Page 1


EN ANDRA ALLIANS


DENISE RUDBERG EN ANDRA ALLIANS


Tidigare böcker av Denise Rudberg Elegant Crime-serien: Ett litet snedsprång Två gånger är en vana Bara tre kan leka så Mellan fyra ögon När klockan slår fem På sex meters djup De sju som såg Åtta steg bakom Under nio nätter Serien Kontrahenterna: Det första chiffret

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Ett imprint inom Bokförlaget Ester Bonnier Copyright © Denise Rudberg 2020 Svensk utgåva enligt avtal med Lennart Sane Agency Omslag Elina Grandin Tryckt hos ScandBook EU 2020 isbn 978-91-37-15264-6


Prolog Stockholm juni 1940 Iris försökte få händerna stilla genom att pressa dem mot låren, men skakningarna fortsatte ändå. Hon tvingade sig att ta djupa långsamma andetag men märkte att pulsen fortsatte rusa. – Snälla, ni måste låta mig gå hem till mina barn. Den blonde mannen på andra sidan bordet log. – Då kanske ni kan börja med att berätta för oss hur ni hamnade här? I Sverige. – Hur jag kom hit? Men det vet ni ju? Jag kom i en båt från Tallinn, allt det här dokumenterades när vi klev iland. Den blonde mannen log igen. – Jovisst, men vi skulle vilja veta hur det egentligen gick till när ni hals över huvud flydde till Sverige. Och är detta ert riktiga namn? Iris kände hur hela kroppen började skaka. Kylan trängde igenom de tunna kläderna. De kala väggarna påminde om toaletterna på flyktingförläggningen. – Jag heter Iris. Mina barn heter Jan och Josef. Var min man är nu, vet jag inte. Han tillfångatogs samma dag som vi lämnade Tallinn. – Och er makes namn? Iris svalde. – Juhan Lepik. 7


– Vet ni vad? Jag tror inte att det stämmer. I mina papper står det nämligen att er make heter Rudolf Nauen. Iris skakade på huvudet. – Snälla sluta. Jag vill bara komma hem till mina barn. – Givetvis vill ni komma hem till era barn, men vi behöver veta vem utav de här två som är er make. Det kan väl inte vara så svårt att svara på. Iris tvingade ihop handflatorna och pressade så hårt hon kunde. – Min make heter Rudolf Nauen. – Så varför ljuger ni? Det är väl onödigt när vi sitter här och har det trevligt. Iris snyftade till. – Jag ljuger för att min man är av judisk börd och således också våra två söner. Han tillfångatogs av tyskar men jag lyckades fly med pojkarna. – Och den här Juhan Lepik, vad har den stackaren gjort? – Det är den person jag gifte mig med för att få nya papper till mig och barnen. Han är en vän till mina föräldrar. Ända sen kriget bröt ut har vi varit tvungna att använda falska papper för att undvika att bli hittade. Estland följde de tyska direktiven gällande judiska medborgare och var stolta när de tidigt kunde förklara Estland som ”judenrein”. Vi lyckades hålla oss gömda med hjälp av min fars kontakter på universitetet där min man arbetade som professor. Men någon måste ha avslöjat oss. Jag var ute och handlade med vår yngste son, Jan, när man stormade vårt hus. Min man lyckades gömma vår andra son, Josef, men blev själv tillfångatagen. När jag kom tillbaka till huset fann jag Josef gömd under en lucka i skafferiet. Vi lyckades ta oss till mina föräldrar där de hjälpte oss att få nya papper. Genom att gifta om mig. – Sannerligen raskt marscherat. 8


– Vi fick sen plats i en båt som skulle avgå senare samma kväll. – Er man tillfångatogs, ni genomförde ett skenäktenskap och satte er i en båt till Sverige. Under ett och samma dygn? – Under mindre än tolv timmar. Om vi inte hade hunnit iväg hade vi också blivit tillfångatagna. Eller avrättade. – Vi har några frågor gällande er familj. Vi råkar nämligen veta att er syster Kati nyligen anlände till Sverige. Med ett privat flygplan, direkt från Tyskland. Det tillhör ovanligheterna att privata flygningar tillåts. Hur kommer det sig? – Min syster är förlovad med en tysk flygkapten. Hon har besökt honom frekvent i Tyskland de senaste åren och vi har bara haft sporadisk kontakt. – Men nu verkar den ha återupprättats? Eller varför är er syster annars i Sverige just nu? – Jag vet inte. – Era föräldrar, kan ni berätta lite om dem? Är de också av judisk börd? – Nej, de är grekisk ortodoxa. Min far är ursprungligen från Sankt Petersburg, men flydde till Estland i samband med revolutionen 1917. Han träffade min mor i Ryssland. Hon var dotter till en svensk diplomat i Moskva. – Oj, det var en intressant bakgrund. Hur såg de på ert äktenskap utanför religionen? – Min make studerade för min far på universitetet. – Men nu sitter ni alltså här? Och var är er make? – Jag vet inte. Vi har inte hört något. Inte från mina föräldrar heller. – Vi har ytterligare en sak. Karl-Fredrik Ritter, hur känner ni honom? – Han var en familjevän. Min mor var bästa vän med hans mor från det de var små flickor. Vi hade sommarhus bredvid varandra och har lekt sen vi var små. 9


– Var en familjevän? Har ni blivit oense? Iris rynkade pannan. – Inte alls, men Karl-Fredrik omkom för snart två år sen. – Är ni säker på det? Iris såg oförstående på den blonde mannen. – Ja, jag var hans bordsdam under lunchen när han gick för att hämta något i båten. Strax därefter sprängdes båten i luften. Den blonde mannen studerade henne utan att säga något på en lång stund. – Såg ni honom? – Hur menar ni? – Såg ni den döda kroppen? – Nej, jag förskonades från just det. Men vi vet att han dog, det fanns ingenting kvar av båten. Och vi var alla på hans begravning. – En begravning där det förmodligen inte fanns mycket i kistan. Vi har starka skäl att misstänka att Karl-Fredrik Ritter fortfarande är i livet. I allra högsta grad. Men enligt våra uppgifter så verkar han vilja gömma sig och vi undrar varför. – Vad menar ni? Jag har inget med det här att göra, jag förstår inte… Mannen på andra sidan bordet sköt över ett fotografi. Där syntes Karl-Fredrik Ritter promenera på en gata där man i bakgrunden kunde se löpsedlar. Mannen lutade sig framåt och pekade på en löpsedel. – Om ni tittar lite närmare kanske ni ser vad som står där. Iris böjde sig fram och läste texten: ”Kriget i Finland får hjälp av svenska hjältar.” Mannen log. – Som ni ser är detta en löpsedel från november 1939, drygt ett år sen. Hur kan det vara möjligt om ni gick på hans begravning 1938? Något märkligt, inte sant? Iris stirrade på bilden. Hon förstod absolut ingenting. 10


Elisabeth December 1940 Elisabeth pulsade genom nysnön som nådde henne till knäna. Temperaturen hade sjunkit ytterligare det senaste dygnet och enligt tidningarna hade man uppmätt rekordlåga nivåer, inte bara i Stockholm utan i hela landet. Elisabeths kängor började bli väl slitna och hon ångrade att hon inte satt på sig extra sockor. Spårvagnarna och trådbussarna stod stilla kring Stureplan som följd av att man inte hunnit med att ploga. Linnégatan som alltid var blåsig hade piskat omkring snön och hon fick hålla i kappan för att det inte skulle blåsa rätt in. Tacksamt vek hon in på Styrmansgatan och hann precis skymta Augusta Janssons julskyltning. Tomtar och allehanda julgotter hade placerats på disken för att locka in kunderna. När hon pulsat kvarteret fram och nådde änden av Kommendörsgatan klev hon in genom porten på Karlaplan 4 och fortsatte över gården till gårdshuset. Hon stampade med kängorna för att få bort den värsta snön innan hon skyndade uppför trappan till första våningen. På namnskylten stod att läsa ”Jakobsson”, men någon Jakobsson stod inte att finna när man klev in. Elisabeth öppnade dörren och ett myller av ljud från skrivmaskiner och teleprinters slog emot henne. Hon fick av sig den långa halsduken och hängde upp den samt kappan på kroken. 11


– Jaså, det passar fröken Herrman att komma nu? Var vi lite pömsiga imorse? Elisabeth vände sig om och log mot fröken Andersson. – Jag ber så mycket om ursäkt, det var inte plogat. Fröken Andersson snörpte till med munnen och slog ut med ena armen. – Det hindrade inte de andra flickorna från att vara här i god tid innan de började sina skift. Jag finner det väldigt märkligt att fröken Herrman, som ju bor så nära, ändå allt som oftast kommer sent. – Det ska inte upprepas. Hon gjorde en grimas för sig själv efter att hon smitit ifrån fröken Andersson. Innan hon slank ned på sin arbetsplats tänkte hon försöka få sig en slurk hett kaffe om det fanns något kvar. Iris sträckte fram en kopp till henne och log. – Jag sparade lite åt dig. Var hon hemskt arg? Elisabeth ryckte på axlarna och skyndade att dricka upp det som kallades surrogatkaffe. Ett rätt trist alternativ som de på Karlaplan skojade om som kaffesurr. Det var en blandning av riktigt kaffe och rostad råg. Smaken blev därefter, men Elisabeth klagade inte så länge det var tillräckligt hett. – Som alltid, det är som att hon står och lurpassar på mig bakom dörren. Iris log. – Jo, hon står där och vaktar som en hök. Elisabeth såg ut över arbetsplatsen där närmare trettio unga kvinnor satt och arbetade med en febril aktivitet. – Något nytt? Iris skakade på huvudet. – Nej, jag går igenom nattens skörd, men det verkar ha varit lugnt än så länge. Svartström ska tydligen prata med 12


oss klockan nio, fröken Andersson hade sagt det till en av flickorna på arkivet. ”Arkivet” var det rum där man förvarade alla inkomna meddelanden som hade klistrats upp på pappersark. Alla dessa arkiverades sedan enligt en strikt katalog. Elisabeth drack upp den sista slurken och kände sig nu betydligt mer redo att ge sig i kast med dagens arbete. Iris lutade sig mot henne och sa med låg röst: – Bremer är på krigsstigen, tydligen har han kommit ihop sig med ingenjören på Ericsson, det var tydligen ett himla liv här i natt. Elisabeth visslade till och sneglade in mot arbetsrummet där professor Arvid Bremer satt djupt försjunken över sina anteckningar på det rutade anteckningsblocket han ständigt bar med sig. – Ajdå, bäst att man håller sig undan. Från andra sidan rummet såg fröken Andersson åt deras håll och de skyndade mot sina arbetsplater. Elisabeth väste till Iris som satt rakt framför henne: – Jäkla skata, jag har god lust att lägga arsenik i kärringens lunchlåda. Fröken Andersson promenerade fram till Elisabeth och nickade. – Kan jag hjälpa fröken Herrman? Om inte så hoppas jag att ni respekterar regeln om arbete under tystnad. Elisabeth såg stint på pappret hon just placerat i skrivmaskinen. Hon tänkte inte ägna fröken Andersson någon onödig energi. Ett par timmar passerade utan att någon hann blinka. Det hade inkommit en rad konversationer och alla gjorde sitt yttersta för att hinna med att få fram informationen. Inne i arbetsrummet satt professor Bremer alltjämt försjunken i sina anteckningar. Elisabeth väste åter mot Iris ryggtavla: 13


– Hur går det för Bremer? Har han helt kört fast? Iris vände sig försiktigt om och gjorde en uppgiven gest. Det var tydligt att mångas öde just nu vilade på att Bremer lyckades få fram en apparat som kunde avkoda tyskarnas meddelanden. Det skulle göra allas arbete både enklare och säkrare, men just nu trampade de alla vatten. Ingen kom nämnvärt framåt. Strax före elva klev professor Nils Svartström in, tätt följd av Signe, som fått tjänsten som hans hushållerska, men även avancerat och blivit anställd på Karlaplan. Han tog av sig hatten och gav rocken till Signe innan han skyndade in till arbetsrummet där Bremer satt, och stängde dörren bakom sig. Lågmälda röster hördes inifrån och även om Elisabeth ansträngde sig å det yttersta för att höra vad som sades så gick det inte att urskönja någonting. Efter knappa trettio minuter slogs dörrarna upp och Svartström ställde sig i öppningen. – Jag skulle vilja be om allas uppmärksamhet. Och om någon vänligen kan springa upp och be kontoristerna på andra våningen att komma hit. Var är förresten Petrén och Dahlén? De behövs också. Jag har något viktigt att meddela. Alla satt tysta och fröken Andersson rusade iväg för att få ned de andra. Strax satt alla spända av förväntan med blickarna riktade mot Svartström. Han såg allvarlig ut. – Kära medarbetare. Jag har just delgetts informationen att Karlaplan 4 nu givits extra resurser för att lättare kunna assistera Försvarsstabens krävande behov. Under den närmaste tiden kommer ytterligare femton flickor att ta plats vid apparaterna. Anledningen till detta är en ökad yttre spänning runt omkring oss. Sverige har idag inlett ett nytt historiskt handelsavtal med Tyskland och ett liknande diskuteras i detta nu med Ryssland. I England faller bomberna över London, som spås vara en ruin inom kort. Våra grannländer Norge 14


och Danmark har som ni vet redan tvingats kapitulera. Finlands framtid är även den oviss. För att bäst tillgodose våra nationella intressen behövs vår verksamhet. På så vis kan vi utläsa de andra nationernas framtidsplaner, långt innan de ger dem till oss. Tillsammans behöver vi nu mobilisera utan att det på något vis når omvärlden. Inte ens utanför det här huset. Det arbete vi gör här, tillsammans, kommer att vara avgörande för vårt lands framtid. Det vi gör, här och nu, kommer få betydelse. Jag hoppas att ni alla förstår allvaret och digniteten i era uppgifter. Uppgifter som för blotta ögat kan verka simpla är det motsatta. Jag kräver av alla och envar, att ni tar era uppgifter på största allvar. Vår nation och vår framtid vilar i era händer. Professor Nils Svartström tystnade och stod sedan stilla med sänkt huvud. Sedan nickade han kort och stängde återigen dörren till arbetsrummet. Alla satt tysta och utbytte blickar. Vad hade hänt? Vad menade han? Var Sverige på väg att dras in i kriget? Fröken Andersson klappade hårt i händerna. – Seså, ni hörde vad professor Svartström just sa. Vi har alla ett ansvar. Det hänger på oss och vår förmåga att sköta våra uppgifter. Tillbaka till arbetet, flickor. Den närmaste timmen arbetade alla utan att säga ett knyst. Först när fröken Andersson lämnade rummet för att assistera kontoristerna med en krånglande skrivmaskin bröt sorlet ut. – Vad var det han sa? Är Sverige på väg in i kriget nu? Elisabeth satt tyst bakom sin teleprinter. Iris vände sig mot henne och de nickade tyst mot varandra. Saker hade intensifierats. Men vad det innebar, kunde ingen av dem veta.

15


Signe Signe kom ut från toaletten och Iris såg upp. – Hur är det med dig, Signe? Du ser trött ut? Signe huttrade till. – Jag vet inte vad det är för fel, men jag är så trött hela tiden. Det kanske är vädret? Och att vara inomhus så mycket mer. Jag är ju van att jobba utomhus i friska luften. Det blir det inte så mycket med här i storstan. Iris log. – Du ska se att du vänjer dig. Pojkarna berättade att du hade bakat korintkakor häromdagen, de var alldeles lyckliga. Tänk vad glada de är över att ha dig som granne, med tanke på att deras mor inte kan ett dugg om bakning. – De är så fina, dina pojkar. Du ska vara så stolt över dem. Professor Svartström säger detsamma, att de är så fina pojkar. – Tack. Och se till att drick te med honung, det sa min mor hjälpte mot det mesta. Elisabeth och Iris satt kvar när Svartström meddelade att de var klara för dagen. Han hade möten som skulle klaras av under kvällen, men de skulle avhandlas över telefon. Signe drog tacksamt in den friska luften när de klev ut på gatan och började promenera hemåt. De sista timmarna hade hon haft svårt att hålla ögonen öppna, trots att hon druckit en 16


extra kopp kaffe. Det skulle bli en välsignelse att få komma hem och sätta igång med middagen. Hon kunde då rakt inte förstå vad det var för fel med henne. Det var inte riktigt att vara så här trött.

17


Elisabeth Elisabeth nickade mot Iris. – Kila hem du så tar jag hand om det sista. Pojkarna blir nog oroliga annars. – Tack snälla. Men du kan inte göra så här varje dag. Bara för att du inte har familj som väntar på dig där hemma så behöver man vara ledig ibland. Elisabeth log och skakade på huvudet. – För mig är det avkopplande att vara här jämfört med att sitta hemma med mamsen och papsen. De går mig på nerverna för tillfället. Så du gör mig bara en tjänst genom att kila hem. Iris log tacksamt och knäppte kappan. – Sitt inte för länge, du behöver också vila. Elisabeth betade sig igenom högen av meddelanden som inkommit under eftermiddagen och lade allt i en prydlig hög på sitt skrivbord. Om det kom fler meddelanden under natten fick de nya flickorna sköta det tills hon kom tillbaka imorgon. Hon rullade axlarna bakåt och kikade sig i spegeln medan hon placerade den tjockstickade mössan rätt över håret. Hon hade lovat en väninna att gå på bio och hon skulle hinna precis lagom till den sena föreställningen av Vi tre. Väninnan hade berättat att både Sture Lagerwall och Signe Hasso var med och Elisabeth hade läst att Stig Järrel tydligen gjorde 18


en bra insats i en av birollerna. Dessutom gick filmen på Astoria på Nybrogatan, knappt två kvarter hemifrån. Hon hoppades hinna köpa en varmkorv på vägen. Om nu korvgubben fortfarande stod kvar på Östermalmstorg, det kalla vädret till trots.

19


Signe Signe blinkade mot det dunkla skenet från lampan för att låta ögonen få en chans att ställa om sig. Längst in i skafferiet stod plåtburken med det sista kaffet. Professor Svartström hade lovat att han skulle skaffa nytt med hjälp av sina ”kontakter”, men än så länge hade inget hänt. När Signe hade sina svåra dagar, var det vita beska pulvret och en stark tår kaffe det enda som hjälpte henne. Den alltmer tilltagande värken över magen gjorde gällande att den här månaden skulle Signe få det extra jobbigt. Hemma på gården hade hon lättare kunnat dra sig undan när det var hennes märkta dagar, men här i sin nya tjänst hos professor Svartström ville hon inte göra sig till något besvär. Hon såg istället till att göra allt lite extra, det fick henne att känna sig bättre. En falsk känsla av att hon hade kontroll över situationen och sin kropp. Ända sedan Signe fått sin första månatliga hade livet präglats av denna förbannelse. Hennes mor hade sagt att det inte var något att beklaga sig över. Att olika falla herrens lotter. Signe ville bara att det skulle vara över. Hon skrapade ur det sista svarta guldet från burken och sakta spred sig den ljuvliga doften i det bitande kalla köket. Signe höll fram sina frusna fingrar mot spisens lågor och slöt ögonen för några sekunder. Tänk om hon hade fått ligga kvar i sin säng, under täcket. Låtit varmvattenflaskan lindra 20


hennes smärta och sova bort dagen. Ett försiktigt harklande fick henne att rycka till och skyndsamt sträcka på sig. – Ursäkta, det var inte meningen att skrämma Signe. Jag vaknade så okristligt tidigt. Det måste varit kylan som väckte mig, vi är nere en bit under sju minusgrader nu. Och snön ser ut att fortsätta falla, det kommer bli svårt för folk att ta sig fram till sina arbeten. – Jag såg just hur de stod och försökte skotta undan det värsta utanför porten. Vi får hoppas att pojkarna klarar sig till skolan även om det inte är så långt. Ute på landet är vi nog lite mer vana vid snön. Önskar professorn sin frukost i biblioteket? – Nej, jag tror jag föredrar att sitta i arbetsrummet. Jag lyckades få igång en brasa, så det har redan hunnit värmas upp. Sen tänkte jag be Signe om en tjänst. Jag behöver avlägga en visit under dagen, av den känsligare karaktären. – Självklart professorn, låt mig bara veta när ni önskar fara så ser jag till att vara färdig i god tid. – Jag kommer inte att behöva Signes hjälp idag, om en stund kommer en bil för att hämta upp mig och jag befarar att jag inte kommer att vara tillbaka förrän sent ikväll, det kanske till och med blir aktuellt med en övernattning. Får jag vara så fräck att be Signe passa på att ta ut sin lediga dag? Givetvis får ni också välja en annan dag, men jag tänkte ändå ställa frågan om det skulle gå att lösa? Signe kände hur hela kroppen darrade av det faktum att hon skulle kunna gå tillbaka till sängen och låta sig vila. Skyndsamt svarade hon: – Självklart, professorn. Jag ser till att ställa fram kvällsmat ifall professorn är hungrig när han kommer tillbaka. Professor Svartström log och nickade innan han avlägsnade sig nästan ljudlöst. Signe arrangerade hans frukostbricka 21


och lade extra omsorg vid havregrynsgröten där hon lade i en liten klick smör. Bredvid ställde hon den lilla skålen med äppelmoset som hon visste att han uppskattade. Knappt en timme senare ringde det på dörren och två män i uniform nickade formellt mot Signe innan Svartström anslöt till dem och lämnade våningen. Tystnaden som spred sig denna isande kyliga fredag i december var som balsam för Signe. Hon tvingade sig att äta en ordentlig frukost eftersom hon visste att det behövdes de dagarna hon tog till pulvret. Även om hon skämdes över sitt tilltag gav hon sig ändå samma lyx som hon givit professorn med klicken smör och äppelmos. Varmvattensflaskan fylldes på och i ett huj drog hon sedan arbetsklänningen över huvudet. Nattlinnet i tjock flanell lade sig mjukt över hennes ömma kropp. Hon såg till att byta till nya tygstycken och lade de använda i blöt. Fast hon visste att det inte var riktigt, så blandade hon till ytterligare en påse av det beska pulvret och grinade illa vid smaken. Den tunna gardinen täckte det lilla fönstret mot gården, hon ville helst inte veta av dagens ljus. Sängen hade hunnit bli iskall under den korta timme som hon lämnat den, men värmdes snabbt upp av hennes kropp och den extra filten hon lagt över sig. Med den lena havregrynsgröten i magen och pulvret som så sakta befriade henne från smärtorna slöt hon ögonen och pressade den varma flaskan mot magen. Gud hade, för en gångs skull, hört bön.

22


Elisabeth Elisabeth var trött efter dagens långa arbetspass, alla på Karlaplan 4 hade lagt manken till efter professor Svartströms anförande. Även om läget varit allvarligt ända sedan krigsutbrottet var detta första gången som Elisabeth kände en stor oro. Hennes familj var privilegierad med en trygg ekonomi, hittills hade de knappt behövt bry sig om de alltmer åtstramande ransoneringarna eftersom de hade goda kontakter som tillgodosåg de med extra pengar. I början av december hade nya hårdare ransoneringar införts, samt en uppmaning till alla om att handel på svarta marknaden skulle straffas hårt. Elisabeth visste att det inte skulle drabba hennes familj, de var likt många andra i samma sits. I övrigt hade kriget tillfört en ny dimension, för hennes egen del hade det inneburit ett arbete som förmodligen inte erbjudits en ung kvinna under vanliga omständigheter. Arbetet i sig hade lett till ökade kontakter med omvärlden och människor hon inte annars lärt känna. Under försommaren hade Elisabeth lärt känna general Carl Munch genom Dinty. Munch var gift med Vivian von Geijer, den tidigare hyllade skådespelerskan. Vivian von Geijer som också varit gift med professor Svartström, men lämnat honom strax efter att han blivit blind. Elisabeth och Munch hade inlett en oskyldig flirt som vid höstens början intensifierats. Munch var låst i ett olyckligt 23


äktenskap där de två barnen omöjliggjorde en skilsmässa. Under höstens senare del hade deras möten glesnat då möjliga ställen att träffas på minskat. Men sanningen var också att Elisabeth hade tröttnat på umgängesformen. Den här kvällen hade Munch utlovat en middag på Cecils, något som tillhörde ovanligheterna. Av förklarliga skäl brukade de inte välja publika ställen för sina träffar. Elisabeth stampade av snön innan hon klev in i porten och konstaterade att lovikkavantarna stelnat under den korta promenaden. Mamsen och papsen hade meddelat att de skulle på bridge till vänner, dit även Arne och Gullan var medbjudna. Det innebar att hon hade våningen till sitt förfogande i några timmar, men det innebar ändå inte att hon tänkte bjuda dit Munch. Hon orkade helt enkelt inte med besväret. Hon hade bara tjugo minuter på sig att byta om och hon blängde på utbudet i garderoben. Trots att hon knappast kunde klaga så fanns där inget som kändes passande för kvällen. Efter viss tvekan blev det en svart klänning med hög krage och långa ärmar. Hon frös fortfarande och hade ingen lust att bära något överdrivet tjusigt. Även om hon visste att Munch föredrog den mer glamourösa stilen. Hon hittade inga hela strumpor, det hade gått maskor i allihop. Ilsket kastade hon dem på sängen och smög in till sina föräldrars sovrum. Moderns byrå innehöll ett paket med nya strumpor och Elisabeth hoppades komma ihåg att berätta om sitt tilltag. Det axellånga röda håret borstade hon slätt och satte fast med spännen i sidorna. Den nya gråa kappan var egentligen för tunn nu när kylan tilltagit, men eftersom hon bara skulle gå ett par kvarter fick den duga. Ute på Birger Jarlsgatan strömmade folk ut från biograf Spegeln. I tidningarna hade man skrivit spaltmeter om den kommande filmen Swing it magistern och det ifrågasattes om den var lämplig för ungdomar då den ansågs omoralisk. 24


Hon svängde in på Mäster Samuelsgatan och vek strax av på Biblioteksgatan. Munch stod redan utanför och väntade, han såg irriterad ut. Elisabeth snabbade på stegen och log mot honom. – Står du här ute och fryser, din galning, att du inte gick in i värmen och väntade? Munch gjorde en irriterad grimas och sprätte iväg den glödande cigaretten. Det var is i rösten när han fräste: – För att det anstår en gentleman att vänta på sitt sällskap. Har du någonsin kommit i tid till någonting i ditt liv? Elisabeth himlade med ögonen och skyndade in. Hovmästaren kom emot dem med ett stort leende. – Men se fröken Herrman, så angenämt. Ni missade tyvärr direktör Lagerman, han gick precis med sitt sällskap. – Åh, var Dinty här, så typiskt. – Verkligen! muttrade Munch och ställde sig framför henne. – Jag har bokat ett bord för två. Jag blev lovad det bästa. – Givetvis, hur var ert namn? Elisabeth såg hur irritationen steg i Munchs ansikte och han krökte på läpparna när han svarade: – General Munch! Hovmästaren bugade. – Givetvis, generalen kan följa med mig. Munch verkade ha glömt den mest basala kutymen att låta damerna gå först och lät Elisabeth gå efter honom. – Här har vi ert bord, får jag fresta med en aperitif innan maten? Kanske fröken Herrman önskar ett glas champagne? Munch skakade på huvudet. – Nej tack och champagne klarar vi oss utan. Det är bara överskattat vin med kolsyra. Men jag önskar whisky. Elisabeth satte sig och log mot hovmästaren. – Jag tar gärna en Campari. 25

Profile for Smakprov Media AB

9789137152646  

9789137152646  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded