och hon blåser imma och putsar med en öppen hand för att se bättre. Hon ropar, mitt i musiken: – Werner. Se, det snöar! Werner bara ler och tar Kyra om livet för en ny svängom. Det är ju så sällan det är dans. Men nu är det glada steg och stora leenden och Werners ena hand smeker Kyras nacke i dansen. Hon lutar sin kind mot hans axel. Det är gott att leva. Låt det snöa! * * *