9789146219057

Page 1

1

Luca Campellis önskan att dö omgiven av sina älskade böcker gick i uppfyllelse en sen kväll i oktober. Det är naturligtvis en önskan av ett slag som aldrig uttrycks i vare sig tal eller tanke, men de som hade sett Luca i hans antikvariska bokhandel visste att han bar på den. Den lille italienaren rörde sig bland boktravarna i Libri di Luca som om han spatserade omkring i sitt eget vardagsrum, och han kunde utan att tveka dirigera sina kunder till exakt den hylla eller stapel där boken de frågat efter befann sig. Lucas kärlek till litteraturen var uppenbar efter bara en liten stunds samtal, oavsett om det rörde sig om en sliten pocket eller någon av de värdefulla förstaupplagorna. Dylik kännedom vittnade om ett långt liv med böcker, och Lucas auktoritet bland antikvariatets hyllor gjorde det svårt att tänka sig honom utanför den rogivande atmosfär av stilla andakt som rådde i lokalen. Därför var den här kvällen ytterst ovanlig, ty förutom att det skulle bli Lucas sista var det en hel vecka sedan han varit där senast. Ivrig att återse sin bokhandel tog han en taxi direkt från flygplatsen till affärslokalen på Vesterbro i Köpenhamn. Han hade svårt att sitta stilla under färden, och när bilen äntligen stannade hade han så bråttom att betala och kliva ur att han gav chauffören rundligt med dricks bara för att slippa besväret med växel. Den tacksamme chauffören lyfte ut Lucas båda resväskor ur bagageutrymmet och lämnade sedan den till åren komne mannen på trottoaren. Bokhandeln låg i mörker och såg allt annat än inbjudande ut, men Luca log vid åsynen av den bekanta fasaden där de gula bokstäverna, Libri di Luca, stod målade på fönstret. Han släpade resväskorna 5

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 5

2009-02-24 13:18:04


den lilla biten från trottoarkanten fram till dörren och ställde dem tungt ifrån sig på trappstenen. Höstvinden tog tag i hans rock när han knäppte upp den, och skörtet fladdrade oroligt medan han stack handen i innerfickan och tog fram nyckelknippan. Ljudet från bjällrorna ovanför dörren hälsade honom välkommen hem, och han skyndade sig att dra in väskorna på den mörkröda mattan och stängde sedan dörren efter sig. Han sträckte på sig och stod blundande kvar medan han tog ett djupt andetag genom näsan och njöt av den välbekanta doften av gulnat papper och gammalt läder. Han stod så i några sekunder medan ljudet från bjällrorna dog bort. Inte förrän då slog han upp ögonen och tände ljuskronan i taket fastän det egentligen inte behövdes. Efter att ha gått omkring i samma lokaler i mer än femtio år skulle han utan problem kunna hitta i mörkret. Ändå tryckte han ned alla knapparna på panelen bakom dörren, så att lamporna i hyllfacken och i vitrinskåpen på avsatsen också tändes. Han gick in bakom köpmansdisken och tog av sig rocken. Från skåpet under bordet plockade han fram en flaska och ett glas som han fyllde med konjak. Med glaset i handen ställde sig Luca mitt i den upplysta bokhandeln och tittade sig omkring med ett belåtet leende. En klunk av den gyllene vätskan gjorde stunden fulländad, och han nickade för sig själv och tog ett djupt andetag. Tillsammans med sin konjak gick han sakta fram och tillbaka längs hyllgångarna och granskade raderna med böcker. Andra ögon hade förmodligen inte kunnat urskilja de små förändringar som ägt rum den senaste veckan, men Luca lade märke till dem meddetsamma; böcker som hade sålts eller bytt plats, nya böcker som stuckits in bland de gamla och travar som hade flyttats eller blandats med varandra. På sin inspektionsrunda sköt Luca banden på plats så att de alla stod på snörrät linje, eller flyttade om på verk som hade placerats fel. Ibland ställde han försiktigt ifrån sig glaset och drog ut en bok som han aldrig hade sett förut. Nyfiket bläddrade han i den, granskade typsnittet den var satt med och kände med fingrarna på papprets struktur. Till slut slöt han ögonen, höll boken mot näsan och andades in den karakteristiska doften som om det var ett årgångsvin. Efter att ha granskat framsidan och bindningen än en gång ställde 6

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 6

2009-02-24 13:18:04


han försiktigt tillbaka verket och antingen ryckte på axlarna eller gav det en erkännsam nick. Det blev fler nickar än axelryckningar på antikvariatsägarens runda genom lokalen, vilket betydde att den ordning som hans medhjälpare skapat medan han var bortrest hade fallit i god jord. Medhjälparens namn var Iversen, och han hade jobbat i bokhandeln så länge att det mer var fråga om ett kompanjonskap än ett anställningsförhållande, men fastän Iversen älskade bokhandeln lika mycket som Luca själv hade det aldrig varit aktuellt med något riktigt delägarskap. Antikvariatet hade gått i arv efter Lucas far, Arman, och det hade alltid varit avsikten att det skulle stanna i familjen Campellis ägo. Det var inte mycket som hade förändrats sedan Arman överlät bokhandeln till Luca, men avsatsen i höjd med andra våningen var det mest uppseendeväckande. Avsatsen var drygt en och en halv meter bred och löpte längs alla fyra väggarna. Det var ett tillskott som stamkunderna snabbt döpte till Himlen, eftersom det var här som de mest dyrbara och sällsynta verken fanns, skyddade och utställda i vitrinskåp. Innan Luca gav sig upp på avsatsen gick han tillbaka till disken och hällde upp en konjak till. Sedan strosade han längst in i lokalen, där det höjde sig en spiraltrappa upp till avsatsen ovanför honom. Trappan bågnade hotfullt när han vandrade upp för de slitna stegen, men han fortsatte oförtrutet med uppstigningen och hade snart kommit ända upp. Där vände han sig om och blickade ut över bokhandeln. Hyllorna under honom såg med lite god vilja ut som en labyrint av vältrimmade buskar, men han var för hemmastadd för att gå vilse och hans blick föll snart på de båda väskorna strax innanför dörren. Rynkor och allvar förmörkade plötsligt det fårade ansiktet, och de bruna ögonen tycktes blicka längre bort än till våningen under. Tankfullt lyfte Luca glaset och sniffade på konjaken innan han smuttade på den, tog blicken från de båda främmande föremålen och i stället riktade den mot hyllorna på avsatsen. Ljuset i vitrinskåpen gav banden de skyddade ett romantiskt, gyllene skimmer. Bakom glaset hade böckerna ställts ut likt små konst7

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 7

2009-02-24 13:18:04


verk, och en del av dem låg uppslagna vid färggranna illustrationer och särskilt fantasifulla skildringar, andra var hopslagna för att visa upp det hantverk som låg nedlagt i bindningen eller det garvade skinnet. Luca gick med långsamma steg och höll ena handen på avsatsens räcke och den andra kupad kring konjaksglaset, som han försiktigt snurrade i små cirkelrörelser medan han lät blicken glida över innehållet i skåpen. Det var som regel ingen större omsättning på verken en trappa upp, det var inte många som hade råd att köpa dem, och de som hade det brukade bara köpa några enstaka exemplar, noga utvalda för att passa in i deras samling. Nya verk tillkom nästan enbart genom köp av dödsbon eller, mera sällan, genom inrop på bokauktioner. Därför stelnade Luca till när han hans blick föll på ett av banden. Han rynkade pannan och ställde ifrån sig glaset på räcket innan han böjde sig fram och synade verket närmare. Bindningen var i svart läder med guldtryck, och även papprets kanter var guldbelagda. Luca spärrade upp ögonen när han kom tillräckligt nära för att kunna läsa titeln och författarnamnet. Det visade sig vara en bearbetad utgåva av Giacomo Leopardis Operette morali, i ypperligt skick och uppenbarligen på originalspråket, italienska – Lucas modersmål. Tydligt berörd böjde han på knäna och öppnade vitrinskåpet. Darrande förde han handen till skjortfickan, tog fram sina glasögon och satte dem på näsan. Försiktigt, som för att inte skrämma bort villebrådet, böjde han sig fram och grep tag i boken med båda händerna. När han säkrat sin fångst lyfte han ut den ur skåpet och vände och vred undrande på verket han hade framför sina ögon. Djupa fåror syntes i hans panna, och med ett plötsligt ryck reste han sig och såg sig spejande omkring, som om han hade på känn att någon iakttog honom, dolda vittnen till det enastående fyndet. Eftersom han inte kunde se någon riktade han åter blicken mot boken han hade i händerna och slog försiktigt upp den. På titelbladet läste han att det var förstaupplagan, en omständighet som tillsammans med tryckåret, 1827, skulle motivera dess plats i Himlen. Papperet hade en kraftig struktur, och med oförställd njut8

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 8

2009-02-24 13:18:04


ning lät han fingrarna glida över sidan. Sedan förde han upp boken till näsan och sniffade på den. Den hade en lätt kryddig doft av något som han kom fram till måste vara lagerbär. Med eftersinnande och skarpögd grundlighet bläddrade han vidare och fastnade för ett kopparstick som föreställde döden med kåpa och lie. Illustrationen var mycket välgjord, och fastän han tittade efter mycket noga kunde han inte hitta några fel i trycket. Den något besvärliga tryckmetoden, kopparsticket, var mycket utbredd på artonhundratalet och utmärktes av att den frambragte betydligt större detaljrikedom och finare nyanser än till och med de bästa träsnitt. Å andra sidan måste pappret tryckas i två omgångar, eftersom svärtan låg i fördjupningar i en kopparplåt, i motsats till själva bokstäverna, som brukade vara gjutna i bly och förhöjda. Luca vände flera blad och beundrade begeistrat de övriga kopparstick som boken innehöll. På sista sidan rynkade han pannan igen. Det var här som de i vanliga fall brukade sätta en prislapp i visitkortsstorlek med bokhandelns namn, men kortet saknades. Att Iversen skulle ha investerat i ett så dyrbart verk utan att rådfråga Luca verkade egendomligt, men att han dessutom lade fram boken till försäljning utan pris verkade stå i strid med hans för övrigt prudentliga personlighet. Luca blickade på nytt ut över lokalen, som om han väntade sig att en välkomstkommitté plötsligt skulle hoppa fram och avslöja hur mysteriet hängde ihop, men det var ytterst få personer som kände till att han varit ute och rest och kommit hem igen, och de som gjorde det visste utmärkt väl att det inte vore något särskilt lämpligt skäl att ställa till med fest. Han ryckte på axlarna, slog upp en sida mitt i boken och började läsa högt. Tvivlet försvann snabbt från hans ansikte och förbyttes i glädje över att läsa på modersmålet. Snart höjde han rösten och släppte orden lösa i antikvariatets korridorer av böcker. Det var ett tag sedan han hade läst på italienska, så det tog några sidor innan han fick flyt på tonfallet och hittade diktens rytm. Det var emellertid inget tvivel om att han njöt av det, ögonen strålade av lycka, och det begeistrade ansiktsuttrycket stod i skarp kontrast mot textens vemod. 9

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 9

2009-02-24 13:18:04


Det varade bara i ett ögonblick. Med ens ändrades uttrycket i Lucas ansikte från begeistring till förvåning, och han vacklade två steg bakåt så att hans kropp brakade in i vitrinskåpet bakom honom. Alltjämt med blicken fäst på boksidorna läste han vidare medan glasskärvorna regnade ned över honom. I de förstorade pupillerna förvandlades förvåningen till rädsla, och hans knogar vitnade av det krampaktiga greppet han hade om boken mellan sina händer. Kroppen tumlade fram mot räcket med stapplande, nästan mekaniska rörelser och stötte emot räckverket, och den häftiga omskakningen fick konjaksglaset att tippa över kanten och virvla ned mot golvet på bottenvåningen. Mattan dämpade ljudet av glas som krossades. Styrkan i Lucas röst var oförminskad, men rytmen hade blivit ojämn och stackig. Svetten trängde fram på den gamle mannens panna, och ansiktet hade blivit rött av ansträngning. Ett par svettdroppar rann nedför hans panna och vidare längs näsryggen till nästippen, varifrån de droppade ned i boken. Det tjocka papperet sög upp svettdropparna som om de var regn på en uttorkad flodbädd. Lucas ögon var helt uppspärrade och fastlåsta vid texten och han blinkade inte en enda gång, inte ens när svetten rann in i ögonen. Pupillerna följde obönhörligt raderna på sidorna, och fastän han försökte kunde han inte vrida på huvudet mer än att han fortfarande kunde läsa i boken han höll i händerna. Hela hans kropp började skaka våldsamt, och ett plågat uttryck förvred hans ansikte i en otäck grimas som fick honom, han som annars såg så vänlig ut, att likna en galning eller en epileptiker som fått ett anfall. Trots att Luca var så fysiskt påverkad fortsatte hans röst att flöda ut över lokalen, stammande och ibland avbruten av en paus som följdes av ett utbrott av ordströmmar. Det fanns inte längre någon rytm i det han läste, meningarna hackades sönder och sattes ihop utan någon hänsyn till grammatiska regler, och trycket på de enskilda stavelserna blev mer och mer slumpartat i takt med att hastigheten ökade. Även om orden var för sig var igenkännliga gick uttalet och sammansättningen inte längre att förstå, och meningarna som formades av Lucas stämband saknade betydelseinnehåll. Tempot hade stegrats avsevärt, och strömmen av ord avbröts nu endast av panikslagna inandningar när lungorna var tömda på luft. Efter 10

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 10

2009-02-24 13:18:04


varje andetag, gradvis med ett alltmer pipande ljud, forsade orden och meningarna på nytt ur Lucas mun likt en vattenmassa som varit provisoriskt uppdämd. Kroppen skakade nu så häftigt att räcket som han stod tryckt mot vibrerade och fick träverket att knaka högljutt. Svetten lackade om honom och hade på flera ställen trängt igenom kläderna, och på mattan runt omkring honom hade dropparna bildat mörka fläckar. Plötsligt upphörde ordflödet och Luca slutade skaka. Hans ögon stirrade fortfarande ned i boken han hade i händerna, men det panikslagna uttrycket var borta. En mildhet infann sig i italienarens blick och ett lugn spred sig över ansiktet. Långsamt böjde sig den gamla kroppen fram över räcket, boken gled mellan de svettiga händerna och föll med fladdrande sidor ned på golvet. Räcket knakade hotfullt under kroppens vikt, och med ett brak knäcktes en del av räckverket så att att flisorna yrde i lokalen. Lucas kropp stod för ett ögonblick orörlig på kanten av avsatsen innan den livlös välte framåt och störtade ned mot golvet på bottenvåningen. De slappa lemmarna flaxade okontrollerat i sidled och rev hyllor och böcker med sig i ett moln av damm. Kroppen träffade golvet med en hård duns i en smal hyllgång och blev genast begravd under en hög med böcker, trä och damm.

11

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 11

2009-02-24 13:18:04


2

Varje gång som Jon Campelli skulle upp i rätten sov han oroligt på natten, om han överhuvudtaget kunde få en blund. Så var det också den här natten och till slut gav han upp, reste sig från sängen och drog på sig en mörkblå morgonrock. Han släntrade ut i köket och bryggde en kanna presskaffe som han smuttade på medan han läste om manuset till sin slutplädering. Fastän han redan hade gått igenom sidorna flera gånger kvällen innan läste han om dem noggrant och testade högt olika versioner av meningarna. Således kunde man klockan fyra på morgonen höra en tydlig röst från takvåningen på Kompagnistræde upprepa samma avsnitt om och om igen, som om en skådespelare höll på att instudera en roll. Efter ett par timmar hämtade Jon tidningen som låg utanför ytterdörren och bläddrade igenom den medan han åt frukost och drack en kanna färskt kaffe till. Manuset låg hela tiden inom synhåll, och flera gånger hände det att han hejdade sig i genomläsningen av tidningen och i stället slet fram manuset för att läsa ett visst stycke igen innan han återvände till dagens nyheter och sitt morgonbröd. Ingen av hans kolleger hade någon aning om hur mycket arbete han lade ned på sina slutpläderingar, men trots sin relativt unga ålder var han redan känd för att behärska genren till fulländning. Som endast trettiotreårig försvarsadvokat hade han således ett rykte som gjorde honom till något av ett dragplåster för sina kolleger, en utmaning för sina motståndare och föremål för ogrundad misstro bland äldre domare. Därför var hans mål i rätten ofta välbesökta, och det skulle med stor sannolikhet dyka upp en del åhörare i salen även denna dag, 12

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 12

2009-02-24 13:18:05


även om utgången tycktes given på förhand. Jons klient, en andra generationens invandrare vid namn Muhammed Azlan, stod åtalad för häleri, och liksom de tre tidigare anklagelserna mot honom var även denna grundlös. Det började likna trakasserier från polisens sida, men Muhammed tog det förvånansvärt lugnt och nöjde sig med att slå tillbaka med rättsliga medel, det vill säga kräva ersättning för sveda och värk. Jon tömde resten av kaffekoppen och gick ut i badrummet, där han satte på vattnet i duschkabinen. Han lät morgonrocken falla till golvet, och medan han väntade på att vattnet skulle bli varmt betraktade han sin kropp i spegeln. Med tummen och pekfingret grep han tag i valkarna ovanför höfterna och iakttog dem med undrande blick, som om de var blåsor som svullnat upp under natten. Fem år tidigare hade han haft en mage som var som en tvättbräda, men nästan omärkligt, och oavsett vad han gjorde för att hindra det, hade rutorna gradvis suddats ut som om ett stigande högvatten spolat bort dem. Mitt i duschen ringde mobiltelefonen, men Jon sköljde lugnt bort schampot och genomförde återstoden av sin morgonritual innan han såg efter vem som ringt. Det var Muhammed. I meddelandet förklarade hans klient i sitt vanliga, lediga tonfall att han hade sålt sin »kärra« och därför behövde lift till tingsrätten. Det var upptaget när Jon ringde tillbaka, så han nöjde sig med att tala in ett meddelande om att han var på väg. Ute regnade det. Jon småsprang fram till sin bil, en metallicgrå Mercedes SL, och slängde in portföljen på passagerarsätet innan han själv hoppade in i torrskoddheten. Genom de våta rutorna tycktes världen utanför smälta, gestalter i färggranna regnkläder flöt ihop och liknade fantasivarelser i en barnteckning. Vindrutetorkarna satte i gång när han startade bilen, och tillsammans med vattnet försvann fantasivarelserna, som ersattes av buttra danskar som kämpade sig framåt genom regnet eller stod hopträngda under markiser. Trafiken mot Nørrebro rörde sig, även med tanke på vädret, mycket långsamt och Jon tittade på klockan flera gånger. Att komma för sent till ett mål var aldrig någon bra början, oavsett hur goda chanser man hade att vinna, och Jon satte en ära i att alltid vara på plats i 13

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 13

2009-02-24 13:18:05


tid. Till slut kunde han svänga av från Åboulevarden, fortsätta längs Griffenfeldsgade och fram till Stengade, där Muhammed bodde. Byggnaden var av betong som klätts med rött tegel och lägenheterna hade antingen trädgård eller balkong. Mellan husen fanns en stor gård med alla attribut som hörde till: utslitna gräsmattor, väderbitna lekplatsställningar och solblekta bänkar. Lägenheten på nedre botten gjorde Muhammed till innehavare av sex kvadratmeter trädgård som omgavs av ett drygt meterhögt, alggrönt ståltrådsstängsel som antagligen varit vitt en gång i tiden. Muhammeds gäster skulle alltid använda dörren ut mot Parken, som han med förkärlek kallade trädgården, så Jon sneddade över gårdsplanen och gick in genom den knarrande trädgårdsgrinden. På gräset i Parken låg det mängder med tomma pappkartonger, mjölkbackar och pallar som inte användes till något och bara väntade på att vicevärden skulle beordra Muhammed att ta bort dem. Ett halvtak som löpte längs med hela lägenheten gav lä mot regnet och fungerade dessutom som förvaringsplats för fler kartonger, tunnor och en pall med hundkex i tjugokilossäckar. Jon knackade på vardagsrumsfönstret och behövde inte vänta länge innan Muhammed dök upp på andra sidan rutan iförd kalsonger, T-tröja och, vilket var det viktigaste, ett headset till sin mobiltelefon. Som i en typisk Muhammed-happening stod det textat »Karl« med stora bokstäver på T-tröjans bröst. Han älskade att använda de mest schablonaktiga fördomar i sina små provokationer, ett slags hobby som gick ut på att göra nålstick mot EkstrabladetDanmark, som han kallade det. Det kom sig inte av bitterhet eller ilska, vilket en del invandrare kunde hemfalla till, utan av ren och skär humor och självironi. Dörren till vardagsrummet öppnades och Muhammed vinkade med ett leende in Jon medan han fortsatte prata i headsetet. Språket var, så vitt Jon kunde höra, turkiska. Rummet han steg in i hade hos Muhammed tre funktioner: vardagsrum, kontor och lagerlokal. Ibland verkade det också som om lokalen användes som bastu. Åtminstone var det alltid väldigt varmt därinne, antagligen för att Muhammed skulle kunna gå omkring i shorts och T-tröja året runt. Muhammed var »tävlingsryttare«. Beteckningen var hans egen 14

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 14

2009-02-24 13:18:05


och gav hans arbete ett romantiskt skimmer som knappast var berättigat med tanke på dess karaktär. När internet slog igenom på bred front kom många företag på att ett verkligt finurligt sätt att locka besökare till deras webbsidor var att ha en tävling eller ett lotteri, där deltagarna kunde vinna produkter, pengar, resor och mycket annat. Även elektroniska versioner av skraplotter och kasinospel blev effektiva dragplåster, och eftersom de flesta av dessa tävlingar inte begränsas av var i världen deltagaren befinner sig finns det ett otal möjligheter, och nya varianter tillkommer i varje ögonblick. Det Muhammed levde på, ofta helt bokstavligt, var att delta i så många tävlingar och spel han förmådde leta upp, utan sidoblickar på vad det var han kunde vinna. Vinster sålde han vidare i den mån han inte själv hade någon användning för dem, och således såg hans hem ut som ett affärslager: överallt pappkartonger som innehöll rengöringsmedel, frukostprodukter, chips, leksaker, godis, vin, läsk, kaffe, hygienartiklar och enstaka större saker som en Atlas-golvfrys, en Zanussi-spis, en motionscykel, en roddmaskin och två Weber-klotgrillar. Utifrån kunde man mycket väl tro att det var ett välsorterat hälerilager, och det var också därför som han ofta blev beskylld för att hans lägenhet var just det. »Läget, boss?« utbrast Muhammed och sträckte fram handen mot Jon. Han var tydligen klar med telefonsamtalet, men det kunde man aldrig vara riktigt säker på eftersom han ytterst sällan tog av sig headsetet. Jon tryckte hans hand. »Jag är klar«, sa Jon och nickade mot Muhammeds halvt påklädda kropp. »Och du?« »Vadå, jag ska ju bara sitta och se oskyldig ut«, sa Muhammed och höll fram händerna i en bagatelliserande gest. »Men då ska du nog byta T-tröja«, föreslog Jon torrt. Muhammed nickade. »Håller på. Slå dig ner så länge, det tar inte mer än en nanosekund.« Jons klient lämnade rummet och försvarsadvokaten såg sig omkring efter ett ställe att sitta på. Han flyttade en pappkartong med burkmat från en brun skinnsoffa och satte sig med portföljen i knät. 15

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 15

2009-02-24 13:18:05


I ena änden av rummet stod ett stort matbord som tjänade som Muhammeds arbetsplats. På bordet stod tre platta datorskärmar uppradade som om de var gravstenar. Bakom bordet stod en kontorsstol stor som en tandläkarstol, och av de många handtagen att döma fanns det lika många inställningsmöjligheter. »Hur går det med skadeståndsmålet?« ropade Muhammed från sovrummet. »Vi kan inte gärna stämma dem förrän vi har vunnit«, ropade Jon tillbaka. Muhammed dök upp i dörren, förvandlad med hjälp av en svart kostym med vit skjorta och blankpolerade skor. Han höll på att knyta en grå slips och hade besvär med de ovana rörelserna. »Men den här gången kan det bli en nätt summa«, fortsatte Jon och pekade på Muhammeds ansikte. Muhammed gav upp försöket att knyta slipsen och slängde den ifrån sig. »Ja, de ska få punga ut med mucho euro«, sa han och rörde vid ena ögonbrynet. »Hur mycket tjänar en boxboll i timmen?« Jon ryckte på axlarna till svar. Vid den senaste påhälsningen hade polisen mött upp med hela sex man och tvingat sig in genom ytterdörren utan att veta att hallen var full med kartonger med burktomater, Pampersblöjor, elektriska köksredskap och vin. De visste naturligtvis inte att besökare av det skälet alltid gick in genom dörren ut mot trädgården, så de uppfattade röran som ett försök att barrikadera dörren och det därpå följande gripandet blev betydligt mer våldsamt än vad som var rimligt. Muhammed hade fått två revben intryckta och ett spräckt ögonbryn när de vräkte ned honom på golvet. Situationen blev inte bättre av att åtta av Muhammeds vänner från kvarteret kom stormande och enligt polisen uppträdde så hotfullt att de måste begära förstärkning. En förmiddagstidning hade dagen efter utropat aktionen till en »framgångsrik sprängning av turkisk hälarliga«. Fastän domstolsbeslutet senare på dagen visade på någonting annat var det ingen av dem som väntade sig någon ursäkt eller ens en notis i samma tidning. Muhammed rättade till skjortkragen och slog ut med armarna. 16

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 16

2009-02-24 13:18:05


»Okej?« »Snyggt«, konstaterade Jon och reste sig. »Ska vi åka?« »Stopp«, utbrast Muhammed. »Jag kan ju inte släppa i väg dig utan att ha gett dig ett vänerbjudande.« Han klev fram till en stapel med kartonger och öppnade den översta. »Vad sägs om några fantastiska böcker?« frågade han, tog upp ett par stycken och höll fram dem mot Jon. »Du får dem till ett bra pris.« Att döma av omslagen rörde det sig om läkarromaner av värsta sort, så Jon log avvisande och skakade på huvudet. »Tack, men nej. Jag läser ingenting längre.« Han knackade med pekfingret mot tinningen. »Fick en överdos som barn.« »Hmm«, brummade Muhammed besviket och slängde tillbaka böckerna i kartongen. »Annars finns det några deckare också, till och med några som handlar om brottmål om jag minns rätt. Kan det vara nåt?« Han kisade mot Jon, men advokaten ändrade sig inte. »Tampax då?« undrade Muhammed ivrigt. »Till din kvinna alltså.« Han brast ut i ett ljudligt skratt. »Jag har vunnit en årskonsumtion av Tampax från nån damtidning. Förstapriset var en resa till Teneriffa.« Han ryckte på axlarna. »Man kan ju inte vinna jämt, men det bästa är att när de kommer och levererar dem i eftermiddag ska de ta en bild av den lyckliga vinnaren till nästa nummer av tidningen.« Han satte händerna bakom huvudet och gjorde cirkelrörelser med underlivet. »Så jag ska bli fotomodell.« Han skrattade igen. »Din årliga konsumtion kan ju inte vara så stor«, sa Jon och flinade. »Men nej tack. Jag har ingen kvinna just nu.« »Det begriper jag inte«, sa Muhammed och ruskade på huvudet. »Du ser ju ut som en latinsk älskare, så du borde inte ha några problem med den saken.« Jon ryckte på axlarna. Han hade inte lika mörk hy som Muhammed men hade ändå en ansiktsfärg som få danskar hade, och dessutom kolsvart hår. Men eftersom han bara var till hälften italienare var han en aning längre, en och åttio, och mer ljushyllt än man skulle tro, och kanske var det därför som han aldrig hade upplevt någon form av rasism, i synnerhet inte från det motsatta könet. Muhammed knäppte med fingrarna och rusade bort bakom skärmarna, grep tag i datormusen med ena handen och tryckte på ett par 17

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 17

2009-02-24 13:18:05


tangenter med den andra. »Men kvinnor kan jag också ordna, boss. Det finns en tävling som en köpenhamnsk nattklubb har ordnat där man kan vinna en natt med … vad var det nu hon hette …« »Stopp, stopp«, utbrast Jon. »Så desperat är jag inte.« Muhammed ryckte på axlarna och lät sig sjunka bakåt i stolen, som genast slöt honom i sin famn. »Det är bara att säga till. Det är jag som har ordnat agenten på deras sajt.« Muhammed var utbildad systemvetare, men som så många andra generationens invandrare hade han inte kunnat få något jobb i en bransch som annars törstade efter arbetskraft. Trots att han var en synnerligen kompetent programmerare tvingades han inse att namnet betydde mer än meriterna, och det bästa sättet för honom att komma vidare var att starta eget. Att bli pizzabagare var lite för klichéartat till och med för Muhammed, så han bestämde sig för att bli tävlingsryttare, vilket gav honom den nödvändiga friheten samt möjligheten att använda sina kunskaper för att utveckla agenter. Muhammeds agenter var små datorprogram som kunde instrueras att fylla i de tävlingsformulär och anmälningsblanketter som han hittade på internet. När han väl hade instruerat en agent hur det skulle gå till upprepade den lydigt proceduren och pumpade in namn och adresser från hans adressbok för att på så sätt förbättra hans vinstchanser. Adressboken rymde hans släkt, vänner, bekanta, grannar och dem han kunde övertala, till exempel Jon. Således hade Jon en dag blivit uppringd av en entusiastisk sekreterare från en stor leksakskedja som kunde berätta att han hade vunnit en barnvagn med terränggående däck och avtagbar sufflett. Som kompensation för att de stod i Muhammeds adressbok blev de erbjudna en del av de varor som han inte själv kunde få avsättning för, eller rejäl rabatt på det han råkade ha i lager. Muhammed lösgjorde sig ur stolens famn och nickade mot dörren. »Okej, låt oss få det överstökat.« De båda lämnade Muhammeds lägenhet och småsprang genom regnet fram till Jons bil. 18

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 18

2009-02-24 13:18:05


»Vad hände med din Peugeot?« frågade Jon när de satt i Mercedesen på väg till tingsrätten. »Jag fick den såld till slut. Tyvärr fick jag gå ner till hundra tusen fastän den var värd två hundra.« Muhammed ryckte på axlarna. »Det är inte många som vågar köpa en kärra av en blatte.« »Men det är väl ändå en ganska bra timlön?« »Jodå, det funkar. Visserligen blev jag tvungen att kasta två pallar med corn flakes som hade blivit för gamla. Men i det stora hela går det ihop.« »Vad äter du då?« frågade Jon och flinade. »Å, jag har så det räcker. För två veckor sen vann jag femtio färdigrätter från Tulip, så nu är det slut med frukost på kvällen.« Som väntat var rättssalen välfylld. En del av Muhammeds vänner var där, men också många av Jons kolleger och bekanta från juristutbildningen. På det här stadiet i målet väntade alla på slutpläderingarna, vilket präglade de sista förhören. De företogs rutinmässigt och utan något större engagemang från någon av parterna. Till och med domarna verkade rulla tummarna mentalt sett. Avgörandet skulle fattas av en domar­panel på fem nämndemän, en metod som Jon inte var särskilt förtjust i. Han var bättre inför en hel jury, som inte blivit partisk på grund av tidigare mål eller Jons person. Åklagaren, en mager, skallig man med släpig röst, höll ett tämligen nyktert anförande, men nu var det ingen som tvivlade på målets utgång. De fällande bevisen fanns helt enkelt inte, och de spekulationer och gissningar som kvarstod angående Muhammeds häleriverksamhet var i bästa fall tvivelaktiga. Det blev alldeles tyst i salen när Jon blev ombedd att inleda sin sammanfattning. Långsamt reste han sig från sin plats och gick fram till domarna. Många av Jons kolleger improviserade fram sina slutpläderingar, men det passade inte honom. Hans framställning fanns nedskriven ord för ord på de papper han höll i handen, och det var mycket sällan som han avvek från sitt manus. Jon började läsa, men för åhörarna lät det inte som högläsning av en skriven text, och många upptäckte överhuvudtaget inte att han hela tiden konsulterade sina papper. Illusionen skapades genom en 19

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 19

2009-02-24 13:18:05


kombination av olika tekniker som han med tiden hade utvecklat. Till exempel var texten uppdelad på ett sådant sätt att han kunde använda de naturliga pauserna till att vända blad, och avsnitten var strukturerade så att han snabbt kunde återfinna textstället efter att ha riktat blicken någon annanstans. Han hade också hittat metoder att snegla i pappren så att det inte märktes, antingen med hjälp av diskreta ögonkast eller dolt av åtbörder som en annan trollkonstnär. Syftet med de omsorgsfulla förberedelserna och den oupphörliga konsultationen av texten var att Jon under uppläsningen skulle kunna koncentrera sig på själva framförandet. Även om innehållet låg fast kunde han fortfarande påverka sina åhörare genom att betona texten på olika sätt, framhäva vissa avsnitt och tona ned andra, vinkla åsikter mer eller mindre. Den enda gången han hade försökt förklara sin teknik för en kollega hade han jämfört den med en dirigents arbete. Här var det bara han själv som var instrumentet, men verkningsmedlen kunde han förstärka eller tona ned efter behov och beroende på sammanhanget, precis som en dirigent kan förändra upplevelsen av ett musikstycke. Kollegan hade tittat på honom som om han vore galen, och Jon hade sedan dess inte försökt förklara eller berätta något om sitt sätt att arbeta, fastän det ännu aldrig hade svikit honom. Effekten uteblev inte heller denna gång. Det dröjde inte länge förrän allas uppmärksamhet var riktad mot honom, och stämningen kunde avläsas i de nöjda miner som Muhammeds vänner uppvisade och i de små erkännsamma nickningarna från Jons kolleger. Även med ryggen till kände Jon deras stöd, som om det var hemmamatch. Domarna lutade sig framåt i stolarna, den oengagerade hållningen var borta och deras blickar följde uppmärksamt Jons framförande. I gengäld sjönk åklagaren ihop alltmer i sin stol och pillade osäkert på sina papper på bordet framför sig. Nederlaget lyste om honom, och Jon dristade sig till att ge polisens utredning av saken en kraftigt ironisk framtoning som framkallade en del munterhet i salen. Plötsligt var det över. Jon hade läst den sista meningen i manuset och stod tyst ett ögonblick innan han vek ihop pappren och återvände till sin plats, ledsagad av spontana bifall från salen och domarnas 20

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 20

2009-02-24 13:18:05


rop på ordning. Hans klient gav honom en klapp på axeln. »Rena Perry Mason«, viskade Muhammed och log. Jon blinkade tillbaka men behöll en neutral min. Domarna drog sig tillbaka för att votera och resten av salen bröt upp, långsamt och motsträvigt som en skolklass efter en utflykt. Åklagaren närmade sig tvekande sin konkurrent och sträckte fram handen med erkännsam blick. Medan Muhammed anslöt sig till sina vänner, som högljutt tog emot honom, samlade Jon ihop sina utspridda papper i två prydliga högar. »Gratulerar, Campelli«, hördes en hes röst bakom honom, och han kände en klapp på axeln. Han vände sig om och stod ansikte mot ansikte med en av advokatfirmans tre ägare, Frank Halbech. Liksom Jon hade han svart kostym, Valentino, såvitt Jon kunde bedöma, men det var manikyren som avslöjade att den här mannen inte var överlupen av arbete, utan det hade han andra som skötte. Han hade blivit delägare i advokatfirman fem år tidigare när han var 45 år gammal, och att döma av hans utseende ägnade han nu tiden åt att gå till frisörer, solarier och gym. »Given utgång, men bra framställning«, sa Halbech och sträckte fram handen. Jon tog den. Halbech böjde sig fram mot Jon utan att släppa hans hand. »Han håller på att tackla av, Steiner«, viskade han och kastade en blick på åklagaren. Jon nickade. »Det målet borde aldrig ha kommit upp i rätten«, viskade han tillbaka. Halbech sträckte på sig, släppte Jons hand och tog ett litet steg tillbka som om han ville mönstra honom. De gråblå ögonen granskade Jon medan ett litet leende formades på hans läppar. »Vad säger du om en utmaning, Campelli? Ett mål som ger dig jämbördigt motstånd?« »Naturligtvis«, svarade Jon utan att tveka. Halbech nickade nöjt. »Jag förutsatte det. Du verkar vara en man som vågar anta en utmaning, en som kan spotta i nävarna när det gäller.« Han pekade på Jon och formade fingrarna till en pistol. »Remer-målet. Det är ditt.« 21

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 21

2009-02-24 13:18:05


Han sprack upp i ett stort leende. »Titta in till mig i morgon så pratar vi om saken.« Innan Jon hann reagera hade Halbech vänt sig om och med beslutsamma steg satt kurs mot utgången. Han följde honom häpet med blicken tills en liten, kraftig man i ljusgrå kostym ställde sig framför Jon och skymde sikten. »Wow, var det Halbech?« undrade mannen och vände omväxlande huvudet mot Jon och mot den försvinnande Halbech. Den lille mannen var Jons kollega, Anders Hellstrøm, som var specialiserad på trafikmål och hade en förkärlek för irländska pubar och Guinness. »Ingen mindre«, svarade Jon frånvarande. »Otroligt. Jag minns inte när jag senast såg honom i en rättssal«, sa Hellstrøm imponerat. »Vad i all sin dar ville han?« »Jag är faktiskt inte helt säker«, sa Jon eftersinnande. »Men jag har fått Remer.« Hellstrøm tittade misstroget på honom. »Remer?« Han visslade svagt och gav Jon en medlidsam blick. »Antingen vill han hedra dig eller också har han tänkt ta livet av dig.« »Tack för stödet«, sa Jon torrt och log ett snett leende. »Vänta tills de andra får höra det«, sa Hellstrøm medan han gnuggade händerna och spanade runt omkring sig. »Men det var en jäkligt bra framställning, Jon«, tillade han innan han vände sig om och satte sig i rörelse mot den avlägsna del av salen där en grupp kolleger hade samlats. Jon behövde frisk luft. Det kändes som om allas blickar var riktade mot honom, trots att hans framförande var avklarat, och han banade sig väg mot utgången följd av lyckönskningar och klappar på axeln. Ögonblicket efter stod han ute på trappan till tingsrätten. Det hade slutat regna och hål i de ljusgrå molnen uppenbarade små skrärvor av blå himmel. Han stoppade händerna i fickorna och tog ett djupt andetag. Remermålet var ett mål om företagsplundring i gigantisk skala. Huvudpersonen, Otto Remer, stod åtalad för att ha tömt inte mindre än etthundrafemtio företag under en följd av år. Det rådde inget 22

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 22

2009-02-24 13:18:05


tvivel om att det han hade gjort var problematiskt moraliskt sett, men det var genast mer osäkert om det var direkt olagligt. Målet hade redan pågått i tre år, och det var ett vida spritt skämt bland de anställda att informationens mängd och komplexitet hade uppnått den kritiska massa som krävdes för att målet skulle få självmedvetande och börja leva sitt eget liv. Handlingarna i målet hade ett eget arkiv, och de skiftande advokaterna hade fått en särskild Remercell där de kunde arbeta ostört. Det var ett »bära eller brista«-mål, och hittills hade de advokater som hade gett sig i kast med det blivit knäckta på kuppen. Å andra sidan skulle en framfångsrik avslutning på målet med säkerhet leda till ett erbjudande om att bli delägare i firman. Så gick åtminstone ryktet bland advokaterna. Mängden papper och Remermålets komplexitet var inte de enda utmaningarna. Mannen i fråga, Otto Remer, var tydligen också något av en pärs. Flera kolleger hade helt gett upp försöken att samarbeta med honom, eftersom han varken tyckte om advokater eller gärna lämnade ut någon dokumentation av sina transaktioner. Han uppträdde utan någon känsla för sakens allvar och avhöll sig inte från att åka på skidsemestrar och affärsresor i kritiska skeden av processen. Luften var fortfarande fuktig och kall efter regnet, och Jon huttrade i den tunna kavajen. Två män i bara skjortärmarna gick ut ur byggnaden för att röka. De fick eld på sina cigaretter och drog giriga halsbloss medan de trippade på stället för att hålla värmen. En mobiltelefon ringde och Jon stoppade reflexmässigt handen i innerfickan. Det var inte hans telefon som lät, men han såg att han hade fått tre samtal från samma nummer under förmiddagen. Utan att titta på skärmen tryckte han den välbekanta kombinationen som tog honom till telefonsvararen. Han lyssnade med växande undran till det meddelande som talats in. Det var från en kriminalkonstapel Olsen, som i affärsmässig ton berättade att han ringde angående Jons far, Luca Campelli. Jon rynkade pannan. Visserligen var han van vid att bli uppringd av polisen, men vad hans pappa hade med det hela att göra kunde han inte räkna ut. 23

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 23

2009-02-24 13:18:05


Innan han hann ringa tillbaka klev en vaktmästare ut genom dörren och ropade på honom. Domarna var färdiga med voteringen. Inför en rättssal som nu bara var halvfull förklarade domarna det som alla redan visste, att det inte fanns något egentligt mål mot Muhammed och att samtliga anklagelser därför hade dragits tillbaka. De av Muhammeds vänner som fortfarande var kvar hurrade, och Muhammed själv tog Jons hand och skakade den hårt. »Där satt den, Lawman«, sa han nöjt. Jon log tillbaka och nickade mot de upprymda åhörarna. »Vill du ha skjuts tillbaka eller ska du ut och fira med fansen?« »Om du ändå ska köra åker jag gärna med«, sa hans klient. »Vissa av oss måste ju arbeta.« Jon började samla ihop sina papper. Flera kolleger kom fram för att gratulera till resultatet, och Jon var tvungen att vänligt tacka nej till flera luncherbjudanden. Normalt sett var det han som brukade bjuda på middag efter en seger, men han kände inte den överskottsenergi som han annars alltid brukade få. Upplevelsen med firmans ägare hade varit lite för besynnerlig för att han skulle kunna koncentrera sig på att festa. Kanske kände Muhammed av stämningen, för i bilen sa han: »Fan, vi vann ju!« och gav Jon en retsam knuff på axeln. »Ja, förlåt«, sa Jon och log. »Jag är nog lite trött.« Muhammed verkade nöja sig med Jons förklaring och började prata om skadeståndsmålet. Om hur mycket pengar de skulle kräva för skadorna på dörren till lägenheten, om kompensation för hans spräckta ögonbryn och huruvida de kunde begära pengar för att hans rykte i kvarteret blivit skamfilat. Jon svarade i korta vändningar medan han styrde mot Nørrebro. När de nästan var framme ringde mobilen, och Jon satte på handsfree-setet och svarade. I andra änden presenterade kriminalkonstapel Olsen sig och förklarade sitt ärende. Jon lyssnade till mannens entoniga röst och svarade kortfattat, mest för att visa att han inte hade lagt på. När samtalet var över tog han av handsfree-setet och undslapp sig en suck. 24

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 24

2009-02-24 13:18:05


»Ett fan till?« frågade Muhammed och kisade mot föraren. Jon skakade på huvudet. »Det kan man inte säga. Min pappa är död.«

25

birkegaard_skuggbiblioteket_219057_2.indd 25

2009-02-24 13:18:05