda ut på bôgda. Inga djur som betar rent. Ingen hönsakoskit å gresapess te å gössla mä. Nä du kött då lär vi nog äta länge te.” Maja orkade inte lägga energi på detta just nu. Det fick 23


knall & fall Året är 2020. Omvärlden har krupit allt närmare den pittoreska gården mitt i Byatorps socken. Sex år har passerat sedan Agnes för första gången satte sin fot på gårdsplanen i sin jakt efter ett sommartorp att hyra. Det var där bröderna Frid mötte fröken Fröjdh och allas liv förändrades för evigt. Mycket har hänt sedan dess. Erik med familj bor nu på Solbacken med Agnes och Lotta som grannar. Granbacka-Bengt har blivit Solbacka-Bengt och är fortfarande den nyfiknaste drängen i mannaminne. Kjell-Elvis är singel igen, men kanske är det sant att gammal kärlek aldrig rostar. Egon är trött på det mesta. Åren efter det som hände 2014 har tärt på den nu 75-årige bonden. Huvudet är fullt av tankar om livet och döden. Tankar han inte riktigt kan släppa. Han minns Korg-OlleGärdas ord om att samla alla och leva en sista gång. Det är dags. Men så kommer då det där brevet från advokatbyrån. Ett brev som ställer allt på ända. Det leder till att sommaren ägnas åt en väldigt oväntad skattjakt. En där Egon måste samsas med kusinen Johannes. Något som är oerhört svårt för båda parter. Särskilt som Egons hemlighet kring sitt ursprung tar allt mer plats. En hemlighet som kan förstöra allt. Vår käre bonde försöker att inte vara en grinig gubbe. Men livet är på väg mot sitt slut och han saknar på ett hjärtskärande vis den som gjorde livet lättare att leva. Lillebror Gunnar. En saknad som påverkar Egon till och med när han sover. Samtidigt ligger det något begravt i trädgården. En platt kattkista. En väldigt explosiv sådan …

ISBN 978-91-7634-016-5

www.idusforlag.se

9 789176 340165

Profile for Smakprov Media AB

9789176340165  

9789176340165  

Profile for smakprov