Page 1

Första kapitlet I vilket Pyret är dålig på att åka pulka men bra som pepparkaksgris.

Ritva och Roger tyckte att Pyret var det jobbigaste djuret som fanns. Men det tyckte förstås inte Ingo. Det fanns ingen han tyckte så mycket om. Han var övertygad om att det inte fanns någon smartare och gulligare gris i hela Östra glesbygden, eller i resten av Sverige och världen heller för den delen. Fast Pyret kunde förstås krångla lite ibland. Hon kunde vara väldigt envis. Som nu när hon skulle åka pulka. En enda gång hade Ingo lyckats knuffa upp henne på pulkan och fått henne att åka med nerför backen mot sjön. Och då hade hon gnällt och gruffat och vält omkull pulkan mitt i backen. – Slipp då, muttrade Ingo. Då åker jag väl själv då. Se upp i backen, tusen hål i nacken! Och så åkte Ingo i flygande fläng nerför backen, och han gav upp försöken att få Pyret att åka pulka. Fast han var säker på att grisen skulle ha lika roligt som Ingo i backen, bara hon vande sig. 9


Nå, det där kunde Ingo stå ut med. Det som verkligen irriterade honom var att Pyret inte ens ville vara lift. Ingo hade sett på teve hur slalom­ åkare blev dragna uppför backarna av skidliftar. De kunde vila och ha det skönt i liften hela vägen upp, och spara krafterna till att susa nerför backarna. Hur fiffigt som helst. Lika fiffigt som det skulle vara om Pyret kunde dra Ingos pulka. Då kunde Ingo sitta och vila bak­ om Pyret uppför backen mot hotellet, och ha ork att åka nerför hur många gånger som helst. Bonden Jönsson hade för länge sen lånat Ingo en anordning av läderremmar att spänna fast runt Pyrets mage och hals. Den skulle man nämligen kunna sätta fast ett koppel i, om man ville ut och promenera med henne. Nu hade den äntligen kommit till användning. Ingo hade fått på henne remmarna, och i stället för ett koppel hade han bundit fast ett rep i dem. Och sen bundit fast repet i pulkan, satt sig i den, och ropat åt Pyret att dra. Pyret grymtade. Och stod kvar. – Sätt fart! ropade Ingo. Snälla Pyret! Dra mej uppför backen, så blir jag jätteglad! 11


Pyret grymtade igen. Och rörde sig inte ur fläcken. Då tappade Ingo tålamodet. Han hade fått jobba hårt för att göra Pyret till lift, och det hade tagit lång tid.

– Om du inte drar mej så får du inga pepparka­ kor! hojtade Ingo ilsket. Nu grymtade inte Pyret. Men hon stod där hon stod. En minut senare klampade Ingo in i köket med vinterkängorna på. – Ingo, klampa inte in i köket med vinterkäng­ orna på! hojtade Roger. 12


Han satt vid matbordet och kavlade ut peppar­ kaksdeg, medan Isadora la nygräddade pepparkakor i en kakburk och Ritva körde in en ny plåt med pepparkakor i ugnen. – Var det roligt i backen? frågade Ritva. – Bara nerför, muttrade Ingo. Får jag …? – Grossmans har fyllt sin pool, avbröt Isadora. Och byggt en ny ljusramp bredvid, så dom kan lysa upp den i alla regnbågens färger. Ni skulle bara se, det är hur fint som helst. Tony visade mej åtta olika sorters ljus. – Mamma, får jag …? började Ingo igen. Ritva skrattade. – Nu har Henning och Amelia visst förfrysat sina små hjärnor. Vem ska bada där när det är tio minusgrader? – Förfrusit heter det, sa Isadora. Men det är vattnet som frusit. Det är is i poolen nu. Nu skrattade både Roger och Ritva. – Då gör det ont att dyka i, frustade Roger. Ingo tog en pepparkaka ur kakburken. Utan att först försöka fråga en gång till. Det var ändå ingen som lyssnade på honom. 13


– Gott, sa Ingo. – Dom ska åka skrid­ skor där nu. Och så får dom en Snöstjärna. Roger stirrade på Isadora. – En Snöstjärna? – Ja. För att det är ett bra vinterhotell. Då kan man få en sån. Och då står det om hotellet i Snöstjärne­g uiden, och då kommer det en massa gäster som vill bo där. Säjer Tony. Mer verkade inte Isadora ha att säja, för hon satte sina hörlurar i öronen och började lyssna på musik i stället. Säkert något sånt där konstigt japanskt igen. Förut var det bara hårdrock och ylande elgitarrer som gällde, men nu var det Japan för hela slanten. Ny frisyr hade Isadora också, det stod rakt ut som en buske. Och det var inte bara Isadoras eget hår, det var fuskhår också, i rött och blått och alla möj­ liga färger. – Du ser ut som en julgran, hade Ritva sagt när 14


hon såg det första gången. Det passar ju bra när det är vinter. Ingo log för sig själv när han tänkte på det där med julgranen. Nästa jul kunde de dansa runt Isa­ dora på julafton. I stället för runt granen. Han tog en pepparkaka till, funderade lite med­ an han åt upp den, och såg sig omkring för att vara säker på att ingen märkte vad han gjorde. Och så tog han hela kakburken. – Snöstjärneguiden? sa Ritva. Vad i Helsinki är det? Ingo klampade ut ur köket i sina vinterkängor. Och ut på gårdsplanen. Där var Pyret. – Egentligen skulle du inte ha några, sa Ingo. Men nu är ju du min bästa kompis. – Nöff, sa Pyret. Och så gav Ingo sin griskompis tio pepparka­ kor. Det tog en och en halv sekund innan de var borta. – Du är en riktig pepparkaksgris, du! sa Ingo och klappade Pyret. – Nöff, sa Pyret. 16


Så fick hon fem pepparkakor till. De var borta på en halv sekund. Pyret fick en sista pepparkaka. Sen gick Ingo in med kakburken igen. Fast den här gången kom han ihåg att ta av sig vinterkäng­ orna.


Andra kapitlet I vilket Ritva antar en utmaning och hennes huvud kokar.

Ritva stod på verandan och funderade. Hotellet kunde alltså få en Snöstjärna för att det var ett bra vinterhotell. Egentligen tyckte Ritva inte om sånt där. Skulle hon behöva bevisa det hon redan visste? Att Gyllene orren är ett utmärkt hotell på alla sätt. I alla årstider. Det behövdes väl ingen Snöstjärna vid dörren för att bevisa det? Men det är klart, om det kunde locka några extra gäster till hotellet så … Och hon var rätt stolt över sin medalj i finska mästerskapen i armbrytning. Då stack ett litet huvud ut. – Du måste ha mössa på dej när du är ute, sa Ingo. Ritva hade bara gått ut för att fundera lite över var den där Snöstjärnan skulle hänga och hade inte klätt på sig några ytterkläder alls. Och nu började det faktiskt bli lite kallt. – Jag ska snart gå in, sa Ritva. 18


Och så log hon stolt åt sin son som var så för­ ståndig. – Ja, du måste ha mössa annars kommer det rök ur huvudet, fortsatte Ingo. Det har du själv sagt! – Va? Skulle jag ha sagt det? Nu tvivlade Ritva plötsligt lite på sin sons intel­ ligens. – Ja, du har sagt att huvudet är kroppens skor­ sten. Därför ska man ha mössa. Ritva tänkte för ett ögonblick förklara hur det var hon menat, men innan hon hann fundera ut hur hon skulle börja var Isadora där och förklarade det på sitt eget sätt. – Pucko! Det kommer ingen rök ur huvudet. Men om man inte har mössa så kommer värmen ut den vägen. Fattar du ingenting? Isadora himlade med ögonen när hon skuttade förbi Ritva och ut på gårdsplanen. – Men ska inte du ha mössa då? ropade Ritva efter henne. – Nä, det är o-coolt, sa hon och skakade till sin nya färgglada frisyr. Ritva stod kvar ett tag i kylan och tvivlade på 20


båda sina barns intelligens. Sen gick hon in till Roger. Roger satt lutad över datorn i receptionen med rynkad panna. Om han använde sina läsglasögon skulle han slippa sitta där och kisa. Ritva suckade. – Roger, sätt på dej dina nya fina läsglasögon. – Aldrig, jag ser ju ut som en gammal gubbe. – Jag tycker folk med glasögon ser smartare ut, svarade Ritva och rättade till sina egna. – Mmm, mumlade Roger.


Mumlandet gjorde inte direkt saken bättre. Han påminde om en apa som såg en dator för första gången. Men det sa hon inte. När Ritva sneglade ner på skärmen upptäckte hon att Roger faktiskt jobbade. ”Snöstjärnan – landar bara på de bästa vinterhotellen” stod det på skärmen. Så klickade han vidare, och det ena snygga hotellet efter det andra ploppade upp. Drottninghovs pensionat, Diamant fjällhotell och annat tjusigt hette hotellen som belönats med en Snöstjärna. På bilderna från de lyxiga rummen skymtade enorma sängar och utsikt över skidbackar. – Det är som Dammråtteor­ den. – Nä, det är det inte, sa Ritva och suckade. – Jo. Det här med Snöstjär­ nan är för hotell vad Dammråt­ teorden är för en dammsugarförsäljare. Så beskrev Roger för hundrade gången den spe­ ciella klubb som bara de dammsugarförsäljare fick vara med i som sålt tusen dammsugare. Det var 22


något som Roger gärna pratade om. Till och med i sömnen. – Tänk, tusen dammsugare. Roger tittade upp i taket med ett fånigt leende. – Jag är på 856 nu, mumlade han. Ständigt på väg uppåt! Nu tvivlade Ritva till slut på alla familjemed­ lemmarnas intelligens. Utom sin egen, förstås. – Fast nu är det i alla fall Snöstjärnan som gäl­ ler. Kom så tar vi ett varv på våra ägor. Ritva ryckte Roger ur hans tankar och drog med honom ut på gårdsplanen. – Så, vad ser du? Är det här hotellet värt en Snöstjärna? Hon tittade på Roger. Han såg inte alls glad ut. – Jag ser ju i alla fall inget som liknar det jag såg i datorn, mumlade Roger. – Nä, men vad ser du då? sa Ritva och tram­ pade otåligt. Hon hade inga ytterkläder den här gången hel­ ler. Men just nu hade hon inte tid att frysa. – Dom är i en annan liga. Värsta superduper­ lyxen. I klass med Elektroflax GLX Magnum. 23


Ritva visste inte vad Elektroflax GLX Magnum var för en dammsugare. Men att Gyllene orren hade chans att få en Sjöstjärna om de bara bestäm­ de sig för det, det var hon säker på. Hon ryckte med sig Roger igen. Denna gång ner mot sjön. De stod och blickade ut över det frusna vattnet. Isen var täckt av ett gnistrande snö­ täcke. Himlen var alldeles orange. – Va? Är inte detta vad ett vinterhotell ska ha? En alldeles egen sjö. På med skridskorna bara. Eller hämta pimpelspöet. En femstjärnig utsikt om Ritva hade fått betyg­ sätta. Absolut värt en Snöstjärna. – Jo, visst är det fint, sa Roger som fortfarande inte såg övertygad ut. Ritva förstod att det krävdes något mer. Hon drog med honom till bastun. – Är inte detta vad varje vettig nordbo skulle kalla lyx? Bastu i 90 grader och sen ner i nollgra­ digt sjövatten? Ritva kunde själv inte tänka sig något bättre. Hon sneglade på Roger. Nu hade han något nytt i blicken. 24


– Eller vår fina allé, värdig ett slott? fortsatte Ritva. Eller skogen med äkta, levande vilddjur i? Orringar och älgar och stubbar! Nu log Roger. – Banne mej, jag tror du har rätt. Visst är detta nåt alldeles speciellt. Det här kan man inte få hos Grossmans. Det där plastiga kalla hotellet. Om dom kan få en stjärna så kan väl vi! – Så ska det låta, sa Ritva. Två timmar senare klev Ritva med glada steg in på Östra glesbygdens största stormarknad. Hon hade åkt de åtta milen från Gyllene orren för att köpa något extra gott att servera i matsalen. Något som anstod ett hotell som ville ha en Snöstjärna vid entrén. Hon fingrade på några blåbär i fruktdisken. – Blåbär mitt i vintern, viskade hon. Det kom­ mer att sitta bra det. Men just när hon skulle ta den lilla asken med femton små blåbär i, dök en annan hand upp och ryckte åt sig den. Amelia Grossmans hand. – Åh, ursäkta, men vi ska få gäster. Det kom­ mer att sitta bra med blåbär då, tänkte jag. 26


Ritva letade för ett ögonblick efter något hårt att slå i huvudet på Amelia. Hon fick syn på en tiokilosmelon. Men hejdade sig i sista stund. I stäl­ let räknade hon på finska, tyst för sig själv. Yksi, kaksi, kolme... Vackra finska siffror brukade lugna ner henne. – Ja, inte för att blåbär gör nån skillnad egentli­ gen. Vi kommer snart att få den ändå. – Vilken då? väste Ritva som nu fått syn på en tjugokilosmelon. Bäst att räkna lite till, tänkte hon. Hon var i rask takt på väg mot hundra. 27


– Snöstjärnan. Vi kommer att få den speciella utmärkelsen som bara det finaste vinterhotellet i varje landsdel får. – V-va? var det enda Ritva fick ur sig. – Endast ett hotell i Östra glesbygden kommer få den. Och det är väl inte så svårt att räkna ut vilket hotell det blir? – Va? var fortfarande det enda som Ritva fick ur sig. Men nu hade hon spanat in en lagom stor melon. – Ni tänker väl inte försöka få Snöstjärnan? Det skulle jag inte rekommendera, sa Amelia Gross­ man och höll den lilla lådan med blåbär i famnen, som ett litet barn. – Vi får väl se, sa Ritva och släppte en femkilos­ melon på Amelia Grossmans ena fot. – Herra Joumala! Ursäkta. Det var en hal melon, det. Ritva körde hem på ny rekordtid. Om hon inte ägnat alla år åt finlandsbåten hade hon blivit en utmärkt rallyförare. Det var hon säker på. Och när hon var arg gick det ännu fortare. 28


Hon tvärnitade utanför hotellet och marscher­ ade mot ingången. – Mamma, nu ryker du visst ur huvudet, sa Ingo. Ritva brydde sig inte om ifall det rök eller bubb­ lade ur hennes huvud. ”Här ska tävlas”, var hennes enda tanke. Roger tittade förskräckt på henne när hon dundrade in. 29


– Vi ska ha den där förknorrade Snöstjärnan om jag så ska hämta ner den från himlen själv, mumlade hon. Så var det alltså bestämt. Hotell Gyllene orren skulle anta utmaningen, och ställa upp och tävla om att bli Östra glesbygdens bästa vinterhotell. – Det kommer inte bli några problem, sa Ritva när familjen var samlad vid matbordet. Så läste hon högt från ett papper. – Snöstjärnan delas ut till det vinterhotell som håller en särskilt hög klass. Och finns det flera vinterhotell i ett område så får bara det allra bästa en stjärna. – Då kan vi glömma det, sa Isadora. Grossman hotell … – Tyst, sa Ritva. Det kommer en kontrol­ lant och undersöker alla hotell som vill tävla om Snöstjärnan. För att vinna är tre saker särskilt viktiga. För det första: man ska ha den bästa maten … – Ja, det kommer bli jättelätt, avbröt Ingo. Du som till och med kan koka med huvudet. 30


– Tyst nu, sa Ritva. För det andra: man måste ha bra vinteraktiviteter. – Vad menar dom med det? frågade Isadora. Ritva läste vidare i sitt papper. – Ett hotell med Snöstjärna ska erbjuda spän­ nande och roliga vintersysselsättningar både utom­ hus och inomhus. 31


– Det kan vi också vinna, sa Ingo. Vi kan stoppa snö i mathissen och… Ritva spände ögonen i Ingo och gav honom blicken som betydde ”Fundera inte ens på att ta in så mycket som en snöboll i hotellet”. Eftersom hon inte var helt säker på att Ingo förstod att blicken betydde just det, funderade hon på att hota med att låsa in honom på rummet också. Men när hon såg att både Roger och Isadora också tittade argt på lilla Ingo tyckte hon att det fick räcka. – För det tredje: hotellets atmosfär. – Vad är det? pep Ingo. De arga blickarna hade gjort hans röst så liten att den knappt hördes. Ritva förklarade utan en enda arg blick att atmosfär var själva stämningen. Hur det kändes att vara på hotellet. Det gällde att på alla sätt göra så att gästerna trivdes. – Jag vet ett bra sätt, sa Ingo. Ritva log men frågade inte vad det var för ett bra sätt. Hon gissade att det hade något att göra med snö, grisar, godis, lera eller teve på högsta volym. Det viktigaste var nog bara att som vanligt hålla Ingo ur vägen. 32


Hon tittade snällt på hela sin familj och log. – Vi kommer att fixa det här. Eller hur? Roger, Isadora och Ingo nickade allvarligt. – Bra, sa Ritva.

Profile for Smakprov Media AB

9789163868009  

9789163868009  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded