__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1

Prolog Allt brusar. En raketström som tömmer armar och ben på kraft. Varmt blod rusar mot huvudet, sprider sig ut i hudens kapillärer och får ansiktet att koka i det kalla skenet från tv:n. Inslaget är kort, bilden av hennes ansikte flimrar förbi. Naket, allvarligt. Den snabba blicken in i kameran. Några ­sekunder bara, fyra, kanske fem. Så är det över. Men han har hunnit se. Det självgoda, det egenrättfärdiga. Hyckleriet. Den stora jävla bluffen. Bilden av någon som vet sitt värde. Som om hon faktiskt inbillar sig att hon har ett. Som om hon var något annat än en stor – jävla – fitta. Fjärrkontrollen träffar väggen samtidigt som vrålet fyller rummet. Är det bara han som ser det? Bara han som ser rätt igenom den där fasaden? Är det verkligen bara hans jävla ansvar att ställa allt till rätta? Kroppen tynger i fåtöljen, pressar honom nedåt, och för ett ögonblick tänker han att han inte orkar. Faktiskt inte orkar längre. Att han ska ge upp, låta henne komma undan. Det finns fler än hon, andra som kommer efter, andra han inte kommer att kunna åtgärda. Han har fan gjort sitt, någon annan får ta över nu. Han kan låta henne löpa. Skulle kunna. Hade kunnat. Om hon inte hade trängt sig på honom, invaderat hans hem 7


genom tv:n. Ja, kanske hade han kunnat låta henne löpa om hon inte tvingat honom att agera. Men hon ber om det. Tigger. Hon ska få precis som hon vill. Han kommer att sätta på datorn, se inslaget igen. Och igen. Se det där ansiktet gång på gång, tills kraften kommer till honom. En sista gång.

8


1 Hon är irriterande vacker. Lång och vitklädd i kontrast mot den skara, mestadels dammigt svartklädda personer, som beskådar henne. En skönhet av det slag som tycks sväva en bit över alla andra. Gudomligt upphöjd genom sitt utseende, sitt sätt att tala, röra sig, gestikulera och – det måste i rätt­ visans namn påpekas – det faktum att hon rent fysiskt faktiskt ­befinner sig en meter högre upp än sina åskådare. Karen betraktar kvinnan på den lilla scenen i andra änden av lokalen och förbannar att hon över huvud taget kommit hit. – Du kan väl komma förbi studion, hade Leo sagt. Vi ska fira att vi äntligen är klara. Han hade låtit glad, nästan lite andfådd i telefonen i för­ middags. Och visst kunde hon väl passa på att åka förbi med nycklarna till det nya låset när hon ändå skulle in till stan. Inte alls av nyfikenhet, bara för att vara hygglig. – Så får du träffa henne också, hade Leo sagt. Någon förklaring till vem han menade hade inte behövts. Nu håller Karen Eiken Hornby hårt om nyckelknippan i ­jackfickan och låter blicken svepa över lokalen hos KGB ­Production. Så får hon syn på honom. Leo Friis står längst fram bredvid scenen och ler åt någonting som den gudomligt upphöjda just sagt. Bara tre veckor, tänker Karen, ändå är det något som är annorlunda. Tre veckor när han allt oftare inte hunnit hem till huset i Langevik. Nätter då han sovit över i studion. Som om 9


bara några veckor fått henne att glömma hur han egentligen ser ut. Han ser trött ut, tänker hon. Och lycklig. Så får han syn på henne, vinkar innan han åter vänder upp­ märksamheten mot scenen. – Jag ska inte prata mer nu, säger den vitklädda kvinnan. Vill bara än en gång säga att utan er alla hade det här aldrig varit möjligt. Tack för att ni hjälpt mig hitta tillbaka till mina rötter och samtidigt fortsätta resan framåt. Hon gör en konstpaus och ser upp mot taket medan den lilla församlingen avvaktar i något som mer liknar andäktighet. Så vänder hon tillbaka blicken och lägger huvudet på sned med ett litet leende innan hon avslutar sitt framträdande. – Det enda varaktiga är förändring. Glöm aldrig det. Hon höjer sitt glas och möts av uppsträckta ölflaskor och vinglas. – Ja, herregud, vilken visdom, säger Karen tyst för sig själv. Inte tillräckligt tyst. – Vad står du och muttrar om? Gillar du inte stjärnglansen? Utan att hon märkt det har Kore Traavad glidit upp vid hennes sida och håller fram en ölflaska mot henne med ett leende. Han ser om möjligt ännu nöjdare ut än Leo, tänker hon. Som en katt framför ett fat med nyuppdragen strömming. Eller som en av delägarna i ett musikproduktionsbolag som just färdigställt de sista inspelningarna med en världsstjärna. En världsstjärna som i tio år hållit sig undan rampljuset och nu plötsligt bestämt sig för att göra comeback. Hon skakar på huvudet. – Jag ska sticka direkt, faktiskt. Kom bara förbi för att lämna en uppsättning nya nycklar till Leo. Jag blev tvungen att byta lås där hemma. – Ja, jag hörde att ni haft inbrott. Men tydligen inget stulet, enligt Leo. 10


– Inte hans gitarr, menar han. Däremot lite silversaker som jag ärvt, om det nu räknas. Niohundrasextio mark och femtio shilling hade det kostat att byta lås på bägge husen. Låsfirman hade tagit över sex timmar på sig innan de kunde klämma in Langevik i dagens schema. En kort tur till stormarknaden i Rakne hade räckt för att någon skulle hinna bryta upp låsen till både stora huset och lillstugan. Jag kan inte ha varit borta mer än en timme, högst en och en halv, hade Karen tänkt medan hon rört sig genom rummen med ögon och öron på helspänn, väl med­veten om risken att någon kunde vara kvar i huset. Inte troligt visserligen, särskilt inte med tanke på den vita skåpbil som hon mött uppe vid avtagsvägen när hon var på väg hem med en ny skruvdragare, fyra paket träskruv och två lådor rödvin i bagageutrymmet. Hon hade inte tänkt på det då, bara förstrött konstaterat att hon inte känt igen den vita bilen. Väl hemma i huset hade svaret på vad som stulits blivit både kort och tydligt. Silver. Byrån i vardagsrummet visade nu två runda märken i det tunna lagret av damm där ljusstakarna från slutet av sjutton­ hundratalet stått. Lådan där matsilvret hon ärvt från sin mors bretonska sida av släkten hade legat var tömd på allt innehåll och låg slängd på golvet nedanför. I övrigt verkade grabbarna i skåpbilen ha gjort b ­ edömningen att Karen Eiken Hornbys ägodelar saknade värde. Inte ens den relativt nya tv hon kostat på sig under mellandagsrean hade de orkat ta med sig. Hennes samling av hyfsade viner från gården i Alsace, där hon själv ägde några futtiga procent, var möjligen heller inte särskilt stöldbegärlig, men att de inte plockat med sig åtminstone några flaskor tydde på att de aldrig ens hunnit ner i källaren. Förmodligen – hade hon tröstat sig med i ett styng av sårad fåfänga – blev de avbrutna av något. Delvis lugnad efter att ha konstaterat att alla flaskor både 11


varit kvar och oskadda, hade hon till sist insett vad som verk­ ligen var stöldbegärligt och fylld av onda aningar rusat över tunet bort till lillstugan. Med en hård knut i magen hade hon ett par minuter ­senare ringt Leo för att berätta att hans käraste ägodel saknades. Gitarrernas gitarr, en Martin, byggd 1932, må ha överlevt Leos tid som uteliggare, men hade inte klarat att lämnas i ett hus med idiotiskt dåliga lås, förmodligen tillverkade vid ungefär samma tid som gitarren. Tankar på försäkringar och hennes eget ansvar som hyres­ värd hade rusat genom huvudet medan signalerna gick fram. Och lättnaden när Leo äntligen svarat och sagt att det var lugnt, att han hade gitarren med sig i studion, hade fått henne att på stående fot lova att köra förbi med de nya nycklarna. Så snart låssmeden gjort sitt jobb hade hon satt sig i bilen. Nio­ hundrasextio mark, femtio shilling och några kilo arvegods fattigare. Kores röst kallar henne tillbaka till nuet. – Du är verkligen sur. Karen ger honom ett leende och tar emot flaskan. – Inte alls, säger hon och tar en klunk. Grattis, förresten. Har förstått att den sista veckan varit hektisk. Men nu är ni äntligen färdiga, eller hur? Kore fyller kinderna med luft och pustar ljudligt. – Med själva inspelningarna, ja. Om jag nu lyckas avvärja alla idiotiska idéer om ändringar i sista minuten, lägger han till. Karen ser på hans trötta ansikte och öppnar munnen i en ansats att fråga vad han menar, men hejdar sig. Hon har inte med inspelningarna att göra, och dessutom vill hon härifrån. – Ja, då är det bara att hålla tummarna för att mottagandet blir bra när det väl är dags, säger hon. Hela skivan släpps inte förrän i höst, om jag förstått saken rätt? Hon har redan hört planerna. Nyhetssläppet först: Luna är 12


tillbaka efter tio år av tystnad. En singel redan till sommaren, och sedan resten av låtarna tillsammans med en turné i höst. Förmodligen så, hade Leo sagt. Om allt går bra. Hon hade lyssnat med ett halvt öra. Lunas musik hade aldrig intresserat henne nämnvärt ens under storhetstiden; glittrig pop och påkostade scenshower. Lätt att avfärda, lätt att g ­ lömma i stimmet av andra och ännu större artister, men av någon anledning hade Luna alltid fått bra recensioner och i efterhand blivit i det närmaste kultförklarad. Förmodligen inte minst på grund av det faktum att hon utan förvarning dragit sig tillbaka från scenen just när hon varit på topp. Kore nickar. – Ja, så ser i alla fall planen ut, säger han. Det kommer för­ hoppningsvis att bli jävligt stort. Jag var inte intresserad då. Och ännu mindre nu, tänker Karen och ser bort mot scenen där Leo just säger något som får Luna att lägga huvudet bakåt och skratta. Karen ser inte den perfekta, vita tandraden härifrån. Men hon vet att den finns. Vad fan gör jag här egentligen? – Tror du att du skulle kunna lämna nycklarna till Leo? säger hon. Jag har lite bråttom och han ser ju ut att vara upp­ tagen. – Lägg av nu, det är ju fest. Även om vi inte är många, så tänker vi fira rejält. Eirik kommer också, han borde vara här när som helst förresten. Kore kastar en blick på sitt armbandsur och sedan en mot ingången, som om det skulle få hans pojkvän att materialisera sig. – Hinner inte. Jag lovade att svänga förbi Marike i ateljén och kolla något hon jobbar med. – En liten stund kan du väl stanna i alla fall? Om du är riktigt snäll kan du få hälsa på … Han hinner inte avsluta meningen innan de får syn på Leo 13


som närmar sig med den vitklädda vid sin sida. Karen ser att han lagt sin hand mot hennes rygg, som för att lotsa henne framåt. – Hej, Karen, säger han. Jag tänkte bara att jag skulle pre­ sentera er. Det här är Karen, polisen som jag berättade att jag bor hos, och det här är alltså Luna. Hon behöver väl knappast någon närmare presentation, antar jag. Polisen jag bor hos. Karen sträcker fram handen, men i stället för att ta den i sin, för Luna ihop handflatorna och bugar lätt. – Namaste. Leendet som möter Karen är så intagande vackert att hon bara förmår stirra stumt tillbaka. Med en känsla av att själv skrumpna ihop registrerar hon alla detaljer. Det rena, omålade ansiktet, den gyllene, till synes porfria hyn. Det vitblonda, kortsnaggade håret. Själv skulle jag aldrig ha det modet, tänker Karen. Inte ens om jag varit tio år yngre och haft en huvudform som en jävla Nefertiti. Så inser hon att hon fortfarande håller fram handen och drar generat tillbaka den. – Eh … hej. Musiken i högtalarna och sorlet som uppstått i samma sekund som Luna lämnat scenen har lagt sig som en tjock ljud­ matta över lokalen och dränker de frammumlade stavelserna. – Karen är en gammal vän till mig, hojtar Kore. Eller egent­ ligen till Eirik från början. De har känt varandra sedan plugget. Luna verkar inte ta någon notis om inpasset. I stället håller hon blicken fäst vid Karen. – Så roligt att få träffa dig, säger hon och böjer sig fram. Leo har berättat hur tacksam han är över att få bo hos dig. Att du praktiskt taget räddat honom. Karen känner hur det spänner i ansiktet när hon tvingar fram ett leende. Letar efter något att säga medan alla tankar är upptagna med vilken patetisk kontrast hon själv utgör till 14


den blonda kvinna som står staty framför henne. Hon ser på Lunas glas med något som ser ut som mineralvatten och hejdar impulsen att ta ännu en klunk öl direkt ur flaskan. Säg något då. Stå inte bara här som en idiot. – Ja, jag är lika tacksam jag, fortsätter Luna. Att du räddade honom åt mig, menar jag. Jag hade aldrig kunnat göra den här fantastiska resan utan Leo. Den lätta strykning hon ger honom över armen vittnar om samhörighet. Intim samhörighet. Hans hand fortfarande på hennes rygg. Leo och Luna. Så löjligt. Något inom Karen rätar på sig och hon ser honom rakt i ögonen. – Jaså, du är inte bara musiker, Leo? säger hon. Du har blivit reseledare nu också? Den gudomliga skrattar till. Ett klingande, klockrent skratt och Leo ser för ett ögonblick förvirrad ut. – Luna menade resan som … Han tystnar. – Jag förstod det, säger Karen. Det var ett skämt. Luna har lagt huvudet lite på sned och betraktar henne. Fundersamt nu. – Ja, Leo sa att du är rolig, säger hon. Och bitsk. Men det måste man kanske vara som polis. Och som hyresvärd. – Ja, kanske det, säger Karen kort. Det var verkligen trevligt att få träffa dig, Luna, lägger hon till och tvingar fram ännu ett leende medan hon fiskar upp nycklarna ur jackfickan. Men jag måste tyvärr dra nu. Så vänder hon sig mot Leo. – Skulle bara ge dig de här. Ifall du nu skulle få för dig att sova hemma i natt. Hon ångrar sig i samma stund som orden lämnar henne. Vad fan har hon att göra med var Leo Friis tillbringar ­natten? Eller med vem.

15


2 Det är ovanligt varmt, intalar hon sig. Det är därför jag inte orkar. Tjugofem grader hade termometern visat när hon tjugo minuter tidigare denna söndagseftermiddag, full av tillförsikt, snört på sig sina sneakers. Det hade tagit emot redan när hon joggat ner till grus­vägen, svängt norrut och fortsatt stigen utmed kusten. En dryg kilo­ meter hade hon orkat innan tröttheten slagit till med full kraft. Pressat sig att avverka ytterligare en innan hon gett upp och på skakiga ben sjunkit ner på de lena klipporna med ryggen mot en av de förkrympta tallarna. Så här varmt ska det inte vara i slutet av april, tänker hon. Inte i Doggerland. Uppgivet fäster hon blicken vid horisonten och börjar oroa sig. Systematiskt. Börjar med växthuseffekten, global upp­ värmning och smältande polarisar, och känner hopplösheten få fäste medan hon torkar svetten ur pannan. Söker den tröst som hon alltid kunnat få av att se ut över havet, antingen vågorna hävt sig hotfullt blygrå, eller som i dag, när ett bedräg­ ligt solglitter täcker både de gåvor och offer som döljer sig där under. Men efter de senaste larmrapporterna känns såväl kaskader av skummande vatten mot klipporna som stillsamt kluckande mot stenstranden snarare som ett rop på hjälp än som en källa till tröst. Det är kört, tänker hon. Om vi inte gör något nu kommer det här inte att gå. I ett försök att få grepp om ångesten flyttar hon blicken till 16


sina skitiga sneakers och tvingar över oron till något hanter­ bart. Till tvättmaskinen som börjat låta märkligt när den centrifugerar och siffrorna som hånfullt stirrat tillbaka mot henne när hon kollat bankkontot i går kväll. Och så till det som v ­ äntar på fredag morgon: hälso- och färdighets­kontroll, Hof. Den obligatoriska årliga läkarundersökningen med konditionstest och skjutprov. Synkontroll ska genomföras, CDT-värden fastslås, blodtryck, blodvärden … För en kort stund unnar hon sig att vila i vetskapen att de senaste måna­ derna i alla fall varit ovanligt beskedliga när det gäller alko­ hol. Åtminstone enligt hennes egen måttstock. Till och med cigaretterna har hon dragit ner på. Praktiskt taget slutat helt. Praktiskt taget. Och visst har hon tränat; gjort alla rörelser som sjuk­­gym­ nasten sagt att hon måste fortsätta med livet ut för att kompen­ sera för skadorna i knäet. Passat på att köra armar och mage också och känt styrkan i musklerna sakta byggas upp igen. Men löptränat har hon inte. Och det kommer inte att vara muskelstyrkan som testas på fredag, i stället kommer hon att tvingas sitta på en motionscykel med elektroder fästade på den svettiga kroppen. De kan väl inte ta mig ur tjänst? tänker hon. De vet ju varför jag inte kunnat konditionsträna ordentligt sedan i höstas. Först knäet och sedan snö och halka … En inre bild av den oanvända motionscykeln i källaren flimrar förbi och hon byter snabbt spår. Låter tanken snudda vid den mammografi som numera erbjuds samtliga kvinnliga anställda hos Doggerlandpolisen och som hon nu, för första gången, tackat ja till. Hon ska dra upp huvudet ur sanden och uthärda den förbannade bröst­ pressen. Den lilla stramning i ena bröstet hon känt i duschen häromveckan. Något hårt och undanglidande. Något som hon inte känt igen. Ingen idé att tänka mer på det just nu. Tänk på skjutprovet i stället. Det är hon i alla fall inte orolig över. 17


Hon släpper fram oron i små pustar, manar på med nästa tanke för att hindra någon att fästa ordentligt. Taket som måste läggas om, de senaste opinionsmätningarna inför det doggerska valet i höst, den förbannade mammografin, ännu en skolskjutning i USA, ännu ett terrordåd i Frankrike, Trumps senaste tweet. Sin egen spegelbild i morse. I stället för att snabbt och slentrianmässigt avverka ­morgonens rutiner hade hon blivit stående med tand­borsten i handen och stirrat på det glåmiga ansiktet framför sig. ­Grimaserat och konstaterat att kråksparkarna djupnat sedan hon senast ­ägnade dem någon uppmärksamhet, att något vid käkbenen såg ut att ha tröttnat. Och hon vet att det är mötet med Luna i går som fungerat som katalysator för d ­ etta ­plötsliga självtvivel. Den eteriska, vitklädda varelsen som trollbundit alla. Alla utom en sur kriminalinspektör från Langevik. Och så grälet med Leo. Eller var det ens ett gräl? Han hade följt henne ut till bilen. Försökt övertala henne att stanna. Undrat varför hon var så sur. – Varför kan hon inte hälsa som en normal människa? hade Karen fräst. – Hon tar aldrig folk i hand, hade Leo svarat. Det är många sångerskor som är rädda för att dra på sig baciller. Dessutom är hon tydligen buddist sedan några år, hade han lagt till. Hon verkar inte särskilt rädd för baciller när hon klänger på dig i alla fall, hade Karen tänkt, men lyckligtvis bitit ihop om orden. Bara sett honom stoppa nycklarna i fickan och tänkt att det förmodligen skulle dröja innan han fick användning för dem. Nu på morgonen har hon i alla fall inte sett röken av honom. Inte av Sigrid heller, tänker hon och motar undan oron som lurat i bakhuvudet sedan hon konstaterat att dörren till det lilla sovrummet stått på glänt och att sängen var tom. Visserligen 18


obäddad, men det är knappast något tecken på att hon sovit där i natt. Heller. Sigrid är vuxen, intalar hon sig. Både hon och Leo har all rätt i världen att komma och gå precis som de vill. Två hyresgäster, ingenting annat. Två vinddrivna själar som knackat på dörren till hennes bekväma tillvaro. Varför i helvete skulle jag släppa in dem? Tjugo minuter senare stannar hon till nedanför stentrappan och tar tag i räcket. Det brusar i öronen och en våg av hetta stiger genom kroppen och når kokpunkten när den kommer till ansiktet. I samma ögonblick som hon lägger pannan mot det kalla järnräcket hör hon ljudet av dörren till lillstugan som öppnas. Jaså, tänker hon. Du kom hem i natt i alla fall. I nästa sekund hörs Leos röst. – Men har du ringt runt? Någon måste ju veta var hon är. Brynn eller Gordon? Billy? Han har ju stenkoll på vad hon gör. I tystnaden som följer när Leo lyssnar på svaret i andra änden av mobiltelefonen, passar Karen på att ta sig uppför trappan och in genom dörren utan att vända sig om. Precis innan hon försvinner upp till badrummet på övervåningen hör hon Leos röst igen. – Hon har väl glömt bort det helt enkelt, förmodligen hör hon av sig när som helst. Eller så dyker hon upp i morgon i stället. Jag är faktiskt rätt tacksam över att inte behöva åka in till studion i dag. Bakis som fan, är inte du det? – Vad var det där om? säger Karen när hon en stund senare, nyduschad och med ansiktet insmort med den underlagskräm hon hittat längst in i badrumsskåpet, slår sig ner vid köks­ bordet. Den luktar lite unket, tänker hon. – Luna, säger Leo. Vi skulle ha gjort några sista pålägg i dag, men Kore får inte tag i henne. 19


– Jag trodde ni var färdiga? Var det inte det ni firade? – I princip. Men Luna kom på en idé i går som vi till slut bestämde oss för att testa innan hon åker. – Så hon åker hem igen? säger Karen och anstränger sig för att rösten inte ska avslöja lättnaden. Leo lutar huvudet tillbaka och gäspar. – Ja, i övermorgon, säger han. Sedan dröjer det nog till i slutet av nästa månad innan hon kan komma tillbaka. Men hon skulle snacka med Kore nu på förmiddagen och bestämma tid för när vi skulle ses i studion. Vi har bara i dag och i morgon på oss. – Hon sover väl. Lika bakis som du kanske? – Luna? Hon dricker ju för fan inte en droppe. Nej, naturligtvis gör hon inte det, tänker Karen och greppar tekannan. – Ja utom en massa juicer och annan skit, fortsätter Leo. Gräs, visste du att man kan äta det? Eller dricka i alla fall. Tydligen jävligt nyttigt. – Feel free, säger Karen med en gest mot köksfönstret. Du kan ju börja med svinmållan nere vid vedboden och beta dig upp över tunet. Leo frustar till. – Är du fortfarande sur? säger han och skär en skiva av brödet som ligger framme sedan hon själv ätit frukost ett par timmar tidigare. Ska du ha? lägger han till och håller frågande upp kniven. – Nej tack. Jo, förresten. Skär en åt mig också. – Nå, vad var det där om? I går, menar jag. – Ingenting. Jag var trött bara. Kände väl inte att jag … passade in i sammanhanget. Det är liksom inte min grej. – Vad då? Bra musik, god mat och öppen bar. Och glada människor som firar att de gjort ett bra jobb. Är det plötsligt inte ”din grej”? Hon svarar inte. – Hur som helst slipper jag tydligen åka in till stan i dag, 20


säger Leo och gäspar igen. Utan Luna kan vi inte göra någon­ ting. I värsta fall får vi börja tidigt i morgon i stället, annars kan hon glömma alla ändringar, säger Kore. Det är ett nytt band som ska in i slutet av veckan. – Var bor hon? Hotell eller? – Nej, för helvete. En lånad villa nere på Frisel. Annars hade vi inte kunnat hålla det hemligt att hon är här. Alla som jobbar med henne har fått skriva på sekretessavtal. Du har också lovat att hålla käften, eller hur? Han ser uppfordrande på henne. – Ja, jag har inte sagt det till en levande själ. Men är det någon som åkt dit då? Till den där villan på Frisel, menar jag. Hon kan ju vara där fast hon inte svarar. Råkat ut för en olyckshändelse, eller tagit en överdos … Nej, just det, hon är ju ren som snö. Leo skakar irriterat på huvudet. Så far ett stråk av oro över ansiktet. – Kore ska sticka dit framåt kvällen om hon fortfarande inte hört av sig. Vad då? Tycker du att vi ska vara oroliga? – Jag tycker ingenting. Absolut ingenting. Men jag undrar varför Kore ringde just dig för att höra vart Luna tagit vägen, tänker hon. I samma stund öppnas ytterdörren och en blandning av lättnad och irritation drar igenom henne när hon hör Sigrids röst. – Hallå! Någon hemma? Leo ger Karen ett varnande ögonkast. – Ta det lugnt nu, säger han. Hon har fyllt nitton. Så böjer han sig fram och kisar. – Vad fan har du för skit i ansiktet förresten?

21

Profile for Smakprov Media AB

9789146235132  

9789146235132  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded