9789170018039

1 ”M

in födelsedag suger verkligen”, sa jag till min katt Nala.

(Ska sanningen fram är hon inte så mycket min katt som jag är hennes person. Det är ju så med katter: De har inga ägare, de har anställda. Ett faktum jag för det mesta försöker att inte låtsas om.)

Hur som helst, jag fortsatte att prata med katten som om hon lyssnade andlöst på vartenda ord jag sa, vilket inte stämde det minsta. ”I sjutton år har jag haft värdelösa födelsedagar den 24 december. Vid det här laget är jag van.

Inget att tjafsa om.” Det där sa jag för att övertyga mig själv. Nala mjaoffade knarrigt som en gammal gumma och slog sig sedan ner för att slicka sina privata delar. Därmed visade hon tydligt att hon ansåg att jag snackade skit. ”Så här kommer det att bli”, fortsatte jag medan jag suddade till min eyeliner. (Och då menar jag lite. Tvättbjörnslooken är ingenting för mig. Det är den egentligen inte för någon.) ”Jag kommer att få ett gäng välmenta presenter som är julsaker mer än riktiga födelsedagspresenter, bara för att folk alltid försöker bunta ihop min födelsedag med julen, och det funkar verkligen inte.” Jag såg på Nalas grö7

Utvald_INLAGA.indd 7

09-12-30 09.28.15

na ögon i spegeln. ”Men vi ska le och låtsas att vi gillar de töntiga julsakerna eftersom folk inte fattar att de inte kan smacka ihop en födelsedag med julafton. Hur de än gör blir det inte bra.”

Nala nös. ”Ja, det är precis vad jag känner också. Men vi ska vara snälla, för det blir bara värre om jag säger något. Då får jag sitta där med kassa presenter och sura gäster och allt blir jobbigt.”

Nala såg inte särskilt övertygad ut, så jag riktade uppmärksamheten mot min spegelbild. För en sekund trodde jag att jag hade lagt på för mycket eyeliner, men när jag tittade närmare insåg jag att det som gjorde mina ögon så stora och mörka var inget så alldagligt som eyeliner. Trots att det var två månader sedan jag hade blivit utvald och märkt som blivande vampyr blev jag fortfarande överraskad när jag såg den safirblå månskäran i pannan och det slingrande spetsmönstret som ramade in mitt ansikte. Jag följde en av de blå slingorna med fingertoppen. Och utan att jag var riktigt medveten om vad jag gjorde drog jag ner den vida urringningen på tröjan så att min vänstra axel syntes. Med ett knyck på nacken slängde jag undan mitt långa, mörka hår så att den ovanliga tatueringen syntes. Den började vid halsen och spred sig över min axel och vidare ner på var sida om ryggraden ner till korsryggen. Åsynen av mina tatueringar fick mig att rysa, till hälften av förundran och till hälften av fruktan. ”Du ser inte ut som någon annan”, viskade jag till min spegelbild. Sedan harklade jag mig och fortsatte med över8

Utvald_INLAGA.indd 8

09-12-30 09.28.15

drivet käck röst: ”Och det är helt okej att inte vara som alla andra.” Jag himlade med ögonen åt mig själv. ”Skitsamma.”

Jag kastade en blick ovanför huvudet och blev nästan förvånad över att det inte var något där. Ja, för jag kunde absolut känna det stora mörka orosmolnet som hade hängt över mig den senaste månaden. ”Fan, konstigt att det inte regnar här inne. Om inte annat skulle det vara bra för håret”, sa jag sarkastiskt till min spegelbild. Sedan suckade jag och tog upp kuvertet som jag hade lagt på skrivbordet. familjen heffer stod det i guldrelief ovanför den glittrande avsändaradressen. ”Snacka om deprimerande …”, mumlade jag.

Nala nös igen. ”Det har du rätt i. Det är lika bra att få det gjort.” Motvilligt öppnade jag kuvertet och tog ut kortet. ”Åh fasen.

Det är värre än jag trodde.” På kortets framsida var en bild på ett enormt träkors.

På korset satt ett gammaldags pergamentliknande papper (fastsatt med en blodig spik). Där stod (med blod, naturligtvis): han är julens huvudperson. Inuti kortet stod det (med rött tryck): god jul. Under det stod det, med mammas handstil: Jag hoppas att du tänker på din familj i denna välsignade tid. Grattis på födelsedagen. Kära hälsningar mamma och pappa. ”Så himla typiskt”, sa jag till Nala. Det värkte i magen. ”Och han är inte min pappa.” Jag rev kortet mitt itu och slängde det i papperskorgen. Sedan stod jag och blängde på pappersbitarna. ”När mina föräldrar inte struntar i mig 9

Utvald_INLAGA.indd 9

09-12-30 09.28.15

så förolämpar de mig. Jag föredrar helt klart det första.”

En knackning på dörren fick mig att hoppa till. ”Zoey, alla undrar var du är.” Damiens röst trängde igenom dörren. ”Vänta! Jag är snart klar”, ropade jag och stramade upp mig och slängde en sista blick i spegeln. Trotsigt bestämde jag mig för att låta axeln vara bar. ”Ingen har så speciella tatueringar som jag, så jag kan lika gärna ge folk något att glo på och prata om”, mumlade jag.

Sedan suckade jag. Vanligtvis är jag inte så tjurig. Men min bedrövliga födelsedag, mina bedrövliga föräldrar …

Nej. Jag kunde inte fortsätta att ljuga för mig själv. ”Om ändå Stevie Rae var här”, viskade jag.

Där kom det. Det var anledningen till att jag hade dragit mig undan mina vänner (inklusive mina pojkvänner, båda två) de senaste veckorna och betett mig som ett stort, svart och otrevligt åskmoln. Jag saknade min bästa vän och före detta rumskompis som hade dött framför ögonen på oss för en månad sedan, men som jag nu visste hade förvandlats till en odöd nattvarelse. Hur melodramatiskt och bfilmsaktigt det än kan låta. Sanningen var att precis nu, när Stevie Rae borde ha varit på bottenvåningen och pysslat inför min födelsedag, smög hon omkring någonstans i de gamla tunnlarna under Tulsa tillsammans med de andra äckliga odöda varelserna som verkligen var onda och dessutom luktade extremt illa. ”Du, Z! Är allt som det ska?” ropade Damien och avbröt mina tankar. Jag plockade upp en klagande Nala, vände ryggen åt det hemska julfödelsedagskortet från mina pä10

Utvald_INLAGA.indd 10

09-12-30 09.28.15

ron, skyndade ut genom dörren och sprang nästan rakt in i en orolig Damien. ”Förlåt, förlåt …”, mumlade jag. Damien sneglade snabbt på mig medan vi gick. ”Jag har aldrig träffat någon som är så oentusiastisk över sin födelsedag som du”, sa han.

Jag släppte ner den ålande Nala, ryckte på axlarna och försökte åstadkomma ett likgiltigt leende. ”Jag övar bara inför ålderdomen, när jag är gammal som gatan, typ trettio, och måste ljuga om min ålder.”

Damien stannade och vände sig mot mig. ”Neheeej du.

Alla vet att trettio år gamla vampyrer ser ut som tjugo ungefär, och de är definitivt snygga. Faktum är att hundratrettioåriga vampyrer ser ut som tjugo och är jättesnygga. Så din åldersångest är bara snack. Vad är det med dig egentligen?”

Medan jag försökte lista ut vad jag borde eller kunde säga till Damien höjde han ett noggrant friserat ögonbryn och sa med sin skollärarröst: ”Du vet ju hur känsliga sådana som jag är inför andras känslor, så du kan lika gärna ge upp och berätta sanningen för mig.”

Jag suckade igen. ”Ni homosexuella är verkligen läskigt intuitiva.” ”Sådana är vi: bögar – de utvalda, de stolta, de hyperkänsliga.” ”Är inte bög ett nedsättande uttryck?” ”Inte om det används av en bög. Nu försöker du komma undan igen, men det funkar inte alls.” Han lade en hand på höften och trummade otåligt med ena foten i golvet.

11

Utvald_INLAGA.indd 11

09-12-30 09.28.16

Jag log mot honom, men kände att leendet inte nådde mina ögon. Plötsligt kände jag ett överraskande starkt och trängande behov av att berätta sanningen för Damien. ”Jag saknar Stevie Rae”, utbrast jag innan jag hann hejda mig.

Han tvekade inte. ”Jag vet.” Hans ögon var misstänkt blanka.

Så där ja. En fördämning inom mig brast, och orden strömmade ur mig. ”Hon borde vara här! Hon skulle kuta omkring som en toka och sätta upp födelsedagsdekorationer och antagligen baka en tårta alldeles själv.” ”En riktigt sliskig tårta”, sa Damien lätt snörvlande. ”Ja, men det skulle vara ett av mamsens favoritrecept.” Jag lade mig till med en överdrivet nasal okiedialekt och härmade Stevie Raes lantiston.

Det fick mig att le genom tårarna, och jag tänkte att det var bra konstigt, att nu när jag lät Damien se hur uppriven jag verkligen var, då log jag med hela ansiktet. ”Och tvillingarna och jag skulle ha varit skitsura för att hon skulle ha envisats med att vi skulle ha på oss kalashattar med gummiband som nyper en under hakan.” Det var inte som han skojade när han rös till av vämjelse. ”Gud, de är så otroligt fula.”

Jag skrattade och kände att värken i bröstet började släppa lite. ”Det är något med Stevie Rae som får mig att må bra.” Jag insåg inte att jag pratade om henne i presens förrän Damiens tårfyllda leende kom av sig. ”Ja, hon var verkligen toppen”, sa han med betoning på 12

Utvald_INLAGA.indd 12

09-12-30 09.28.16

var, och såg på mig som om han var orolig för min mentala hälsa.

Han skulle bara veta. Om jag ändå hade kunnat berätta sanningen. Men jag kunde inte. Om jag gjorde det skulle Stevie Rae eller jag, eller båda, dödas. För gott den här gången.

Så i stället drog jag min oroliga vän mot trappan som ledde ner till de gemensamma utrymmena i tjejernas elevhem där mina vänner väntade (med sina töntiga presenter). ”Nu går vi. Jag känner att jag vill öppna paket”, ljög jag entusiastiskt. ”Åhherregud! Jag kan knappt vänta tills du ska öppna min present!” utbrast Damien. ”Jag letade efter den i evigheter.”

Jag log och nickade lydigt, medan Damien gick på om jakten på den perfekta presenten. Vanligtvis är han inte så överdrivet homosexuell. Inte för att underbara Damien Maslin inte är homosexuell. Det är han absolut. Men han är också en lång, brunhårig, storögd snygging som ser ut som ett perfekt pojkvänsämne (vilket han är – om man är kille). Han är inte fjollig, men prata shopping med honom och han visar upp sin tjejiga sida. Inte för att jag inte gillar den sidan. Jag tycker att han är gullig när han pratar hänfört om vikten av att köpa riktigt bra skor. Och just nu var det lugnande med hans babbel. Det hjälpte mig att ställa in mig på de trista presenterna som (tyvärr) väntade på mig.

Synd bara att det inte hjälpte mig att ta tag i det som verkligen bekymrade mig.

Damien pratade fortfarande om sin presentjakt när han 13

Utvald_INLAGA.indd 13

09-12-30 09.28.16

ledde mig genom vardagsrummet en trappa ner. Jag vinkade åt grupperna av tjejer som samlats runt teveapparaterna medan vi gick mot det lilla sidorummet som användes som datorrum och bibliotek. Damien öppnade dörren och mina vänner brast ut i en fullständigt genomfalsk Ja må hon leva.

Jag hörde Nala fräsa, och i ögonvrån såg jag henne backa ut genom dörren och trava iväg. Svikare, tänkte jag, samtidigt som jag önskade att jag hade kunnat fly tillsammans med henne.

Sången tog slut (som tur var) och mitt gäng samlades runt mig. ”Grattis-grattis!” sa tvillingarna i kör.

Nej, de är inte tvillingar på riktigt. Erin Bates är en vit tjej från Tulsa och Shaunee Cole är en tjej med amerikanskjamaicanskt ursprung som har vuxit upp i Connecticut.

Men de är så sjukt lika att hudfärg och hemort inte spelar någon som helst roll. De är tvillingsjälar, vilket är mycket tajtare än att vara biologiska tvillingar. ”Grattis på födelsedagen, Z”, sa en djup, sexig röst som jag kände igen väldigt, väldigt väl. Jag drog mig ur tvillingmackan och gled rakt in i armarna på min kille Erik.

Ja alltså, Erik är, kan man säga, en av mina två pojkvänner.

Den andra är Heath, en människokille som jag var ihop med innan jag blev märkt. Det är inte meningen att jag ska fortsätta träffa honom, men så råkade jag dricka lite av hans blod och då blev vi präglade, så han är min pojkvän av misstag. Ja, det är snurrigt. Ja, det gör Erik galen. Ja, jag bara väntar på att han ska dumpa mig vilken dag som helst. ”Tack”, mumlade jag, såg upp på honom och fastnade 14

Utvald_INLAGA.indd 14

09-12-30 09.28.16

med blicken i hans otroliga ögon. Erik är lång och snygg och har otroligt blå ögon. Jag slappnade av i hans famn, en njutning jag inte hade unnat mig särskilt ofta de senaste veckorna, och passade på att dra in hans goda doft och känna tryggheten jag alltid kände när jag var med honom. Han mötte min blick, och precis som på film försvann alla andra runt omkring oss och det var bara vi. När han märkte att jag inte drog mig ur hans armar på en gång såg han överraskad ut. Det fick mitt hjärta att värka. Jag hade utsatt honom för alldeles för mycket lidande – utan att han ens fattade varför.

Impulsivt sträckte jag mig upp på tå och kysste honom, till mina vänners stora nöje. ”Hörru Erik, du kan väl dela med dig lite av det där födelsedagsgullandet?” sa Shaunee menande till min leende pojkvän. ”Just det, goding”, sa Erin och härmade Shaunees menande min. ”Vad sägs om att komma hit med en liten födelsedagspuss.”

Jag himlade med ögonen åt tvillingarna. ”Nämen, det är ju inte hans födelsedag. Ni får bara kyssa den som fyller år. ”Jäklar också”, sa Shaunee. ”Jag älskar dig, Z, men jag vill inte kyssa dig.” ”Kyssa folk av mitt eget kön är inget för mig”, sa Erin och flinade åt Damien (som stirrade andäktigt på Erik). ”Det är Damiens grej.” ”Va?” sa Damien, som var mer fokuserad på Erik än på tvillingarna. ”Jo, vi sa …”, började Shaunee. ”Lagd åt ett annat håll”, avslutade Erin.

15

Utvald_INLAGA.indd 15

09-12-30 09.28.16

Erik skrattade godmodigt, boxade Damien grabbigt på armen och sa: ”Du, om jag någonsin bestämmer mig för att byta lag är du den första som kommer att få veta det.” (Ännu en av anledningarna till att jag avgudar honom. Han är megacool och poppis, men han försöker aldrig sätta sig på någon och accepterar folk som de är.) ”Hallå! Jag hoppas att jag blir den som först får veta om du byter inriktning”, sa jag.

Erik skrattade och kramade om mig medan han viskade i mitt öra: ”Det behöver du aldrig vara orolig för.”

Medan jag övervägde att sno åt mig ännu en Erikkyss störtade en minivirvelvind i form av Damiens kille, Jack Twist, in i rummet. ”Åh, bra! Hon har inte öppnat presenterna ännu. Grattis på födelsedagen, Zoey!” Han slog armarna om oss (ja, Damien och mig) och gav oss en stor kram. ”Jag sa ju att du skulle skynda dig”, sa Damien medan vi trasslade oss ur varandra. ”Jag vet, men jag måste slå in den perfekt”, sa Jack.

Med en elegant gest, som bara en gaykille kan få till, tog han upp ett paket ur sin axelväska. Det var inslaget i rött glanspapper och ett grönt glitterband. Den gröna rosetten var så stor att den praktiskt taget skymde hela paketet. ”Jag har gjort rosetten själv.” ”Jack är verkligen bra på pyssel”, sa Erik. ”Men han är inte lika bra på att plocka undan efter sig.” ”Förlåt”, sa Jack sött. ”Jag städar upp efter kalaset, jag lovar.”

Erik och Jack är rumskompisar, vilket är ytterligare ett 16

Utvald_INLAGA.indd 16

09-12-30 09.28.16

bevis på hur schyst Erik är. Han är femteårskursare (vilket motsvarar tredjeårselev på vanlig high school) och dessutom skolans populäraste kille. Jack är tredjeårskursare (förstaårselev på high school), ny på skolan, söt, men lite nördig och absolut homosexuell. Erik kunde ha tjafsat om att behöva bo med en bög, han kunde ha vägrat att bo med Jack, och gjort Jacks liv på Nattens hus till ett helvete. I stället tog Erik honom under sina vingars skugga och behandlar Jack som en lillebror. Det gör han även med Damien, som just denna dag har varit ihop med Jack i två och en halv vecka. (Det vet vi tack vare att Damien är en obotlig romantiker, och han firar halva veckor lika mycket som hela. Japp, vi andra skämtar om det. På ett snällt sätt.) ”Hallå! På tal om presenter!” sa Shaunee. ”Ja, ta hit den där överdekorerade saken till presentbordet så att Zoey kan börja öppna”, sa Erin.

Jag hörde Jack viska ”Överdekorerad?” till Damien och såg Damiens hjälp mig-blick medan han försäkrade Jack med ett ”Åh, den är perfekt!” ”Jag tar den till bordet och öppnar den först.” Jag nappade åt mig paketet från Jack och skyndade fram till bordet. Där började jag knyta upp den gigantiska rosetten och sa: ”Jag ska spara den här rosetten för den är så läcker.”

Damien gav mig en tack-blinkning. Jag hörde Erin och Shaunee fnissa och lyckades sparka till en av dem, vilket fick tyst på båda två. Jag tog av papperet, öppnade den lilla asken och tog upp …

Jösses.

17

Utvald_INLAGA.indd 17

09-12-30 09.28.16

”En snöglob”, sa jag och försökte låta glad. ”Med en snögubbe i.”

Alltså, en snöglob med en snögubbe i är inte en födelsedagspresent. Det är en julprydnad. En ful julprydnad dessutom. ”Ja visst! Och hör vad den spelar!” sa Jack, och hoppade upp och ner av förtjusning. Han tog glaskulan ifrån mig och vred på en liten knapp så att ett billigt och smärtsamt falskt klink av Frosty the Snowman fyllde rummet. ”Tack, Jack. Den är verkligen fin”, ljög jag. ”Kul att du gillar den”, sa Jack. ”Det är som ett tema för din födelsedag.” Sedan tittade han på Erik och Damien. De tre killarna flinade mot varandra som små buspojkar.

Jag klistrade ett leende på mitt ansikte. ”Åh, vad fint. Då ska jag väl öppna nästa paket.” ”Ta min!” Damien gav mig ett avlångt, mjukt paket.

Med ett ansträngt leende började jag öppna paketet medan jag önskade att jag kunde förvandla mig till en katt och fräsande springa därifrån.

18

Utvald_INLAGA.indd 18

09-12-30 09.28.16

2 Ӂ

h! Så vacker!” Jag strök med handen över det hopvikta tyget som var en sjal, rejält chockad över att jag hade fått en så cool födelsedagspresent. ”Det är kaschmir”, sa Damien belåtet.

Jag vek upp sjalen, hänförd över den smakfulla, krämfärgade nyansen som bröt mot de röda och gröna julsakerna jag brukade få. Plötsligt stelnade jag till och insåg att jag hade låtit mig hänföras lite för snabbt. ”Ser du de broderade snögubbarna?” sa Damien. ”Är de inte helt underbara?” ”Ja, underbara”, sa jag. Visst, till jul är de underbara.

Som födelsedagspresent? Nej, inte särskilt. ”Nu är det vår tur”, sa Shaunee och gav mig en stor låda som var hjälpligt inslagen i grönt papper med julgranar på. ”Och vi har inte följt snögubbetemat”, sa Erin och såg bistert på Damien. ”Nä, för det var ingen som sa det till oss”, sa Shaunee och blängde på Damien hon också. ”Det gör inget!” sa jag lite för snabbt och entusiastiskt och rev upp lådan. Där låg ett par svarta läderstövlar med stilettklackar som skulle ha varit fullständigt fantastiskt 19

Utvald_INLAGA.indd 19

09-12-30 09.28.16

häftiga och snygga … om det inte hade varit för julgranarna i guld och rött som var broderade över hela stöveln.

Man. Kan. Bara. Ha. Dem. På. Julafton. Vilket absolut gör dem till en usel födelsedagspresent. ”Åh, tack”, sa jag och försökte låta glad. ”De är verkligen gulliga.” ”Det tog en evighet att hitta dem”, sa Erin. ”Ja, vanliga svarta stövlar duger inte åt fröken Född den tjugofjärde december”, sa Shaunee. ”Nej, verkligen inte. Vanliga, gamla svarta stilettstövlar duger väl inte”, sa jag och kände mig gråtfärdig. ”Det är en present kvar!”

Eriks röst drog upp mig ur det svarta hålet av juliga födelsedagspresenter. ”Åh, en till?” Jag hoppades att det bara var mina egna öron som hörde tonfallet i min röst som egentligen sa: ”Åh, ännu en sorglig icke-present?” ”Ja, en till.” Nästan blygt räckte han mig en liten, rektangulär ask. ”Jag hoppas att du tycker om det.”

Jag såg på asken innan jag tog emot den och nästan skrek av lycka. Asken var inslagen i silver- och guldpapper och hade ett litet klistermärke i mitten som det stod Moody’s Fine Jewelry på. (Jag lovar att jag hörde Händels Halleluja-kör i bakgrunden.) ”Från Moody’s!” Jag lät helt andlös, men jag kunde inte hjälpa det. ”Jag hoppas att du tycker om det”, upprepade Erik och räckte mig den lilla asken i silver och guld, som om den vore en underbar skatt.

20

Utvald_INLAGA.indd 20

09-12-30 09.28.16

Jag rev av det vackra omslagspapperet som dolde en svart sammetsask. Sammet. Det är sant. Äkta sammet. Jag bet mig i läppen för att inte börja fnittra, höll andan och öppnade asken.

Det första jag såg var den glänsande platinakedjan.

Mållös av lycka följde mina ögon kedjan ner till de vackra pärlorna som låg inbäddade i den mjuka sammeten. Sammet! Platina! Pärlor! Jag drog efter andan så att jag kunde börja ett översvallande åhmenherregudtackErikduärdenbästa killejagnågonsinhaft när jag såg att pärlorna hade en konstig form. Var det något fel på dem? Hade berömda, exklusiva och svindyra Moody’s Fine Jewelry blåst min pojkvän?

Men då såg jag.

Pärlorna var formade som snögubbar. ”Tycker du om det?” frågade Erik. ”När jag såg det, ropade det Zoeys födelsedag åt mig, så jag var tvungen att köpa det till dig.” ”Ja, jag gillar det. Det är, eh, originellt”, lyckades jag få ur mig. ”Det var Erik som kom på snögubbetemat!” ropade Jack lyckligt. ”Nja, det var väl inte precis ett tema”, sa Erik som blivit skär om kinderna. ”Jag bara tänkte att det var annorlunda, inte som de där typiska hjärtana och sådant som alla får.” ”Ja, hjärtan och sådant hade varit så vanligt, så födelsedagsaktigt. Vem vill ha det?” sa jag. ”Låt mig sätta på dig det”, sa Erik.

Det var inget annat att göra än att dra undan håret och låta Erik ställa sig bakom mig och fästa det utsökta smycket 21

Utvald_INLAGA.indd 21

09-12-30 09.28.16

om min hals. Jag kände en snögubbe hänga tung och äckligt julig strax ovanför brösten. ”Det är fint”, sa Shaunee. ”Och väldigt dyrt”, sa Erin. Tvillingarna nickade samstämmigt. ”Det matchar min sjal perfekt”, sa Damien. ”Och min snöglob”, sa Jack. ”Det är definitivt ett juligt födelsedagstema”, sa Erik och gav tvillingarna en generad blick, som de besvarade med förlåtande leenden. ”Ja, det är verkligen ett juligt födelsedagstema”, sa jag och fingrade på pärlsnögubben. Sedan sken jag upp i ett strålande och påklistrat leende. ”Tack, allihop. Jag uppskattar att ni tagit er tid och ansträngt er att hitta så speciella saker. Verkligen.” Och det gjorde jag. Visst, jag fick kväljningar av presenterna, men tanken bakom dem var en helt annan sak.

Mina helt ovetande vänner samlades med mig i en stor gruppkram som slutade med att vi började skratta. Då slängdes dörren upp och ljuset från korridoren lyste upp ett mycket blont och mycket stort hår. ”Här.”

Lyckligtvis var mina blivande vampyrreflexer ganska bra, så jag lyckades fånga paketet som hon kastade åt mig. ”Det kom post till dig medan du var här med din fårskock”, hånlog hon. ”Stick, din hagga”, sa Shaunee. ”Innan vi kastar vatten på dig så att du smälter”, sa Erin.

22

Utvald_INLAGA.indd 22

09-12-30 09.28.16

”Lägg av”, sa Afrodite. Hon började gå sin väg, men stannade upp och gav mig ett brett, oskyldigt leende innan hon sa: ”Fint snögubbehalsband.”

Våra ögon möttes, och jag kan svära på att hon blinkade åt mig innan hon slängde med håret och skrattande fladdrade iväg. ”Hon är verkligen en bitch”, sa Damien. ”Man skulle kunna tro att hon lärde sig en läxa när du tog över Nattens döttrar från henne, och när Neferet sa att gudinnan Nyx har tagit tillbaka hennes gåvor”, sa Erik. ”Men den där tjejen kommer aldrig att förändras.”

Jag tittade skarpt på honom. Och det säger Erik Night, hennes ex-pojkvän. Jag behövde inte säga det högt. Jag förstod att orden gick att läsa i mina ögon för han tittade hastigt bort. ”Låt henne inte sabba din födelsedag, Z”, sa Shaunee. ”Strunta i den där hemska haggan. Det gör alla andra”, sa Erin.

Erin hade rätt. Afrodites egoism var anledningen till att hon hade sparkats som ledare för Nattens döttrar, skolans mest prestigefulla förening. Både ledarskapet för Nattens döttrar och positionen som blivande översteprästinna hade gått till mig. Sedan dess hade Afrodite förlorat sin status som den populäraste och mäktigaste nybörjaren. Vår översteprästinna, Neferet, som dessutom var min mentor, hade gjort klart att vår gudinna, Nyx, hade dragit tillbaka sin gunst från Afrodite. Så numera var den förut så dyrkade Afrodite ensam och övergiven.

Tyvärr visste jag att det låg mer bakom det som hade 23

Utvald_INLAGA.indd 23

09-12-30 09.28.16

hänt, sådant som andra inte kände till. Afrodite hade använt sin gåva att se händelser i framtiden, som helt klart inte alls hade tagits ifrån henne, och räddat både min mormor och min människopojkvän Heath. Visst, hon hade varit bitchig och egotrippad då också, men i alla fall. Heath och mormor levde och det var till största delen Afrodites förtjänst.

Dessutom hade jag nyligen kommit fram till att Neferet, som var den vuxna vampyr som alla såg upp till, inte heller var den hon verkade vara. Faktum var att jag misstänkte att Neferet var lika ond som hon var mäktig.

Mörker är inte alltid lika med ondska, precis som ljus inte alltid bringar godhet. Orden som gudinnan Nyx hade sagt till mig samma dag som jag blev märkt fladdrade genom mitt huvud och sammanfattade problemet med Neferet.

Hon var inte den hon utgav sig för att vara.

Och det kunde jag inte berätta för någon. Åtminstone inte för någon levande (och då fanns det bara min odöda bästis, som jag inte hade lyckats prata med på en hel månad). Som tur var hade jag inte heller pratat med Neferet den senaste månaden. Hon var i Europa under jullovet och skulle inte komma tillbaka förrän till nyår. Jag antog att jag måste ha en plan för hur jag skulle göra med henne när hon kom tillbaka. Än så länge bestod min plan i just det: att komma fram till en plan. Vilket inte var någon plan alls.

Fan. ”Hallå! Vad är det i paketet?” sa Jack och ryckte mig ur min mentala mardröm tillbaka till min juliga födelsedagsmardröm.

24

Utvald_INLAGA.indd 24

09-12-30 09.28.16

Vi tittade på det bruna paketet som jag fortfarande höll i. ”Ingen aning”, sa jag. ”Jag slår vad om att det är en födelsedagspresent”, ropade Jack. ”Öppna det!” ”Åh, nej …”, sa jag. Men när mina vänner gav mig undrande blickar skyndade jag mig att öppna paketet. Inuti låg ett nytt paket, inslaget i vackert lavendelfärgat papper. ”Det är en födelsedagspresent!” skrek Jack. ”Undrar vem det är ifrån?” sa Damien.

Jag undrade just detsamma och tänkte att papperet påminde mig om mormor och hennes underbara lavendelodling. Men varför skulle hon skicka min present med posten när vi ändå skulle träffas senare i kväll?

Jag öppnade en blank, vit ask. Inuti låg ännu en vit ask, men mindre, inlindad i lavendelblått silkespapper. Nyfikenheten höll på att ta kål på mig. Jag lyfte upp den lilla asken från sitt bo av silkespapper. Det hade fastnat små pappersbitar på asken som jag blåste bort. De singlade ner på bordet medan jag öppnade asken och drog efter andan.

På en bädd av vit bomull låg det vackraste silverarmband jag någonsin sett. Jag tog upp det och åååade och oooade åt de glänsande berlockerna. Det var sjöstjärnor och snäckor och sjöhästar, och mellan dem satt helt underbara små silverhjärtan. ”Det är helt perfekt”, sa jag och fäste armbandet runt handleden. ”Vem kan det vara ifrån?” Skrattande vred jag handleden fram och tillbaka och lät ljuset från gaslamporna, som var så skonsamma mot våra blivande vampyrögon, glittra i det blanka silvret. ”Det måste vara från mormor.

25

Utvald_INLAGA.indd 25

09-12-30 09.28.17

Fast det är lite konstigt, för vi ska ju träffas om bara …”

Plötsligt lade jag märke till mina vänners totala och besvärade tystnad.

Jag såg från min handled till mina vänner. Deras ansiktsuttryck gick från chock (Damien) till irritation (tvillingarna) till vrede (Erik). ”Vad är det?” ”Här”, sa Erik och gav mig ett kort som måste ha fallit ur tillsammans med silkespapperet. ”Åh”, sa jag och kände direkt igen de handskrivna kråkfötterna. Åh fan! Det var från Heath. Mer känd som pojkvän nummer två. Medan jag läste den korta texten kände jag hettan stiga i ansiktet och förstod att det hade antagit en inte så snygg röd nyans.

Zo! Grattis på födelsedan!! Jag vet hur mycket du hatar de där menlösa födelsedagsklapparna som grötar ihop din födelsedag med julafton, så jag skickar nåt som jag vet att du kommer att gilla. Och du! Det har inte ett dugg med jul att göra! Puh! Jag hatar Cayman Islands och det här tråkiga lovet med mina föräldrar och jag räknar dagarna tills jag får vara hos dej igen.

Vi ses den 26! Jag hjärtar dej!

Heath

”Åh”, upprepade jag som en fullständig idiot. ”Det är, öh, från Heath.” Jag ville bara sjunka genom golvet. ”Varför? Varför har du inte berättat för en enda av oss att du inte gillar födelsedagspresenter som har med jul att 26

Utvald_INLAGA.indd 26

09-12-30 09.28.17

göra?” frågade Shaunee på sitt vanliga rättframma sätt. ”Precis. Det enda du behövde göra var att säga det”, sa Erin. ”Öh”, var mitt korta svar. ”Vi trodde att snögubbetemat var en gullig idé, men det är det ju inte om du hatar julsaker”, sa Damien. ”Jag hatar inte julsaker”, lyckades jag få ur mig. ”Jag gillar snöglober”, sa Jack försiktigt och såg ut som om han skulle börja gråta. ”Snön gör mig glad.” ”Det verkar som om Heath vet mer om vad du gillar än vad vi gör.” Erik lät torr och neutral, men hans blick var mörk och sårad. Det vände sig i magen på mig. ”Nej, Erik, det är inte som du tror”, sa jag snabbt och tog ett steg mot honom.

Han backade som om jag hade en äcklig, smittsam sjukdom, och med ens blev jag så förbannad på alltihop. Det var inte mitt fel att Heath hade känt mig sedan lågstadiet och hade räknat ut det där med hopgrötade födelsedagsklappar för flera år sedan. Ja, han visste saker om mig som de andra inte visste. Det var inget konstigt med det! Han hade funnits i mitt liv i sju år. Erik, Damien, tvillingarna och Jack hade funnits i mitt liv i två månader – eller mindre. Hur kunde det vara mitt fel? Överdrivet tydligt tittade jag på min klocka. ”Jag ska träffa mormor på Starbucks om en kvart. Bäst att inte komma för sent.” Jag gick mot dörren, men stannade till innan jag lämnade rummet. Jag vände mig om och tittade på mina vänner. ”Det var inte meningen att såra någon.

Jag är ledsen om Heaths kort gjorde er ledsna – men det 27

Utvald_INLAGA.indd 27

09-12-30 09.28.17

är inte mitt fel. Och jag har faktiskt berättat att jag inte tycker om när folk blandar ihop min födelsedag med julen.

För Stevie Rae.”

28

Utvald_INLAGA.indd 28

09-12-30 09.28.17