Marie Oskarsson Helena Bergendahl
Kapitel 1
Det var inte alls tyst i klassrummet. Alla babblade och bubblade. Mest av allt snackade Edvin förstås. – Alltså, jag har pastasallad och festis och nog två kanelbullar och inget godis, för det fick man ju inte, tråkigt va? Vad har du i din matsäck, Jack? – Pannkakor, svarade Jack. Och ett äpple. – Just det, det har du ju alltid. Kan vi inte dela? Jack nickade. Han bytte gärna en pannkaka mot en bulle. Förut brukade de jämt 7
göra så, men numera delade Edvin oftast matsäck med Julia. Förstås. De var ju ändå ihop. Fröken klappade i händerna för att klassen skulle lyssna. Det var dags att plocka ihop. Klass 2B skulle på utflykt och inte hinna tillbaka till skolan i tid för lunch. Därför hade alla barn matsäck. – Nu är det viktigt att vi håller varandra i handen som vi har bestämt, och går ordentligt på led, sa fröken. Skynda er att ta på er. Vi samlas på skolgården. Klassen strömmade ut i hallen för att tråckla på sig tjocka jackor och skor. Det var fortfarande mössväder ute. Miriam tog på sig fluffiga rosa öronskydd. De såg ut som luddiga extraöron på hennes huvud. Man fick hålla vem man ville i handen när man gick på utflykt. Det hade fröken 8
sagt. Vem man ville … Jack ville allra helst hålla Emilia i handen. Finaste, bästa, roligaste, sötaste Emilia. Emilia som var hans allra bästa kompis. Tjejkompis alltså. Edvin var hans bästa vän annars. Men frågan var vad Emilia ville. Jack kikade bort mot Emilia och Julia. De hade facken bredvid varandra. Julia var redan fullt påklädd. Hon stod med armarna i kors och väntade. Emilia hade fått på sig en känga, men den andra var alldeles borta. Julia pekade trött mot elementet. Där under låg den förstås. Jack behövde inte höra vad Julia sa för att förstå. Hon var alltid så snabb, och 9
Emilia alltid så långsam. Jack förstod Emilia precis. Hans vantar verkade också vara försvunna. Edvin trampade irriterat omkring 10
framför honom, påklädd och klar. – Men hallå, vad du är långsam! – Jag vet. Julia kom skuttande fram mot dem med Emilia strax bakom. Äntligen var alla fyra redo. De vandrade genom korridoren, ut genom porten och fram till fröken. Hon försökte få klassen att bilda ett ordentligt led. Julia tog Edvins hand och log mot honom. – Vi kan väl gå tillsammans, va? – Så klart, sa Edvin. Jack kände värmen stiga i ansiktet. Åh, nej. Nu blev han så där röd igen. Han vande sig aldrig. – Då kan väl du och jag gå ihop, sa Emilia snällt. Jack nickade. Ja! Han gick så gärna med Emilia. Det var det som var hans största problem. De var ju kompisar, men Jack skulle 11
hellre vilja vara ihop. Kärleken till Emilia hade inte försvunnit. Inte ens blivit lite blekare. Nej, den levde och bankade i Jacks bröst, lika starkt som någonsin tidigare.
Kapitel 2
Emilia gnolade tyst för sig själv. Hennes kinder var röda av kylan. Jack gick tyst bredvid med sin hand stadigt i hennes. Framför dem vandrade Edvin och Julia. Edvin babblade som vanligt, och Julia fnissade så hon måste stanna flera gånger. De kryssade mellan vattenpölarna på trottoaren. Som tur var regnade det inte längre. – Vad vill du helst kolla på? frågade Emilia. – Äh, jag vet inte. Sälarna kanske. 13
Hoppas att vi får gå dit, svarade Jack. – Ja, de är så kul. En gång såg jag när en kille matade dem. De åt en hel hink fisk. Hur mycket som helst. Jack skrattade. Sälarna var roliga, men 14
kanske hade fröken tänkt att de skulle kolla på något annat. Hon verkade väldigt intresserad av stenar och mossor just nu. – Egentligen vill jag inte göra någonting särskilt. Det är bara kul att inte vara i skolan, sa Emilia. Mamma brukade alltid säga att det var så skönt att bo nära Slottsskogen. De var ofta i den stora parken på somrarna. Om man hade en boll med sig kunde man spela fotboll på gräsmattorna. Det gillade Jacks lille bror Max. Och Jack gillade att sitta på en filt och ha picknick. Men idag var det inget riktigt picknickväder. Och idag tyckte Jack inte alls att det var bra att den stora parken låg så nära. Han njöt av att gå gatan fram med Emilia tätt intill och hennes varma hand i sin. Han hade gärna gått ännu längre. 15
Plötsligt krockade de nästan med Edvin och Julia. De stod still på trottoaren och stirrade argt på varandra. – Men kan du sluta tjata någon gång, sa Julia ilsket. – Vad då? Vad är det med dig? 16
Edvin försökte fånga hennes hand, men hon viftade bara undan den. Fröken vände sig om när hon hörde de irriterade rösterna. – Nej men Julia och Edvin. Stå inte där. Skynda er nu, så ni inte kommer efter, ropade hon. Julia blängde, men tog ett ilsket tag om Edvins hand. Hon ryckte honom med sig och började marschera framåt igen. Edvin kastade en blick mot Jack och ryckte på axlarna. Tjejer! – Vad handlade det där om? sa Emilia till Jack. – Ingen aning, svarade han. – De där, alltså. – Jag vet. Knäppa. – Men det kanske är så. – Hur då? 17
– Att kärlek börjar med bråk, sa Emilia och norpade åt sig Jacks mössa med ett glatt fniss.
Jack skrattade ansträngt. Åh, Emilia. Hon fattade ju ingenting. Kärleken började inte alls med bråk. Nej, kärleken började med en helt vanlig mattelektion och en konstig, sorgsen längtan. Han slet mössan ur hennes hand och tryckte ned den på huvudet igen. 18
Tidigare böcker i serien: Fråga chans, 2011 Vara vänner, 2012
KÄRLEKSAKUTEN © Text: Marie Oskarsson, 2012 © Bild: Helena Bergendahl, 2012 Omslagsformgivning: Helena Bergendahl Redaktör: Sofia Hannar Typsnitt: Sabon Sättning: Ellen Adolfsson Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm, 2012 Tryckt av ScandBook AB i Falun 2012 ISBN 978-91-638-7216-7 www.bonniercarlsen.se