9789152638941

Page 1

fredrika gårdfeldt är präst och engagerad för fred, bland annat genom den Kristna Fredsrörelsen och Svenska OSSE-nätverket. benjamin ulbricht är präst och musiker verksam på Gotland, där han bor med sin familj i ett hemmabyggt tiny house. Inom olika sammanhang försöker han verka för fred och försoning mellan människor och med skapelsen.

KG Hammar, Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht

lotta fång är präst och pedagog. Hon är fridsaktivist med intresse för konstnärliga uttryck och medlem i den Ekumeniska kommuniteten i Bjärka- Säby.

V

ad betyder det egentligen idag att vara följare till Jesus, att slå följe med honom på fredens väg? Det handlar om modet att våga sig på en omläsning och genom denna relectura komma närmare Jesus, framhåller KG Hammar. Och så handlar det om de små stegen, steg i surdegens och senapskornets anda. De som låter oss vara en del av hoppet om att en annan värld är möjlig. I Lilla fredsboken visar han tillsammans med Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt och Benjamin Ulbricht på olika möjligheter till fredsarbete som finns för vår tid – och våra liv. Benjamin Ulbricht reflekterar över fredens olika dimensioner. Lotta Fång skriver om att finna friden igen i det lilla sammanhanget och Fredrika Gårdfeldt ger exempel på aktiviteter som kan få fungera som de små steg som kan utgöra och prägla vandringen på fredens väg. Det handlar om att noga våga lyssna inåt och ställa sig till förfogande för sanningen och för kärlekens oövervinnerliga makt och mystik. Kristina Strand Larsson bidrar med bilder utifrån en idé av Lotta Fång.

LILLA FREDSBOKEN

kg hammar är gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet. Han är tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan, fredsaktivist och medlem i Klimatalliansen.

LILLA KG HAMMAR

FREDSBOKEN Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht

Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske! Jesus

Stackars Jesus, bara man vill dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer! Emilia Fogelklou

Om att vara följare till Jesus på fredens väg

Herre, grip oss med din makt och ditt ljus, hjälp oss att skydda allt levande, att göra jorden till en bättre plats att bo på och bereda den för ditt rike, som är rättfärdighet, frid, kärlek och skönhet. Prisad vare du! Franciskus I

ISBN 978-91-526-3894-1

9 789152

ny_stort_omslag_lilla_fredsboken_vita_flikar.indd 1

638941

2021-10-11 18:31:10


2


3


4


Bokens devis Voluntas tua pax nostra ”Din vilja är vår fred”

5


© 2021 Författarna och Verbum AB Texter ur Bibel 2000 © Svenska Bibelsällskapet Foto och formgivning: Kristina Strand Larsson Tryck: Balto Print, Litauen 2021 ISBN 978-91-526-3894-1 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se 6


INNEHÅLL INTRO

9

VILJA DETSAMMA SOM JESUS Jesus och hans följare på fredens väg Följare till Jesus på fredens väg Allt handlar om Missio Dei

13 14 50 58

VANDRA PÅ FREDENS VÄG Fred i en sårad verklighet Händelser längs vägen Frön för fred

63 65 89 110

LÅTA SIG ÅTERFINNAS Yttre fred förutsätter inre frid ”Hon kommer ur öknen, lutad mot sin vän” Fridsfrön

120 123 125

7

140


8


I N T RO

K

risten tro är att vara följare till Jesus från Nasaret. Han som utmanade det romerska imperiet genom att tala och leva fred på ett helt annat sätt än makthavarna i Rom och deras lokala representanter. Tro är att vilja detsamma som Jesus, vilja det som han uppfattade som Guds vilja: fredens väg för människor och hela skapelsen genom ickevåld och rättvisa. Tro är därför att vilja det som är raka motsatsen till maktens vilja, som är att skapa ”fred” genom våld, förtryck och underkastelse. Tro är därför politik eftersom politiken, den gemensamma arenan, är den plats där valet sker mellan att vilja det som Jesus vill – Guds vilja och Guds rike här och nu – och att vilja det som den jordiska makten vill. Det rör sig om en arena, en verklighet, ett val. Den här lilla fredsboken är skriven i frustration efter ett långt liv i kyrkan. Det handlar om en personlig besvikelse över att inte ha gjort skarpare vägval när jag hade möjligheten, men främst om att ”fred” är något 9


tämligen marginellt i kyrkan på lokal nivå där jag nu befinner mig. På nationell och internationell nivå kan man vara duktig på skarpa uttalanden, men sedan händer inget eftersom det som skulle hända måste ske lokalt. Det finns en rädsla för att allt som rör ”fred” är alltför politiskt, och då ska ju helst en troende människa ligga lågt. Att den samhälleliga omgivningen tänker att kyrkan ska vara opolitisk är en sak. Det finns rimliga historiska skäl för en sådan förståelse. Men att vi kristna gjort detta till en grundbult i vår egen självförståelse är en katastrof för vår tro, åtminstone om vi med tro menar att följa Jesus. Syftet med den här lilla skriften är att inspirera församlingar och lokala kristna grupper till att aktivt vilja bli lokala fredskyrkor som slår följe med Jesus på fredens väg. Som följare är vi hänvisade till de bibliska skrifterna där Jesus gestaltar vad det innebär att välja Guds vilja och Guds rike här och nu. Vi måste också göra våra val i relation till den tradition som tolkat och misstolkat vad Jesus stod för, och gör så än idag. Lilla fredsboken är skriven i dialog på flera plan, inte minst tillsammans med min fru Lotta Fång som är präst, teolog och pedagog. Hon har varit min samtalspartner under hela skrivprocessen och bidrar mera direkt under den senare delen av boken. I dialogen deltar också två kolleger inom den kristna fredsrörelsen som båda tillhör generationerna efter min egen och därför tillför värdefulla perspektiv. 10


Fredrika Gårdfeldt är präst i Katarina församling i Stockholm, en församling som i många år har arbetat med fredsfrågan – inre frid och yttre fred – och i religionssamarbete med den närliggande moskén på Södermalm. Benjamin Ulbricht är präst i Visby stift och initiativtagare till Gotlands fredscenter. Också dessa båda kommer till tals lite längre fram. Genom boken löper en bildsvit. Bilderna är tagna av fotograf Kristina Strand Larsson, efter en idé av Lotta Fång. Temat är ”Guds fred i våra händer”. Bilderna är inte avsedda som illustrationer, utan vill inspirera dig som läser boken att öppna dig för andra tilltal än de rent intellektuella. Kanske kan en stunds meditation inför någon av bilderna frammana ett bildseende också när du tar del av Lilla fredsbokens många berättelser. Vi som skrivit denna bok hoppas den ska kunna få fungera som en ”narrativ verktygslåda” för den som vill vandra fredens väg.

11


12


VILJA D ETS A M M A SOM JESUS Att lyssna på nytt till Bibelns texter och de nedtystade stråken i den tidigare kristna traditionen.

13


JESUS OCH HANS FÖLJARE PÅ F R E D E N S VÄG – tolv scener

”S

tackars Jesus, bara man ville dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer!” Kväkarna, Vännernas samfund, tillhör de mest konsekventa efterföljarna till Jesus på fredens väg. Bakom yttrandet står Emilia Fogelklou, den mest kände kväkaren i Sverige Att dyrka borde betyda att lyssna och att följa. Men när det man hör tycks leda till olika vägval är det väsentligt att höra upp igen. Och att följa det tilltal vi kan avlyssna i bruset, både i kyrkan och i samhället. I tolv scener får vi här möjlighet att lyssna på nytt, innan vi ställer oss frågan vad efterföljelse på fredens väg kan betyda idag. SCEN 1 Två processioner nalkas Jerusalem inför påskhögtiden år 30 (eller något år före eller efter). Den som kommer från väster är en årlig procession. Den som kommer från öster är en spontan men samtidigt välplanerad motdemonstration. Den sker bara denna gång. Och syf14


tet är att människorna i Jerusalem, både stadsbor och tillfälliga pilgrimer, ska bli tydligt medvetna om två olika sätt att söka fred och säkra fred. Processionen från väster närmar sig Jerusalem för att säkra freden. Den är imperiets maktdemonstration. Den romerska landshövdingen Pontius Pilatus sitter på en stridshäst i full rustning, och han är omgiven av ett stort antal soldater som är utrustade med tidens allra modernaste vapen, sköldar och svärd, spjut och lansar. Stridshästar i mängd är den tidens stridsvagnar. Det är så ”den romerska freden” skapats – med våld och styrka som syftar till underkastelse och nederlag. Den som anpassar sig till makten, våldet och förtrycket erbjuds ”fred” i utbyte. När processionen med mannen på åsnan närmar sig stadsporten i öster händer något i folkskaran som omringar honom. Man minns de gamla profettexterna från tiden efter exilens slut som berättade om en profetkonung som skulle rida in i Jerusalem på en åsna, som ett förebud om att alla krigets vapen skulle förintas och fred förkunnas för folken (Sak. 9:9–10). Och de påminde sig drömmen som redan då var flera hundra år gammal, fredsdrömmen från profeterna Jesaja, Amos och Mika (700-talet f.v.t.). Svärd skulle bli till plogbillar, och spjut till vingårdsknivar. Folken skulle inte längre lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. Så hade man drömt, och så vill man fortsatt drömma när man sluter upp kring mannen på åsnan, profeten 15


Jesus från Nasaret. De sjunger, jublar och dansar, brer ut kläder på vägen där åsnan trippar fram. Och man viftar med palmkvistar. Det handlar om en helt annan slags fred än den som förkunnas av den beväpnade maktdemonstrationen vid västra stadsporten; en fred där rättvisa väger tyngre än makt, och där obeväpnade möten ansikte mot ansikte når längre in på fredens väg än vad all världens makter kan uppnå genom rädsla och underkastelse.

För eftertanke och samtal Läs Matt. 21:1–11 (med parallellställen i Mark. 11:1–11, Luk. 19:28–40 och Joh. 12:12–9). Matteus är ensam om att citera profeten Sakarja 9:9. Men vers 10 som handlar om ett rike bortom vapen och våld, med stark koppling till Jes. 2:4 och Mik. 5:10, förutsätts tillhöra den självklara kunskapen. För vår tids läsare och lyssnare gör det inte det. Vilken hade skillnaden för vår förståelse varit om vers 10 också hade citerats? Och hur påverkas vår läsning av vetskapen om det andra intåget, maktdemonstrationen från väster? SCEN 2 När Jesus efter intåget på nytt nalkas Jerusalem börjar han gråta när han ser staden i morgonsolens glans. ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig.” Det är evangelisten Lukas som berättar och han 16


skriver efter Jerusalems förstöring år 70, då romarna jämnade staden och templet med marken. Nu lägger han orden om Jerusalems och templets öde i Jesu mun. Man hade facit, menar Lukas. Att kompromissa med rättvisan och foga sig i våldsmaktens medvetna spel ledde inte till fred för det judiska folket, leder aldrig till fred. ”Vad som ger dig fred”, fredens väg, följer den väg som det östliga intåget representerar, även om det drar på sig maktens irritation och leder till lidande och martyrium.

För eftertanke och samtal Läs Luk. 19:41–44. Jämför sedan med texten i bibelöversättningen som gällde före 1981 (1917 års översättning): ”O att du idag hade insett, också du, vad din frid tillhör!” Olika översättningar av samma ord i den grekiska grundtexten kan alltså leda till helt olika insikter i vad frid och fred innebär. Vad ger dig ”frid”? Hur är ”frid” kopplad till ”fred”? SCEN 3 I nära anslutning till intåget från öster, den av profeterna förebådade fredsfurstens intåg på åsnan, går Jesus till templet. Där utför han ännu en profetisksymbolisk handling genom att driva ut alla som bedriver handel med offerdjur och växlar pilgrimernas pengar till templets egen valuta. Jesus citerar profeterna 17


som en tolkningsnyckel till symbolhandlingen. I Johannesevangeliet görs ingen koppling mellan intåget och tempelhändelsen. Där säger Jesus: ”Gör inte min faders hus till en saluhall.” I bakgrunden anas slutorden i profeten Sakarjas bok: ”Den dagen skall det inte längre finnas några krämare i Herren Sebaots hus”. Och jag vill påstå att det är den kritiken, av relationen mellan tempel och köpenskap, som i kyrkans historia, åtminstone efter 300-talet, har kommit att dominera förståelsen av Jesu agerande i templet. Men i de synoptiska evangelierna, Matteus, Markus och Lukas, finns inte samma koppling och där är citatet från profeterna ett annat. Där säger Jesus att templet ska vara ett bönens hus (ett Jesajacitat, 56:7), men framför allt säger han att ”ni har gjort det till ett rövarnäste”. Till det citatet är det Jeremiabokens kapitel 7 som ger tydningen. Profeten Jeremia står där vid porten till Jerusalems tempel och ropar ut de ord som i alla tider kritiserar den religion som legitimerar förtryckande strukturer och som skiljer på tempel och gudstjänst å ena sidan och vardagsliv, politik och personlig etik å den andra. Det är Jeremia som använder uttrycket ”rövarnäste”, och han menar näste för rövare, tillhåll för rövare, en viloplats för rövare, förtryckare och utsugare. Med Jeremia i bakgrunden förstår vi att Jesus med sin symbolhandling kritiserar dem som äger makt över templet, i första hand översteprästerna och andra av folkets ledare. Kritiken gäller inte främst den handel 18


19


inom templets murar som var en förutsättning för templets funktion. Den gäller dem som plundrade sitt folk genom att vara medlöpare till den romerska imperiemakten och som lät sig köpas av denna med stora ekonomiska privilegier. Och allt kunde döljas av tempelgudstjänster och offerriter. Religionen legitimerade förtrycket av människor och bekräftade rådande maktstrukturer. Man kan i bakgrunden höra profeten Amos rop från 700-talet f.v.t.: Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Am. 5:21–24)

För eftertanke och samtal Läs Matt. 21:12–13, Mark. 11:15–19 och Luk. 19:45– 48. Jämför med Jer. 7:1–11. Läs också Joh. 2:13–22 och jämför med Sak. 14:21. Sammanhanget spelar alltså en avgörande roll för hur en bibeltext ska tolkas, likaså vilka profetord som hörs i bakgrunden. På vilket sätt påverkas tolkningen av närheten till berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem? Vad kan ligga bakom den senare Johannestraditionens annorlunda placering av berättelsen i evangeliet? 20



FÖLJARE TILL J E S U S PÅ F R E D E N S VÄG – ett nytt scenario?

O

m tro är att vilja det som Gud vill, och det som Gud vill har blivit synligt i Jesus från Nasaret, så är vi hänvisade till de bibliska skrifterna för att få klart för oss vad denna vilja handlar om. I tolv scener har jag följt en stig som blivit alltmer viktig för mig. Jag är väl medveten om mångfalden och komplexiteten i den bibliska traditionen, men jag erkänner att jag har svårt att inse att det är möjligt att totalt bortse från den läsning som jag gör. Jag vet att många kristna läser på andra sätt, också på sätt som helt tycks bortse från det som de tolv scenerna handlar om. Men vi kommer inte undan. Vi måste göra vägval, välja stigar genom texter och traditioner. Men eftersom Gud inte bara möter oss i gamla texter och traditioner, utan också mitt i livet här och nu, kan vi även urskilja Guds vilja på närmare håll. Om jag och du är Guds skapelse och avbild, så är det inte avlägset att tänka sig att Guds vilja finns djupast inom oss och förenar sig med vår allra djupaste längtan och innersta vilja med våra liv. I lyckliga ögonblick kan 50


Bibeln och mitt eget hjärta därför tala samma språk, en icke-tvingande viskning, en röst i frihet, ett Guds eget tilltal som handlar om fred – inre frid och yttre fred – och rättvisa, harmoni i alla mina relationer, Shalom. Men det enkla är inte alltid så lätt. Jag hör många röster inom mig som överröstar den stilla viskningen. Bibelns människosyn handlar om ambivalens, kluvenhet, självupptagenhet och om egot i oavlåtlig strid med den motsatta viljan. Det gör att jag ständigt frestas att läsa Bibeln och förstå traditionen på ett mindre utmanande sätt, mer som bekräftelse på att jag redan är på rätt väg än som utmaning till att ompröva och ifrågasätta. Här kommer alltså hotet inifrån mig själv. Men också utifrån bombarderas jag av tilltal och budskap som säger att jag främst ska se till mina egna behov och bejaka mina begär, konkurrera och konsumera. I sådana sammanhang är det inte lätt att urskilja viskningen, även då den tycks uttrycka det som jag innerst inne också själv vill. Med min bok hoppas jag kunna få inspirera församlingar eller andra lokala kristna grupper till att aktivt vilja bli lokala fredskyrkor som slår följe med Jesus på fredens väg. Det handlar också om att uppmuntra enskilda kristna som känner sig utanför etablerade gemenskaper till att inte ge upp, utan speja efter likasinnade som också vill vara följare. Syftet bottnar i en övertygelse om att sådana vägval kommer att svara mot vår allra djupaste längtan, både som enskilda människor och som lokal mänsklig gemenskap. Be51


jakar jag denna längtan så kommer nog bibelförståelsen av sig själv, fredens centrala plats i texterna går inte längre att blunda för. Inom befrielseteologin talar man om vikten av relectura, en omläsning av vad Bibel och tradition har förmedlat under lång, lång tid. Om jag träder in på dagens arena med viljan och uppdraget att vara en följare till Jesus från Nasaret in på fredens väg, så uppstår genast en smärtsam insikt. Jag måste välja att gå i opposition mot mycket av det som varit en självklar del i kyrkans långa historia, eftersom den i långa stycken varit präglad av kyrkan som imperium, som makt. En följare till Jesus följer honom inte främst till himlen efter den biologiska döden, utan ut i denna värld som vi delar med alla andra levande varelser. Det är denna tillvaro som ska förvandlas till att alltmer likna Guds dröm för den, Guds rike, gudsriket, himmelriket (enligt Matteus). Detta betyder inte att välja bort en framtid med Gud och Jesus efter döden. Framtiden kan med fullt förtroende lämnas i Guds händer! Men det innebär en omprioritering. Under kyrkans längsta tid, imperietiden, har himlen ”ovan där” varit kyrkans främsta uppgift och mål, vilket lämnat denna världens öde i imperiemakternas händer. Att imperiet tog över mål och medel för denna världen i den bouppdelning som skedde under 300-talet, innebar samtidigt att våldet blev en naturlig del också för kyrkan när hon antog imperiestrukturen för sitt ”varande i världen”. Att vara följare till 52


Jesus från Nasaret in på fredens väg, med denna världens förvandling som mål, innebär då följdriktigt att kyrkan till sitt djupaste väsen är ”politisk”. Det handlar om Guds intention med sin skapelse, en intention som ännu inte är förverkligad. Alltså betyder att vara följare att helhjärtat vara engagerad i denna världens förvandling, ett politiskt förändringsprojekt som inte räds att utmana alla världens politiker och andra makthavare. Och dessa har sedan 300-talet vant sig vid att inte bli utmanade, utan snarare legitimerade av kyrkans närvaro i de samhällen de styr över. Kyrkans politiska dimension har ofta blivit korrumperad och komprometterad av att kyrkan gett stöd och sanktion åt samhällsbevarande politiska grupper istället för att lägga sin politiska trovärdighet på att i alla lägen utmana status quo, vilket gjort att ”rådande läge” förblir oförändrat. Det som redan är etablerat kan inte vara liktydigt med gudsriket. Uppbrott och rörelse måste känneteckna kyrkans politiska dimension. Och målet måste gå att utläsa ur en positiv vision för denna världen som inkluderar allt och alla, och där alla behövs för att förverkliga steg på vägen mot ett gestaltande av denna vision, som är Shalom. I alla lägen är denna politiska rörelse präglad av ickevåld och rättvisa. Fred är vägen till fred! Om efterföljelsen innebär en större lyhördhet för den kristna rörelsens självförståelse före 300-talets paradigmatiska förändring, än för alla de sekler som följde fram till förra århundradet, så innebär detta att 53


en politisk dimension också påverkar vad vi hör när klassiska kristna begrepp och formuleringar används. ”Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet. Amen.” Ty riket är ditt, och inte kejsarens! Och makten och äran är din, och inte kejsarens! Och äran tillhör dig i evighet, inte kejsaren! Jesus Kristus är Herren, inte kejsaren! Jesus Kristus är Guds son, inte kejsaren! Jesus Kristus är Frälsaren som ger evig fred, inte kejsaren! Och har vi utvecklat vår lyhördhet så långt blir det svårt att undkomma den nödvändiga följdfrågan: Vem är kejsaren i dagens värld? Vad är imperiet som lockar oss med ”fred” genom underkastelse? Kanske kan vår tids kristna, tydligare än tidigare generationer, ana det radikala budskapet i Jesu undervisning när han säger att vi inte kan tjäna både Gud och mammon (Luk. 16:13). Kanske är också tiden inne för en relectura av korset? Mycken kristen förkunnelse fokuserar så starkt på Jesu död på korset som en offerdöd för våra synders skull, att sambandet mellan hela Jesu liv i stark kontrast till ”denna världens makter” försvinner. Hela Jesu liv är viktigt för att vi ska kunna se gudsnärvarons konsekvenser i mänskolivet, inte bara Jesu död. Korset är inte ett exempel på ”nödvändigt våld” utan en konsekvens av inkarnationen, att Guds kärlek inte väjer för världens brustenhet utan helar den genom ett liv – Jesu liv – präglat av ickevåld. Kanske har en alltför stark fokusering på Jesu offerdöd befriat oss från att ta till oss de radikala konse54



62


VA N D R A PÅ F R E D E N S VÄG Varje vandring på en ny väg kräver ett första steg i rätt riktning.

63


Fredlig dialog

Inre frid

Fredskultur Fredsmission

Fred med jorden

Allas delaktighet Ny ekonomisk världsordning

64


FRED I EN SÅRAD VERKLIGHET – en reflektion över ”Fredsblomman” Benjamin Ulbricht

”F

red” är ett av de stora ord som verkar kunna ena mänskligheten. Vem vill inte ha fred? Likväl krackelerar denna ytliga (eller kanske djupt innerliga) enhet så snart konkreta mellanmänskliga relationer eller politiska processer kommer på tal. Det är ofrånkomligt. För fredens väg börjar inte i en utopisk målbild, utan i en konkret, sårad verklighet. Det kan vara en stadsdel som skakas av våldsamheter, en polariserad arbetsplats, en bygd som får ta emot människor på flykt eller ett förändrat säkerhetsläge i Östersjöområdet. Det är där vi ska söka och så fredens frön. I grunden handlar det om ett inkarnatoriskt förhållningssätt: att se historiska situationer i ljuset av Den som överstiger tid och rum. Din vardag och min vardag genomsyras av Guds närvaro. Fullt ut. Därför ska vi vara uppmärksamma på det som händer i och omkring oss. För här finns Gud och Guds tilltal. Och liksom Jesus gestaltade Guds rike i en konkret historisk verklighet för 2 000 år sedan är vi kallade att följa honom i 65


vår konkreta kontext idag. Då var det Galileen, en bortglömd landsbygd i ett av stormakter ockuperat område. För oss idag är det Sverige, ett privilegierat land som behöver ändra konsumtionsmönster och arbeta med försoning mellan samhällsgrupper och länder. Fredsblomman, vars frö såddes i samband med Katarinauppropet (mer om det längre fram), är ett försök att skissera vad det kan betyda att följa Jesus på fredens väg. Ett av blommans syften är att stödja vår reflektion över tillvaron. Dess enkla ord håller viktiga frågor vid liv, både för mig som individ och för oss som kyrka, frågor som lätt hamnar i skymundan bland mätbarhetsfokus, livspussel och kommunikationsmål. I blommans mitt lyser ordet ”fredsmission”. Här svävar en spännande fråga: Vad anser vi vara centrum i vår tro? Är tron en garant för trygghet? Eller är Gud den som sänder oss, att i Jesu efterföljd vara en del av världens helande? Sund tro är sällan antingen-eller, men ändå: när jag fokuserar på Guds sändningsord sker något inombords. Trons frukt blir mod, snarare än trygghet. Mission betyder sändning. De som följde Jesus blev ofta utsända av honom – för att förkunna, hela och vittna. Att vara nära Jesus i bön och liv innebär alltså inte (främst) att dra sig undan. Efterföljelse medför ett uppdrag, ett bemyndigande, då som nu. Utgångspunkten är Missio Dei, Guds önskan för världen. Vad denna önskan innebär har som bekant inte bara de lärda tvistat om, men som Kyrkornas Världsråd så 66


värmande fångar det: ”Mission utgår från den treenige Gudens hjärta.”1 Fredsblommans kronblad berör olika dimensioner i livet, utan anspråk på att vara heltäckande. Det du här kommer att läsa är bara en tolkning bland många, och lika mycket en delad reflektion som en påminnelse till mig själv. Orden målar med breda penseldrag, resonemangen är kondenserade, på gott och ont. Att tala om fredsblomman som ”metod” kan leda tanken fel, eftersom här varken finns en manual eller ett finslipat tankesystem. Fast kanske ... Ordet metod kommer från grekiskans μετα οδος, vilket lite poetiskt kan översättas med ”vägval.” Varje dag är fylld av vägval. Små beslut i vardagen formar våra liv och vår efterföljelse. Än mer: våra val påverkar i allra högsta grad livsvillkoren för andra människor och varelser. Fredsblomman, likt andra hjälpmedel, kan följa med på vår livsvandring som en skön och skör påminnelse om att våra val har betydelse. Fredsarbetarens insats är fröet och själva blomman är nåden, drömmen som hålls levande.2 1

Se Kyrkornas Världsråds dokument Tillsammans för livet, i svensk översättning via Sveriges kristna råd, https://www.skr.org/material/tillsammans-for-livet/ 2 Fristående citat av Fredrika Gårdfeldt. 67


Inre frid – att värna tomrummet Fredens väg börjar i en sårad verklighet. Att erkänna våra egna och vår samtids sår kan låta banalt, men det kräver både mod och ansträngning. Bekvämlighet och distraktion kan nämligen göra att vår omvärlds utmaningar, möjligheter och mönster lätt kan glida oss förbi. När så sker handlar det sällan om nonchalans, mer om brist på utrymme. Vi orkar inte bli berörda, varken av varandra eller av Gud. Orsakerna är många, och sällan medvetet valda. Resultatet blir en inre och yttre avskärmning. Jag är säker på att fler än jag har erfarit den. Symptomen är lätta att känna igen. Det blir lättare att scrolla förbi nyheterna än att förhålla sig till dem. Lättare att gå förbi en tiggare än att beröras av dennes närvaro. Lättare att fortsätta i gamla hjulspår än att ställa sig frågor om de egna livsvalen. Problemet är att vi genom detta försök att skydda våra sårbara själar också kapar en källa till frid och glädje. Sårbarhet är ju inte bara nödvändig för att upptäcka orättvisor och lidande, utan också för att erfara mening, djup och värme i livet. Det är sårbarheten som möjliggör äkta relationer.3 3

Denna urgamla erfarenhet bekräftas av såväl modern psykologi som av Paulus ord om Guds styrka i vår svaghet (2 Kor. 12– 10), och det faktum att det brutna brödet är vår kyrkas rituella centrum. 68


Äkta relationer – att orka bli berörd – kräver utrymme. Därför tror jag på värdet av att värna tomrum i tillvaron. Jag avstår ifrån något i mitt liv, men inte för att skapa tomhet (det kan vi ofrivilligt ha för mycket av), utan tomrum, en resonanslåda för Guds tilltal och medmänniskors närvaro. Detta kan göras på olika sätt, alltifrån fem minuters regelbunden bön under arbetspendlingen till att ändra sina livsförhållanden för att bättre kunna svara an på det man ser och känner. Det kan också innebära att lämna ”luft” i sitt eget och andras schema. Skillnaden mellan sysslolöshet och tomrum är den mellan leda och förväntan. Många har gjort erfarenheten att ett medvetet tomrum kan få bli ett av Andens viktigaste arbetsredskap. Likt surdegen och senapskornet i evangelietexterna växer något i vårt inre som väcker förvåning och tacksamhet. Och fastän tilltalet är personligt, kan gemensamma tider för tystnad, bön och reflektion (till exempel i gudstjänsten) vara en särskilt värdefull del av det kristna livet. Tacksamheten, ödmjukhetens lovsång, påminner oss om att vi är del av något större, där ”jag” – befriande nog – inte är centrum. Min existens, solens krafter, universums tillblivelse: jag har inte gjort något av detta. Allt är en gåva, och jag är del av en miljarder år gammal och obegripligt stor skapelseväv. Detta innebär också att min frid och världens fred inte börjar med mina insatser, utan med Guds närvaro. 69


109



FRÖN FÖR FRED

Konspiration i senapskornets tecken

K

onspiration betyder på latin att ”andas tillsammans”, dela andan, Anden. Här handlar det om fridens och fredens Ande så som den tog gestalt i Jesus från Nasaret, och så som den skulle gestaltas av Jesu följare. På svenska är innebörden oftast en annan, typ sammansvärjningen mot Gustav III eller mot Hitler. Vi skulle därför behöva gå tillbaka till ordets ursprungliga betydelse. Och i en fredlig, ickevåldslig sammansvärjning möjliggöra ett omtänkande och nytänkande kring vad det innebär att vara en följare till Jesus på fredens väg. Varje vandring på en ny väg kräver ett första steg i rätt riktning. Sådana första steg innebär att frön för fred blir sådda. Här följer några förslag och exempel på initiativ som kan tas i församling och i lokalsamhälle – presenterade utan någon inbördes ordning. Det finns också många sammanhang där fred redan odlas. Det gäller bara att söka upp dem. 110


Nyårsdagen som Kyrkans fredsdag Fira gärna ekumeniskt! Olika FN-initierade dagar som handlar om fred med jorden, klimatet och en hållbar framtid • Världsvattendagen, 22 mars • ”Earth Hour”, infaller alltid en lördagskväll i slutet av mars (WWF) • Moder Jords dag med naturens rättigheter, 22 april • Världsmiljödagen, 5 juni • FN-dagen, 24 oktober, med fokus på de globala målen (Agenda 2030) • Barnkonventionens födelsedag, 20 november Sök samverkan i lokalsamhället! Andra fredsdagar • Martin Luther King-dagen, den tredje måndagen i januari (15–21 januari) • Förintelsens minnesdag, 27 januari • Internationella kvinnodagen, 8 mars • Hiroshimadagen, 6 augusti (Nagasaki 9 augusti) Sök samverkan i lokalsamhället! ”Skapelsetid” Kyrkornas Världsråds årliga uppmaning till kyrkor och samfund över hela världen är att under september–oktober lyfta frågor som rör vårt förhållande till skapelsen. 111


Katarinauppropet Katarinauppropet riktade sig till Svenska kyrkans församlingar inför kyrkovalet 2017 med parollen: ”Ja till human flyktingpolitik och nej till svensk vapenexport.” Nya upprop med ”fred är vägen till fred” välkomnas. Ring, klocka, ring! Viktiga minnesdagar eller händelser har genom tiderna ofta uppmärksammats genom klockringning. Så firades till exempel den 21 januari 2021 förbudet mot kärnvapen med klockringning i landets alla domkyrkor och andra kyrkor. ”De fagra blommors myckenhet” Låt skapelsen i ditt närområde smycka altaret, med egenodlade blommor eller från andra församlingsbors trädgårdar och kolonilotter. Göteborgs lokala initiativ för ICAN I augusti 2020 beslöt kommunfullmäktige i Göteborgs stad om anslutning till ”ICAN Cities Appeal”, ett stadsupprop till stöd för FN:s förbud mot kärnvapen (TPNW), som Sverige ännu inte ratificerat. Beslutet överklagades och Förvaltningsdomstolen upphävde det. Tidigare har stadens kommunfullmäktige skickat en uppmaning till regeringen om att utlysa Göteborg som en kärnvapenfri zon. Liknande kommunala initiativ utgör kraftfulla frön för fred. Läs gärna mer på https://cities.ican.org 112


Pilgrimsvandringar för fred och försoning • Fredsvandringar i Skellefteå pastorat (Kvinnor i Svenska kyrkan) • Pax-vandring i Malmö, ekumenisk vandring med lyktor mellan olika kyrkor • Pax-vandring i Hässleholm, mellan kyrkor på landet • Internationella fredsvandringar, till exempel ”Walk for future”: Vadstena–Glasgow 2021, se www.walkforfuture.se Vänskapliga förbindelser med grannfolk där fiendskap präglar relationen Våren 2018 genomförde några bröder från Taizé tillsammans med ett tjugotal unga vuxna från bland annat Sverige en pilgrimsfärd på båda sidor av stridsfronten i kriget mellan Ukraina och Ryssland. Den gemensamma bönen och den värmande gästfriheten framträdde som en välsignad motpol till det hårdnande politiska läget runt Östersjön. Musik över gränserna. Körresor Ickevålds-festival i Umeå 2020 Kristna Fredsrörelsen, Studieförbundet Bilda och andra aktörer i norra Sverige samverkade kring en digital mötesplats (på grund av pandemin) om ickevåld och social förändring. Deltagarna erbjöds både fördjupade kunskaper om bland annat samernas situation och strategiska verk113


L ÅTA S I G ÅT E R F I N N A S

Visheten letar upp oss i öknen, känner vägen till livet och hon vandrar med ljuset.

120


121


122


YTTRE FRED F Ö RU TS ÄT T E R I N R E F R I D

P

rofeten Mika (700-talet f.v.t.) målar den inre friden så här: ”Var och en skall sitta under sin vinstock och sitt fikonträd, och ingen skall hota honom.” Den harmoni som denna bild utstrålar är förutsättningen för det som också sägs: ”De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig” (Mik. 4:3–4). Denna sanning gäller fortfarande: fred byggs inifrån, och inre frid är en förutsättning för yttre fred. För den som vill vandra fredens väg i Jesu efterföljd handlar det därför om att ständigt på nytt erövra och återerövra den inre friden, den grundläggande byggstenen för ett fredsbygge inifrån och ut ”till jordens yttersta gräns” (Apg. 1:8). Också i kyrkans värld uppstår ofred. Hon har varit präglad av maktimperier och deras tänkesätt under större delen av sin existens i det västerländska samhället. Arvet från imperiet visar sig fortfarande i fokuseringen på organisationens behov framför relationers välfärd, på maktmissbruk och hierarkiskt ledarskapstänk med en repressiv kultur. Eftersom många människor sagt sig dela erfarenheten av att liv och tjänst i kyrkan gjort dem illa, till och med skadat dem, har jag bett Lotta att utifrån sina 123


erfarenheter berätta om sin väg till inre frid. Vilka var livlinorna för henne som uppenbarade sig när vägen ledde ut i öknen? Och vilket är det credo som hjälper henne att finna vägen ut ur öknen? Ökenvandring är också en erfarenhet som möter många av dem som vill vandra fredens väg och finna den inre friden som följare till Jesus. Men liksom skavet, sandkornet i musslan, kan leda till en skön pärla, så kan en ökenvandring leda till ögon som öppnar sig för världens och kyrkans behov av fred, och till den gåva som ligger i att få vandra med Jesus, den förkroppsligade kärleken, som medvandrare.

124


”H O N KO M M E R U R Ö K N E N, LU TA D M O T S I N VÄ N” Lotta Fång

J

ag har en tavla av prästen och satirikern Kent Wisti i mitt arbetsrum. Det är en liten tavla, knappt 30x24 cm. Bara något större än ett A4-ark. Den är knallgul i sin grundton. I det nedre högra hörnet är ett fält målat i blodrött. Det sträcker sig uppåt och breder ut sig till mitten av tavlan. Där möter färgen från det vänstra hörnet och bildar en ny färg lika outgrundlig som vattnet i en glasburk där någon sköljt ur sin pensel med allehanda akvarellfärger. Halva tavlan lyser i orange. I mitten ser man siluetten av en person. Skuggan faller mot oss. Hen vandrar diagonalt över de brandgula fälten och är alltså på väg mot oss och det outgrundliga. Horisonten är sandfärgad. ”Hon kommer ur öknen, lutad mot sin vän”, står det om en kvinna i Höga visan. Men den här personen vandrar ensam. Var är hennes vän? Förr eller senare bjuder livet oss alla ökenperioder. De kan vara korta eller långa, men är alltid ensamma. Eller är de det? Vi föds ensamma och vi dör ensamma, men däremellan? 125


”Jag skulle önska att det fanns ett rum för sorg på stan, sa hon. Jag tittade förvånat på henne. Hon bodde ju på Södermalm i Stockholm. Det fanns hur många kyrkor och missionshus som helst i hennes närhet. ”Rum där man kunde få gråta tills gråten tar slut, när den överrumplar mitt i vardagen.” Behovet av rum. Gråtrum. Andrum. Men inte kyrkorum. Varför? Att inte kunna anpassa sig – eller att inte passa in i en församling eller kristen gemenskap är en stor sorg för många av oss. Jag har under åren haft många själavårdssamtal med personer som lämnat kyrkan av olika anledningar, men ännu fler samtal med människor som aldrig riktigt hittat in. Som är tillhöriga fast andligt hemlösa i sin lokala församling. Erfarenheten av att inte bemötas som den man är eller där man är i sitt sökande är gemensam. Förtryckande strukturer kan råda också på gräsrotsnivå i våra församlingar Kanske rör det sig om en oförmåga att härbärgera mångfald, att det inte omedelbart måste vara en fråga om rätt eller fel. Kanske handlar det också om att de djupt rotade hierarkierna från imperiet slår till. Istället för obeväpnade möten ansikte mot ansikte möter en försåtlig kultur som fryser ut den som brinner. Eller jagar ut hen i en öken – som en syndabock. Vi är många som bär på erfarenheten av att inte passa in på det ena eller andra sättet. I den ena eller andra kristna gemenskapen. Men Gud har lovat att styra våra 126


fötter in på fredens väg. Jag ska berätta om min resa på den vägen, för nu har jag vandrat den i över ett år.

Tecken och verklighet ”Bevara ordningen så kommer ordningen att bevara dig”, uppmanar en gammal klosterregel. Jag blev sjuk. Jag såg inte sjuk ut. Och kände mig inte sjuk. Och det var nog inte många ens i min närhet som förstod hur sjuk jag var. Utom min allmänläkare. Dr W. Hen är kines. Hens åtgärd löd kort och gott: ”Byt jobb. Din kyrka har skadat dig. Gjort dig sjuk.” Hen gav mig också en remiss på en lång psykodynamisk terapi (PDT), utanför kyrkan. Det märkliga var att hos den terapeuten uppstod ett andrum. Kyrkan som institution kan stänga ute, men aldrig relationen och kärleken. Guds ande är i ständig rörelse. Men en präst kan inte bara ”byta jobb” om den är ett med sin kallelse. En präst kan bli av med sitt jobb. Det var det som hade hänt. Igen. En präst kan också avsäga sig sitt ämbete och det var väldigt nära att jag gjorde det. Men då ställde Gud två änglar i vägen: en biskop med strut och pinne och en äldre pastor i KD-rustning. ”Bevara humorn så bevarar humorn dig”, skulle också kunna vara en klosterregel. Det var väldigt nära att jag gjorde en massa dumt, men istället åkte jag på en retreat som var planerad sedan länge. Det gjorde jag fast man inte ska åka på tyst retreat när man är sjuk. Men på senhösten åkte jag till ett ställe som jag kände mycket väl sedan lång 127


tid tillbaka. Där jag visste att jag skulle vara trygg. En plats där jag kunde brottas med Gud, eller det orkade jag inte, men få fråga Gud vad som var meningen med hans sår och mina i denna sårade verklighet. Jag åkte till Nya Slottet Bjärka-Säby som ägs och förvaltas av pingstförsamlingen i Linköping, men också brukas av en ekumenisk kommunitet. Slottet ligger mellan två vattendrag i en av Europas största ekskogar. På platser där bön pågår dygnet runt finns alltid en särskild gudsnärvaro. På Bjärka-Säby finns den också i ekarna och vattendragen, i hjortarna och fåglarna, i äppellunden och i nyponsnåren. Min andliga vägledare var ny för mig, och jag för hen. ”Nu, kommer du att säga att jag inte ska vara här heller”, snyftade jag när jag berättat vad som hänt. Hen var tyst länge. Sedan sa hen lugnt: ”Jag tror att det är precis här du ska vara.” Och så hände det märkliga. Det som har med tecken och verklighet att göra. Jag satt lutad mot stenväggen i det kalla slottskapellet i väntan på morgonmässan. Solen hade precis gått upp och letade sig in också till min mörka vrå. Jag såg upp och för första gången såg jag altartavlan på riktigt. Verkligen såg den, och den såg mig. Motivet på altartavlan är välkänt och finns i många kyrkor och kapell över landet. Men originalet finns i den kyrka som jag en månad tidigare fått lämna så abrupt. Den heter Christus Consolator, ”Kristus trös128


129


fredrika gårdfeldt är präst och engagerad för fred, bland annat genom den Kristna Fredsrörelsen och Svenska OSSE-nätverket. benjamin ulbricht är präst och musiker verksam på Gotland, där han bor med sin familj i ett hemmabyggt tiny house. Inom olika sammanhang försöker han verka för fred och försoning mellan människor och med skapelsen.

KG Hammar, Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht

lotta fång är präst och pedagog. Hon är fridsaktivist med intresse för konstnärliga uttryck och medlem i den Ekumeniska kommuniteten i Bjärka- Säby.

V

ad betyder det egentligen idag att vara följare till Jesus, att slå följe med honom på fredens väg? Det handlar om modet att våga sig på en omläsning och genom denna relectura komma närmare Jesus, framhåller KG Hammar. Och så handlar det om de små stegen, steg i surdegens och senapskornets anda. De som låter oss vara en del av hoppet om att en annan värld är möjlig. I Lilla fredsboken visar han tillsammans med Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt och Benjamin Ulbricht på olika möjligheter till fredsarbete som finns för vår tid – och våra liv. Benjamin Ulbricht reflekterar över fredens olika dimensioner. Lotta Fång skriver om att finna friden igen i det lilla sammanhanget och Fredrika Gårdfeldt ger exempel på aktiviteter som kan få fungera som de små steg som kan utgöra och prägla vandringen på fredens väg. Det handlar om att noga våga lyssna inåt och ställa sig till förfogande för sanningen och för kärlekens oövervinnerliga makt och mystik. Kristina Strand Larsson bidrar med bilder utifrån en idé av Lotta Fång.

LILLA FREDSBOKEN

kg hammar är gästprofessor (emer.) i teologi vid Centrum för teologi och religionsvetenskap (CTR) vid Lunds universitet. Han är tidigare ärkebiskop i Svenska kyrkan, fredsaktivist och medlem i Klimatalliansen.

LILLA KG HAMMAR

FREDSBOKEN Lotta Fång, Fredrika Gårdfeldt, Benjamin Ulbricht

Låt ditt rike komma! Låt din vilja ske! Jesus

Stackars Jesus, bara man vill dyrka honom lite mindre och höra på honom lite mer! Emilia Fogelklou

Om att vara följare till Jesus på fredens väg

Herre, grip oss med din makt och ditt ljus, hjälp oss att skydda allt levande, att göra jorden till en bättre plats att bo på och bereda den för ditt rike, som är rättfärdighet, frid, kärlek och skönhet. Prisad vare du! Franciskus I

ISBN 978-91-526-3894-1

9 789152

ny_stort_omslag_lilla_fredsboken_vita_flikar.indd 1

638941

2021-10-11 18:31:10