__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

DEL 1

Att vara speciell

Man fångar inte blommans skönhet genom att plocka kronbladen. – Rabindranath Tagore, ”Stray Birds”


Objudna gäster

De sex svävbrädorna gled fram mellan träden lika lätt och blixtsnabbt som korten virvlar omkring i luften när man sprätter iväg en kortlek. Åkarna stod hopkrupna med böjda knän och utsträckta armar och skrattade när de åkte slalom mellan de istyngda grenarna. I deras kölvatten lyste ett kristall­regn, pyttesmå istappar som ruskats loss från tallbarren och föll bakom dem, skinande i månskenet. Tally uppfattade allt med total skärpa: den iskalla vinden mot hennes bara händer, den föränderliga tyngdkraften som pressade fötterna mot svävbrädan. Hon andades in skogen och talltentaklerna tycktes täcka strupen och tungan som ett lager tjock sirap. Den kalla luften fick alla ljud att verka skarpare: hennes fladdrande skoljacka snärtade som en vindpiskad flagga, greppskorna gnisslade mot brädan i varenda sväng. Fausto pumpade dansmusik rakt in i hennes hudantenner, men det hördes inte i världen där utanför. Utöver den hektiska rytmen uppfattade Tally varenda ryckning i sina nya monotrådsöverdragna muskler.


Hon kisade mot kylan med rinnande ögon, men tårarna gjorde hennes syn ännu skarpare. Istappar virvlade förbi i glittrande stråk och månskenet försilvrade världen, som om en gammal, färglös film fladdrande fick liv. Det var det som var grejen med att vara en cutter: allt var isigt nu, som om världen öppnade hennes hud. Shay kom upp jämsides med Tally så att deras fingrar en kort stund nuddade vid varandra och gav henne ett strålande leende. Tally försökte le tillbaka, men det vände sig lite i magen när hon betraktade Shays ansikte. De fem cuttersspecialarna jobbade under täckmantel ikväll. Deras svarta irisar doldes under matta kontaktlinser och de grymsnygga käkarna hade mjukats upp med hjälp av masker i smartplast. De hade förvandlat sig till fulingar eftersom de skulle nästla sig in på en fest i Kleopatraparken. För Tallys hjärna var det alldeles för tidigt för maskerader. Hon hade bara varit specialare ett par månader, men när hon tittade på Shay väntade hon sig att få se sin bästa väns nya och fantastiska grymsnygghet, inte den fulingförklädnad hon bar den här kvällen. Tally vinklade sin bräda åt sidan för att undvika en istyngd gren och bröt kroppskontakten. Hon koncentrerade sig på den glittrande världen, på att vrida på kroppen så att brädan kunde smita mellan träden. Den kalla luftströmmen hjälpte henne att återigen koncentrera sig på omgivningarna, istället för på saknaden inom sig – den som berodde på att Zane inte var här tillsammans med dem. ”Finns ett gäng festande fulingar där framme.” Shays ord skar genom musiken, överfördes via ett chip i hennes käke till hudantennätet, nära som en viskning. ”Är du säker på att du är redo för det här, Tally-wa?” Tally tog ett djupt andetag, sög i sig kylan som fick hjärnan

7


att klarna. Det ilade fortfarande i nerverna, men det vore helknäppt att backa ur nu. ”Oroa dig inte, chefen. Det här blir isigt.” ”Det borde det bli. Det är ju faktiskt en fest”, sa Shay. ”Nu uppför vi oss som glada små fulingar.” Några av de andra skrattade till och sneglade på varandras förklädda ansikten. Tally blev återigen medveten om sin egen millimetertjocka mask: ojämnheter i plast som gjorde ansiktet oregelbundet och fullt av finnar och täckte det fantastiska virvlande nätet av ljustatueringar. Ojämna jacketkronor trollade bort skärpan hos hennes rakbladsvassa tänder, och till och med de tatuerade händerna var översprejade med falskhud. En titt i spegeln hade visat Tally hur hon såg ut: precis som en fuling. Klumpig, snednäst, med bebisrunda kinder och otålig min – som en som otåligt väntade på sin nästa födelsedag, bubbelskalleoperationen och färden över floden. Som vilken femtonåring som helst, alltså. Det här var Tallys första trick sedan hon blivit specialare. Hon hade räknat med att vara redo för vad som helst nu – alla de där operationerna hade fyllt henne med isiga nya muskler och reflexer som trimmats till ormlik snabbhet. Och sedan hade hon genomgått två månaders utbildning i cuttersgängets läger, där de bott ute i vildmarken utan förnödenheter och knappt fått sova. Men en enda blick i spegeln hade rubbat hennes självförtroende. Det blev heller inte bättre av att de flugit in i stan via Gamlingbys förorter, över oändliga rader med mörka hus som såg likadana ut allihopa. Enformigheten hos den plats där hon vuxit upp gjorde att insidan av armarna klibbade, och den återvinningsbara skoluniformen som trycktes mot hennes känsliga nya hud förvärrade det hela. Grönzonens välansade

8


träd tycktes pressa sig in mot Tally, som om staden försökte mala ner henne så att hon blev vanlig igen. Hon tyckte om att vara speciell, att vara utanför och isig och bättre, och hon längtade efter att få komma tillbaka till vildmarken och slita bort fulingmasken från ansiktet. Tally knöt nävarna och lyssnade på hudantennätet. Faustos musik och ljuden från de andra sköljde över henne – de dämpade andetagen, vinden mot deras ansikten. Hon föreställde sig att hon ytterst svagt kunde höra deras hjärtslag, som om gängets växande upphetsning gav genklang i deras skelett. ”Dela upp er”, sa Shay när ljusen från festen närmade sig. ”Det får inte se ut som om vi är en enda grupp.” Formationen gled isär. Tally stannade hos Fausto och Shay, medan Tachs och Ho vek av mot Kleopatraparkens andra ände. Fausto justerade sin ljuddosa, musiken dog bort och kvar blev bara vindens sus och de avlägsna ljuden från festen. Tally drog återigen nervöst efter andan, och lukten av folkmassan svepte över henne – fulingsvett och utspilld alkohol. Ljudanläggningen på festen var inte avsedd för hudantenner, utan dansmusiken dånade primitivt ut i luften så att ljudvågorna splittrades i tusentals skärvor som återkastades från träden. Fulingar var alltid högljudda. Tack vare cuttersutbildningen visste Tally att hon kunde blunda och använda sig enbart av svaga ekon för att blint ta sig fram i skogen, likt en fladdermus som följer sina egna pip. Men ikväll behövde hon sin specialarsyn. Shay hade spioner i Fulingby, och de hade hört att folk utifrån skulle ta sig in på festen – folk från New Smoke som delade ut nanoceller och ställde till bråk. Det var därför cuttersgänget var här. Det här var en Speciell Omständighet. De tre landade strax bortom det pulserande ljusskenet

9


från svävkloten och hoppade ner på mattan av tallbarr, som knastrade av frosten. Shay skickade upp brädorna i trädtopparna för att vänta där och såg sedan roat på Tally. ”Du luktar nervös.” Tally ryckte på axlarna, illa till mods i sin fuling-skoluniform. Shay kunde alltid känna på lukten hur man mådde. ”Kanske det, chefen.” Här i utkanten av festen påmindes hon av ett envist litet minne om hur hon alltid kände sig när hon kom till ett party. Till och med som vacker bubbelskalle hade Tally avskytt nervositeten som gjorde sig påmind så fort hon var omgiven av en massa människor, värmen från så många kroppar, tyngden av alla blickar på henne. Nu kändes hennes mask klibbig och konstig, som en barriär som skilde henne från världen. Väldigt ospeciellt. Under plasten hettade kinderna till, som om en våg av skam sköljde genom henne. Shay sträckte ut armen och kramade hennes hand. ”Oroa dig inte, Tally-wa.” ”Det är bara fulingar.” Faustos viskning skar genom luften. ”Och vi är här tillsammans med dig.” Hans hand vilade på Tallys axel och puffade henne varsamt framåt. Tally nickade och hörde de andras långsamma, lugna andetag via hudantennlänken. Det var precis som Shay hade lovat: cutters var förenade, ett gäng som inte kunde splittras. Hon skulle aldrig vara ensam igen, inte ens när det kändes som om någonting saknades inombords. Inte ens när Zanes frånvaro fick paniken att gå runt i skallen. Hon trängde sig fram mellan grenarna, följde efter Shay in i det blixtrande ljusskenet. Tallys minne fungerade perfekt nu, inte som när hon var bubbelskalle och var förvirrad och vimsig hela tiden. Hon

10


mindes vilken stor grej vårfesten var för fulingar. Att våren var på väg innebar längre dagar när man kunde göra trick och åka svävbräda, och att många fler utomhusfester väntade. Men när hon och Fausto följde efter Shay i trängseln kände Tally inte alls samma energi som hon mindes från förra året. Festen verkade så stillsam, så avslagen och tam. Fulingarna stod bara och hängde, så blyga och självmedvetna att alla som faktiskt dansade såg ut att överdriva. Alla verkade platta och konstgjorda, som statister på en videovägg som väntade på att de riktiga människorna skulle komma. Ändå var det sant som Shay brukade säga: fulingar var inte lika korkade som bubbelskallar. Det var inga problem att ta sig fram i folkmassan, alla vek undan när hon kom. Hur oregelbundna och finniga de tre än var i ansiktet så var fulingarnas ögon skärpta, fyllda av nervöst medvetna blickar. De var smarta nog för att uppfatta att cutters var annorlunda. Ingen tittade för länge på Tally eller insåg vad hon var bakom sin smartplastmask, men kroppar flyttade sig åt sidan så fort hon nuddade vid dem och det ryckte i deras axelmuskler när hon gick förbi, som om fulingarna anade fara. Det var lätt att se tankarna som for över deras ansikten. Tally kunde betrakta svartsjuka och hat, rivalitet och attraktion, för alltsammans stod tydligt skrivet i deras ansiktsuttryck och deras sätt att röra sig. Nu när hon var speciell framstod allt klart, som när man blickade ner på en skogsstig uppifrån. Hon kände att hon började le, äntligen slappnade hon av och var beredd på jakten. Att upptäcka objudna gäster skulle bli lätt. Tally svepte med blicken över folkmassan och letade efter någon som inte verkade passa in: lite för självsäker, för mycket

11


muskler, solbränd av att ha levt i vildmarken. Hon visste hur Smokebor såg ut. Förra hösten, när hon fortfarande var fuling, hade Shay rymt ut i vildmarken för att slippa operationen till bubbelskalle. Tally hade följt efter för att hämta tillbaka henne, och det hade lett till att båda bodde i gamla Smoke under några långa veckor. Att leva som ett djur hade varit rena pinan, men minnena kom väl till pass nu. Smokebor utstrålade arrogans; de trodde att de var bättre än folk i stan. Efter bara några sekunder fick Tally syn på Ho och Tachs i andra änden av det fullpackade fältet. De skilde sig från mängden ungefär som ett par katter som smyger fram bland en flock vaggande änder. ”Tror du att vi syns för tydligt, chefen?” viskade hon och lät nätverket förmedla orden. ”Hur då tydligt?” ”De ser så bortkomna ut allihop. Vi ser ... speciella ut.” ”Vi är speciella.” Shay kastade en blick på Tally över axeln, med ett flin i ansiktet. ”Men jag trodde det var meningen att vi skulle vara förklädda.” ”För den skull behöver vi inte avstå från att ha kul!” Shay rusade plötsligt iväg genom folkmassan. Fausto sträckte ut handen och rörde vid Tallys axel. ”Se och lär.” Han hade varit specialare längre än hon. Cutters var en sprillans ny del av Speciella Omständigheter, men Tallys operation hade tagit längst tid. Hon hade gjort massor av medelmåttiga saker förr, och det hade tagit ett tag för läkarna att få bort all den skuld och skam hon samlat på sig. Kvarblivna känslor kunde göra hjärnan virrig, vilket inte var särskilt speciellt. Kraften kom ur den isiga skärpan, ur

12


vetskapen om exakt vad man var, ur skärandet. Så Tally stod kvar tillsammans med Fausto, såg på och lärde sig. Shay grabbade tag i en slumpvis utvald kille och ryckte bort honom från tjejen han pratade med. Hans dricka skvimpade ut på marken när han protesterade och började dra sig undan, men sedan fick han ögonkontakt med Shay. Shay var inte lika ful som de andra, märkte Tally, för det violetta skimret i hennes blick sken igenom fulingförklädnaden. Ögonen glittrade som ett rovdjurs när hon drog pojken närmare så att hon nuddade vid honom, och smidiga muskler spelade längs hennes kropp som den böljande rörelsen i ett rep man snärtat till med. Efter det tog han inte blicken från henne, inte ens när han gav sin öl till vanligtjejen, som gapande såg på. Fulingpojken satte händerna på Shays axlar och hans kropp började följa med i hennes rörelser. Nu tittade folk på dem. ”Den här delen av planen minns jag inte”, sa Tally lågt. Fausto skrattade. ”Specialare behöver inte några planer. I varje fall inte såna som är helt fixerade.” Han stod tätt bakom Tally, med armarna runt hennes midja. Hon kände hans andedräkt i nacken, och en kittling for genom kroppen. Tally drog sig undan. Cutters tog i varandra hela tiden, men hon var inte van vid den aspekten av specialartillvaron. Det gjorde att det kändes ännu konstigare att Zane inte hade hakat på dem ännu. Via hudantennätet hörde Tally att Shay viskade till killen. Hennes andhämtning blev djupare, trots att Shay kunde springa en klick på två minuter utan att bli svettig. När hennes kind nuddade vid killens skar ett vasst, orakat ljud genom nätet, och Fausto småskrattade åt att Tally hajade till.

13


”Slappna av, Tally-wa”, sa han och masserade hennes axlar. ”Hon vet vad hon gör.” Det märktes tydligt: Shays dans hade börjat sprida sig, drog med sig människorna runt henne. Hittills hade festen varit en nervös bubbla som svävade i luften, och hon hade stuckit hål i den och släppt ut något isigt som fanns där inne. Folk började dela upp sig i par, lade armarna om varandra, rörde sig snabbare. Den som skötte musikanläggningen lade tydligen märke till det – ljudvolymen ökade, basen blev djupare, de pulserande svävkloten ovanför dem växlade mellan svärta och förblindande ljusstyrka. Festdeltagarna hade börjat hoppa jämfota i takt med musiken. Tally kände hur hjärtat ökade takten och blev förbluffad över hur enkelt Shay hade dragit med sig dem allesammans, utan att anstränga sig. Festen höll på att ändra karaktär, vändas ut och in, och det var helt och hållet Shays förtjänst. Det här var inte som deras dumma trick på fulingtiden – att smita över floden eller stjäla bungyjackor – det här var magi. Specialarmagi. Än sen om hon såg ut som en fuling? Som Shay hade sagt gång på gång under utbildningen, så hade bubbelskallarna missuppfattat alltsammans. Det spelade ingen roll hur du såg ut. Det viktiga var hur du förde dig, hur du uppfattade dig själv. Styrka och reflexer var bara en del av det hela – Shay visste helt enkelt att hon var speciell, och därför var hon det. Alla andra smälte bara in i tapeten, var en suddig bakgrund av slött tjatter, tills Shay lyste upp dem med sin egen privata strålkastare. ”Kom nu”, viskade Fausto och drog med sig Tally bort från den tätnande trängseln. De drog sig mot festens utkanter, gled förbi oseende ögon som var stint fästa på Shay och hennes vanligkille. ”Gå åt det där hållet du. Behåll skärpan.”

14


Tally nickade och hörde de andra cutters viska när de spred ut sig över festområdet. Plötsligt förstod hon vitsen med det hela ... Festen hade varit för trist, för avslagen för att specialarna eller deras byte skulle kunna gömma sig. Men nu sträckte folk upp armarna och svajade fram och tillbaka i takt med musiken. Plastmuggar flög genom luften och allt var en virvelstorm av rytmiska rörelser. Om Smokeborna tänkte ta sig in på festen var detta det ögonblick de väntat på. Nu var det knepigt att ta sig fram. Tally trängde sig förbi en grupp småtjejer – nästan småttingar – som dansade tillsammans med slutna ögon. Glittret de hade sprejat över sin ojämna hy glänste i svävklotens pulserande ljus, och de rös inte när Tally trängde sig mellan dem; hennes specialaraura dränktes av festens nya energi, av Shays dansmagi. De små fulingkropparna som stötte emot hennes påminde Tally om hur förändrad hon var invärtes. Hennes nya skelett var gjort av samma keramiska material som användes i flygfarkoster, lätt som bambu och hårt som diamant. Musklerna var inpaketerade strängar av självreparerande monotråd. Fulingarna kändes mjuka och bräckliga jämfört med henne, som gosedjur som blivit levande, bullriga men ofarliga. Ett ping hördes inne i huvudet när Fausto drog upp räckvidden på hudantennätet, och lösryckta ljud for igenom öronen på henne: skrik från en tjej som dansade bredvid Tachs, mullrande basljud från högtalarna där Ho stod, och under alltsammans de distraherande ord som Shay viskade i vanligkillens öra. Det var som att vara fem personer samtidigt, som om Tallys medvetande var utsmetat över hela festen och sög i sig dess energi i ett virrvarr av ljud och ljus. Hon tog ett djupt andetag och rörde sig mot utkanten av det öppna området, sökte sig till mörkret utanför svävklotens

15


ljus. Där utifrån kunde hon iaktta bättre, behålla skärpan bättre. Medan hon gick märkte Tally att det var lättare att dansa, att följa med i folkmassans böljande istället för att tvinga sig fram genom den. Hon lät sig slumpmässigt knuffas hit och dit i mängden, som när hon lät starka luftströmmar styra svävbrädan och föreställde sig att hon var en rovfågel. Tally blundade och insöp festen genom sina andra sinnen. Kanske var det just det här det egentligen innebar att vara speciell: att dansa tillsammans med alla de andra samtidigt som man kände sig som den enda riktiga människan i mängden ... Plötsligt reste sig håret i nacken på Tally och hon vidgade näsborrarna. En lukt som tydligt skilde sig från människo­ svetten och det utspillda ölet gjorde att hon kastades tillbaka till tiden som fuling, den gången då hon rymde, första gången hon varit ensam ute i vildmarken. Hon kände röklukt – det efterhängsna oset från en läger­ eld. Hon öppnade ögonen. Stadsfulingar eldade inte upp träd, tände inte ens facklor; det fick de inte. Festens enda ljus kom från de pulserande svävkloten och från månen, som hunnit halvvägs upp på himlen. Lukten måste ha kommit någonstans utifrån. Tally rörde sig i allt större cirklar, svepte med blicken över folkmassan, försökte hitta källan till lukten. Ingen stack ut. Bara ett gäng korkade fulingar som dansade vilt, med flaxande armar så att ölet stänkte åt alla håll. Ingen som var smidig eller självsäker eller stark ... Sedan fick Tally syn på tjejen. Hon dansade långsamt med en kille och viskade enträget i hans öra. Hans fingrar flyttade sig ryckigt och nervöst över

16


hennes rygg, rörelser utan koppling till rytmen i musiken – paret såg ut som småttingar på en tafatt lekdejt. Tjejen hade knutit jackan runt midjan, som om hon inte brydde sig om kylan. Och på insidan av armen hade hon ett mönster av bleka, fyrkantiga fläckar där det hade suttit solskyddsplåster. Den här tjejen var mycket utomhus. När Tally gick närmare uppfattade hon återigen lukten av trärök. Hennes nya och perfekta ögon såg hur grovt tyget i tjejens tröja var, vävt av naturfibrer, hopsytt i kanterna och med ytterligare en konstig lukt ... tvättmedel. Det här plagget var inte avsett att användas och sedan kastas i en återvinningsenhet; det måste tvättas, gnidas med tvållödder och bankas mot stenar i en kall bäck. Tally såg att tjejens frisyr inte var perfekt formad – håret hade klippts för hand med en metallsax. ”Chefen”, viskade hon. Shay lät sömnig på rösten när hon svarade. ”Redan, Tallywa? Jag har kul.” ”Jag tror att jag har hittat en Smokebo.” ”Är du säker?” ”Bombsäker. Hon luktar tvättade kläder.” ”Jag ser henne nu.” Faustos röst skar genom musiken. ”Brun tröja? Dansar med en kille?” ”Ja. Och hon är solbränd.” Det hördes en irriterad, frånvarande suck, några frammumlade ursäkter när Shay lösgjorde sig från sin fulinggrabb. ”Finns det fler?” Tally svepte återigen med blicken över folkmassan, tog en lång omväg runt tjejen och försökte uppfatta mer röklukt. ”Inte vad jag kan se.” ”Ingen annan ser konstig ut i mina ögon.” Faustos huvud

17


guppade upp och ner i närheten, även han var på väg mot tjejen. Från festens andra sida närmade sig Tachs och Ho. ”Vad gör hon?” frågade Shay. ”Dansar, och ...” Tally hejdade sig när hon fick se att tjejen stoppade handen i killens ficka. ”Hon gav honom just någonting.” Shays andhämtning upphörde med en liten väsning. Tills för några veckor sedan hade Smokeborna bara fört in propaganda i Fulingby, men nu smugglade de in något betydligt mer livsfarligt: piller fulla med nanoceller. Nanocellerna tuggade i sig de lesioner som gjorde att snyggingarna fortsatte vara bubbelskallar, så att deras häftiga känslor och råa begär växte. Och till skillnad från droger vars effekter gick över så småningom var förändringen permanent. Nanocellerna var hungriga, mikroskopiska maskiner som växte och förökade sig så att de blev fler för varje dag. Om man hade otur kunde det sluta med att de åt upp hela ens hjärna. Ett enda piller räckte för att man skulle förlora hjärnfunktionerna. Tally hade sett det hända. ”Ta henne”, sa Shay. Adrenalinet strömmade ut i Tallys blodomlopp och skärpan fick musiken och rörelserna i folkmassan att försvinna. Hon hade fått syn på tjejen först, så det var hennes jobb, hennes privilegium att göra gripandet. Hon vred på ringen på långfingret och kände hur den lilla spetsen gled ut. Ett enda stick skulle få Smoketjejen att snubbla till och förlora medvetandet, som om hon druckit för mycket. När hon vaknade igen skulle hon befinna sig i Speciella Omständigheters högkvarter, klar för operation. Den tanken fick det att krypa i skinnet på Tally – att tjejen

18


snart skulle vara en bubbelskalle: snygg, vacker och lycklig. Och totalt urblåst. Men hon skulle åtminstone ha det bättre än stackars Zane. Tally kupade fingrarna runt nålen, noga med att inte sticka någon vanlig fuling i trängseln. Några steg närmare, sedan kunde hon sträcka fram andra handen och dra undan killen. ”Får jag tränga mig in här?” frågade hon. Han spärrade upp ögonen och flinade. ”Vad då? Vill ni två dansa?” ”Det är okej”, sa Smoketjejen. ”Hon kanske också vill ha lite.” Hon knöt loss jackan från midjan, tog på sig den och stoppade händerna i fickorna, och Tally hörde prasslet från en plastpåse. ”Ha så kul då”, sa killen och klev undan. Hans min fick Tallys kinder att börja hetta igen. Killen hånflinade åt henne, road, som om Tally var vem som helst – som om hon inte var speciell. Smartplasten som förfulade hennes ansikte hettade. Tally bestämde sig för att lägga om planen. Hon tryckte på en knapp på krascharmbandet. Signalen därifrån spred sig med ljudets hastighet genom smartplasten i ansiktet och på händerna, och fulingmasken exploderade i ett dammoln så att det grymsnygga under blev synligt. Hon blinkade häftigt en gång så att kontaktlinserna ploppade ut och de varglika, kolsvarta irisarna exponerades för vinterkylan. Hon kände hur jacketkronorna på tänderna lossnade, spottade ut dem framför fötterna på killen och återgäldade hans leende med blottade huggtänder. Hela förvandlingen hade gått på mindre än en sekund, knappt länge nog för att hans min skulle börja förändras. Hon log. ”Stick härifrån, fuling. Och du” – hon vände sig mot Smoketjejen – ”tar ut händerna ur fickorna.”

19


Tjejen svalde och sträckte ut armarna åt sidorna. Tally kände blickarna som plötsligt drogs till hennes grymma anletsdrag, uppfattade hur förvirrade folk blev av de pulserande tatueringarna som bildade ett gnistrande svart spetsmönster över hennes hud. Hon avslutade arresteringsfrasen: ”Jag vill inte göra dig illa, men jag gör det om jag måste.” ”Det behöver du inte”, sa tjejen lugnt och gjorde något med händerna, vred båda tummarna uppåt. ”Tänk inte ens tanken ...”, började Tally, och sedan såg hon alltför sent hur det putade ut från tjejens kläder – remmar som på en bungyjacka, som nu av sig själva drogs åt runt axlarna och låren. ”Smoke lever”, väste tjejen. Tally sträckte ut handen ... ... precis när tjejen for upp i luften som när man tänjer ut ett gummiband så långt det går och sedan släpper taget. Tallys hand mötte bara tomma luften. Hon tittade uppåt, gapande. Tjejen steg fortfarande. På något vis hade bungyjackans batteri fixats till så att hon kastades iväg rätt upp i luften från stillastående. Men skulle hon inte bara trilla ner igen direkt? Tally uppfattade något som rörde sig mot den mörka himlen. Från skogsbrynet susade två svävbrädor in över festen. På den ena åkte en Smokebo klädd i djurhudar, den andra var tom. När tjejen nådde språngkurvans högsta punkt sträckte åkaren ut handen och drog in henne på den tomma brädan, utan att sakta in just någonting. En rysning for genom Tally när hon kände igen Smokekillens handgjorda läderjacka. I det blixtrande ljusskenet från ett svävklot uppfattade hennes specialarsyn ärret tvärsöver ena ögonbrynet.

20


David, tänkte hon. ”Tally! Se upp!” Shays order väckte Tally ur förvirringen, fick henne att flytta blicken till de svävbrädor som nu kom susande emot dem strax ovanför huvudhöjd. Hon kände hur krascharmbandet uppfattade dragningskraften från hennes egen bräda och böjde på knäna, beredd att hoppa när den kom fram. Människorna runt henne drog sig undan, chockade av hennes grymsnygga ansikte och tjejens plötsliga flygtur – men killen som hade dansat med Smoketjejen försökte ta tag i henne. ”Det är en specialare! Hjälp dem att komma undan!” Hans försök att få grepp om hennes arm var långsamt och klumpigt, och Tally stack sin oanvända nål i handflatan på honom. Killen drog åt sig handen, stirrade dumt på den en liten stund och föll sedan omkull. När han damp i backen var Tally redan uppe i luften. Med båda händerna runt kanten på svävbrädans greppvänliga yta sparkade hon till så att hon kom upp på den, och sedan sköt hon över kroppstyngden så att brädan vände. Shay hade också kommit upp på sin bräda. ”Ta honom, Ho!” beordrade hon och pekade ner mot den medvetslösa fulingkillen. Hennes egen mask försvann i ett dammoln. ”Ni andra följer med mig!” Tally hade stuckit i förväg. Den kalla vinden bet i hennes nakna ansikte, ett stridsrop banade sig väg genom hennes strupe och hundratals förbluffade ansikten såg upp mot henne från den ölindränkta marken. David var en av ledarna i Smoke – det bästa kap som cuttersgänget kunde ha hoppats göra denna kalla natt. Tally kunde knappt tro att han vågat sig in i stan, men hon skulle se till att han aldrig mer kom därifrån.

21


Hon kryssade fram mellan de blixtrande svävkloten och susade in över skogen. Ögonen vande sig snabbt vid mörkret, och hon fick syn på de båda Smokeborna bara hundra meter längre fram. De flög lågt, framåtlutade som surfare på en brant våg. De hade ett försprång, men Tallys svävbräda var också speciell – den bästa stan kunde åstadkomma. Hon lirkade den framåt och brädans framkant nuddade vid de vajande trädtopparna så att iskristallerna sprutade i plötsliga plymer. Tally hade inte glömt att det var Davids mamma som uppfann nanocellerna, maskinerna som hade gjort att Zanes hjärna blev som den blev. Eller att det var David som hade lockat iväg Shay ut i vildmarken för alla dessa månader sedan, hade förfört först henne och sedan Tally, gjort allt han kunde för att förstöra deras vänskap. Specialare glömde inte sina fiender. Aldrig någonsin. ”Nu har jag dig”, sa hon.

22


Jägare och byte

”Sprid ut er”, sa Shay. ”Låt dem inte vända tillbaka mot floden.” Tally kisade mot fartvinden och drog med tungan över sina spetsiga tänder. Hennes cutterbräda hade lyftrotorer både fram- och baktill, roterande blad som gjorde att den gick att flyga med även utanför stan. Men Smokebornas gammaldags svävbrädor skulle sjunka som en sten så fort de kom bortom magnetnätet. Så var det att leva Utanför: solbränna, insektsbett och taskig teknologi. Förr eller senare måste de båda Smokeborna ta sig till floden och dess stig av metallsediment. ”Chefen, ska jag kontakta lägret och kalla in förstärkningar?” frågade Fausto. ”De är för långt bort för att hinna hit i tid.” ”Doktor Cable då?” ”Glöm henne”, sa Shay. ”Det här är ett cuttertrick. Vi vill inte att några vanliga specialare ska ta åt sig äran.” ”Särskilt inte den här gången, chefen”, sa Tally. ”Det är David som är där uppe.” Det blev tyst en lång stund, och sedan hördes Shays rak-

23


bladsvassa skratt via nätverket så att en iskall kåre drog efter ryggen på Tally. ”Jaså, din gamla pojkvän?” Tally bet ihop tänderna mot kylan, och för ett ögonblick fick hon en tung klump i magen av allt det pinsamt dramatiska som hänt under hennes tid som fuling. På något vis tycktes de gamla skuldkänslorna aldrig riktigt försvinna. ”Din med, chefen, om jag inte minns fel.” Shay bara skrattade igen. ”Ja, vi har väl en räkning att göra upp med honom båda två. Inga samtal, Fausto, vad som än händer. Den här grabben är vår.” Tally lade ansiktet i beslutsamma veck, men klumpen i magen fanns kvar. Ute i Smoke hade Shay och David varit ihop. Men sedan kom Tally dit och David bestämde sig för att han tyckte mer om henne, och all svartsjuka och annat elände som hängde ihop med att vara fuling gjorde att alltsammans som vanligt blev en enda röra. Inte ens efter det att Smoke hade raserats – inte ens när Shay och Tally blivit korkade bubbelskallar – hade Shays vrede över det sveket försvunnit helt. Nu när de var specialare borde inte gammalt groll spela någon roll längre. Men när Tally fick syn på David hade det på något vis stört hennes kyla, vilket fick henne att misstänka att även Shays vrede kunde finnas kvar, djupt begravd någonstans. Att ta honom tillfånga kanske skulle göra slut på all gammal osämja mellan dem, en gång för alla. Tally tog ett djupt andetag och lutade sig framåt för att få svävbrädan att öka farten. Stans utkanter närmade sig. Under dem övergick grönzonen plötsligt i förorter, rader med tråkiga hus där medelsnyggingarna uppfostrade sina småttingar. De båda Smokeborna

24


gick lägre, ner på gatunivå, där de susade runt hörnen med böjda knän och utsträckta armar. Tally gjorde sin första skarpa sväng under jakten, och hennes leende blev allt bredare medan hon vred på kroppen. Det var så här Smokeborna brukade komma undan. Vanliga specialare i sina simpla svävbilar kunde bara flyga snabbt rakt fram. Men cutters var speciella specialare: precis lika rörliga som Smokeborna, och precis lika galna. ”Tappa inte bort dem, Tally-wa”, sa Shay. De andra var fortfarande flera långa sekunder bakom henne. ”Inga problem, chefen.” Tally susade fram längs de smala gatorna, någon meter ovanför asfalten. Det var tur att medel­ snyggingar aldrig var ute så här sent – om någon råkade komma i vägen för en av svävbrädorna skulle de bli mos direkt. Att det var trångt fick inte Tallys byte att sakta farten. Från sin egen tid i Smoke mindes hon hur bra David var på det här, som om han var född på en svävbräda. Och tjejen hade antagligen övat en hel del bland gränderna i rostisruinerna, den gamla spökstaden som Smokeborna utgick ifrån när de gjorde sina utflykter till stan. Men Tally var specialare nu. Davids reflexer var ingenting jämfört med hennes, och all hans vana kunde inte kompensera för det faktum att han var en medelmåtta: en varelse som naturen skapat. Tally däremot var gjord för det här, eller i varje fall omgjord, var konstruerad för att spåra stans fiender och se till att de ställdes till svars. Var gjord för att skydda vildmarken från förstörelse. Hon accelererade in i en skarp sväng, skar av hörnet vid ett mörkt hus så att stuprännan plattades till. David var så nära att hon hörde greppskorna gnissla mot brädan när han flyttade fötterna. Bara några sekunder till så kunde hon ta ett språng och

25


grabba tag i honom. Då skulle de tumla mot marken tills hennes krascharmband hejdade dem med ett ryck som närapå slet axlarna ur led. I den här farten skulle det förstås göra ont till och med i hennes speciella kropp, och en normal människa skulle kunna gå sönder på massor av vis ... Tally knöt nävarna men lät sin bräda sacka efter lite. Hon måste vänta tills det var öppet omkring dem. Hon ville ju faktiskt inte ta livet av David. Bara se honom tämjd, förvandlad till bubbelskalle, snygg och korkad och en gång för alla borta ur hennes liv. I nästa skarpa sväng vågade han sig på att kasta en snabb titt över axeln, och Tally uppfattade den igenkännande minen i hans ansikte. Hennes nya grymsnygga anletsdrag måste vara rena ischocken. ”Ja, det är jag, vännen min”, viskade hon. ”Ta det lugnt, Tally-wa”, sa Shay. ”Vänta tills ni kommer till utkanten av stan. Håll dig nära bara.” ”Okej, chefen.” Tally sackade efter lite till, nöjd med att David nu visste vem det var som jagade honom. Jakten gick vidare i högsta fart och nådde snart fram till fabrikszonen. Alla åkarna steg högre för att inte kollidera med de automatiska lastbilarna som mullrade fram i mörket och navigerade sig fram till sitt mål genom att de orange­ färgade ljusen undertill avläste vägmarkeringarna. De tre andra i cuttersgänget spred ut sig bakom Tally för att hindra Smokeborna från att vända. Med en blick upp mot stjärnorna och en blixtsnabb beräkning konstaterade Tally att de båda fortfarande rörde sig bort från floden, susade fram mot att garanterat bli fasttagna i stans utkanter. ”Det här är rätt konstigt, chefen”, sa hon. ”Varför flyger han inte mot floden?”

26


”Han kanske har kommit vilse. Han är ju bara en vanlig grabb, Tally-wa. Inte den modiga kille som du kommer ihåg.” Tally hörde lågt skratt via nätverket och kinderna hettade. Varför betedde de sig som om David fortfarande betydde något för henne? Han var bara en vanlig fuling. Och dessutom var det faktiskt modigt att smita in i stan så här ... även om det var rätt dumt. ”De kanske är på väg till Trails”, sa Fausto. Trails var ett stort naturreservat på andra sidan Gamlingby, ett ställe dit medelsnyggingar begav sig ut och vandrade för att låtsas att de var ute i naturen. Det såg vilt ut, men man kunde ändå bli upplockad av en svävbil när man blev trött. De trodde kanske att de kunde fly till fots. Insåg inte David att cutters kunde flyga utanför stan? Att de kunde se i mörkret? ”Ska jag ta honom?” frågade Tally. Här i fabrikszonen kunde hon slita ner David från brädan utan att döda honom. ”Slappna av, Tally”, sa Shay bestämt. ”Det är en order. Magnetnätet tar slut, oavsett åt vilket håll de åker härifrån.” Tally knöt nävarna men sa inte emot. Shay hade varit specialare längre än någon av de andra. Hennes hjärna var så isig att hon praktiskt taget hade gjort sig själv till specialare – åtminstone förnuftsmässigt – och slagit sig ut ur bubbeltänkandet med en vass kniv mot huden som enda redskap. Och det var Shay som hade träffat överenskommelsen med doktor Cable, den som innebar att cuttersgänget fick krossa New Smoke på vilket sätt de ville. Så det var Shay som var chef, och att lyda var faktiskt inte så dumt. Det var isigare än att tänka, som ju kunde göra en alldeles virrig. Under dem syntes Gamlingbys prydliga fastigheter. Kala trädgårdar där gammelsnyggingarna ännu inte hade planterat

27


vårblommorna susade förbi. David och hans medbrottsling gick ner till strax över marknivå, flög lågt för att brädorna skulle få maximal lyftförmåga från magnetnätet. Tally såg deras fingrar nudda vid varandra när de skuttade över ett lågt staket och undrade om de var ihop. David hade antagligen hittat någon ny Smoketjej som han kunde sabba tillvaron för. Det var sånt han gjorde: lockade fulingar till att rymma, förförde de bästa och smartaste ungdomarna från stan med löftet om uppror. Och han hade alltid favoriter. Först Shay, sedan Tally ... Tally skakade på huvudet för att få tankarna att klarna, påminde sig om att Smokebornas sociala liv var ointressant för en specialare. Hon lutade sig framåt och lirkade ur brädan lite mer fart. Det mörka område som kallades Trails låg strax framför henne. Jakten var nästan över. De båda störtade in i mörkret och försvann i den täta skogen. Tally steg ovanför trädtopparna och tittade efter dem i det skarpa månskenet. Bortom Trails låg den riktiga vildmarken, det kompakta mörkret Utanför. En darrning for genom trädtopparna när Smokebornas båda svävbrädor likt en vindpust drog fram genom skogen. ”De är fortfarande på väg rakt ut”, sa hon. ”Vi är alldeles bakom dig, Tally-wa”, svarade Shay. ”Har du lust att komma ner till oss?” ”Självklart, chefen.” Tally höll båda händerna för ansiktet när hon sjönk ner genom en svärm av barr. Tallgrenarna smekte henne över hela kroppen. Sedan var hon nere bland trädstammarna och susade fram genom skogen, med böjda knän och vidöppna ögon. De andra tre i cuttersgänget hade kommit ikapp henne och

