Page 1

1

”Nu är det min tur!” viskar Gabriel fast jag bara skjutit två skott av tre. Han håller på sådär hela tiden, men den här gången låtsas jag inte höra. Vi har hängt nere vid Järlasjön hela eftermiddagen. Det var soligt förut och nästan varmt, men nu känns det som vinter igen. Det är kallt och isigt och jag har dragit ner ärmen på munkjackan så att den funkar som en vante att hålla pistolen med. Mina fötter är fuktiga och kalla och en vuxen skulle sagt att vi borde ha gummistövlar. ”Därborta!” viskar Gabriel samtidigt som han pekar snett fram, åt vänster. ”Klockan 10”, lägger han till på sitt militärspråk som hans farsa har lärt honom. Först ser jag den inte, det börjar bli lite mörkt ute och fåglars grej är ju liksom att inte synas. ”Där! Ser du inte gråsparven – i björken!” säger Gabriel så högt att jag hoppas att fågeln ska hinna flyga iväg. ”Skjut honom nu!” Då ser jag också fågeln som sitter i björken ungefär fem5

I_Fifteen love.indd 5

2011-04-11 08.56


ton meter fram, fast jag tror inte det är en gråsparv. Den är gul och grön med svartvitt huvud, men Gabriel kallar alla småfåglar för gråsparvar och jag vet ändå inte vad några heter, så jag håller bara med. Jag tar ett djupt andetag och höjer den svarta luftpistolen med båda händerna. Jag blundar med vänster öga och försöker hitta den lilla fågeln i siktskåran på pistolen. ”Kom igen, nu kan du inte missa”, väser Gabriel. Gabriel hämtade mig i plugget precis när sista historielektionen skulle börja. Först sa jag att jag måste gå klart en lektion och bad honom vänta i cafeterian, men då bara flinade han, visade mig pistolen som han hade satt innanför byxorna och sa på maffiaengelska med italiensk brytning: ”I’m gonna make you an offer you can´t refuse…” Eftersom vi hade dubbeltimme hoppas jag att min mentor Berit inte märkte att jag försvann under femminutersrasten. Jag började skolka lite förra året, men inte så mycket att det blev jidder. Nu är det mars, sista terminen i nian och jag har redan skolkat mer än under hela högstadiet. När vi kom ner till Järlasjön för några timmar sedan sköt vi på poängtavlor, men det tyckte Gabriel var trist (kanske för att jag vann), så då började vi skjuta på en glasflaska som vi hittade. Men den gick ju sönder ganska direkt, så då började Gabriel skjuta på småfåglar istället. Jag ville verkligen inte det, men han sa att hans farfar var jägare så han visste hur man gjorde. Efter ett tag började jag också skjuta. Det blir mer spännande att skjuta mot dem, men man kommer ändå inte döda någon, för det verkar som om de liksom hinner höra skottet innan det hinner fram. Ingen av oss har varit i närheten av att träffa, men Gabriel har inte gett 6

I_Fifteen love.indd 6

2011-04-11 08.56


upp. Jag börjar bli både hungrig och trött och vill gå hem efter det här skottet. Pistolen har blivit tyngre och tyngre känns det som, och skjuter man inte direkt börjar man skaka. Nu skakar jag som värsta parkinson, men det är ju bra för då kommer jag garanterat inte att träffa fågeln som jag knappt skymtar på en liten björkgren högt upp i luften. Jag kramar till avtryckaren och hör det sköna pangljudet samtidigt som jag ser fågeln flyga iväg som vanligt. ”Du träffade!” ropar Gabriel i extas. ”Lägg av, den flög ju iväg!” ”Nej, jag såg ju hur den blev träffad!” ropar Gabriel och springer mot trädet där fågeln satt. ”Fan.” ”Vadå fan, det är ju ascoolt!” skriker Gabriel. Gabriel är framme vid trädet, jag vågar knappt gå dit. Han behöver bara leta i några sekunder. Han skriker skrattande: ”Haha, vad var det jag sa, här är det lilla aset!” Jag går fram och tittar och mycket riktigt så ligger den lilla fågeln där. ”Lever den?” ”Inte länge till”, svarar Gabriel. ”Give me the gun, we take no fucking prisoners!” Gabriel sliter åt sig pistolen och laddar den snabbt. Han böjer sig över den lilla fågeln och siktar mot den vita delen av det svartvita huvudet. ”Go ahead. Make my day, punk”, fortsätter han. Jag fattar att det är från någon film, men har ingen aning om vilken. ”Lägg av”, säger jag. ”Vad fan ska vi göra då?” säger Gabriel. ”Bara lämna honom här och dö eller begrava honom levande?” 7

I_Fifteen love.indd 7

2011-04-11 08.56


”Nä…” ”Nä precis, så då skjuter jag skallen av honom. Som en schyst grej. Barmhärtighetsmord, liksom.” Gabriel trycker mynningen försiktigt mot fågelns huvud. Fågeln reagerar inte på det. Den bara ligger där och blinkar. Det ser varken ut som den har ont eller är rädd. ”Now mr Greysparv. Har du nån sista önskan?” Jag ångrar mig som fan. Varför skulle jag gå med på att skjuta på fåglar? Jag kollar mig omkring, så att jag vet att ingen har sett oss. Det verkar lugnt. ”Jag vill gå härifr…” Innan jag hinner säga klart meningen ekar ett skott när Gabriel skjuter fågeln i huvudet. Jag rycker till så mycket att det känns som jag lättar från marken. Jag tror den dör direkt för det rinner ut någon äcklig sörja från skallen. ”Perfekt. Fixade vi middag idag med”, säger Gabriel med vanligt glatt tonfall. Gabriel skrattar och nu kan jag inte låta bli att skratta, fast jag tycker inte det här är kul alls. ”Ska vi dela lika? Det var ju faktiskt du som sköt den först.” ”Vad menar du?” ”Du tar filéerna så tar jag kotletterna!” skrattar Gabriel och tillägger med fransk brytning: ”Gråsparvsentrecôte är deliciöst mon frère!” Han petar till den livlösa fågeln med pistolen. Jag tittar bort. ”Jag måste verkligen gå hem nu”, säger jag och struntar i att jag låter som ett gnälligt barn som rasar ihop mitt i en för lång promenad med sin mamma. 8

I_Fifteen love.indd 8

2011-04-11 08.56


Gabriel säger att han också måste dra. Han vill lämna tillbaka pistolen innan hans pappa kommer hem och upptäcker att den är borta. ”Ska vi ses efter maten?” undrar han. ”Mm, får se, kanske, måste plugga.” ”Mes”, muttrar Gabriel. ”Vadå mes? Blåmes eller?” säger jag och Gabriel börjar garva. Han upprepar skämtet för sig själv flera gånger, som en gammal gubbe, medan han begraver den stendöda fågeln under några löv. Jag är nöjd med skämtet, men det känns fortfarande inte bra. Jag vill bara komma hem till pappa och äta middag nu. Sedan vill jag gå ner i mitt rum och planera för mitt möte med Violetta imorgon.

9

I_Fifteen love.indd 9

2011-04-11 08.56


2

”Skönt att det är städning imorgon”, säger pappa och blåser bort ett hundhår från köksbordet. Jag rycker till, men det är nog bara jag som märker det. ”Mm”, säger jag. ”Oj, vad hon hårar, det är ju hår överallt”, muttrar pappa. Pappa och jag sitter och äter middag och Bessie ligger precis utanför köket med huvudet på tröskeln. Fast det spelar ingen roll hur söt hon är, hon kommer inte få något. Idag har vi ätit pyttipanna. Eller superpyttipanna, som pappa kallar det. Vi åt oxfilé i helgen och det blev tillräckligt mycket över och så hade vi lite kokt potatis och lite gammal korv från förra veckan och någon lök. Pappa gör egen chilisås också. Han tar liksom vanlig chilisås på flaska och så ”kryddar han upp den” som han säger med lite balsamvinäger, vitlök, chili och olja och så blir den perfekt. Lite starkt kanske, men nu fick jag en äggula till och då blev det helt suveränt. Det var inte så mycket mat, men det räckte precis tack vare att vi bara är två. Min storasyster Sofie flyttade hem­ ifrån för typ ett år sedan och nu bor hon i Paris. Helt otroligt, jag skulle aldrig våga. Jag har inte ens varit på charter utan förälder och nu bor hon utomlands själv! 10

I_Fifteen love.indd 10

2011-04-11 08.56


”Har du träffat henne?” Pappa fortsätter att prata om städningen. ”Mm, ja jo, en gång. Hon verkar bra.” Egentligen har jag träffat Violetta två gånger, men det behöver inte han veta. Förut hade vi en gammal tant som städade, men hon försvann i höstas, jag vet inte varför, sedan hade vi ingen på hela vintern. Det gjorde inte så mycket för även om Sofie var den som städade mest av oss, så är det i alla fall lättare att hålla städat när det bara är pappa och jag. Jag tyckte inte vi behövde någon ny städerska, men pappa sa att någon måste dammsuga och skura också. ”Trevlig, eller hur?” ”Vi pratade inte så mycket.” Det är i och för sig sant, och jag tycker själv att jag låter lagom engagerad, som att vi pratade om en random städerska. Första gången jag träffade Violetta var en slump. Det var tacos i skolan och jag fattar inte hur något som är så gott hemma kan vara så äckligt i skolan. De har så lite köttfärs som möjligt och har bara tryckt ner massa bönor och majs istället. Och så är den helt vattnig. Jag åt bara ett par tuggor, sedan cyklade jag hem för att käka fil och flingor. Pappa hade sagt kvällen innan att det skulle komma en ny städerska, men det hade jag totalt glömt. Så när jag öppnade ytterdörren med ett ryck och hon stod precis innanför och höll på att dammsuga hallen blev jag så rädd att jag flög baklänges. Jag snubblade till på det översta trappsteget och i sista hundradelen fick jag tag i räcket med vänsterhanden, annars hade jag ramlat nerför hela trappan. 11

I_Fifteen love.indd 11

2011-04-11 08.56


Det komiska var att hon blev lika rädd som jag. Hon skrek till, hennes iPod flög iväg och hon andades häftigt och höll sig för hjärtat och blundade i flera sekunder. När vi väl började prata kunde vi inte fullfölja en enda mening, vi bara pratade i munnen på varandra och sa jättekonstiga saker. Violetta pratade på polska, dammsugaren brummade, Bessie skällde i källartrappan bakom skjutdörren och jag höll på att kissa på mig. Sedan började Violetta skratta, stängde av dammsugaren, släppte ut Bessie och gick och tog en kopp kaffe. Hon sa att det är det värsta med att städa, att hon blir så rädd när någon kommer. Hon berättade om när hon kom till Sverige första gången och städade på något stort dataföretag, men var tvungen att sluta för där kom det folk hela tiden och skrämde henne. Därför gillar hon att städa hemma hos folk när ingen är hemma. ”Jag är i min egen huvud och då man inte bli störd”, sa hon och tittade mig i ögonen och det högg till i både magen och kuken på samma gång. ”Vet du vad hon heter?” undrar pappa. ”Mm… nej ingen aning.” ”Violetta.” ”Jaha.” ”Jag gillar det, det är sådär pampigt och fint.” Jag rycker på axlarna. ”Mm, jo…” Violetta är det vackraste namnet jag någonsin hört. Men så tycker jag också att hon är den snyggaste tjejen jag någonsin sett. Hon är från Kraków i Polen, det är därför hon bryter sådär sexigt. 12

I_Fifteen love.indd 12

2011-04-11 08.56


Hon är någonting mellan 20 och 40 år, har blont och nästan guldigt hår, kritvita tänder och fina ögon som ser rakt igenom mig. Jag vet inte om de är gröna eller blå, jag vet bara att de glittrar. Hon har ganska små bröst, men det bryr jag mig inte om för hon har en rumpa som putar ut. Många tycker liksom att en rumpa ska vara så liten som möjligt, särskilt tjejerna verkar tycka det, men även många killar går igång på små rumpor. Jag fattar inte det. Den måste inte vara stor, det är inte det, men jag gillar när den putar ut lite grand, som på de svarta tjejerna i friidrotten typ. Jag kan knappt kolla på friidrott längre för jag ser bara svarta putande rumpor överallt. Den här veckan har jag tänkt tusen gånger på när jag satt här i köket och åt fil och flingor och tjuvkollade på Violetta när hon lyssnade på sin iPod och hennes rumpa dansade och dammsög hela vardagsrummet. ”När är hon här egentligen?” undrar jag. ”11 till 15 ungefär.” ”Okej… ja, men det är bra.” Jag låter som om jag frågar för att inte behöva vara hemma när hon städar, fast det är precis tvärtom. ”Hur var det i skolan idag då?” Perfekt att han byter samtalsämne. Jag vill inte prata om Violetta med honom och jag har fått reda på allt jag behöver. ”Jo bra. Vi har börjat med andra världskriget nu.” ”Åh, vad skönt att ni är av med första och mellankrigstiden.” ”Ja nu slipper vi äntligen Preussen och det där…”, säger jag och vet att han tycker det är roligt. Vi lallade i vintras om att första världskriget är så segt och komplicerat. 13

I_Fifteen love.indd 13

2011-04-11 08.56


”Men andra världskriget är ju spännande på riktigt, vad vet du om andra världskriget?” Fan, ska han redan börja förhöra. ”Ja… Hitler typ”, säger jag och flinar. ”Hitler typ!? Jamendåså, då kan du ju allt, vad ska du gå i skolan för?” Vi skrattar och jag reser mig och plockar bort min tallrik. Bessie reser sig i samma ögonblick som jag. ”Nä, du får inget idag”, säger jag till henne, ”det är straffet för att du hårar så mycket.” Bessie suckar och går och lägger sig under tevebordet, men pappa skrattar till och det var ju det som var meningen.

14

I_Fifteen love.indd 14

2011-04-11 08.56


3

Klockan är 20.32 och jag ligger i min säng nere i källaren. För något år sedan flyttade jag ner till källaren. Det är perfekt att ha en hel våning för sig själv med både tvättstuga och toalett och dusch och bastu. Bastun använder jag mest för att torka mig i. Jag sätter den på trettio, fyrtio grader bara. Det är skönt när man kommer ut från duschen, särskilt i vintras var det asskönt. Jag har skrivbord och säng och inga fönster. Det är nästan det skönaste: att inte ha några fönster. Det är som en bunker och det tycker jag är coolt. Både pappa och snickaren rekommenderade mig att ta heltäckningsmatta, eftersom det kan vara lite fuktigt i källaren. Min heltäckningsmatta är grön och skön. Jag har vitmålade garageväggar utan en massa idolbilder. Det enda tråkiga med att flytta ner till källaren var att pingisbordet försvann, men det gjorde inte så mycket för jag började ändå tröttna. (Jag har börjat tröttna på tennisen också, men det har jag inte berättat för någon.) Jag försöker plugga matte. Det är avancerade ekvationer och jag fattar noll gånger noll. I sexan var jag bäst i hela klassen

15

I_Fifteen love.indd 15

2011-04-11 08.56


i matte tillsammans med Robin, nu är jag typ sämst. Undrar hur det kunde bli så? Jag kan bara tänka på min plan för imorgon, hur jag ska råka vara hemma igen när Violetta är här. Om första mötet var fantastiskt och pirrigt och härligt, så var den andra gången, förra onsdagen, helt misslyckad. Jag skolkade hela dagen och spelade sjuk, men vågade inte gå upp och prata med henne, utan flyttade mig bara när hon kom och skulle städa mitt rum. Sedan när Violetta kom upp till köket så frågade jag bara var hon kom ifrån och jag var så säker på att hon skulle säga Polen, så när hon sa ”himlen” var jag tvungen att säga ”va?” tre gånger innan jag hörde vad hon sa. Hon var helt gravallvarlig när hon sa det och började inte skratta sitt smittande skratt förrän jag fattat att det var ett skämt. ”Jag är en ängel, du förstå?” skrattade hon och fortsatte städa. Jag kom inte på något mer att fråga om. En hel dags skolk för att ställa en enda fråga och få ett enda skratt håller ju liksom inte i längden. Så till imorgon finns en plan. Jag har sagt till i förväg att jag ska till tandläkaren. Det sa jag till pappa också för att få ett intyg (han dubbelkollar ju aldrig sådant). Jag kan vara med på gympan i början, men Malte brukar bara dela in oss i två lag i fotboll, bandy eller basket och sedan drar han. Han kommer aldrig att märka om jag lättar efter en kvart. Sedan har vi lunch och under SO:n är jag hos ”tandläkaren” och kommer tillbaka lagom till biologin. Då har jag hängt med Violetta i tre och en halv timme utan att ha skolkat en sekund. Fast det bästa med min plan är hur jag ska börja prata med henne. Och hur jag ska kunna hålla igång ett jättelångt 16

I_Fifteen love.indd 16

2011-04-11 08.56


samtal utan att det blir påklistrat. Jag börjar fantisera om vad som kommer att hända efteråt, när vi har haft det där samtalet. Jag måste runka för andra gången ikväll.

17

I_Fifteen love.indd 17

2011-04-11 08.56


4

Jag cyklar hem längs Lillängsvägen. Man har precis börjat kunna cykla efter hell-winter, men det är drivor med grus på vägarna så man får vara försiktitg så man inte sladdar ofrivilligt. Jag har frågat pappa om moppe, men han vill inte att jag ska ha någon. Jag tror jag fattar varför. Det blåser ganska mycket, men det gör ingenting för jag har mycket vax i håret så frisyren rör sig inte. Jag gick upp extra tidigt i morse. De flesta morgnar – om jag inte försover mig – går jag upp ungefär tjugofem minuter innan jag börjar, då hinner jag precis. Orka duscha och jag är inte speciellt hungrig på morgnarna, det blir mest att jag tar en banan eller något godis om jag har det. Nästan hela åttan käkade jag Refreshers till frukost, men det har jag tröttnat på. Idag gick jag upp halv sju, fast jag började kvart över åtta. Jag hade lagt fram mina favoritkläder och tog en lång dusch. Hade lovat mig själv att duscha max fem minuter, men jag stod därinne i alla fall minst en kvart och höll på att komma försent. Fattar inte vad det är med mig när jag duschar. Jag kommer liksom inte därifrån. Det är så varmt och skönt och det är som att jag tinar lite grand inuti när jag duschar. Sedan fixade jag till frisyren, det gör jag inte varje mor18

I_Fifteen love.indd 18

2011-04-11 08.56


gon, men idag vill jag ju vara fin. Ibland blir det bara kladdigt och fult, men idag funkade det perfekt. Tricket är att först och främst se till att håret är lagom blött, det får inte vara plaskblött, men inte heller ha börjat torka i topparna eller så. Händerna däremot, de måste vara snustorra. Och så tar man en lagom stor klump vax på fingret och sedan gnider man händerna så fort och så hårt som man pallar mot varandra i kanske tio sekunder, så att vaxet liksom smälter av värmen i händerna. Sedan ska man rufsa runt det blixtsnabbt i håret så att det blir jämnt fördelat innan man kammar sig. Pappa säger att jag har femtiotalsfrisyr. Jag tycker det låter mossigt, men jag fattar vad han menar. Pappa var inte vaken när jag gick upp i morse, det är han nästan aldrig nuförtiden. Han kommer till kontoret tidigast tio, säger att det är det bästa med att vara chef, att man får bestämma när man kommer till jobbet. Om jag var chef och fick bestämma när jag skulle börja skulle jag komma tidigast efter lunch. Kanske vid tvåtiden, kolla att alla jobbar, svara på lite mejl, gå på något möte och sedan dra hem. Pappa säger att han tycker att det låter som en bra plan, men det är viktigt att alla ser att man jobbar också, därför åker han in redan klockan tio. Då undrar jag om det är några kvar när han sitter och arbetar till åtta, nio ibland på kvällarna. Det säger han att det aldrig är och det är skönt tycker han, att vara ifred. Det blir mer gjort då. Jag tog en hundring av honom ur högra kavajfickan i morse, där har han alltid massa cash huller om buller och jag är helt säker på att han aldrig märker om jag tar något. Det jag gillar mest att sno är euro, för det är så roligt att gå till banken och växla. Jag känner mig vuxen då. 19

I_Fifteen love.indd 19

2011-04-11 08.56


För pengarna köpte jag en havreboll och en Cola till frukost och så har jag lite pengar kvar till lunch. På morgonen hade vi franska och gympa. Det bästa med franskan är att vi går med 9A och de har mycket snyggare tjejer än vad vi har. I den klassen finns det sju tjejer jag vill ligga med, i vår bara tre (eller jag vill ligga med alla, men jag menar dem jag verkligen vill ligga med). Kåtast är jag nog på Liisa Karalahti. Hon är ganska mullig och har bröst stora som inomhusfotbollar. Vi har aldrig riktigt snackat, men en gång när vi körde rundpingis hade jag smashläge på henne, men istället slog jag värsta smörbollen så hon kunde slå ut Robin som stod bakom mig. Då log Liisa mot mig och det kändes som om hennes bröst blev ännu större. Min plan på gympan funkade perfekt. Malte märkte inte att jag drog så fort han delat in oss i lag. Dessutom visste jag att vårt lag skulle torska för de andra fick både Simon Thor och Nyllet. Nu svänger jag in på min gata Västra Lillvägen och det pirrar till i magen. Klockan är 11.23 och om bara någon minut får jag träffa Violetta.

20

I_Fifteen love.indd 20

2011-04-11 08.56


5

Jag vill vara säker på att jag inte skrämmer Violetta när jag kommer in. Det får absolut inte hända igen. Det var så pinsamt förra gången. Så precis innan jag ska kliva in genom ytterdörren ångrar jag mig. Jag går till baksidan av huset för att kolla in genom vardagsrumsfönstret. På baksidan har vi en liten uteplats som vi aldrig använder. Mot husväggen står massa trädgårdsredskap som säkert inte mår bra av att vara utomhus en hel vinter. Men om jag känner pappa rätt bryr han sig mer om att ingen ser att de står ute och förstörs, än han bryr sig om att de förstörs. För det är en tjock häck mot gatan, så det går inte att se in. Där står även en rostig stol och det växer massor med ogräs mellan stenplattorna. En ljusgrå trätrappa går upp till pappas arbetsrum som ligger i hörnet av huset. Först ställer jag mig på stolen, men jag når inte riktigt upp till fönstret då. Jag kliver ner från stolen, flyttar undan den, sedan lyfter jag det högra benet och sätter foten på trappräcket. Det är ungefär en meter högt och ganska smalt och halt så jag får vara lite försiktig. Jag gungar några gånger med det andra benet innan jag svingar mig upp. Jag tar tag med ena handen i fönsterbläcket samtidigt som vänsterfoten landar på räcket. Jag lyckas 21

I_Fifteen love.indd 21

2011-04-11 08.56


på första försöket och håller balansen perfekt. Jag står lite hukad när jag tar tag med båda händerna i fönsterbläcket. Nu är det bara att resa sig långsamt upp och kika in. Jag ser henne inte någonstans. Perfekt, då är hon nog i källaren eller på övervåningen och städar. Jag ska just hoppa ner när hon dyker upp, bara några centimeter ifrån mig på andra sidan fönstret. Hon ser helt skräckslagen ut och jag blir också så jävla rädd. Hon måste ha dammat dvd:n som står precis därunder. Jag rycker bakåt och tappar balansen. Det här kommer göra ont. Jag har ju ramlat många gånger och som målis i skolfotbollen har jag börjat bli ganska bra på att ramla utan att göra illa mig. Men om man ramlar handlöst rakt bakåt på stenplattor så är man helt chanslös. Jag har rätt. Jag slår i svanskotan så att jag nästan hör hur den krossas. Smärtan är enorm. Den sköljer som vågor genom hela kroppen. Både ner i benen och upp i huvudet. Det känns som om hjärnan kokar och det slår blixtar. Jag vet inte om jag någonsin har känt sådan smärta och jag fattar att det är sådant här man kan svimma av. Jag försöker resa mig, men benen bär mig inte. Ändå hade jag kunnat ta tio gånger den här smärtan om jag sluppit göra bort mig inför Violetta. Violetta kommer rusande ut från pappas arbetsrum och skriker en massa saker på polska. Jag fattar inte om hon är arg eller rädd eller ledsen, hon är bara väldigt väldigt upprörd. Till slut hör jag något jag förstår. ”Hur det gick, John, hur det gick!?” ”Det gick bra, det är ingen fara. Jag snubblade lite bara.” 22

I_Fifteen love.indd 22

2011-04-11 08.56


Hon försöker hjälpa mig upp, men jag rullar undan och lyckas resa mig direkt. Smärtan i svanskotan gör att jag inte kan stå upprätt. Jag sjunker ihop, men låtsas att det beror på att jag måste borsta av mina byxor. Jag borstar och borstar och dessutom är det skönt att jag inte behöver se henne i ögonen. Jag vill aldrig mer se henne i ögonen. Jag vill aldrig mer se henne överhuvudtaget. Hur jävla pinsam får man bli? Hon kommer ju aldrig att ens prata med mig igen. ”Hej det är jag som är Mr Beans puckade svennekusin, ska vi ligga?” Hon kommer ju vara i fucking Kraków innan jag ens hunnit säga klart meningen. Vad tänkte jag med, idiot!? ”Varför du där klättrade?” Nu har hon lugnat ner sig lite och lägger armen om mig. Nu är det inte trovärdigt att jag borstar byxorna längre. Jag använder alla krafter jag har och försöker att inte tänka på svanskotan när jag reser mig. Jag vet att mina ögon är fulla av tårar, så jag tittar upp mot det lilla taket ovanför pappas arbetsrum. Jag försöker låta helt normal och lyckas bra för att ha så ont. ”Jag skulle hämta en frisbee… Den alltså… som har legat där sen i somras. Det är Bessies favoritfrisbee. Och jag kom hem för… att ta en promenad med henne nu på lunchen.” ”Jag förstå. Bra, man måste bli snäll på hundar.” ”Mm…” Jag fnyser och anstränger mig för att inte stöna av smärta. ”Varför du inte använda den stege?” undrar hon och nickar mot en stege som ligger på gräsmattan under ett äppelträd. 23

I_Fifteen love.indd 23

2011-04-11 08.56


Fan. ”Är det där den är!” Min förvåning låter nästan äkta. ”Tack!” Jag börjar gå, men inte mot stegen, utan bara här­ ifrån, mot framsidan av huset. Jag vet inte vad jag gör längre, vill bara bort. ”Men ska du inte…?” Violetta pekar upp mot taket. ”Nej, det är lugnt”, säger jag och fortsätter gå. Nu måste hon väl för i helvete ge sig. Jag går långsamt så att det inte ska synas att jag haltar. Då går Violetta till stegen och rycker tag i den. ”Nej, det behövs inte, skit i den!” säger jag. Men det är som om hon inte hör. Hon ställer stegen mot taket och börjar klättra uppför. ”Du hålla.” Jag protesterar, men det hjälper inte ett skit. Stegen skakar, så för att inte hon också ska ramla går jag fram och håller i stegen. ”Hittar du den?” frågar jag när hon är uppe, som om jag verkligen trodde att det fanns en frisbee där. ”Nä… här är bara löv…” Oväntat, tänker jag. Kunde inte Gud varit schyst för en gångs skull och lagt en frisbee på taket. ”Är du säker frisbee?” Hon tittar ner på mig samtidigt som jag tittar upp. Hon ler ett leende som betyder att hon nog inte tror mig längre. ”Ja… ganska helt säker. Det var en kompis som kastade upp den i somras när vi körde frisbeegolf… runt huset…” Jag mumlar så att jag knappt själv hör vad jag säger. Violetta fattar nog inte det där, men spela roll. Hon fortsätter att gräva runt lite bland löven på taket. 24

I_Fifteen love.indd 24

2011-04-11 08.56


”Ja, den här!” skriker hon. Först tror jag att hon skämtar, men så håller hon upp en neonorange Statoilfrisbee och ler med hela ansiktet. ”Hurra!” skriker hon och kastar ut den över gräsmattan mellan äppelträden. Så det finns alltså en frisbeegud! ”Tack”, ropar jag. Violetta klättrar ner medan jag håller i stegen. När hon kommer ner ger hon mig en kort kram. ”Nu jag måste jobba, ha det roligt med Bessie! Är du säker okej?” ”Det är helt lugnt”, säger jag och skrattar. Jag tittar på henne medan hon går in. Jag både hoppas och inte hoppas att hon ska vända sig om, men det gör hon inte. Jag hämtar frisbeen och vacklar in. Jag haltar ner i källaren. Jag har så ont, så jag kommer aldrig kunna gå den där fejkpromenaden. Bessie går runt och piper med en toffla när jag kommer in i mitt rum. Jag går direkt fram till min säng och stupar. Så fort jag lagt mig känner jag klumpen i halsen. Jag sväljer och sväljer, jag vill inte börja gråta. Det är svårare än på länge att få bort skitklumpen med gråthelvete, men till slut lyckas jag. Jag har inte gråtit på jättelänge och det är skönt. Jag ska aldrig mer gråta.

25

I_Fifteen love.indd 25

2011-04-11 08.56


fifteen love isbn 978-91-638-6868-9 © Peter Barlach 2011 Utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag, Stockholm 2011 Omslag: Eva Lindeberg Omslagsfoto: Ulrica Zwenger Typsnitt: Indigo Tryckt av ScandBook AB 2011 www.bonniercarlsen.se

I_Fifteen love.indd 4

2011-04-11 08.56

Profile for Smakprov Media AB

9789163868689  

9789163868689  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded