9789152735817

INGRID SKARP

FALSK GRYNING NOVELLER

INGRID SKARP

FALSK GRYNING NOVELLER

www.domandaforlag.se ©Ingrid Skarp, 2022 omslag Caroline Walker/Skarp Skribent omslagsbild Caroline Walker, Violetta skymningar författarfoto Ellie Skarp Norén inlaga Skarp Skribent tryck ScandBook, EU, 2022 isbn 978-91-527-3581-7 copyright

NOVELLER Bli kvitt 9 Falsk gryning 27 Och man ställer sig framför honom med allt man är

47

Sanningens mun 75 Lusthuset 115 Krönika över spilld mjölk

121

Vinter på Malta 137 Tennis is a game of love

155

Sista viljan / Natten är vild

185

BLI KVITT

oktober

Han stod under köksfläkten och sa att han inte kände sig levande längre. Det var som att han begravdes sakta i sand, sänktes djupare tills han slutade känna sin kropp och enbart de små kornen som fyllde munnen.

Luften väste, man kunde höra fettet susa runt därinne.

Jag ventilerar bara, sa han, medan hans händer bearbetade stycket. Det fanns något rituellt i hur han tog sig an uppgiften: kniven som smidigt avlägsnade senor och brosk, saltproceduren, smöret som fräste mjukt i pannan.

Allt jag säger är att det måste finnas mer, visst? Mer än att gå upp varje morgon, kasta på sig kläderna och dra med henne till dagis. Skynda sig att hämta och så hem till det här, det här… Du vet vad jag menar? Ska det bara vara såhär nu?

Sen tänker jag att vi borde vara öppna, för andra. Tänk att du bara skulle få ta på mig resten av livet. Jag menar, hur kul är det?

Hon satt på köksstolen och fingrade på basilikabladen, fredade i miniväxthuset. De hade spenderat en hel vår i en handelsträdgård, rört sig lojt genom staden ihop. Han hade

11

god hand med grönt och hon tyckte om det hos honom, förmågan att sätta frön i jord i en lägenhet.

Plantorna var färre nu och hade ersatts av de här spontana talen när som helst på dygnet. Han ville veta om också hon var trött när morgonen kom? Han blev liggande till förmiddagen, snarkningarna utstuderade som ville han framhäva något. Så plötsligt ansåg han saker, han tyckte till om allt möjligt som dök upp framför honom; brandtalens tid var inne och hon hans sufflös. När som helst kunde sanningarna ploppa upp som grodhuvuden i ett spel som man visste skulle äta alla mynt man matade det med.

Hon blev duktig på att anpassa sig efter hans humör. Hans hälsa var en rebus hon måste lösa, alltid redo, en känslolägenas scout. De bra dagarna var ett opium att injicera dosvis.

De dåliga samlade hon in och lade bakom sig; de kom fort och hon lärde sig deras kännetecken. Hon försökte förstå hur hon varit hans partner, hans vän, till att nu bli en väktare utanför nattklubben där de stora skapelserna, alla drömmar han någonsin ägt, dansade loss tillsammans.

Och när han slutade tillskriva henne en sådan betydelse blev hon istället luft för honom. Hon var en skugga i utkanten av hans synfält; vart han nu riktade blicken var mot sina egna begär, sina tillkortakommanden, de förlorade möjligheterna.

Men Bali då, försökte hon. Det blir ju något helt annat. Vi kan göra precis vad vi vill.

Han lade upp köttet på varsin tallrik, vände sig till henne och log.

Du, det var ett tag sen vi kunde göra som vi vill.

Efter maten lade han sig på soffan och bad om en dans.

12

Hon skulle ta av sig långsamt, fälla plaggen mot golvet fullt av barngrejer. Undvika blicken från den rosa nallen vars buk tvingats in i en lilaglittrig klänning och som bar ett riktigt hjärta innanför pälsen. Flickan hade placerat geléklumpen i djurets bröst innan skalet fylldes med vadd. I nallens ögon såg hon sig själv, de violetta strimmorna ovan och under naveln, en bukett hon fått efter flickan. Brösten var tröttare fast hon bytt till högsta pushnivån (märket hette Oops).

Hon måste koncentrera sig, fick inte missa en chans till framåtrörelse. Han ville kommunicera och det var mer än hon hoppats. Hon blev bara så förvånad att han krävde utan förvarning, att han plötsligt begärde henne.

Hon messade en väninna som var känd för sin uppriktighet. Svaret pep till: Om nån ska dansa sexdans är det fan han.

En gång hade hon och väninnan promenerat varje kväll.

Som gubbar gick de, med händerna knutna bakom ryggen, längs havsstråket och till kallbadhuset. De hade med sig vin och smörgåsar som de åt på bryggan medan de suckade över framtiden, ett gemensamt koketterande eftersom dagarna var fyllda med studier i vad som helst, förtroliga samtal och näsorna i böcker; sommarkvällar vid fontäner med ansvaret ännu en bit bort. Hon saknade det egentligen inte, hon trodde sig ha kommit vidare. Så hur hade hon hamnat här, naken i en leksakshög?

Läge att blanda till en drink. Mixa isen och låta den klirra mot kristallglaset. Hon befann sig i Dallas, genomtrött av mannens rännande efter olja. Det skulle betyda hela världen om han sträckte sig fram, emot henne.

Man måste ha tålamod. Och mycket. Hon har börjat förstå att en människa kan klyvas itu. Betydde det att han kunde frånsäga sig allt ansvar när han var sig själv igen? Fick hon

13

inte prata då, om hur han varit, hur hon upplevt den här tiden?

Hon skötte sig hyfsat tyckte hon, dansade tills lillan vaknade med ett tjut. Då fick hon bråttom att ta på sig medan han blev kvar framför teven. My Little Pony. Galopperande hästar. Färgtortyr.

Nästa gång får du vara ponny, sa hon och försökte skratta men det blev till ett gnägg.

Han stirrade på skärmen. Hon var bortkopplad.

Han började hänga i hamnen. Hon kunde förnimma den söta röken som dröjde kvar på balkongen efter att han gått.

När han var hemma igen lade sig en doft av tång som ett vykort mot köksbordet och han började ivrigt berätta om sina upplevelser.

Det vi har är ett företag, ett aktiebolag ihop. Inget är på riktigt. Det här…

Han tog henne med på en rundtur genom deras tre rum, med ens var han en mäklare med känning. Han gjorde små vispande rörelser med cigaretten i sin hand.

Det är bara du och jag och ett par väggar.

Hon sover, sa hon, för att påminna om att även barnet var en del av företaget. Då log han på ett sätt som brukade få henne mindre likgiltig inför dagarna, som fick henne att tappa behovet att förutse och istället bara låta det hända.

Tvättstugan, du och jag?

Han luktade, nej han stank. Överallt och i alla färger fann hon dem, lättdrucket och annat: en liten flaska absint bakom krukan vid ytterdörren fick henne att undra exakt när hon börjat leva med en Strindbergsk copycat?

Hon förstod att den här stunden ägde något, omöjlig att

14

se förbi. Och hon visste vad som skulle komma om hon sa nej. En lång tirad om hur de inte pratade längre, som de brukade. Hon sa inte längre något som förvånade eller väckte honom. Kanske var hon till och med pryd, självgod och – om han fått i sig tillräckligt – förjävla tråkig.

Man skulle väl ändå se till att leva?

Han stod i vardagsrummets mitt, rödsprängd men hennes med det rufsiga håret som hon älskade, de isblå ögonen.

Han som hon valt för charmen, generositeten. Aldrig snabb att döma andra, han var överhuvudtaget inte intresserad av att uttala sig om människor eller företeelser. Hon kunde prata på om vad hon ville utan att riskera tystnad på vägen hem.

Så vilka tankar fanns därinne? Hans ointresse omfattade kanske även henne. När hon återvände från en månadslång vistelse i Geneve, hög av väntan, möttes hon av fullt upp i dagar, inget att tjafsa om, man ses när man ses. Romantiska trix som flerfaldigade dockor. Under deras tio år tillsammans hade färgen flagnat och den minsta av dem, som varit så oemotståndlig med sin prick till mun, fick hon lust att hacka i bitar tills dockan visade någon form av rörelse.

Vad vill du då?

Han stod med armarna i kors. Nu, tänkte hon, pratar vi ju.

Det är en början. Kanske såg han gnistan hon fick, att hon plötsligt lade ifrån sig oron, för nu sa han: Själv vill jag ha mer tid ensam. Som förut.

Hon tog ett steg fram till honom. Fortfarande var han mer än nog, allt hon sökt och fått. Hon kunde inte släppa taget trots att han lika gärna kunde bett henne plocka ned månen.

Visst, sa hon, och höll om hans rygg. Ta din tid.

Han kändes som bark, hon hade blivit en trädkramare.

15

Medan de stod så kom en undran till henne, om hon så småningom skulle mista förmågan att känna glädje. Om tillståndet han befann sig i kunde smitta också henne.

En tid följde då han hörde av sig till före detta vänner, han behövde träffa människor för att se om han kunde känna något igen, för i stort sett vad som helst. Hon uppmuntrade hans företagsamhet, tog hand om flickan hela helger. De lämnade lägenheten för dagens första fika på kafét om hörnet och fortsatte till gatuloppisar och lekparker. På vägen hem somnade flickan av alla intryck och möten. Själv kände hon sig nöjd, urtrött men stolt över att ha rott ännu en dag iland.

Hon började undra om han kanske hade rätt? De kunde leva nytt, på egen hand, utan varandra. De skulle lyckas med en otämjd tillvaro, ett liv som inte var en fångenskap av den andre. Ja, tänkte hon, au revoir tristesse!

Efter att hon nattat flickan tryckte hon igång diskmaskinen, för att hon kunde, för att han inte tålde ljudet om vardagskvällarna. Hon körde spellistan med fransk eurodisco som han brukade sucka åt. Utan hänsyn till grannar och hundar dansade hon sig trött med ansiktet mot balkongen. Örtträdgården som ännu levde därute, den påhittade växtligheten, deras fotosyntes in i vintern.

Tecknen fanns överallt, hon försökte att inte snava över dem men koreografin var övertydlig. Hon sprang på hans vänner på stan och de såg lika förvånade som generade ut när hon undrade om han inte var hos dem i helgen?

Väninnan sa att man måste minnas att de är mindre vetande,

16

inte rustade för förändringen. Hon fick ha ungen på höften som i alla tider.

När han kom hem från sina sejourer hade han brädspel med sig. Det var dags att göra något kul ihop, sa han och kysste henne blött och hårt. Hon blev kvar i hallen och såg honom bära in kassen till köket, han visslade medan han plockade fram det nyköpta Monopolet. Tyngden igen, hon tänkte att hon snart skulle upplösas. Hon gjorde honom sällskap vid bordet och han sa: Jag har saknat er.

Hon begrundade pjäserna. Hans hand, nu lekte den med hennes, sökte, när han fortsatte: Jag har besparat dig väldigt tunga saker.

Han pratade i dåtid, noterade hon. Det var nytt, något hon måste förhålla sig till.

När hon ställde honom mot väggen var det med ett lugn som förvånade henne. Han satte sig i rörelse, han flaxade genom rummet: Kunde hon inte bättre? Trodde hon på fullaste allvar…?

I samma stund förstod hon. Han var vild, utom sig, men inte förmögen till handlingen. Där han gick över golvet såg hon kroppen, den lätta rundningen över magen. De senaste månaderna hade stulit något från honom. Det var första gången hon tyckte så synd om honom att hon kände mindre i alla avseenden.

Glöm det, sa han till sist. Vill du ha ett glas vin? Ännu en tid gick och med den kom känslan av upprepning.

Att bli äldre, erfor hon, var en enda lång déjà vu. Hon simmade runt i en tidskapsel, fången mellan världen före och efter.

Hon sorterade flickans kläder och bar ner urvuxet till källaren.

Flera år skulle följa, hon började ana att det aldrig skulle ta

17

slut. Hon skulle gå i den här trappan med kasse efter kasse, tills hon en dag kanske bara råkade slinta och föll.

Han fortsatte sitt Strindbergska leverne och hon sa till honom att ta in på hotellet i hamnen ett par nätter.

Hur gör vi med resan, sa han. Ska vi avboka?

Han gick ner på knä framför flickan som kom emot honom med den rosa nallen.

Pappa är snart tillbaka. Om mamma släpper in pappa igen.

I hallen blev de stående. Himlen hängde vit och sammanbiten, hon räckte honom ett paraply. Borde hon inte älska honom just för absinten? Var de bara vilse i mamma pappa barn, som så många andra?

Hon hade varit under vatten en längre tid. Hon hade läst broschyren noggrant, trott sig medveten om vilket äventyr hon gett sig ut på. Löften om en och annan havssköldpadda men annars inget extraordinärt, ingen fridykning. Utmaningen var att hålla koll på andningen och koncentrationen. Men ingen hade talat om drunkningsrisken eller hur lätt det var att simma vilse.

Nu fyllde luften jaget. Hon sprang till platser för att höra kroppen arbeta, fascinerad över hur lätt det var att andas in och sedan ut. Hon nöp sig i armen som när hon var barn.

De grundläggande sensationerna upptog hennes vakna tid.

Om nätterna satte hon sig rastlös upp i dubbelsängen. Kanske fanns hon? Det var en tid som sjöd av något tvunget, akut.

Hon hade inte lagt märke till honom. De hade delat kontor i fem månader och först nu: De varma ögonen, munnen alltid öppen för att släppa fram skrattet hon hörde bort till sitt

18

bord. Längre fram, när de vänt sina respektive världar upp och ner, skulle hon minnas att hon stört sig på honom. Han var självsäker på ett för henne nytt sätt. Hon fick för sig att han inte klarade henne heller, han provocerades av att hon inte gav honom uppmärksamhet. Hon var överhuvudtaget inte närvarande såsom teaterapan i honom krävde. Hon gick dit, sålde alla utbildningspaket hon kunde och cyklade hem.

Sin examen i statsvetenskap hade hon sedan länge glömt.

Men så kom det sig att hon saknat samtalet. Insikten nådde henne en kväll då hon jobbat sent och dröjde utanför brunstensbyggnaden. Han klev ut från porten och slog sig ner bredvid henne på trappan. Bara sådär frågade han henne om saker hon inte tänkt på, och sådant hon faktiskt tänkt men glömt. Hon förvånades över vad som kom ur hennes mun. Under hela tiden lyssnade han medan han såg på henne. Han ville veta vad hon gillade allra mest.

Vad hon tyckte om? Dricka en kopp svart japanskt te när flickan somnat, bli sittande i soffhörnan, den som var hennes och som bar formen av hennes rygg, medan gryningen letade sig in genom de påkostade träpersiennerna och skänkte golvet en mosaisk, tidlös väv av ljus. Krypa ner i rena lakan, ta två chokladpengar ur dotterns gömma en tisdagskväll.

Sättet du ser på mig just nu, avslappnad, här, utan det vanliga dryga och krävande.

Sitta såhär, svarade hon. Det tycker jag om.

Följande måndag tog de en öl efter jobbet. De var inte ensamma, de var omgivna av människor, skratt, glas, surrande kollegor, men det var ovidkommande. Han berättade om sin son som var i samma ålder som hennes dotter. Han bekände att relationen gått på sparlåga länge, han saknade något utan att veta vad. Jag är värd detta, sa hon sig, när hans kyss kom

19

tung av gräddkola. Efter den här vintern är jag värd mycket.

De bestämde sig för att prova igen samma fredag. Kanske hade de inbillat sig? Han frågade återigen vad hon tyckte om, hon reagerade med tanken att de redan skapat sig ett eget språk.

De tog för vana att ses innan resten av kontoret. Tidiga morgnar var deras, i hallen, på toaletten, mot kylskåpet i pentryt. När dagen startade tog de sig mödosamt till sina respektive skrivbord, sedan till sina eftermiddagar och kvällar. Två veckor av det och hon var bara kropp. Han visade sig vid sju i porten och hon dog litegrann.

Jag tänker inte klart, jag är en mycket gammal tonåring, messade hon.

Vad du gör, glöm inte värdigheten, svarade väninnan.

Han återvände hem och överraskade med frukost på sängen.

Han visslade falskt medan hon kände tvivlet komma. Allt att mista, väste det. Allt. Detta är ditt ännu. Om en sak hade han haft rätt, tänkte hon. Vad som smärtar mest är att inte längre överraskas av vad som kommer ur den andres mun. Över jullunchen hörde hon honom säga att familjen, vad vore man utan familjen?

Jag har aldrig förlorat.

Han väntade inte tills flickan lagt sig. Han skakade på huvudet, tystnade. Stannade upp halvvägs på golvet och upprepade: Inte förlorat.

När flickan var i säng sa han att hon hade veckan på sig.

Beslutet var hennes. Han var nog världens största idiot men han ville jobba på det, för dem. De var ju en familj.

Hon kände sig märkligt stark när hon sa att hon inte visste

20

(men inte ens nu ångrade hon sig, inte alls). Hon gläntade på dörren till barnrummet och lade sitt trötta huvud mot kudden. Flickan luktade tvål och hud. Hon kunde inte hjälpa det när hon tänkte på honom, på styrkan i gräddkola.

Vad som nu följde var att hon såg deras dramaturgi, livslinjen de ritat sida vid sida, minnena som utgjorde deras historia. Vi måste ta ansvar, sa hon till väninnan, som börjat låta disträ.

Han krävde att hon bytte kontor och hon gjorde så. Hon ansträngde sig för att vara glad, hela tiden. Ibland fungerade det, andra gånger fick hon tillbaka som skämd mjölk: Jag lyssnar inte på dåliga skämt.

Den andre berättade att hans tjej sagt att en dag, i en annan tid, kunde de ses över en middag allihop. Själv skulle hon ha tack för att hon öppnat deras ögon. Hon hade visat dem vad de en gång haft och som de nu skulle bygga upp igen.

Hon grät sig igenom en eftermiddag. Sedan gjorde hon inte mycket annat än att tämja dagarna, suga musten ur dem.

Gå upp så upp i dagsbestyr att sakta, men ändå förvånansvärt snart, var hon tillbaka i någon mening.

Var de bara ännu en historia, lätta att förleda och lämna därhän? Fanns alls något att lära, att sörja?

De återgick till vardagen. De fick sina vaccinationer och de började packa. *** februari

Solen skulle just gå ner över bungalowbyn. I badkaret, med utsikt över palmkronorna nedanför, stod flickan. Bladen

21

kastade skuggor över hennes gyllenbruna rygg. Hettan hade tagit på henne i början men nu var hon tillbaka, till och med gladare än hemma. Det lilla flickhuvudet såg ut över horisonten. Nere på stranden släpptes rislampor mot himlen.

Ett firande av något slag.

De vande sig vid gudomligheten, de lata dagarna. Om kvällarna framför den ensamma sockeln i badrummet läste hon av hans ansikte. Skrattrynkorna syntes oftare och linjerna gjorde henne lugn. Halssmycket. Läderarmbanden. Han var i sitt rätta element, solens diaspora.

Hon bad honom köpa frukt och vattendunkar och han for iväg med scootern, hon såg honom försvinna i ångor av värme och bensin.

Hon tog med flickan till stranden. Turisterna badade trots att havet belägrats av havsgetingar. Maneterna var blå och hade nästan ögon, som spökskelett på en röntgenplåt. Flickan hade sin dräkt på, skyddad mot solen. En dag skulle hon växa upp och fråga vad de sysslade med när världen brann.

Som mamma skulle hon svara att saker och ting är svåra.

Man borde kunna bättre. Men man hade varit så trött, så ur led, under lång tid.

I en dunge plockade de bananer, åt stekt ris med chilisås.

Han borde vara tillbaka. Oron var ny, hon hade just upptäckt den och skrämdes av trafiken. Könsdoften på barerna, hungern i blickarna på stranden. Så kom han, stolt som en tupp hällde han ut innehållet i påsen. Hennes vilda bananer gav han henne en kram för. De var ett bra team.

Om kvällen lyssnade de till melodin när ägaren sjöng sin ilska över medarbetarna. Hon plockade upp flickans handduk och hängde den över badkarskanten. Ingenting kom undan ljuset, de senaste månaderna fanns med dem även

22

här. Om nätterna trasslade de in sig i myggnätet med fukten som en hinna mellan dem. Om dagarna hamnade de i diskussioner om var de skulle äta och när.

Han befriade sin öl från kapsylen. Nu är det bra, sa han.

Det var småbarnslivet, det är allt.

Luften osade klorofyll. De såg strandremsan, gränsen mellan sandbanken och havet som fortsatte i oändlighet. Se på oss nu, sa han och skrattade. Vi börjar om. Vi är faktiskt kvitt.

Hon tog emot flaskan han räckte henne, som glimrade av fukt och genom vars hals hon anade gryningen. Hon mötte hans skål och de blev sittande tysta innan hon gick för att se till flickan. På bambubordet vid sängen lyste hennes skärm, hon måste lägga sig på madrassen och hålla upp mobilen som en lanterna: Vad tycker du om nuförtiden? *** oktober

Hon ser honom en bit in i parken. Han ligger strödd över gräset, ingen medhavd filt såklart. Bara ligga där och gräva med fingrarna i höstens sista gröna, en stulen stund tänker hon sig. Hon vet allt om stulna stunder.

Han blundar för solen, musiken i lurarna får honom att småle. Han ser lycklig ut.

Hon ställer sig bakom den stora eken och tar in honom: Hans vanlighet nu när han inte längre finns i hennes liv, det gåtfulla i hur de klängt sig fast vid den andre som för att rädda sig själv.

Där ligger han som kunde blivit, varit, hänt.

23

Självfallet ser han henne, hon svär tyst fast det väl var just vad hon ville? Han skulle öppna ögonen och se henne såhär, sliten efter en natt med för lite sömn. De älskar igen, hon och han, och detta andra är något hon arkiverat.

Där är du, säger han och reser sig snabbt.

Här är jag, säger hon.

Hur har du det?

Bra. Jättebra. Du? Han nickar och ler, det är hans svar. Hon står tyst, försöker vinna tid. Leendet som gjort henne oförmögen att tänka klart, och nu? Ett sting i sidan, det är allt. Hon tänker: Var det inte mer?

Jag messade dig, säger han.

Hon skuggar ansiktet med handen, ser ner på hans saker.

Ett anteckningsblock förstås. Allt hon saknat och fick, men som nog tappat sin glans med tiden?

Jag var på en ö, svarar hon.

Han säger att han anat det, att han ska bli pappa igen, han ser fram emot det. Hon upplever att hon inte hinner med när han säger att hon får ha det så bra.

Han tar ett steg fram och de omfamnar varann. Hans kropp är inte som hon minns den, inte lika självklar mot hennes.

Hon ser honom släntra genom parken, ett liv slipper iväg.

När hon nu betraktar detta andra och låter det gå, vilken del av henne själv gick förlorad?

Livet måste vara just den här stunden. Höstljuset över kronorna, de lekande barnen på skeppet där borta, tenntermosen han jonglerar i händerna när han försvinner bortom backkrönet.

Hon anar att han kommer att meddela sig igen, som ett

24

efterspel, men varje försök är en flaga aska ur elden de vänt ryggen.

Hon tänker att det är en vacker dag att vara nöjd på och gott så. För nu.

25

»Boken satte ord på det onämnbara, fångade den tomhet jag trott mig vara ensam om. Friheten var måttlös, den var min och alla andras; ingenting var omöjligt, allt kunde vi få. På så sätt kunde vi fås att agera dygnet runt, i ständig framåtrörelse, utan att någon behövde säga det åt oss.

I själva verket, sa boken, är friheten ett luftslott, en saga vi fått högläst för oss, som vaggar oss ömsom ångestridna, ömsom livströtta. Utsjasade rör vi oss genom världen med armarna sträckta i ett försök att nå varann.« En kvinna reser till barndomsön Capri för att komma närmare sin son.

En mamma med sömnbrist försöker avsluta en krönika innan deadline.

En sista vilja överförs från en mor till fem döttrar med ett namnlöst krig i bakgrunden.

Nio berättelser om att förhålla sig, till de vi står närmast och de historier vi får till oss. Om tvåsamhetens och moderskapets villkor och sätt att hantera en kringskuren frihet.

ISBN 978-91-527-3581-7

9 789152 735817 >