9789146237556

kazuo ishiguro n

KLAR A OCH SOLEN Översättning Niclas Hval

wahlström & widstrand

I_Klara och solen.indd 3

2021-03-09 14:11

Av Kazuo Ishiguro har tidigare utgivits: Begravd jätte 2016 Nocturner 2010 Never let me go 2005 Vi som var föräldralösa 2000 Den otröstade 1996 Återstoden av dagen 1990 Konstnär i den flytande världen 1987 (i nyöversättning 2019) Berg i fjärran 1985 (Bleknande berg, i nyöversättning 2018)

www.wwd.se isbn 978-91-46-23755-6 Brittiska originalets titel: Klara and the Sun © Kazuo Ishiguro 2021 Översättning: Niclas Hval Omslag: Pete Adlington/ Faber Tryckt hos ScandBook, EU 2021

I_Klara och solen.indd 4

2021-03-09 14:11

Till minne av min mor Shizuko Ishiguro (1926–2019)

I_Klara och solen.indd 5

2021-03-09 14:11

När vi var nya stod Rosa och jag i mittendelen av butiken, på tidskriftsbordets sida, och vi kunde se ut genom mer än halva fönstret. Alltså kunde vi iaktta utsidan – kontorsarbetarna som skyndade förbi, taxibilarna, löparna, turisterna, Tiggargubben och hans hund och den nedre delen av RPO -huset. När vi hade blivit mer hemmastadda fick vi tillåtelse av Föreståndaren att gå ända fram till skyltfönstrets podium, och då kunde vi se hur högt RPO -huset var, och om vi var där vid rätt tid på dagen kunde vi se Solen på sin färd mellan husens övre delar, från vår sida över till RPO -husets sida.

När jag hade turen att få se honom på det viset sträckte jag fram ansiktet för att få i mig så mycket av hans näring som möjligt, och om Rosa var med mig sa jag till henne att göra samma sak. Efter ett par minuter var det dags för oss att återvända till våra platser, och när vi var nya brukade vi oroa oss för att vi oftast inte kunde se Solen i mittendelen av butiken, och att vi därför skulle bli svagare och svagare.

AV -pojke Rex, som hade sin plats bredvid oss vid den här tiden, sa att det inte var något att oroa sig för och att Solen alltid hittade ett sätt att nå oss oavsett var vi befann oss. Han pekade på golvbrädorna och sa: ”Där har ni Solens mönster, precis där. Om ni känner er oroliga kan ni bara röra vid det och bli starka igen.”

Det var inga kunder i butiken när han sa detta, och Förestån­ daren var upptagen med att ordna något uppe på de Röda hyllorna

9

I_Klara och solen.indd 9

2021-03-09 14:11

och jag ville inte störa henne genom att be om tillåtelse. Alltså sneglade jag mot Rosa och när hon gav mig en tom blick tog jag två steg framåt, hukade mig ner och sträckte ut båda händerna mot Solens mönster på golvet. Men så fort mina fingrar rörde vid mönstret bleknade det, och hur jag än försökte – jag klappade stället där det hade varit, och när det inte fungerade gnuggade jag händerna mot golvbrädorna – så ville det inte komma tillbaka.

När jag reste mig igen sa AV -pojke Rex: ”Det där var girigt av dig, Klara. Ni AV -flickor är alltid så giriga.”

Trots att jag var ny vid den här tiden slogs jag genast av tanken att det kanske inte var mitt fel i alla fall, utan att Solen av en slump hade tagit tillbaka sitt mönster precis när jag rörde vid det. Men AV -pojke Rex ansikte var helt allvarligt. ”Du tog all näring själv, Klara. Titta, nu har det nästan blivit mörkt.”

Och ljuset i butiken hade faktiskt blivit mycket svagare. Även utanför på trottoaren såg Parkering förbjuden-skylten på lyktstolpen grå och svag ut. ”Förlåt”, sa jag till Rex och sedan vände jag mig till Rosa: ”Förlåt mig. Det var inte meningen att ta alltihop själv.” ”På grund av dig kommer jag att bli svag framåt kvällen”, sa AV -pojke Rex. ”Du skämtar med mig”, sa jag till honom. ”Jag vet att du gör det.” ”Jag skämtar inte. Jag kan bli dålig närsomhelst. Och hur ska det gå för AV :erna längst in i butiken? Det är redan något som inte står rätt till med dem. De kommer garanterat att bli sämre nu. Du är girig, Klara.” ”Jag tror inte på dig”, sa jag, men nu var jag inte längre lika säker. Jag tittade på Rosa, men hennes blick var fortfarande tom. ”Jag mår redan dåligt”, sa AV -pojke Rex. Och så sjönk bröstet och axlarna ihop på honom.

10

I_Klara och solen.indd 10

2021-03-09 14:11

”Men du sa ju själv att Solen alltid hittar något sätt att nå oss.

Det är ett skämt, jag vet det.”

Jag lyckades till slut övertyga mig själv om att AV -pojke Rex retades. Men jag tyckte mig också ana något annat den dagen, nämligen att jag oavsiktligen hade fått Rex att ta upp något obehagligt, något som de flesta AV :er i butiken helst inte pratade om. Sedan dröjde det inte länge förrän den där saken hände AV -pojke Rex, och det fick mig att tänka att även om han skämtade den dagen så hade kanske någon del av honom varit allvarlig också.

Det var en ljus och klar morgon och Rex hade inte längre sin plats bredvid oss eftersom Föreståndaren hade flyttat honom till den främre alkoven. Föreståndaren sa alltid att alla platser var noga uttänkta, och att vi hade lika stor chans att bli valda vid den ena som vid den andra. Trots det visste vi att en kund som kommer in i butiken först vilar sin blick på den främre alkoven, och Rex var förstås nöjd med att få sin tur där. Vi betraktade honom från vår plats i mittendelen av butiken där han stod med hakan lyft och Solens mönster över hela sig, och vid ett tillfälle böjde sig Rosa fram mot mig och sa: ”Åh, han ser verkligen underbar ut! Han kommer garanterat att hitta ett hem snart!”

På Rex tredje dag i den främre alkoven kom en flicka och hennes mor in i butiken. Jag var inte så bra på att bedöma ålder då, men jag minns att jag uppskattade den till tretton och ett halvt för flickan, och i efterhand tänker jag att det var en korrekt uppskattning. Modern var kontorsarbetare, och jag kunde se på hennes skor och dräkt att hon var en högrankad sådan. Flickan gick rakt fram till Rex och ställde sig där medan modern kom gående åt vårt håll och tog sig en titt på oss, och sedan fortsatte hon längst in i butiken där de två AV :erna satt på Glasbordet och gungade med benen i luften som Föreståndaren sagt åt dem att göra. Vid ett tillfälle ropade modern, men flickan struntade i henne och fortsatte att titta stint upp mot Rex ansikte. Sedan

11

I_Klara och solen.indd 11

2021-03-09 14:11

sträckte barnet ut en hand och lät den löpa nedför Rex arm. Rex sa förstås inget, han bara log mot henne och förblev stilla, precis som vi blivit tillsagda att vara när en kund visar särskilt intresse. ”Titta!” viskade Rosa. ”Hon kommer att välja honom! Hon älskar honom. Vilken tur han har!” Jag petade till Rosa ordentligt för att tysta henne, för de hade lätt kunnat höra oss.

Nu var det flickan som ropade på modern, och strax stod båda två framför AV- pojke Rex. De synade honom från topp till tå, och flickan sträckte då och då ut en hand och rörde vid honom. De konfererade med tysta röster, och jag hörde flickan säga: ”Men han är perfekt, mamma. Han är vacker.” Ett kort slag senare sa barnet: ”Men mamma, kom igen nu.”

Föreståndaren hade under tiden tyst ställt sig bakom dem. Till slut vände modern sig till Föreståndaren och frågade: ”Vad är det för modell?” ”Han är en B 2:a”, sa Föreståndaren. ”Tredje serien. Om Rex hamnar hos rätt barn är han en fantastisk följeslagare. Jag kan tycka att han särskilt främjar de plikttrogna och flitiga dragen hos unga personer.” ”Ja, det hade den här unga damen inte mått dåligt av.” ”Åh, mamma, han är ju perfekt.”

Sedan sa modern: ”B2 , tredje serien. Det är väl de som har problem med solabsorptionen?”

Hon sa det lättvindigt, mitt framför Rex, med ett leende som inte lämnade läpparna. Rex log också, men barnet såg förbryllat ut och lät blicken glida från Rex till modern. ”Det stämmer”, sa Föreståndaren. ”Tredje serien hade några smärre problem i början. Men rapporterna var kraftigt överdrivna. I miljöer med normala ljusnivåer är det inga som helst problem.” ”Jag har hört att brister i solabsorptionen kan leda till andra problem”, sa modern. ”Beteendestörningar, till och med.” ”Med all respekt, frun, serie tre-modellerna har skänkt många

12

I_Klara och solen.indd 12

2021-03-09 14:11

barn otroligt mycket glädje. Såvida man inte bor i Alaska eller i ett gruvhål behöver man inte oroa sig.”

Modern fortsatte att titta på Rex. Sedan skakade hon till sist på huvudet. ”Jag är ledsen, Caroline. Jag förstår att du gillar honom. Men han är inget för oss. Vi ska nog hitta en som är perfekt på riktigt.”

Rex fortsatte att le tills kunderna hade gått, och inte ens efter det visade han några tecken på att han hade blivit ledsen.

Men det var då jag mindes att han hade skämtat på det viset tidigare, och då kände jag mig säker på att frågorna om Solen, om hur mycket av hans näring vi kunde få, redan hade funnits i Rex tankar en tid.

I dag inser jag förstås att Rex inte kan ha varit ensam om det.

Men officiellt var det inte ett problem över huvud taget – vi hade alla specifikationer som garanterade att vi inte skulle påverkas av faktorer som var vi blev placerade i ett rum. Trots det kunde en AV långsamt bli letargisk efter några timmars bortavaro från Solen, och han kunde börja oroa sig för att något inte stod rätt till med honom, att han hade ett unikt fel, och om det blev känt skulle han aldrig hitta ett hem.

Det var en av anledningarna till att vi alltid värdesatte att få vara i fönstret. Vi hade alla blivit lovade att det skulle bli vår tur någon gång, och vi längtade efter att den dagen skulle komma.

Det hängde delvis ihop med det som Föreståndaren kallade ”den speciella ära” som stod att finna i att företräda butiken inför utsidan. Och oavsett vad Föreståndaren sa visste vi förstås att det var större chans att bli vald när man stod i fönstret. Men den stora saken, som vi alla i tysthet förstod, var Solen och hans näring. Rosa tog upp det vid ett tillfälle, med en viskning, strax innan det blev vår tur. ”Klara, när vi väl kommer till fönstret, tror du då att vi kommer att få så mycket godhet att vi aldrig någonsin kommer att ha för lite igen?”

13

I_Klara och solen.indd 13

2021-03-09 14:11

Jag var fortfarande ny då, så jag visste inte vad jag skulle svara, även om jag själv hade ställt mig samma fråga.

Sedan blev det till sist vår tur, och när Rosa och jag klev upp i fönstret den morgonen var vi noga med att inte välta något av skyltningen, vilket paret innan oss hade gjort föregående vecka.

Butiken hade förstås inte öppnat ännu och jag hade trott att gallret skulle vara helt neddraget. Men när vi väl hade satt oss i den Randiga soffan såg jag att en smal glipa syntes längst ner under gallret – Föreståndaren måste ha dragit upp det lite grann när hon kontrollerade att allt var redo för oss – och Solens ljus ritade en stark rektangel som nådde en bit upp på podiet och slutade i en rak linje precis framför oss. Vi behövde bara sträcka ut foten lite grann för att den skulle hamna i hans värme. Jag visste att oavsett hur svaret på Rosas fråga löd så skulle vi få all näring vi kunde behöva för en lång tid framöver. Och när Föreståndaren rörde vid kontakten och gallret klättrade hela vägen upp blev vi insvepta i ett bländande ljus.

Här borde jag bekänna att det hela tiden hade funnits ytterligare ett skäl till att jag ville vara i fönstret, och det hade inget att göra med Solens näring eller med att bli vald. Till skillnad från de flesta AV :er, särskilt till skillnad från Rosa, hade jag alltid längtat efter att få se mer av utsidan – och att få se den i all sin detaljrikedom. Så när gallret åkte upp blev jag så upprymd av insikten att det nu bara fanns en glasruta mellan mig och trottoaren, och att jag enkelt och på nära håll kunde se så många saker i sin helhet, att jag för en kort stund nästan glömde bort Solen och vänligheten han visade oss.

Jag kunde nu för första gången se att RPO -huset faktiskt utgjordes av enskilda tegelstenar, och att det inte var vitt som jag alltid trott, utan ljusgult. Jag kunde även se att det var ännu högre än jag hade föreställt mig – tjugotvå våningar – och att varje återkommande fönster hade en egen speciell hylla under sig. Jag såg att Solen hade ritat en diagonal linje över hela RPO -husets

14

I_Klara och solen.indd 14

2021-03-09 14:11

framsida, vilket gjorde att det på ena sidan fanns en triangel som såg nästan vit ut, medan den andra sidan såg mycket mörk ut, trots att jag nu visste att allt egentligen hade samma ljusgula färg. Och jag kunde inte bara se vartenda fönster ända upp till husets tak, jag kunde ibland även se människorna innanför, som stod, satt och gick omkring där. Längre ner på gatan kunde jag även se förbipasserande, jag såg att de hade olika sorters skor, pappersmuggar, axelväskor, små hundar, och jag kunde om jag ville följa vem som helst med blicken ända bort till övergångsstället och förbi den andra Parkering förbjuden-skylten, till två reparationsmän som stod vid en brunn och pekade. Jag kunde se rakt in i taxibilarna när de saktade in för att låta folk gå över gatan – fingrarna på en chaufför som trummade mot ratten, en keps som bars av en passagerare.

Dagen fortsatte och Solen höll oss varma, och jag kunde se att Rosa var mycket lycklig. Men jag lade även märke till att hon knappt tittade på något, hon höll blicken konstant fäst vid den första Parkering förbjuden-skylten precis framför oss. Hon vred inte på huvudet förrän jag pekade ut något för henne, och hon tappade snart intresset för det och fortsatte i stället att titta på trottoaren utanför och på skylten.

Enda gången Rosa tittade på något annat en längre stund var när en förbipasserande stannade utanför fönstret. Vid sådana tillfällen gjorde vi båda som Föreståndaren hade lärt oss: vi anlade ”neutrala” leenden och fäste blicken på ett ställe halvvägs upp på RPO-huset på andra sidan gatan. Det var väldigt frestande att ta en närmare titt på en förbipasserande som stannade till, men Föreståndaren hade förklarat att det var högst vulgärt att ta ögonkontakt vid sådana tillfällen. Det var först när en förbipasserande uttryckligen gav oss en signal, eller talade till oss genom glaset, som vi skulle ge något gensvar, aldrig innan dess.

En del av dem som stannade visade sig inte alls vara intresserade

15

I_Klara och solen.indd 15

2021-03-09 14:11

av oss. De ville bara ta av sig träningsskorna eller trycka på sina ovaler. Men några kom ända fram till glaset och kikade in. De var ofta barn, i den ålder som vi var bäst lämpade för, och de verkade glada över att se oss. Ett uppspelt barn kunde glatt komma fram, ensamt eller ihop med sin vuxen, och peka, skratta, göra miner, knacka på glaset eller vinka.

Någon gång ibland – och jag blev snart bättre på att betrakta folk från fönstret medan det såg ut som om jag blickade upp mot RPO -huset – kom ett barn fram och stirrade på oss, och så fanns det något sorgset i det, och ibland något argt, som om vi hade gjort något fel. Ett sådant barn kunde i nästa ögonblick förändras och börja skratta och vinka som alla andra, men efter vår andra dag i fönstret hade jag lärt mig att snabbt se skillnad på dem.

Jag försökte prata med Rosa om det, tredje eller fjärde gången ett sådant barn hade kommit fram, men hon log och sa: ”Du oroar dig för mycket, Klara. Jag är säker på att det barnet var glatt och nöjt. Hur hade hon inte kunnat vara det en dag som den här? Hela staden är lycklig i dag.”

Men vid slutet på vår tredje dag tog jag upp saken med Föreståndaren. Hon hade just berömt oss och sagt att vi var ”vackra och värdiga” i fönstret. Ljuset hade dämpats vid det laget och vi befann oss längst in i butiken och stod lutade mot väggen, några av oss bläddrade i de intressanta tidskrifterna innan vi skulle sova. Rosa var bredvid mig och jag kunde se på hennes axlar att hon redan halvsov. Så när Föreståndaren frågade om jag hade haft en bra dag tog jag chansen att berätta om de sorgsna barnen som kom fram till fönstret. ”Klara, du är något alldeles extra”, sa Föreståndaren med låg röst för att inte störa Rosa och de andra. ”Du lägger märke till så mycket och tar in så mycket.” Hon skakade på huvudet som om hon var förundrad. Sedan sa hon: ”Det du måste förstå är att vår butik är väldigt speciell. Det finns många barn som väldigt

16

I_Klara och solen.indd 16

2021-03-09 14:11

gärna hade velat välja dig, eller Rosa eller någon av de andra.

Men det är inte möjligt för dem. Ni är utom räckhåll för dem.

Det är därför de kommer fram till fönstret, de drömmer om att få er. Men då blir de ledsna.” ”Ett sådant barn. Tror Föreståndaren att ett sådant barn har en AV hemma?” ”Nej, det är inte säkert. Särskilt inte någon som du. Så om ett barn ibland tittar konstigt på dig, om det ser bittert eller sorgset ut, kanske säger något otrevligt genom glaset, då ska du inte bry dig om det. Kom bara ihåg: ett sådant barn är troligen frustrerat.” ”Och ett sådant barn, utan någon AV , är säkert ensamt.” ”Det med”, sa Föreståndaren försiktigt. ”Ensamt. Ja.” Hon sänkte blicken och var tyst, så jag väntade. Sedan log hon plötsligt, och försiktigt sträckte hon sig fram och tog den intressanta tidskriften som jag hade studerat ur min hand. ”God natt, Klara. Se nu till att vara lika underbar i morgon som du var i dag. Och glöm inte: du och Rosa företräder oss inför hela gatan.” n

Nästan halva förmiddagen av vår fjärde dag i fönstret hade gått när jag såg taxin sakta in och chauffören luta sig ut så att de andra taxibilarna skulle låta honom snedda över trafikfilerna och stanna vid trottoaren utanför vår butik. Josies blick vilade på mig när hon klev ur bilen. Hon var blek och smal, och när hon kom emot oss såg jag att hennes gång inte var som andra förbipasserandes. Hon var inte direkt långsam, men hon verkade utvärdera situationen efter varje steg som om hon ville försäkra sig om att hon fortfarande var trygg och inte skulle falla. Jag uppskattade hennes ålder till fjorton och ett halvt.

17

I_Klara och solen.indd 17

2021-03-09 14:11

När hon var så pass nära att alla gångtrafikanter passerade bakom henne stannade hon och log mot mig. ”Hej”, sa hon genom glaset. ”Hallå, kan du höra mig?”

Rosa fortsatte att titta stint mot RPO -huset som hon skulle.

Men nu hade jag blivit tilltalad, jag kunde titta rakt på barnet, besvara hennes leende och nickade uppmuntrande. ”På riktigt? sa Josie – fast jag visste förstås ännu inte att det var så hon hette. ”Jag kan knappt höra mig själv här ute. Kan du verkligen höra mig?”

Jag nickade igen och hon skakade på huvudet som om hon var väldigt imponerad. ”Wow, alltså.” Hon såg sig om över axeln – till och med den rörelsen utförde hon med försiktighet – bort mot taxin som hon just klivit ur. Dörren var som hon lämnat den, den stod öppen över trottoaren, och det fanns två figurer kvar i baksätet som pratade och pekade på något bortanför övergångsstället. Josie verkade nöjd med att hennes vuxna inte tänkte komma ut, och hon tog ytterligare ett steg framåt tills hennes ansikte nästan rörde vid fönstret. ”Jag såg dig i går”, sa hon.

Jag försökte gå igenom den föregående dagen, men eftersom jag inte hittade något minne av Josie tittade jag på henne med förvåning. ”Åh, känn dig inte dum eller så, det finns inte en chans att du skulle ha sett mig. Jag var typ i en taxi och åkte förbi, det gick inte ens särskilt långsamt. Men jag såg dig i fönstret, och det var därför jag bad mamma stanna här i dag.” Hon tittade bakåt igen, även denna gång med försiktighet. ”Wow. Hon pratar fortfarande med mrs Jeffries. Dyrt sätt att prata, va? Taxametern bara tickar på.”

När hon sedan skrattade kunde jag se att hennes ansikte var fullt av vänlighet. Märkligt nog var det i samma ögonblick som jag första gången undrade om Josie kanske var ett av de ensamma barnen som Föreståndaren och jag hade pratat om.

18

I_Klara och solen.indd 18

2021-03-09 14:11

Hon sneglade bort mot Rosa – som plikttroget tittade mot RPO -huset – sedan sa hon: ”Din vän är väldigt söt.” Men när hon sa det var Josies blick redan tillbaka på mig. Hon fortsatte att titta på mig i tysthet i flera sekunder, och jag blev orolig för att hennes vuxna skulle komma ut innan hon hann säga något mer. Men sedan sa hon: ”Vet du vad? Din vän kommer att bli en helt perfekt vän till någon där ute. Men i går när vi körde förbi och jag såg dig, då tänkte jag att där är hon, det är AV :n jag har letat efter!” Hon skrattade igen. ”Förlåt, det låter kanske respektlöst.” Hon vände sig mot taxin en gång till, men figurerna i baksätet visade inga tecken på att kliva ur. ”Är du fransk? frågade hon. ”Du ser lite fransk ut.”

Jag log och skakade på huvudet. ”Det var två franska flickor på vårt senaste möte”, sa Josie. ”Båda hade sådana frisyrer, kort och prydligt som du. Såg sött ut.” Hon betraktade mig under tystnad en kort stund till, och jag tyckte att jag såg ytterligare ett litet tecken på sorgsenhet, men jag var fortfarande ganska ny då och jag var inte helt säker.

Sedan sken hon upp och sa: ”Men blir ni inte varma av att sitta där? Behöver du något att dricka eller så?”

Jag skakade på huvudet och lyfte händerna med handflatorna uppåt för att visa hur underbart det var att Solens näring föll på oss. ”Just det. Tänkte mig inte riktigt för. Ni älskar ju solsken.”

Hon vände sig om igen, men den här gången var det för att titta upp mot hustaken. Just då var Solen ute i himmelsglipan och Josie fick genast knipa ihop ögonen och vända sig mot mig igen. ”Fattar inte hur du klarar det. Jag menar bara fortsätta titta på det viset utan att bli bländad. Jag klarar inte en sekund ens.”

Hon lade en hand på sin panna och vände sig sedan om en gång

19

I_Klara och solen.indd 19

2021-03-09 14:11

till, och den här gången tittade hon inte mot Solen utan mot en punkt i närheten av toppen av RPO -huset. Efter fem sekunder vände hon sig mot mig igen. ”Jag antar att för er, där ni är, måste Solen gå ner bakom det stora huset, är det så? Det betyder i så fall att ni aldrig får se hur han går ner på riktigt. Huset där måste alltid vara i vägen.” Hon såg sig snabbt om för att kontrollera att de vuxna fortfarande var kvar inne i taxin, sedan fortsatte hon: ”Där vi bor är det inget som skymmer. Uppe i mitt rum kan man se exakt var Solen går ner. Det exakta stället han går till på kvällen.”

Jag måste ha sett förvånad ut. Och i utkanten av mitt synfält såg jag att Rosa glömde sig, hon stirrade förbluffat på Josie nu. ”Fast det går inte att se var han kommer upp på morgonen”, sa Josie. ”Kullarna och träden är i vägen. Lite som här, antar jag.

Det är alltid något i vägen. Men kvällarna är något annat. På den sidan som mitt rum har utsikt över är det helt öppet och tomt.

Om du kommer och bor hos oss så ska du få se.”

En vuxen, och sedan ytterligare en, lämnade taxin och gick ut på trottoaren. Josie hade inte sett dem, men kanske hade hon hört något för hon började prata snabbare. ”Jag svär. Man kan se det exakta stället där han går ner.”

De vuxna var kvinnor, båda klädda i högrankade kontorskläder. Jag utgick från att den längre av dem var modern som Josie hade nämnt eftersom hon höll blicken på Josie även när hon kindpussades med sin kamrat. Sedan försvann kamraten bland de andra förbipasserande och Modern vände sig helt åt vårt håll.

Och en kort sekund föll hennes genomträngande blick inte på Josies rygg, utan på mig, och jag tittade genast bort, upp mot RPO -huset. Men Josie pratade genom glaset igen, rösten var låg men gick fortfarande att höra. ”Jag måste gå nu. Men jag kommer snart tillbaka. Då kan vi prata mer.” Sedan sa hon i något som närmade sig en viskning och som jag bara nätt och jämnt kunde urskilja: ”Du försvinner väl inte?”

20

I_Klara och solen.indd 20

2021-03-09 14:11

Jag skakade på huvudet och log. ”Det är bra. Okej. Då säger vi hejdå. Men bara på ett litet tag.”

Modern hade vid det laget ställt sig precis bakom Josie. Hon hade svart hår och var smal, fast inte lika smal som Josie eller som en del av löparna. Nu när hon var närmare och jag kunde se hennes ansikte bättre höjde jag min uppskattning av åldern till fyrtiofem. Jag var som sagt inte så träffsäker i mina bedömningar då, men det skulle visa sig vara mer eller mindre korrekt. På håll hade jag först trott att hon var en yngre kvinna, men när hon kom nära kunde jag se de djupa fårorna kring munnen, och det fanns även något argt och utmattat i blicken. Jag lade också märke till att när Modern sträckte fram en hand mot Josie tvekade hon med armen i luften, hon var nära att dra tillbaka den innan den kom att landa på dotterns axel.

De klev in i flödet av förbipasserande, i riktning mot den andra Parkering förbjuden-skylten, Josie med sin försiktiga gångstil och Modern med armen om Josie. Vid ett tillfälle innan de försvann ur mitt synfält tittade Josie tillbaka, och trots att det störde rytmen i deras steg gav hon mig en sista vinkning. n

Senare samma eftermiddag sa Rosa: ”Är det inte lite konstigt, Klara? Jag har alltid trott att vi skulle få se jättemånga AV :er när vi väl kom till fönstret. Alla de som redan har hittat ett hem.

Men de är inte så många. Jag undrar var de är.”

Det här var en av de saker som var så bra med Rosa. Det var mycket hon inte lade märke till, och även om jag pekade ut något för henne förstod hon fortfarande inte vad som var så speciellt eller intressant med det. Och trots det kom hon då och då med en sådan här observation. Så fort hon hade sagt detta gick det upp för mig att jag också hade trott att jag skulle få se många fler AV :er där i fönstret, som glatt promenerade omkring med

21

I_Klara och solen.indd 21

2021-03-09 14:11

sina barn och till och med kunde var ute på egen hand, och även om jag inte hade erkänt det för mig själv så hade även jag blivit förvånad och en aning besviken. ”Du har rätt”, sa jag och tittade från höger till vänster. ”Just nu, bland alla dessa förbipasserande, finns det inte en enda AV .” ”Är det inte en där borta? Som går förbi Brandtrappehuset?”

Vi såg efter noga båda två, sedan skakade vi på huvudet samtidigt.

Trots att det var hon som hade tagit upp frågan om AV :erna utomhus tappade hon typiskt nog snart intresset för det. När jag väl fick syn på en tonårspojke och hans AV som gick förbi juiceståndet på RPO -husets sida tittade hon knappt ens åt deras håll.

Men jag fortsatte att tänka på det Rosa hade sagt, och så fort det gick förbi en AV såg jag till att iaktta den uppmärksamt.

Och det dröjde inte länge förrän jag upptäckte något underligt: det var alltid fler AV :er på RPO -husets sida än på vår. Och om det råkade komma en AV emot oss på vår sida, tillsammans med ett barn bortanför den andra Parkering förbjuden-skylten, brukade de oftast ta övergångsstället så att de inte gick förbi vår butik. När någon AV ändå gick förbi utanför oss betedde den sig nästan alltid konstigt, den snabbade på stegen och vände bort ansiktet. Jag undrade om vi – och hela butiken – var pinsamma för dem. Jag undrade om Rosa och jag, när vi väl hade funnit våra hem, skulle tycka att det var genant att bli påminda om att vi inte alltid hade bott med våra barn, utan att vi en gång hade bott i en butik. Men hur jag än försökte kunde jag inte föreställa mig att Rosa eller jag skulle kunna känna så inför butiken, inför Föreståndaren och de andra AV :erna.

Sedan när jag fortsatte att betrakta utsidan slogs jag av en annan möjlighet: AV: erna skämdes inte, de var rädda. De var rädda för att vi var de nya modellerna, och de oroade sig för att deras barn snart skulle bestämma sig för att kasta ut dem och

22

I_Klara och solen.indd 22

2021-03-09 14:11

ersätta dem med AV :er som vi. Det var därför de skyndade förbi på det där märkliga viset och vägrade att titta åt vårt håll. Och det var därför man såg så få AV :er från vårt fönster. Så vitt vi visste kunde nästa gata – den bakom RPO -huset – var proppfull av dem. Så vitt vi visste gjorde AV :erna på utsidan allt de kunde för att ta en annan väg än just den som ledde förbi vår butik, eftersom det sista de ville var att deras barn skulle få syn på oss och gå fram till fönstret.

Jag delade inte med mig av de här tankarna till Rosa. Så fort vi fick syn på en AV såg jag i stället till att peka och undra högt om de var lyckliga med sitt barn och sitt hem, och det gjorde alltid Rosa glad och uppspelt. Hon tog det som en sorts lek, hon pekade och sa: ”Titta där borta! Ser du, Klara? Den pojken älskar verkligen sin AV ! Åh, titta hur de skrattar tillsammans!”

Och visst fanns det gott om par som såg glada och nöjda ut med varandra. Men Rosa missade så många signaler. Hon kunde ofta ropa glatt åt ett par som gick förbi, och när jag tog en titt förstod jag att även om flickan log mot sin AV så var hon i själva verket arg på honom, och kanske tänkte hon just i den stunden onda tankar om honom. Jag lade märke till sådant hela tiden, men jag sa inget och lät Rosa fortsätta tro som hon trodde.

En gång, det var på förmiddagen under vår femte dag i fönstret, såg jag två taxibilar borta på RPO -husets sida som rörde sig så långsamt och så tätt ihop att någon som var ny hade kunnat tro att det var ett enda fordon – en sorts dubbeltaxi. Sedan blev den främre bilen lite snabbare och det uppstod en lucka, och i den luckan såg jag en flicka i fjortonårsåldern på trottoaren på andra sidan, hon hade en tröja som pryddes av en tecknad figur och hon gick i riktning mot övergångsstället. Hon hade inga vuxna och ingen AV med sig, men hon verkade säker på sin sak och också en aning otålig, och eftersom hon gick i samma hastighet som taxibilarna kunde jag fortsätta betrakta henne i luckan en stund. Sedan blev luckan mellan taxibilarna ännu större och då

23

I_Klara och solen.indd 23

2021-03-09 14:11

såg jag att hon faktiskt var med en AV trots allt – en AV- pojke – som gick tre steg bakom. Och till och med under den här korta stunden såg jag att han inte hade kommit på efterkälken av en slump, det var så här flickan hade bestämt att de skulle gå tillsammans – hon där fram och han några steg bakom. AV- pojken hade accepterat detta trots att andra förbipasserande såg upplägget och kunde dra slutsatsen att han inte var älskad av flickan. Och jag såg tröttheten i AV -pojkens gång och undrade hur det skulle vara att ha hittat ett hem och veta att ens barn inte ville ha en. Innan jag såg det paret hade jag inte slagits av tanken att en AV kunde vara med ett barn som avskydde honom och ville att han skulle försvinna, och att de trots detta skulle fortsätta att vara tillsammans. Sedan saktade den främre taxin in på grund av övergångsstället, och den bakre bilen kom ikapp och då kunde jag inte se dem längre. Jag fortsatte titta för att se om de skulle gå över vid övergångsstället, men de var inte i folkhopen som gick över gatan och jag kunde inte längre se den andra sidan alls på grund av alla de andra taxibilarna. n

Jag hade inte velat ha någon annan än Rosa bredvid mig i fönstret under de här dagarna, men vår tid där visade på skillnaderna i vår inställning till saker och ting. Det handlade egentligen inte om att jag var mer intresserad av att lära mig mer om utsidan än Rosa: hon var entusiastisk och observant på sitt sätt, och hon var också angelägen om att förbereda sig inför att vara en så snäll och hjälpsam AV som möjligt. Men ju mer jag iakttog, desto mer ville jag lära mig, och till skillnad från Rosa blev jag förbryllad och sedan alltmer fascinerad över de lite mer mystiska känslorna som förbipasserande kunde uppvisa. Jag insåg att om jag inte förstod åtminstone en del av de här mystiska företeelserna skulle jag, när tiden väl var inne, inte kunna hjälpa

24

I_Klara och solen.indd 24

2021-03-09 14:11

mitt barn så mycket som jag borde. Därför började jag leta efter den sortens beteenden som jag behövde lära mig mer om ute på trottoarerna, inuti de förbipasserande taxibilarna och i trängseln vid övergångsstället.

Först ville jag att Rosa skulle göra som jag, men snart förstod jag att det var meningslöst. En gång, det var på vår tredje dag i fönstret när Solen redan hade försvunnit bakom RPO -huset, stannade två taxibilar på vår sida och chaufförerna kom ut och började slåss med varandra. Det var inte första gången vi bevittnade ett slagsmål: när vi fortfarande var helt nya hade vi samlats i fönstret för att se så mycket som möjligt när tre poliser slogs med Tiggargubben och hans hund framför den tomma dörren.

Men det hade inte varit ett argt slagsmål, och Föreståndaren förklarade senare att poliserna hade varit oroliga för Tiggargubben eftersom han var full och att de bara hade försökt hjälpa honom. Men de två taxichaufförerna var inte som poliserna. De slogs som om det viktigaste var att skada den andre så mycket som möjligt. Deras ansikten förvreds i så hemska former att någon som var ny kanske inte ens hade förstått att de var människor, och hela tiden de slog på varandra ropade de elaka ord. De förbipasserande var först så chockerade att de klev undan, men sedan kom några kontorsarbetare och en löpare och hejdade dem från att fortsätta slåss. Och trots att den ene hade blod i ansiktet satte de sig i sina taxibilar igen, och sedan återgick allt till det normala. En kort stund senare lade jag till och med märke till att de två taxibilarna – de vars chaufförer nyss hade slagits – tålmodigt stod och väntade på grönt ljus, den ena framför den andra i samma fil.

Men när jag försökte prata med Rosa om det vi hade sett såg hon förvånad ut och sa: ”Ett slagsmål? Det såg inte jag, Klara.” ”Du kan inte ha missat det, Rosa. Det hände ju precis nu, mitt framför oss. De där två chaufförerna.” ”Åh. Du menar taximännen! Jag förstod inte att det var dem

25

I_Klara och solen.indd 25

2021-03-09 14:11

du menade, Klara. Åh, dem såg jag förstås. Men jag tror inte att de slogs.” ”Det är väl klart att de slogs, Rosa.” ”Åh nej, de låtsades bara. De lekte.” ”Rosa, de slogs.” ”Var inte fånig, Klara! Du tänker sådana konstiga tankar. De lekte bara. Och de hade riktigt roligt, och det hade de förbipasserande också.”

Till slut sa jag bara: ”Du kanske har rätt, Rosa”, och jag tror inte att hon tänkte en sekund till på den incidenten.

Men jag lyckades inte glömma taxichaufförerna så enkelt.

Jag kunde följa en viss person på trottoaren med blicken och undra om han också kunde bli lika arg som de hade varit. Eller också försökte jag föreställa mig hur en förbipasserande skulle se ut med ansiktet förvridet av vrede. Mest av allt – och det skulle Rosa aldrig ha förstått – försökte jag själv känna den ilska chaufförerna hade upplevt. Jag försökte föreställa mig att jag och Rosa blev så arga på varandra att vi började slåss på det viset och faktiskt försökte skada varandras kroppar. Idén kändes absurd, men jag hade ju sett taxichaufförerna, så jag försökte hitta en antydan till de känslorna inombords. Men det var till ingen nytta, och jag började till sist skratta åt mina egna tankar.

Men det fanns också andra saker vi såg från fönstret – andra känslor som jag till en början inte förstod – och som jag med tiden faktiskt kunde hitta någon variant av hos mig själv, även om de kanske mer var som skuggor som kastas över golvet i taklampornas sken efter att gallret har åkt ner. En sådan sak var till exempel det som hände med Kaffekoppsdamen.

Det var två dagar efter att jag träffat Josie för första gången.

Förmiddagen hade varit regnig och de förbipasserande gick med smala ögon under paraplyn och droppande hattar. RPO -huset hade inte ändrats så mycket i regnvädret, fast många av fönstren var upplysta som om det redan var kväll. Brandtrappehuset

26

I_Klara och solen.indd 26

2021-03-09 14:11

bredvid hade en stor våt fläck som bredde ut sig över den vänstra delen av framsidan, som om någon sorts saft hade läckt ut från ett hörn av taket. Men sedan bröt Solen plötsligt igenom och sken på de blöta gatorna och ovansidan av taxibilarna, och de förbipasserande kom ut i stor mängd när de fick se det, och det var i trängseln som uppstod som jag fick syn på den lilla mannen i regnrocken. Han var på RPO -husets sida och jag uppskattade hans ålder till sjuttioett. Han vinkade och ropade och kom så nära trottoarkanten att jag blev orolig att han skulle kliva ut framför de körande taxibilarna. Föreståndaren råkade just då vara med oss i fönstret – hon höll på att justera skylten framför vår soffa – och hon fick syn på den vinkande mannen i samma ögonblick som jag. Han hade en brun regnrock på sig och bältet hängde ner på ena sidan så att det nästan rörde vid hans fotled, men han verkade inte lägga märke till det utan fortsatte att vinka och ropa bort mot vår sida. Det hade samlats en hel klunga förbipasserande precis utanför vår butik, fast inte för att titta på oss utan för att det tillfälligt hade blivit sådan trängsel på trottoaren att ingen kunde röra sig. Sedan förändrades något, folkhopen tunnades ut, och jag såg att det stod en liten kvinna där, med ryggen mot oss, och tittade över de fyra trafikfilerna med taxibilar mot den vinkande mannen. Jag kunde inte se hennes ansikte, men jag uppskattade hennes ålder till sextiosju år med tanke på kroppens form och hållning. Jag kallade henne Kaffekoppsdamen för mig själv eftersom hon bakifrån, med en tjock yllekappa på sig, såg liten och bred och rund ut som de kaffekoppar i keramik som stod uppochner och väntade på de Röda hyllorna. Trots att mannen fortsatte att vinka och ropa, och trots att hon såg honom tydligt, vinkade eller ropade hon inte tillbaka. Hon stod helt stilla, även när ett par löpare kom emot henne och delade på sig för att sedan ansluta sig till varandra igen när de passerat henne, alltmedan deras träningsskor gjorde plaskande ljud på trottoaren.

27

I_Klara och solen.indd 27

2021-03-09 14:11

Sedan rörde hon till slut på sig. Hon gick bort mot övergångsstället, vilket mannen hade gestikulerat åt henne att göra, först med långsamma steg och sedan mer skyndsamt. Hon var tvungen att stanna igen och vänta som alla andra vid trafikljuset, och mannen slutade vinka men han betraktade henne så ängsligt att jag återigen trodde att han kanske skulle kliva ut bland taxibilarna. Men han lugnade sig och gick mot sin sida av övergångsstället för att vänta på henne där. Och när taxibilarna stannade och Kaffekoppsdamen började gå över gatan tillsammans med de andra såg jag hur mannen höjde en knytnäve mot ena ögat, precis som jag sett en del barn göra i butiken när de blir ledsna.

Sedan var Kaffekoppsdamen framme vid RPO -husets sida, och hon och mannen höll om varandra så hårt att de blev som en enda stor person. Och Solen betraktade dem och lät sin näring flöda över dem. Jag kunde fortfarande inte se Kaffekopps­damens ansikte, men mannen blundade hårt och jag var inte säker på om han var väldigt glad eller väldigt upprörd. ”De två verkar väldigt glada över att träffas”, sa Föreståndaren.

Och sedan förstod jag att hon hade iakttagit dem lika noga som jag. ”Ja, de verkar väldigt lyckliga”, sa jag. ”Men det är konstigt för de verkar också vara upprörda.” ”Åh, Klara”, sa Föreståndaren stillsamt. ”Du missar visst aldrig någonting.”

Sedan var Föreståndaren tyst en lång stund, hon stod där med skylten i handen och blickade bort mot andra sidan gatan, och hon stod till och med så efter att paret var utom synhåll. Till sist sa hon: ”De hade kanske inte träffats på länge. På väldigt, väldigt länge. De kanske var unga när de höll om varandra sist.” ”Menar Föreståndaren att de tappade bort varandra?”

Hon var tyst en stund till. Sedan sa hon: ”Ja. Så måste det ha varit. De tappade bort varandra. Och kanske var det så att de nu, av en ren slump, hittade varandra igen.”

28

I_Klara och solen.indd 28

2021-03-09 14:11

Föreståndarens röst lät inte som vanligt, och även om hon riktade blicken mot utsidan tyckte jag att hon inte verkade titta på något särskilt. Jag började till och med undra vad de förbipasserande skulle tro när de fick se att Föreståndaren var i fönstret med oss så länge.

Sedan vände hon sig bort från fönstret och gick förbi oss, och när hon gjorde det rörde hon vid min axel. ”Ibland, vid speciella tillfällen som det vi såg nyss, kan folk känna smärta samtidigt som de känner lycka” , sa hon. ”Jag är glad att du är så uppmärksam, Klara.”

Sedan var Föreståndaren borta, och Rosa sa: ”Vad konstigt.

Vad kan hon ha menat?” ”Strunt i det, Rosa”, sa jag. ”Hon pratade bara om utsidan.”

Därefter började Rosa prata om något annat, men jag fortsatte att tänka på Kaffekoppsdamen och hennes Regnrocksman, och på det Föreståndaren hade sagt. Och jag försökte föreställa mig hur det skulle kännas för mig om Rosa och jag någon gång långt in i framtiden, långt efter att vi hittat våra olika hem, av en slump fick syn på varandra på gatan. Skulle jag då känna, som Föreståndaren uttryckte det, smärta samtidigt som jag kände lycka? n

En förmiddag i början på vår andra vecka i fönstret pratade jag med Rosa om något på RPO -husets sida, men jag hejdade mig när jag upptäckte att Josie stod på trottoaren framför oss.

Hennes mor var bredvid henne. Det stod ingen taxi bakom dem den här gången, men det är möjligt att de hade klivit ur den och att den sedan hade kört iväg, helt utan att jag hade märkt det, eftersom det nyss hade varit en stor grupp turister mellan vårt fönster och platsen där de stod. Men nu rörde sig de förbipasserande smidigt igen och Josie strålade glatt mot mig.

Hennes ansikte – jag slogs av det igen – verkade flöda över av

29

I_Klara och solen.indd 29

2021-03-09 14:11

vänlighet när hon log. Men hon kunde inte komma fram till fönstret riktigt än eftersom Modern böjde sig ner och pratade med henne med en hand på hennes axel. Modern hade kappa på sig – en tunn, mörk, högrankad – som rörde sig i vinden kring hennes kropp så att hon för ett ögonblick påminde om de mörka fåglarna som sitter på trafikljusen även om vinden blåser hårt.

Både Josie och Modern fortsatte att titta rakt på mig medan de pratade, och jag kunde se att Josie var otålig och ville komma till mig, men Modern ville fortfarande inte släppa henne utan fortsatte att prata. Jag visste att jag borde titta stint på RPO -huset precis som Rosa, men jag kunde inte låta bli att snegla lite mot dem, jag var så orolig att de skulle försvinna in bland allt folk.

Sedan rätade äntligen Modern på ryggen, och även om hon fortsatte att stirra på mig – hon fick ändra huvudets lutning när en förbipasserande skymde sikten – tog hon bort sin hand och Josie kom fram med sina försiktiga steg. Jag tyckte att det verkade lovande att Modern lät Josie komma fram själv, fast Moderns blick som aldrig mjuknade eller flackade, och själva sättet hon stod där med armarna i kors över bröstet med fingrar som greppade om kappans tyg, fick mig att inse att det fortfarande fanns många signaler jag ännu inte kunde tyda. Sedan stod Josie där framför mig på andra sidan glaset. ”Hej! Hur har du haft det?”

Jag log, nickade och höll upp en tumme – det var en gest jag ofta observerat i de intressanta tidskrifterna. ”Ledsen att jag inte kunde komma tillbaka förrän nu”, sa hon. ”Det måste vara … hur länge sedan är det?”

Jag höll upp tre fingrar, och så lade jag till ett halvt finger från den andra handen. ”Alldeles för länge”, sa hon. ”Ledsen för det. Har du saknat mig?”

Jag nickade och anlade en ledsen min, fast jag var noga med att visa att jag inte var allvarlig och att jag inte var upprörd.

30

I_Klara och solen.indd 30

2021-03-09 14:11