28


spritt ut sig med hundra meters lucka, och deras grymsnygga ansikten såg djävulska ut i det spelande månskenet. Framför dem, vid gränsen mellan Trails och den riktiga vildmarken, var de båda Smokeborna redan på väg ner då lyftmagneterna på deras svävbrädor fick slut på metall. Deras slirande nedfart ekade genom snåren och följdes av ljudet av springande steg. ”Game over”, sa Shay. Lyftrotorerna på Tallys svävbräda vaknade till liv under henne, och ett lågt muller svävade fram mellan träden likt morrningar från ett djur i ide. Cutters saktade in, sjönk ner på några få meters höjd och svepte med blicken över den mörka horisonten efter något som rörde sig. En rysning av välbehag for längs Tallys rygg. Jakten hade övergått i kurragömma. Men det var inte direkt någon rättvis lek. Hon gjorde en handrörelse och chippen i händerna och hjärnan svarade med att lägga ett infrarött filter över hennes syn. Världen förvandlades – snöfläckarna på marken blev kallt blåa, träden fick en svagt grön utstrålning – när alla föremål lyste av av sin inneboende värme. Några små däggdjur syntes tydligt, röda och pulserande, med nervöst ryckande huvuden, som om de instinktivt visste att något farligt fanns i närheten. Inte långt från henne lyste en svävande Fausto klargul med sin febriga specialarkropp, och Tallys egna händer verkade flamma av brandgula lågor. Men i det nu lilafärgade mörkret framför henne syntes ingenting i människostorlek. Tally fick en rynka i pannan och växlade fram och tillbaka mellan infrarött och normalt seende. ”Vart tog de vägen?” ”De måste ha smygdräkter”, viskade Fausto. ”Annars skulle vi se dem.”

29


”Eller åtminstone känna lukten av dem”, sa Shay. ”Din pojkvän kanske inte är så himla simpel trots allt, Tally-wa.” ”Vad ska vi göra?” sa Tachs. ”Kliva av och använda öronen.” Tally lät svävbrädan sjunka till marken. Lyftrotorerna strimlade kvistar och torra löv när de saktade in och stannade. När brädan var helt stilla steg hon av, och senvinter­ kylan trängde in genom sulorna på greppskorna. Hon vickade på tårna och lyssnade på skogen, betraktade sin andedräkt som bildade ett ångmoln framför ansiktet, väntade på att vinandet från de andra brädorna skulle dö bort. När tystnaden blev djupare uppfattade hon ett lågt smattrande ljud överallt runt sig – vinden som fick tallbarren att skallra i sina små isfodral. Några fåglar vispade om luften, och hungriga ekorrar som vaknat efter en lång vintersömn letade efter nedgrävda nötter. Via hudantennernas spöklika kanal hördes andhämtningen från de andra i gänget, avskilt från resten av världen. Men ingenting som lät som en människa rörde sig i skogen. Tally log. David gjorde åtminstone det hela intressant genom att stå alldeles stilla på det här viset. Men även om Smokeborna var klädda i smygdräkter som dolde kroppsvärmen kunde de inte vara orörliga hur länge som helst. Dessutom kunde hon känna att han fanns där ute. Han var alldeles i närheten. Tally slog av ljudet från hudantennen, stängde ute ljuden från de andra cuttersagenterna så att hon blev ensam i en tyst, infraröd värld. Hon sjönk ner på knä, blundade och lade sin nakna handflata mot den hårda, frusna marken. Hennes specialarhänder hade inopererade chip som uppfattade minsta vibration, och Tally lät hela kroppen lyssna efter enstaka ljud.

30


Det låg något i luften ... ett surrande som nätt och jämnt gick att höra, mer som en klåda i öronen än ett riktigt ljud. Det var en sån där spöklik närvaro som hon kunde uppfatta nu, som bruset från hennes eget nervsystem eller fräsandet från fluoroscerande lampor. Så många ljud som var ohörbara för fulingar och bubbelskallar nådde specialares öron, lika märkliga och oväntade som den mänskliga hudens virvlar och åsar i ett mikroskop. Men vad var det för något? Ljudet kom och gick med vinden, likt tonerna som genljöd från högspänningsledningarna som löpte från klungor av solfångare i stan. Det kanske var något slags fälla, en vajer som satts upp mellan två träd. Eller var det en vass kniv som vinklades så att den fångade vinden? Tally fortsatte blunda, lyssnade ännu intensivare och rynkade ögonbrynen. Fler ljud hade anslutit sig till det första, och nu kom de från alla håll. Tre, fyra och sedan fem höga toner började klinga, och den sammanlagda ljudvolymen var inte högre än från en kolibri på hundra meters avstånd. Hon öppnade ögonen, och när hon fokuserade om blicken i skumrasket fick Tally plötsligt syn på dem: en svag förskjutning fick fem mänskliga gestalter utspridda i skogen att avteckna sig, trots att deras smygdräkter nästan totalt smälte samman med bakgrunden. Sedan såg hon hur de stod – bredbent, ena armen bakåtdragen och den andra utsträckt – och insåg vad det var som lät. Spända bågsträngar som var redo att avlossas. ”Bakhåll”, sa Tally och insåg sedan att hon slagit av hudantennsändaren. Hon startade om den precis när den första pilen avlossades.

31

Profile for Smakprov Media AB

9789163859212  

9789163859212  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded