Kapitel 1
I ett förhållande. Jo. Där står det, svart på vitt. Ett litet, digitalt hjärta markerar Charlottes civilstatus. Exfrun har bytt profilfoto också; hon ser betydligt fräschare ut än vad Pål minns. Han klickar på profilen till Charlottes nya intresse; Markus Edholm, Lidingö. Senaste arbetsplats: Karolinska Universitetssjukhuset. Läkare, onkolog. Det kunde man ge sig fan på. Tjockt hår och tänder så vita att Pål får en häftig lust att kasta kaffet på skärmen. Men det skulle förstås inte göra någon större skillnad. Elva månader, plus minus några dagar; det var så länge hon kunde hålla sig innan Charlotte kände sig tvungen att marknadsföra sitt nya liv på sociala medier. Pål bläddrar tillbaka till sin egen Facebooksida. Profilbilden är minst tio år gammal. Där är han lång och solbränd, med bar överkropp och åtminstone en antydan till muskler på magen. Hår hade han också, på den tiden. Klarblå ögon och ljusbruna lockar som fladdrar lite i vinden. För två veckor sedan fyllde Pål år, men när man inte har varken fru eller barn, så finns det ingen som gratulerar en på morgonen. Sådant kan vara värt att notera.
Lång är han förstås fortfarande, men rutorna på magen har försvunnit. Det är väl sådant som händer, antar han, men för att vara femtiot vå, ser Pål faktiskt väldigt bra ut. Om han får säga det själv. Till och med de yngre kvinnorna på kontoret brukar titta på honom, det har han minsann sett. Pål betraktar bilden av sig själv på skärmen och drar handen genom det allt tunnare håret på sitt huvud och rättar till.
Numera är det inte bara i flikarna över pannan; problemet har spridit sig även till den där virveln längst bak, så att Pål måste tänka igenom hur han kammar frisyren. Så var det aldrig förr. På det tio år gamla
fotot ler han ett hyfsat obekymrat leende mot kameran; inga besvär med håret och hans första arkitekturpris var fortfarande relativt färskt.
Med fingrarna zoomar Pål in på bilden igen, men upptäcker sedan att en av kollegorna ler mot honom. Hånler snarare. Eller så inbillar han sig. Pål slår ihop sin lap top med en smäll och reser sig ur soffan för att bära kaffekoppen till diskmaskinen. Det är sådant som är viktigt på det här kontoret; att alla plockar undan efter sig i fikarummet. Att Påls före detta hustru är ihop med någon ny, en läkare som har allt hår kvar, är det ingen som bryr sig om.
”Är du klar inför presentationen på onsdag?”
Kontorschefen Evald står plötsligt precis bakom Pål, alltid lite för nära, som om det här med personlig sfär inte gäller honom. Evald luktar mögel. Det är också en av de saker som ingen pratar om; att chefen på ett av Stockholms mer respekterade arkitektkontor bor i ett mögelhus och själv tycks vara helt omedveten om den saken.
”Jodå, ritningarna är klara. Ska bara kika igenom dom en sista gång, så.”
Pål gör tummen upp. Ler brett. Känner hur det stramar en aning i kinderna, som om de protesterar mot tilltaget. Han har smilgropar, Charlottes nya kille, det såg Pål på profilbilden. Barn har han också, två nästan-vuxna döttrar med lika bra hårkvalitet som pappa Cancerläkaren. Nu duger det minsann; men Pål ville hon inte ha några barn med. ”Barn förstör figuren, karriären och kärlekslivet”, brukade Charlotte svara varje gång någon nyfiken släkting frågade. Skinn på näsan har hon i alla fall; Påls exfru. Om Pål ska vara helt ärlig, så tänkte han faktiskt inte så mycket på barn och en dag var det plötsligt för sent. Bara sådär. Det spelar inte någon roll; han ångrar sig inte, men Pål har en gnagande misstanke om att det kan bli desto tråkigare när han blir gammal. Det är väl det folk har barnbarn till, får man förmoda.
Mögel-Evald dröjer sig kvar, fortfarande alltför nära Påls kropp och med doften av fuktig källare svävande i luften.
”Den här kunden är viktig, det vet du”, säger Evald.
”Det vet jag. Alla kunder är viktiga”, svarar Pål.
”Vissa kunder är viktigare.”
Sedan vänder sig Evald om och försvinner ut ur fikarummet. Pål överväger för ett ögonblick att kasta sin halvfulla kaffekopp i ryggen
på chefen, men då blir det väl ett himla liv. Det orkar han inte med idag, så istället häller han ut kaffet och ställer lydigt muggen upp och ned på översta våningsplanet i diskmaskinen. Lägger i en tablett med diskmedel, stänger luckan, startar maskinen och flyttar magneten som det står Diskad på, till den rostfria ytan. Pål kan svära på att det är någon av praktikanterna som har köpt in de där magneterna. Diskad och Odiskad , som om alla de trettiofyra personer som arbetar på kontoret vore idioter. Vilket kanske stämmer. Världen är faktiskt full av idioter, det är bara ytterst sällan någon kommenterar den saken. På väg tillbaka till sitt skrivbord, stannar Pål till på toaletten. Sköljer ansiktet. Sköljer handlederna under varmt vatten. Ibland fungerar det, men inte idag tydligen. Ur innerfickan på den gråspräckliga kavajen från Oscar Jacobson, tar Pål fram den lilla plastburk som han köpt speciellt för ändamålet. Burken rymmer exakt åtta stycken femton milligrams ångestdämpa re. En dygnsranson med andra ord. En läkare skulle hävda att det snarare motsvarar en dubbel ranson, men Pål har tre läkare som han växlar mellan, så det brukar inte bli några problem med den saken. Tablett. Kallt vatten. Svälj. Och andas. Därefter sköljer Pål ansiktet igen, torkar sig noggrant med de alltför grova pappershanddukarna, drar fram de vita manschetterna ur kavajen och ler mot sig själv i spegeln. Jo, nog är han redo för att presentera sitt senaste projekt.
Vid Påls kontorsplats ligger skisser och ritningar huller om buller; ingen har ännu kommit på tanken att placera ut små plaketter med orden Städat respektive Ostädat på deras höj- och sänkbara bord. I röran, hittar han en omgång någorlunda oskrynklade planritningar, men frågan är om det är den senaste versionen. Minnet är otydligt vad gäller den detaljen; skrev han ut, eller inte? De senaste månaderna har det blivit många nätter och det är delvis därför Pål har den speciella burken i innerfickan. Stressen. Pressen att ständigt prestera lite bättre än en eller annan konkurrerande firma, vara överlägsen kollegorna. Klamra sig fast med armarna kring toppen och le. Alltid le. Samt, såklart; komma ihåg att flera gånger om dagen kamma håret alldeles rätt.
Evalds klapp på axeln skiter han fullständigt i, men det är alla de andra. Före detta kursare som han möter på krogen och på olika mässor,
på invigningar eller som nu senast; någon slags återträff på Chalmers. Han borde inte ha rest dit, Pål vet det, men samtidigt. Det är svårt att låta bli. Vissa är förstås hyfsat misslyckade, men det är inte dem han jämför sig med. Han borde inte ha druckit heller; tabletterna ska inte blandas med alkohol och Pål skulle verkligen inte ha legat med vad hon nu hette, den blonda som gick året under honom en gång i tiden.
Med en suck kopplar Pål in lap topen till den stora skärmen, stänger Facebook-programmet och öppnar de digitala ritningarna. Ett flerbostadshus i Traneberg. Eller om det var Fredhäll. Vatten är det åtminstone, det minns han. De flesta av lägenheterna har utsikt i någon mån och Mögel-Evald har rätt om viktigheten; en av Stockholms största fastighetsutvecklare och Pål har fått den äran. Om de lyckas sälja in det här projektet i sin helhet så kommer fler, det förstår han också. Det är bara det, att Pål inte är intresserad av att rita flerbostadshus. Han är, om han ska vara helt ärlig, inte ens särskilt bra på det. Därav stressen. På skärmen dansar de olikfärgade linjerna. Ytterväggar och innerväggar och treglasfönster och balkonger. Öppna planlösningar, som kunden efterfrågat, bara för att spara några kvadratdecimeter i varje lägenhet. Pål avskyr öppna planlösningar, det är bara idioter som vill bo med stekos i vardagsrummet och synlig disk varje gång de får besök. Förstrött rör han musen och flyttar pekaren på skärmen lite fram och tillbaka på måfå. Om han bara kunde få till de här större lägenheterna, femrummarna, så skulle det lösa sig. Just som markören glider över kanten på en av balkongerna och försvinner ut i tomma luften, plingar telefonen till.
Leila står det på mobilskärmen. Vem var det nu igen? Var det den där kunden med sommarhuset i Vaxholm? Eller var det frun till han finansgubben? Hon som Pål låg med ett par gånger före sommaren.
Hej!
Har du lust att ses?
L
Har Pål lust att ses? Tja, varför inte. Femrummare kan han rita imorgon.
Kapitel 2
Pål drar handen över huvudet. Rättar till de alltför tunna testarna och drar in doften av den främmande, blåvitrandiga kudden som luktar alltför starkt av parfym. Han vrider på sig och tittar på kvinnan intill. Blonderade hårslingor i ett trassel över kudden, mörkt längst inne vid rötterna; det är tydligen modernt har Pål förstått. Under duntäcket syns Leilas axlar, midja och höfter som sanddyner i silhuett och Pål känner för att lägga sig nära. Låta näsan landa mot en varm nacke och lägga armen om Leilas kropp. Men så minns han gårdagskvällen och vänder istället blicken mot taket. Rakt ovanför Pål finns en tydlig spricka. Minst en meter lång och övermålad i vitt, men utan att någon först brytt sig om att reparera skadan med spackel och slippapper.
Ett par glas vin och därefter direkt hem till Leila. Pål behövde inte ens ta en extra tablett för att dämpa ångesten innan de låg, eftersom Leila helt enkelt drog av honom kläderna redan i hallen och därefter instruerade Pål att hålla sig bakom. I soffan. Medan TV-skärmen visade ett reprisavsnitt av Greys Anatomy; vilken ironi. Vid ett tillfälle visade Leila var hon ville ha de magiska arkitektfingrarna, och hur hårt han skulle trycka, men annars skötte sig Pål bra. Åtminstone om han får säga det själv. Tre gånger kom hon, Leila, innan tvålfagre skådespelaren Patrick Dempsey blev ersatt av ett lekprogram med mindre snygga kändisar. Pål kom lite halvdant, mest på grund av störningen med programbytet, antar han.
För en kort, nyvaken stund funderar Pål över om den här morgonen hade kunnat vara annorlunda. Greys Anatomy-sexet var utanför hans komfortzon, men tänk om Pål och Leila hade visat sig
vara varandras själsfränder? Eller hur man brukar säga. Då kunde de ha suttit ned i soffan och sett en hel film tillsammans, istället för den märkliga uppställningen med doktor Patrick längst fram och Pål placerad bakom Leilas höstbleka rumpa . Kanske kysst varandra en stund där i soffan, innan Leila krupit nära, suckat tungt av välbehag och därefter lutat kinden mot Pål. Och nu, såhär på morgonkvisten, kunde de haft ett samtal. Innan stressen hunnit bita sig fast i halsoch nackmuskler.
”Hoppas du får en bra dag”, skulle Leila kanske sagt. ”Tänk inte så mycket på det där med perfektion.”
Jo, en sådan kvinna skulle Pål behöva. En riktig människa; någon som tycker att Pål duger som han är. Vad gäller Leila, så visade det sig att hon varken var kunden med sommarhus eller den otrogna finanshustrun, så Pål måste ha blandat ihop det hela. Det har hänt allt oftare på sistone; tillvaron som blir en aning suddig i konturerna, en eller annan minnesanteckning som vägrar infinna sig vid behov. Nå. Det är väl stressen, antar han. Det borde gå över bara han blir klar med det pågående projektet, eller om Mögel-Evald kunde sluta vara så irriterande. Pål ser på Leila igen. Hör hur hon andas tungt; fortfarande kvar i den speciella stillhet som endast sömnen skänker.
”Ursäkta”, hade Pål sagt igår. ”Men jag minns inte riktigt … vad var det du jobbade med nu igen?”
Det var strax efter sjukhus-sexet, men innan Leila somnade och försvann.
”Men för fan”, hade hon svarat. ”Sk ämtar du eller? Vi har ju suttit i samråd på Stadsbyggnadskontoret minst fyra gånger.”
Efter det sade hon inget mer. Leila hade bara borstat tänderna och lagt sig med ryggen åt Påls håll. Dragit upp duntäcket ända till öronen och förvandlats till en sanddyn i motljus. Pål antar att han borde vara tacksam över att han alls fick sova över och gissar att han förmodligen borde skämmas, men han träffar så många människor hela tiden. En byggnadsinspektör mer eller mindre är faktiskt inget han orkar hålla reda på. Oavsett hur smarta de är. Det är nämligen så det är; Pål gillar intelligenta kvinnor. Det är inget han skulle erkänna, om någon frågar, men Påls penis har alltid svarat bättre när motspelaren har något bakom pannbenet. Om han ska vara helt ärlig, så är Påls allra hemligaste
dröm, att få ligga med en jurist av något slag. Helst en åklagare. Eller möjligen en kvinnlig kärnfysiker, ifall de existerar.
Byggnadsinspektör Leila vänder sig om i sömnen så att hon hamnar på rygg, men med ansiktet i Påls riktning. Hon har fräknar, ser han nu. Svaga fläckar under det halvt bortgnuggade lagret av foundation och puder. Det som inte fastnat på kudden. Synd att alla har så mycket smink nu för tiden; när Pål var yngre kunde man räkna ut hur tjejen skulle se ut dagen efter, men nu? Inte en enda kvinna ser ut som sig själv längre. Hudfärgade lager av allt möjligt, lösögonfransar som döljer blicken, blonderade hårförlängningar och överfyllda, plutande läppar.
Ingen beter sig som sig själv heller; den verkliga personligheten brukar visa sig först efter ett par års äktenskap. Det är åtminstone Påls erfarenhet. Leila mumlar något i sömnen och Pål vänder sig åt andra hållet. Försiktigt trasslar han sig ur täcket och placerar nakna fötter mot gråspräcklig t golv. En lätt skälvning av äckel drar genom Påls underben och lår, hela vägen längs ryggraden och långt upp i nacken. Plastgolv i sovrummet; vem har ens det? Men Leila berättade att lägenheten är en hyresrätt, så Pål antar att det är svaret. Om skälvningen nu alls beror på golvet; kanske var det något annat som for genom kroppen.
Med en sista blick på den sovande Byggnadsinspektören, reser sig Pål upp, tassar över svalt hyresgolv, kliver över en sliten hyreströskel och stänger den hyrda sovrumsdörren som inte väger mycket mer än en tom flyttlåda. Kostar som en papplåda också, antar han. Pål avskyr verkligen hyreslägenheter; allt det billiga, som förväntas hålla i decennier men som brister så fort någon petar lite för noga. Lister som glipar, för låg takhöjd och fantasilöst vita väggar. Badrumskakel från tidigt nittiotal och köksfläktar som vägrar suga upp minsta lilla. När han tänker på det, så luktar det faktiskt stekt lök i Leilas hall. Ytterligare en orsak att skynda sig härifrån.
Vid hans fötter ligger Påls märkeskläder fortfarande i en slarvig hög ovanpå den gulrandiga trasmattan och Pål spänner käkarna.
”Ni ser likadana ut allihop”, hade Leila sagt igår.
Det var efter att de klivit ur taxin, men innan hon låste upp den tunna hyresdörren med sitt namn på brevinkastet.
”Vad menar du?” hade Pål frågat.
”Men du vet, arkitekter och reklamare. Ni klär er likadant allihop. Såna som ni, saknar liksom personlig prägel. Om man säger så.”
Pål stirrar på den gula mattan. Kanske tänkte Leila att lite gult skulle göra lägenheten bättre? Gult är en glad färg som kan piffa upp vilket hem som helst. Knappast. Pål avskyr både fransarna och färgen på Leilas hallmatta. Enligt hans åsikt är det bara barn och fullständiga galningar som gillar gult. Dessutom är mattan så tunnsliten att väven börjat repa upp sig i ena hörnet. Gult är fult och Pål är ingen läkare. Han skakar på huvudet; ibland dyker de märkligaste saker upp i huvudet, särskilt när stressen smyger sig på.
Skjortan från J Lindeberg har en tydlig, mörkt rosa fläck av läppstift på ena axeln och Pål suckar tungt; förbaskade Leila. Nå. Nu har åtminstone skjortan prägel så det räcker och blir över. Ur fickan på de svarta jeansen, elvahundra euro och direkt från Balenciaga, tar Pål fram burken och skakar ut en tablett som han därefter, stående intill Leilas värdelösa köksfläkt, sköljer ned med äppeljuice direkt ur förpackningen. Det Leila inte vet, har hon knappast ont av och dessutom låtsades Leila att Påls penis satt fast på den där smilfinken till skådespelare. För ett ögonblick överväger Pål att spotta i juiceförpackningen, men hejdar sig i sista stund. Suger in och sväljer.
Tillbaka ute i hallen snörar Pål de italienska skorna i brunt läder och drar på sig Ralph Lauren jackan. Öppnar och stänger dörren till lägenheten så tyst han kan, innan han rusar nedför tre trappor och ut på Hornsgatan. Äntligen. Luft. Även om den knappast kan kallas ren. Ljuden från trafiken och andra människor att gömma sig bland. Just som han börjar gå mot T-banan, plingar telefonen till. En ångestfylld påminnelse om att Påls mor denna novemberdag fyller sjuttiosex år och att livet rullar alltför snabbt. Rutorna på magen som försvann i takt med att Påls prestationer på jobbet ökade. Håret som hela tiden sviker och så exfrun, som inte vill ha med Pål att göra.
”Du låg med min väninna”, hade Charlotte påpekat.
Det var samma morgon som hon sköt fram skilsmässopapperen över bänkskivan av kalksten, den som Pål hade tjatat sig till. Att informera Pål om att de skulle skiljas, innan han ens fått i sig sin första kopp espresso och dessutom hade bråttom till ett möte med en potentiell ny
kund, var rentav elakt. Han hade försökt försvara sitt beteende.
”Jo, men det var ju hon som …”
”På hennes eget femtioårskalas. Du kan faktiskt dra åt helvete.”
Så hade Charlotte sagt. Det var sant förstås, men ändå. Bänkskivan har han ångrat många gånger sedan den lades på plats, eftersom den inte tål varken syra eller fett, men skilsmässan är han helt okej med. Värre är det med åldern och allt som hör därtill.
Pål knappar iväg ett kort gratulationsmeddelande till sin mor. Förmodligen förväntar hon sig inte något alls av honom; uteblivna barnbarn och därefter en skilsmässa, tycks avsevärt ha sänkt moderns intresse för sin ende son. Men skit samma. Det där med barnbarn har hur som helst hans äldre syster tagit hand om; tre välartade döttrar med bra betyg och tjocka, blonda flätor. Tydligen fick systern alla brahår-gener som fanns i släkten.
Mobilen plingar till. Tack står det, tillsammans med ett gult hjärta. Pål undrar om modern är medveten om att han hatar gult och att det dessutom är färgen för antingen avund eller att man inte litar på någon. Avundsjuk, det är hon inte, så pass fattar till och med Pål. Alternativet är inte direkt uppmuntrande, men inte heller något som bekymrar honom nämnvärt; pålitliga människor är förvisso ytterst sällan otrogna, men de brukar dessvärre vara osedvanligt tråkiga. Därmed antar Pål att Charlottes Cancerläkare är utomordentligt pålitlig, men även plågsamt trist att pippa med.
Charlotte ville ofta ha sex i köket, sittande ovanpå köksbänken med Pål placerad mellan sina lår. Men det var förstås i deras första lägenhet, när Pål fortfarande hade synliga magrutor, en köksbänk av trä och inga större tankar om en framtida karriär. Numera håller sig exhustrun högst troligt i sovrummet som Pål har ritat; med utsikt, en enorm walk in-closet och privat badrum. Så himla onödigt. Egentligen skulle Pål ha varit perfekt nöjd med att bo i Veddige eller Vetlanda och rita tillbyggnader och sommarstugor åt förskolelärare. Eller hus som folk faktiskt kunde bo i, på riktigt.
Inga fler öppna planlösningar som luktar stekt fläsk och sura sopor. Inga nedlåtande, snåla kunder med för mycket pengar, för lågt IQ och alltför höga krav. Pål kunde ha startat en egen firma, helt utan anställda och med fungerande kopiatorer. Då skulle han sluppit Mögel-Evald
och all press. Om Pål hade sluppit stressen, så hade han inte behövt ligga med vare sig Leila eller Charlottes kompis och alla de andra. Men nej. Charlotte skulle absolut till Stockholm. Knuffade in honom på de bästa kontoren och hejade på från sidolinjen när han steg i graderna. En garderob stor nog att spela pingis i, samt vy över vatten, det ville hon ha. Utbytt mot en cancerläkare. Jojo, cancer är inte oviktigt, Pål fattar väl det. Men ändå.
Det finns män som sitter och suktar efter före detta fruar, ångrar skilsmässor och allt möjligt, men Pål är inte en av dem. Om något, så skulle han önska att Charlotte hade försvunnit ur hans liv bra mycket tidigare. Då hade han kanske kunnat hitta någon annan, innan han började bli tunnhårig. En kvinna som inte krävde att Pål skulle vara något att skryta om. Kanske borde han börja dejta igen, trots allt? Fixa en schysst profilbild och ljuga ihop något på en av alla dejting-appar.
Så att även han kunde träffa någon att visa upp för omvärlden.
Om det inte vore för att det är så mycket på jobbet hela tiden. Eller, kanske framförallt; om det alls hade funnits några kvinnor i hela Stockholm, som inte var själlösa, vandrande pinnar med fejkhår och fyllda läppar. Om det bara hade funnits någon enda som han kunde prata med. Fan, de skulle inte ens behöva ligga. Eller, åtminstone inte hela tiden.
