9789146223993

Page 1

Lars Berge

Kontorsninja Roman

Wahlstrรถm & Widstrand


Citatet ur Dale Carnegies bok Hur du vinner vänner och påverkar din omgivning (2011) är översatt av Lars Göran Larsson.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Copyright © Lars Berge Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-46-22399-3


”Känner du inte för att le? Vad gör man då? Två saker. För det första, tvinga dig att le. Om du är ensam, tvinga dig att vissla eller gnola eller sjunga en visa. Agera som om du redan vore lycklig och det kommer att göra det lättare för dig att vara lycklig.” Dale Carnegie



Think outside the box

Kartongen stod placerad på en lastpall. Den fyllde hela dess yta, ett standardmått på 1 168 × 768 millimeter. Lådan var gott och väl en meter hög och försluten med plasttejp och kraftiga vita nylonband. Enligt packsedeln bestod innehållet av kontorsinredning. Inifrån lådan hördes krafsande ljud. När krafsandet efter en stund övergick i ett kraftigt dunkande mot den tjocka wellpappen rådde det inga tvivel om att lådan i själva verket innehöll en levande varelse. Kvävda rop på hjälp hördes. Även om rösten var ovanligt gäll så tillhörde den av allt att döma en man. Tyvärr var det ingen som kunde höra honom skrika. Lokalen var tom och nersläckt. Den stora urtavlan på väggen visade strax efter halv sju på morgonen. Dova dunsar hördes. Lådans pappväggar buktade när den instängda personen försökte ta sig ut. Till slut tippade emballaget ner på golvet. Det var som att se ett kubiskt ägg kläckas. En fot trängde igenom locket. Sedan följde en arm och ett rufsigt huvud. Nylonbandet gav vika med en snäppande smäll och en mansperson i svarta trikåer rullade ur kartongen 7


tillsammans med miljoner små vita kulor av frigolit. Statisk elektricitet gjorde att kulorna fastnade på honom. De hade trängt in i mannens näsa. De hade klibbat fast på tungan och på insidan av hans kinder. De satt i svalget. Mannen hostade så hårt att han fick kväljningar. Kulor blev hängande i långa slemtrådar från hans mun där han stod böjd med händerna lutade mot knäna. Han harklade sig och spottade på golvet. Mannen reste sig. Han såg sig omkring och kisade med ögonen. Han trevade bland kulorna i lådan och svor sammanbitet innan han fiskade upp ett par glasögon med kraftiga bågar. Han satte dem fumlande på näsan. Han trevade sig fram i mörkret mot en dörr. Han upptäckte att handtaget var blockerat från insidan av en sopkvast. Han lyfte bort kvasten och öppnade dörren. Han kisade mot morgonsolen som sken in genom fönstren i lokalen utanför. ”Nej, nej, nej …”, kved mannen som legat förpackad i en låda av återvinningsbar kartong. Han snubblade över en driva av A4-papper. Stötte smalbenet mot en omkullvält ergonomisk kontorsstol. Han såg sig omkring under stigande förtvivlan. Han befann sig i ett kontorslandskap lagt i ruiner. Datormonitorer var sönderslagna. Bord och ljudisolerande skärmar hade välts över ända. Lampor hängde krossade i sina sladdar från taket. Delar av en laserskrivare låg spridda på golvet. I gipsväggarna gapade stora hål. Mitt på heltäckningsmattan fanns en mörk fläck som liknade blod. Blodspåren fortsatte i riktning mot den bakre entrédörren som om någon hade slaktat ett stort djur mitt på golvet och sedan släpat kroppen genom bråten bort till hissarna som ledde vidare ner i parkeringshuset. Mannen fick syn på en vattenautomat som av allt att döma hade klarat sig välbehållen undan den orkan som verkade ha 8


dragit fram genom lokalen. Automaten bar en logotyp från företaget Eden Spring och var prydd av en slogan: ”Öka din kreativa förmåga!” Mannen fipplade med en liten plastmugg under munstycket men allt som kom ur den lilla metalltappen när han drog i kranen var ett pysande ljud. Någon hade, utan framgång, försökt slå sönder det kraftiga glaset till läskautomaten som stod placerad bredvid. Kvar fanns en burk Bonaqua med artificiell skogsbärssmak. Mannen hittade några mynt på golvet och försökte med darrande händer placera dem i inkastet. De föll till golvet och rullade omkring. Han svor tyst. Inte förrän han försökte trycka in nummerkombinationen som motsvarade den kylda drycken upptäckte han att maskinen, i likhet med alla andra apparater på kontoret, saknade elektrisk spänning. Displayen gapade silvergrå och tom, liksom himlen utanför fönstren. Han haltade hostande vidare i riktning mot en wc-skylt som hängde i taket. Ur den spolande kranen på toa fick han äntligen släcka sin törst. Han drack girigt av det ljumma klorsmakande vattnet en lång stund. Efter att ha sköljt sitt ansikte blev han stående framför sin spegelbild. Han lutade sig fram för att se bättre. Mannen var mellan trettio och fyrtio år. Bakom de kraftiga plastbågarna var ögonen insjunkna och matta, omgivna av blåaktiga ringar. Hyn var blek, nästan genomskinlig, och täckt av glesa skäggstrån. Det mörkblonda håret var fett och tovigt. Det pyjamaslika understället avslöjade ett par spensliga armar och en begynnande kulmage. Ansiktet skrynklades ihop till en grimas. Mannen började klia sig i grenen. Det var så han upptäckte att han bar blöja. Svärande krängde han av sig det svampiga inkontinensskyddet och kastade det i den överfulla papperskorgen. Han rynkade på näsan åt den fräna stanken av piss, krängde av sig understället och tvättade sig 9


under armarna och i grenen med ljummet vatten. Tvålen och handspriten var slut. Mannen återvände till det ödelagda kontorslandskapet. Han började rota i en låda under ett av skrivborden. Fiskade upp en plastpåse. Ur den tog han ett par prydligt hopvikta chinos, en ljusblå skjorta och en kavaj. Han klädde sig under tystnad. Han lät fötterna glida i de svarta ökenkängorna i mocka. Drog av skosnöret och svor tyst. Skon satt kvar ändå. Lådmannen sjönk tungt ner i en smutsig soffa i lämningarna av det utrymme som i moderna kontor ofta brukar kallas för ”loungen”. Han begravde ansiktet i sina händer, snörvlade men grät inte. Han avbröts i sina funderingar av ett plingande från hissarna utanför entrédörrarna. Han stelnade till och lyssnade. De automatiska dörrarna gled upp. Ljudet av fotsteg över gångbron som ledde till entrén närmade sig. Han hörde lågmälda röster och ljudet av glassplitter under skosulor. ”Hallå?” ropade någon. Rösten verkade tillhöra en äldre man. Någon hade kommit för att hämta honom. ”Jens Jansen? Är du där?”

10


The pause that refreshes

Det började med ljudet av en telefonsignal. Den blev den ut­ lösande faktorn bakom den märkvärdiga kedja av händelser som resulterat i att en man i begynnande medelåldern till slut fann sig själv nerpackad i en låda. Det var strax efter semestern, drygt tre månader tidigare. Telefonen stod på ett skrivbord belamrat med urdruckna kaffemuggar av papp. Ingen svarade. Vid den här tiden levde Jens Jansen ett ordinärt medelklassliv. Till det yttre fullt normalt, skulle nog de flesta säga. Han stod skriven i en tvårummare på Västmannagatan i Stockholm tillsammans med sin sambo Mari. Han hade en civilekonomexamen och arbetade som mellanchef på ett medelstort företag i trygghetsbranschen. Jens Jansen var brand manager för varu­ märket Helm Tech, tillverkare av svenska cykelhjälmar. En brand manager formulerar mål, strategier och taktiska planer för en produktlinje eller ett varumärke. Brand managerns uppgift är att rapportera till en brand group manager som i sin tur rapporterar till en marketing director.

11


Telefonen fortsatte att ringa på sjunde våningen i Infra Business Center, själva hjärtat i den anonyma kontorsstaden Infra City. Området bestod av ett köpcentrum och en samling kontorsbyggnader invid den hårt trafikerade Europaväg 4 mitt emellan Stockholm City och Arlanda. Kvarteren bar på en bortglömd historia. De uppfördes vid 1990-talets början under namnet glg-center av byggmästaren och entreprenören Göran Lars Gullstedt. Det var en man som en gång i tiden var känd för sitt internationella jetsetliv och för att vara tjenis med kungen. Gullstedt själv hade planerat att bo i en 600 kvadratmeter stor svit högst upp i det 24 våningar höga konferenshotellet med blänkande glasfasad. Så blev det aldrig. Den svenska bankkrisen ruinerade honom. 1993 förklarades han i personlig konkurs i Eskilstuna tingsrätt och tvingades överlämna allt han ägde till den bank där han hade skulder på 1,2 miljarder. De nya ägarna döpte om byggnaderna till Infra City. En gång bar skyltarna med typsnittet Helvetica Thin i blått och orange löftet om en högteknologisk och global framtid. Idag var de täckta av ett lager av sot och föroreningar från motorvägen. Drygt två decennier senare rådde den djupaste ekonomiska krisen världen skådat sedan 1930-talet. Av det sprudlande liv som fastighetsägarna hade förväntat sig att unga företag i it-branschen skulle fylla Infra City med syntes ingenting. Några av kontoren hyrdes nu av sömniga filialer till globala företagsjättar eller av stagnerade medelstora svenska företag i kalla branscher. Resten av lokalerna stod tomma. Konferenscentret förblev outnyttjat, bortsett från när Upplands Väsbys kommunkontor visade sin välvilja och förlade temadagar och kurser i den ödsliga anläggningen till saltade priser. Det enorma businesshotellet med sin Dallas­ glittrande fasad och sina 236 rum befolkades i stort sett bara 12


av frustrerade internationella resenärer som råkat missa flyget hem. De söp sig fulla och raggade på varandra i den kraftigt överdimensionerade hotellbaren, hade fumligt sex på rabatterade hotellrum och ångrade sig djupt följande dag. Det var i denna miljö Jens Jansen hade tillbringat de senaste nio åren av sitt liv. Telefonen på skrivbordet hade tystnat. Allt som hördes var det lågintensiva bullret från klimatanläggningen. I vanliga fall brukade ljudet av mumlande röster, rasslandet från laserskrivaren och det brummande ljudet från kaffeautomaten fylla lokalerna. Nu sänkte sig istället tystnaden över 1 200 kvadratmeter kontorslandskap. Efter ett ögonblick hördes knappt urskiljbart tonerna av en pianomelodi, varumärkesskyddad av en av de stora mobil­ telefontillverkarna. Bara någon med ytterst god hörsel skulle ha lokaliserat ringsignalen till herrtoaletterna, bakom den mittersta av tre dörrar för att vara exakt. Det enda som avslöjade att någon nyligen skulle ha befunnit sig i båset var den lätta doften av en sportig aftershave med inslag av citrus. Armanis Acqua di Gio. Det var Jens Jansens favoritafter­shave. Ett fint vitt asbestdamm täckte toalettstolen, spegeln och handfatet. Kvävda hostningar hördes i det tomma utrymmet. Hostningarna kom från taket. Om någon hade lossat en av de ljudisolerande plattorna och kikat in i det trånga utrymmet där ovanför hade vederbörande hittat Jens Jansen. Likt en förskrämd laboratorieråtta som lyckats rymma från sin bur klamrade sig Helm Techs brand manager fast med ena handen vid en kabelstege i metall som löpte ovanför inner­taket. Med den andra försökte han desperat tysta sin plingande mobiltelefon med fingrar som inte riktigt ville lyda honom. 13


Efter att varit ytterst nära att tappa telefonen lyckades han stänga av ljudet och signalen tystnade. Telefonsamtalet som fått Jens Jansen att fly in i ett av arbetsplatsens toalettbås och därefter klättra upp och gömma sig i det trånga utrymmet ovanför takplattorna kom från byggnadens entréplan. Där fanns, förutom en konferenssal och kongresshall, även konferensrum döpta efter det internationella bokstaveringsalfabetet. I Delta satt Helm Techs vd Karl Frid med en telefonlur tryckt mot örat och med en bister min i ansiktet. Framför honom satt Jens Jansens kollegor. De nervöst lagda viskade sinsemellan. Somliga satt försjunkna i sina smartphones. Andra stirrade bara uttryckslöst ut i luften. En inhyrd organisationskonsult torkade whiteboarden ren. Det var dags för ännu en omorganisation av det förlusttyngda företaget och det var obligatorisk närvaro för alla i personalen. På den punkten hade Karl Frid varit extremt tydlig. Så var i helvete höll Jens Jansen hus?

14


Wassup?!

”Var Jansen här i morse?” frågade Karl Frid sina anställda. ”Ursäkta?” sa någon. Det var Stefan York, en man med utstående tänder och en tajt kritvit trikåtröja under vilken välpumpade biceps svällde. Vid hans ena öra satt en bluetoothenhet monterad. Han höjde sina ögonbryn. Det var ett väl inövat ansiktsuttryck som var tänkt att kommunicera inkännande lyhördhet. Hans ständiga smaskande på Wrigley’s Extra med melonsmak fick honom istället att påminna om en bäver. Skulle de anställda på Helm Tech fylla i en anonym enkät om vem de hatade mest på kontoret var chansen god att Stefan York skulle få flest röster. Det mest outhärdliga i hans person var varken hans konstanta idisslande eller hans misslyckade försök att sprida vad han själv referade till som ”sköna vibbar”. Folk hade kunnat stå ut med det. Orsaken till att så många av Stefan Yorks kollegor i hemlighet avskydde honom var att han varje morgon när han flåsande dök upp på kon­toret, i sin racer­cykelhjälm och cykelbyxor i lycra som kramade hans muskulösa solbrända lår och putande könsorgan, alltid 15


imiterade en uråldrig reklamfilm för massproducerad amerikansk öl. Alltid! ”Wassup?” Just de orden, what’s up, hade han sagt varje dag sedan filmen först visades i Staterna på en tv-show om amerikansk fotboll i december 1999. Det var två år innan tvillingtornen störtade samman på Manhattan. Innan Apple lanserade sin Ipod och minidisc fortfarande ansågs vara framtidens lagringsformat för musik. Det var tiden innan någon hade hört talas om dokusåpor eller Facebook. Varje dag i elva år: ”Wassup?” Sedan brukade han titta sig omkring och liksom göra nosande rörelser med näsvingarna innan någon barmhärtig kollega, vanligtvis Jens Jansen, besvarade hans fråga med en avmätt suck: ”Wassup, Stefan?” Så även dagen då Jens Jansen försvann. Vd:n Karl Frid såg sammanbiten och hålögd ut. Han lade tillbaka luren till konferenstelefonen med en smäll. ”Kan du, Elisabeth Pukka, åka upp och leta reda på Jansen? Tack!” Klapprande klackar lämnade rummet och kortklippta huvuden vreds i ljudets riktning. En tajt kjol över en vickande stjärt. Manliga blickar som möttes i tyst samförstånd. Därefter försjönk de församlade männen åter i sina smartphones, tillsynes opåverkbara av yttre stimuli. Det var ett beteende som för bara något decennium sedan skulle betraktats som de första symtomen på psykos, men som idag istället har fått ett eget positivt laddat ord på det i Infra City så dominerande corporatespråket: Här kallades detta djupt asociala beteende för ”multitasking”. 16


Empowering people

Elisabeth Pukka tog en av glashissarna upp till plan sju för att leta reda på den försvunne Jens Jansen. Under tiden ritade organisationskonsulten något som liknade ett kinesiskt tecken med en röd penna på whiteboarden. Därefter vände han sig mot församlingen i konferensrum Delta med en högtidlig min: ”Wei Ji”, sa han dröjande, ”det är kinesiska och betyder kris.” Utmattade blickar mötte den solbrände mannen som uppenbarligen hade tillbringat semestern på en plats med bättre klimat än alla andra i lokalen. Han log och visade en perfekt rad av blekta tänder. Runt handleden hängde ett tungt armbandsur. Skjortan var välstruken och håret kammat bakåt i vad som i finanskvarteren runt Stureplan i Stockholm brukade kategoriseras som en framgångsfrisyr. Alla kunde se att mannen inte hörde hemma bland de bleka kontorsknegare som satt uppradade framför honom. Alla kunde också se hur oerhört medveten mannen var om den saken. Konsulten knackade avspänt i tavlan med filtpennan 17


och fyrade av ännu ett vinnande leende. Han hade utfört exakt samma procedur på hundratals andra krisande företag i behov av personalnedskärningar. ”Wei Ji är sammansatt av två olika tecken med en annan betydelse”, sa han allvarligt, ”nämligen fara och möjlighet.” Mannen gjorde en noga repeterad konstpaus innan han fortsatte: ”Och det är så jag vill att vi ser på den situation vi nu befinner oss i. Som en möjlighet.” Vd:n Karl Frid svalde hårt och såg sig omkring med ett nervöst leende. Ingen i församlingen brydde sig om att påpeka för organisationskonsulten att han just redogjort för en av näringslivets mest spridda vandringsmyter. Poängen gick fram i alla fall. När chefen hyr in dyra konsulter som svänger sig med fejkad österländsk visdom vet alla vad som väntar. Det hade blivit dags för ytterligare åtstramningar och nedskärningar. Folk skulle förlora jobb och inkomster. Följden skulle bli att ännu fler överbelånade bostäder skulle läggas ut till försäljning på en labil bostadsmarknad. Planerade semestrar skulle ställas in. Bostadsrenoveringar skulle skjutas på framtiden. Men ingen skulle under fikapausen våga tala om hur rädda de faktiskt var. Att somliga av dem nu på allvar började känna stanken från fattigdomens gap. Hur länge skulle familjen klara sig på en lön? Vad händer om räntan går upp? Måste vi sälja huset, och hur skulle barnen reagera på att slitas upp från sin vardag i skolan? Oron spred sig i konferensrummet. Men det var inget som påverkade den teflonhudade organisationskonsulten. Efter en kortare föreläsning på temat positivt tänkande med referenser till urbefolkningar och deras livsvisdom skulle tider för individuella samtal bokas, eller ”personal business planning i tre steg”, som konsulten kallade de ödesmättade 18


mötena. Inom tre månader skulle Helm Techs anställda vara varslade om uppsägning och han själv ha skickat fakturor värda strax över en miljon kronor till företagets decimerade och hårt prövade ekonomiavdelning. I samma ögonblick som organisationskonsulten försökte förmå en ovillig och panikslagen församling att göra solhälsningen steg Elisabeth Pukka ut ur hissen på Helm Techs våningsplan sju våningar över marken. Ansiktet var kantigt och pojkaktigt. Läpparna var tunna och färglösa. Ögonen var hårt målade och det korpsvarta håret uppsatt i en stram hästsvans. Hennes klackar smällde över gångbron och ekade i den väldiga ljusgården. Passerkontrollen pep till när hon höll sitt magnetkort i luften framför den, dörren öppnades och hon steg in. Ljudet av hennes steg dämpades av heltäckningsmattorna som bredde ut sig i lokalen som grått och ytterst kortklippt syntetiskt gräs. Hon stannade vid kontorsmodulen hon delade med Jens Jansen och Stefan York. Möblemanget utgjorde Helm Techs pr-avdelning. Hon rynkade ögonbrynen när hon såg röran på kollegans skrivbord. Datorskärmen var inramad av post-it-lappar i olika färger. På modulens ljuddämpande väggar hängde en pitch på Helm Techs kommande printkampanj. Bilderna föreställde två ägg. Det ena med en miniatyrcykelhjälm. Det andra krossat mot underlaget. Kampanjens payoff löd: ”How do you want your head?”. Hon suckade uppgivet. Ett ljud hördes från toaletterna. ”Jens?” Hon hade aldrig brytt sig om det här med herrarnas och damernas. På krogen brukade hon i regel gå på herrarnas när kön till damernas blev för lång. Åtminstone när hon var full. Livet kändes mycket enklare i berusat tillstånd. Hon var väl med19


veten om sitt eget riskbeteende. Alkoholism fanns i familjen. Därför räknade hon sina drinkar noga och lät sig aldrig bjudas. Hon stannade alltid vid max fyra. Noggrant bokförde hon utekvällarna i sin kalender, lät dem aldrig bli fler än en i veckan. Hursomhelst, hon hade aldrig förstått poängen med alla tidskrävande ritualer på damtoan. Att herrarna vid pissrännan blev synbart obekväma av att en kvinna befann sig i det stinkande utrymmet och eventuellt kunde få en skymt av deras sladdriga pillesnoppar roade henne. Hon slet upp dörren till personaltoan och ropade på klingande finlandssvenska: ”Är det här du gömmer dig? Det verkar som att skiten har träffat fläkten. Det är offentlig avrättning i Delta och ALLA måste komma.” Hon stannade och lyssnade. Hörde ljudet av något som lät som en kvävd nysning eller möjligen en snyftning. Hon knackade försiktigt och gläntade på dörren till den mittersta av de tre båsen. ”Jens? Är du okej?” Ingen där. Hon såg sig förvirrat omkring innan hon lämnade herrarnas wc. Dörren slog igen bakom henne med en smäll och hennes steg försvann åter i riktning mot entrén och hissarna.

20


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.