__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Karin Jacov


De sovande barnen i Flumontis


Tidigare böcker av Karin Jacov på Idus förlag Malte Modig (2014) Malte Modig och Glitterhästen (2015) Malte Modig och arga tanten (2015) Sassa brassa Mandel-Kakan (2016) Liv & Lo. Fallet med den sista chokladbollen (2016) Liv & Lo. Fallet med den mystiska damen (2017) Liv & Lo. Fallet med de försvunna föräldrarna (2017) Eli har en storebror (2018) Mini & Maxi hittar på (2018) Malte Modig och världsalltet (2019) Nattsyster (2020)

De sovande barnen i Flumontis Utgiven av Idus förlag, Lerum, 2020 www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Karin Jacov Omslag och sättning: Mattias Norén, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2020 ISBN: 978-91-7634-003-5


av Karin Jacov


KAPITEL 1 Något var fruktansvärt fel i Flumontis. Alla i den lilla staden kände det, men ingen visste vad det berodde på. Det hade börjat med vädret. Snön hade vägrat smälta in i det längsta och mörka skyar hade hindrat vårsolens trevande strålar från att nå fram. När den sista vårmånaden kommit och gått hade himlen fortsatt att bli allt mörkare och temperaturen hade sjunkit till densamma som vid jul. Men trots att det var så märkligt alltihop, var det ingen som ägnade det någon tanke längre. Det som hände sedan var betydligt mycket otäckare än ovanliga väderförhållanden.

7


Leni gick längs med kullerstensgatan och sniffade i luften. En ljuvlig doft av nybakade kakor bredde som vanligt ut sig som ett mjukt täcke över staden. Den kom från kakfabriken vid älven, Tillys delikatesser, och brukade ändra karaktär beroende på vad som bakades. Idag var det vaniljdrömmar, konstaterade Leni. De var goda, men inte lika goda som hennes favoriter, kolakrokanter. Leni kände hur det vattnades i munnen av tanken på det krispiga lilla bakverket och en kopp varmt, kryddigt mummate. Trots de regntunga, mörka skyarna och den bistra vinden var det sommarlov och Leni vandrade planlöst omkring i Flumontis. Tre dagar hade gått sedan skolan slutade och det kändes redan outhärdligt tråkigt. Så typiskt mig, tänkte Leni där hon gick Storgatan fram och huttrade. Jag kan inte ens uppskatta ett sommarlov som en normal tolvåring.

8


Lenis pappa, Benedict, arbetade som många andra av de vuxna i staden på fabriken från morgon till kväll. Någon mamma hade hon inte längre, och inte heller några vänner att tala om. Eftersom sommaren dessutom var den kallaste någonsin i Flumontis, ägnade Leni sina dagar åt att antingen läsa böcker och äta kolakrokanter, eller att driva runt bland hus och gränder, väl påbyltad med lager på lager av diverse stickade plagg. Flumontis låg inklämd vid foten av ett högt berg på ena sidan och omslöts av en ringlande älv på den andra. Mellan berget och älven trängdes små, skeva trähus i alla möjliga färger, sida vid sida utmed ett virrvarr av kullerstensgator. Det var en fridfull liten stad. Eller hade åtminstone varit det innan de senaste veckornas händelser ägt rum. – Nu håller du dig hemma om dagarna, hör du det min unga dam?

9


Benedict som var en lång och bredaxlad man, hade tittat ner på Leni med sin strängaste blick. Leni hade bara lagt armarna i kors och suckat. Alltid blev det så här. Förmaningar och tjat. Aldrig kunde de prata med varandra på riktigt, om det som upptog båda deras tankar allra mest. Hon hade kikat upp på sin pappa som dragit handen genom sitt svarta, lockiga hår och stirrat bistert på henne med de isblå ögonen. Ofta tänkte Leni att hon såg ut som en halvdan kopia av sin pappa. Hennes hår var visserligen lika korpsvart som Benedicts, men mer rufsigt än lockigt. Ögonen hade en blekare färg och där Benedicts ansikte hade raka, rena linjer var Lenis runt och vagt. När Leni envist vägrat svara hade Benedict bytt taktik. – Det är inte säkert på gatorna längre, det förstår du väl? hade han sagt i en bedjande ton och kliat sig i det gråsprängda skägget.

10


Och jo, visst förstod Leni att det inte var säkert i Flumontis längre. Under de senaste veckorna hade inte mindre än nio barn helt oförklarligt somnat in i en så djup sömn att det var omöjligt att väcka dem. Något sådant hade man aldrig hört talas om förut. Stadens läkare, Cornelia Curo, var mycket förbryllad. Inget av alla de tester hon utfört hade gett något resultat, och ingen annan i barnens familjer hade drabbats. Barnen var i olika åldrar, både pojkar och flickor som kom från familjer i stadens alla hörn. Några kände varandra, men de flesta hade ingenting med varandra att göra. Det hade gått till på samma sätt varje gång. De drabbade barnen hade kommit hem, förvirrade, utan att riktigt minnas var de varit eller vad de gjort, med en bultande huvudvärk och stigande feber. Mammor och pappor hade kokat mummate, bäddat ner, pysslat om

11


och hoppats att deras älsklingar skulle vakna dagen därpå och må bättre. Men så hade det inte blivit. Istället hade barnen sovit vidare och inga ljud, ruskningar eller tårar i världen kunde få dem att vakna. Först hade man inte hittat några synliga symptom, men på det sjätte barnet som drabbades, en sjuårig flicka, fann föräldrarna ett märke i nacken. Leni hade hört allt när Cornelia berättade om det för Benedict. Eftersom Cornelia var en gammal vän till Lenis mamma, Naima, kom hon då och då och åt kvällsmat tillsammans med Leni och Benedict. De hade trott att Leni sov, men hon hade varit klarvaken där hon låg i sin säng på andra sidan tygskynket som skilde hemmets båda rum åt. Cornelias viskande röst hade varit full av obehag. – Jag har aldrig sett något liknande. Det var

12


inte sårigt utan mer som ärrvävnad, som om det var läkt sedan länge. Och det bildade ett slags spiralformat mönster. Det låter helt sjukt, men det kan inte ha uppstått av sig själv, någon har … märkt henne. – Fy fan! Vem kan göra något sådant mot ett barn? Och varför? Benedicts ord hade sänt en ilning längs med Lenis ryggrad. När man visste vad man skulle leta efter fann man snart liknande märken även på de andra sovande barnen, alla i nacken. Upptäckten spred sig snabbt och det började spekuleras vilt bland invånarna. Berättelser om magi hade alltid funnits i Flumontis. Nu började det pratas om att det kanske fanns ett korn av sanning i sagorna och att det var mörk magi som låg bakom det oförklarliga som höll på att hända. Några misstänkte till och med den excen-

13


triske mannen i borgen på kullen på andra sidan älven för att ligga bakom alltihop, William Plum. Han bodde ensam och höll sig oftast för sig själv. Vid sällsynta tillfällen kunde han dyka upp på biblioteket eller på antikvariatet eftersom han samlade på gamla böcker. Det var också hans specialintresse för böcker om magi som orsakat ryktena. Dessutom hade man alltid sagt att han var folkilsken och elak. Leni hade hört jämnåriga använda hans namn för att skrämma sina småsyskon. – Akta dig, så att inte herr Plum kommer och tar dig, kunde de säga och omedelbart få stopp på de yngre barnens bus eller tjat. Det skvallrades också om herr Plums ofantliga rikedomar och hur det kunde vara möjligt att bli så rik på att samla gamla dammiga böcker. Borgen var urgammal och det höga tornet reste sig olycksbådande mot den mörka himlen.

14


Den såg onekligen ut som det perfekta tillhållet för en ond trollkarl. Leni hade alltid beundrat den dystra byggnaden på avstånd och fantiserat om hur det såg ut innanför de tjocka stenväggarna. Hon tyckte att den var vacker på ett mörkt och ruskigt vis, den var som hämtad ur en av de gamla sagorna Naima brukade berätta för henne. Leni hade hört dem sedan hon var pytteliten och hade alltid älskat dem, men hon kunde inte förstå hur någon kunde tro att de var sanna. Det var ju bara sagor. – Tro mig, flicka lilla, hade Gammel-Sara sagt en gång. Förr i tiden var magin lika verklig som luften vi andas. Och den var både av det mörka och det ljusa slaget, det är vad jag tror. Gammel-Sara brukade sitta på Kyrktorget och mata duvorna och prata med alla som kom i närheten, vare sig de ville eller inte.

15


– Om det är magin som är tillbaka i staden igen, och om den är av det mörka slaget, då du Leni, då är det ute med oss alla. Gammel-Sara hade viftat upprört med armarna när hon pratade och Leni hade tänkt att det kanske låg något i vad folk sa, att hon var lite tokig. När Leni lämnade Storgatan och svängde in i Fabriksgränden tänkte hon skamset på Benedicts förmaning. Hon förstod hur besviken han skulle bli om han visste att hon brutit sitt löfte. Men ända sedan kylan och det märkliga mörkret kommit till Flumontis hade Leni upplevt en pirrande, rastlös känsla i kroppen som hon inte kunde förstå sig på. Det var som om hon väntade på något, utan att veta vad det var. Ljudet av en stillsam gråt fick Leni att stanna upp.

16


Tvärs över gatan fick hon syn på tre personer i en dörröppning. En man och en kvinna med armarna omkring varandra och ansiktena tyngda av oro och blöta av tårar. Framför dem stod en kvinna med en tjock, mörkblond fläta hängandes utmed ryggen. Cornelia. Det stack till i bröstet på Leni, som alltid när hon tittade på Cornelia. Hon påminde Leni om Naima, och det gjorde ont. Leni sköt bort tanken på sin mamma och ansträngde sig för att höra vad de vuxna på andra sidan gatan pratade om. Cornelia mumlade med låg och lugnande röst till det gråtande paret. Leni kunde inte urskilja orden, men hon förstod ändå. Det hade hänt igen. Ännu ett barn hade fastnat i djup sömn. Nu var de tio. I samma stund drog de mörka molnen på himlen ihop sig ännu mer, som om de blivit

17


påverkade av den ledsamma scenen på gatan. Långsamt löstes den goda kakdoften upp i regnet som började falla. En isande kall droppe letade sig nerför Lenis nacke och fick henne att rysa. Hon drog den tjocka koftan tätare om kroppen och skyndade sig hemåt.

18


KAPITEL 2 Leni och Benedict bodde på bottenvåningen av ett gult hus med gröna knutar. Eftersom hon var både frusen och hungrig när hon kom hem gjorde hon upp eld i kakelugnen som stod i hörnet av hemmets största rum. Ett enkelt tygskynke skilde den mindre sovkammaren från det större utrymmet som förutom kakelugnen rymde en liten kokvrå, ett vingligt matbord och fyra stolar. För att inte spilla av den heta drycken gick Leni varsamt över de knarrande golvplankorna med tre kolakrokanter i den ena handen och den överfulla temuggen i den andra. Sedan satte hon sig på det lurviga, grå fårskinnet i

19


N

ågot är väldigt fel i den lilla staden Flumontis. Fast det är sommar är det mörkt och kallt som på vintern och flera barn har somnat i en djup sömn, omöjliga att väcka. Kan det finnas ett korn av sanning i de gamla sagorna om magin som sägs ha funnits i staden? Är det den folkskygge gamle mannen i borgen som ligger bakom alltihop? När tolvåriga Leni en dag blir jagad av en okänd person misstänker hon att det kan ha med de sovande barnen att göra, och hon bestämmer sig för att ta reda på vad som pågår. Det blir början på ett magiskt äventyr som får Leni att omvärdera allt i sitt liv och hitta vänskap på oväntade ställen. De sovande barnen i Flumontis är en tidlös äventyrsberättelse om ensamhet, sorg och hur rädsla kan driva människor till hat, alltihop strösslat med kakor, te-drickande, värme och magi.

ISBN 978-91-7634-003-5

9 789176 340035

Profile for Smakprov Media AB

9789176340035  

9789176340035  

Profile for smakprov