Page 1

Lördag 23 november

Blåljus … det är hans första tydliga tanke efter att han slagit upp ögonen. Medvetslösheten kan inte ha varat mer än några ögonblick, en liten mikropaus i hans huvud. Ändå verkar världen så främmande, så obekant. Som om han fortfarande inte riktigt är vaken. Blå reflexer dansar runt honom. I backspegeln, studsar mot betongväggarna, taket, den blöta vägbanan, till och med mot de blanka plastdetaljerna på instrumentbrädan. En bil. Han befinner sig i förarsätet på en bil, på väg genom en lång tunnel. Smärtan kommer ikapp. Han minns den vagt sedan före med­ vetslösheten. En briljant, isblå svetslåga rakt igenom skallbenets vänstra sida som förvandlar hans tankar till en trögflytande sörja. Han kan till och med känna lukten. Metall, plast, elektricitet. Något håller på att hända med hans kropp, något allvarligt som hotar hela hans existens, men märkligt nog känner han sig inte särskilt rädd. Han sluter fingrarna kring ratten, känner det mjuka skinnet mot handflatorna. En behaglig, lugnande känsla. För ett ögonblick är han nära att ge efter för den. Bara släppa taget och följa alla de släta molekylerna tillbaka in i medvetslösheten. Istället kramar han ratten så hårt han kan, försöker förmå sitt värkande huvud att förklara för honom vad det är som händer. ”David Sarac.” ”Du heter David Sarac och …” Och vadå? 1


Bilen fortsätter genom tunneln och någon eller några av de obe­ gripliga små mätarna på instrumentbrädan talar helt säkert om att det går fort, alldeles för fort. Han försöker lyfta foten från gaspedalen men benen vägrar lyda, faktum är att han inte ens känner dem längre. Smärtan blir allt intensivare men känns på samma gång, märkligt nog, avlägsen. Han inser att kroppen är på väg att släcka ner, avbryta alla processer som inte är livsuppehållande till dess att härdsmältan i huvudet är under kontroll. ”Du heter David Sarac”, mumlar han för sig själv. ”David Sarac.” Ur högtalarna sprakar olika ljud: musik, kopplingstoner, upprör­ da, spruckna radioröster som pratar i mun på varandra. Han tittar i backspegeln. Tycker sig för ett ögonblick skymta en rörelse, en mörk siluett. Sitter det någon i baksätet, någon som kan hjälpa honom? Han försöker öppna munnen, ser siluetten i spegeln göra samma sak. Uppfattar skäggstubb, en plågad, välbekant blick. Inser vad det betyder. Det finns ingen annan där, han är alldeles ensam. Ljuset i backspegeln bländar honom och får ögonen att tåras. Radiorösterna fortsätter tjattra, högre nu – ännu mer upprört. Nedsläckningen i hans kropp ökar farten. Den sprider sig från benen och vidare mot bröstet. ”Polis!” skriker en radioröst. Ordet tränger sig på och fyller snabbt hela hans medvetande. Polis. Polis. Polis. Han släpper backspegeln med blicken och vrider mödosamt huvudet några centimeter. Ansträngningen får honom att stöna av smärta. ”Du heter David Sarac.” Och? En bra bit fram skymtar baklyktorna från en annan bil. Strax intill dem en stor varningsskylt, ett hinder av något slag som marke­ 2


rar en avfart. Baklyktorna därframme blir plötsligt brinnande röda. Han borde vrida på ratten, följa efter bilen ut ur tunneln. Alla instinkter säger honom att det är ett klokt beslut. Men förbindelsen till hans armar verkar också vara på väg att kopplas bort för allt han förmår är en kort ryckig rörelse. Hindret kommer allt närmare, en stor betongbarriär som sepa­ rerar de två tunnelrören från varandra. Reflexskyltarna gnistrar i skenet från bilens strålkastare. Han försöker se några sekunder in i framtiden, beräkna om han riskerar att kollidera. Men hjärnan fungerar inte längre som den ska. Nedsläckningen når ansiktet, får hans haka att falla ner. Avståndet till barriären fortsätter att krympa. ”POLIS.” Ordet är tillbaka, ännu starkare den här gången och plötsligt inser han varför. Han är polis, blåljusen kommer från hans egen bil. Han heter David Sarac. Han är polis. Och …? Smärtan i huvudet avtar tillräckligt länge för att han ska kunna bilda en sammanhängande tankekedja. Vad gör han här? Vem är det han jagar? Eller är det i själva verket han själv som är jagad? Ljusen i backspegeln kommer allt närmare. Bränner sig in i hans huvud. Rädslan överväldigar honom, får pulsen att rusa. Den isblå smär­ tan kommer tillbaka, ännu starkare den här gången. Ögonlocken fladdrar, ljuden omkring honom glider iväg, blir avlägsna. Han försöker hålla sig vid medvetande, kämpa emot nedsläcknings­ processen. Men det finns inte längre något han kan göra. En kort stöt skakar hans bil. Men han märker det knappt. Ned­ släckningsprocessen är nästan avslutad och han är i stort sett med­ vetslös igen. Befriad från smärta, rädsla och förvirring. Allt som återstår är en envis knappt märkbar signal i hans plågade hjärna. En elektrisk impuls på väg mellan två nervceller som vägrar låta sig släckas ner – inte förrän den fullgjort sin uppgift. Precis innan bilen brakar in i betonghindret, sekunden innan fordonet övergår från att vara ett föremål med fasta definierbara gränser till att bli en förvriden hög av metallskrot, når impulsen änt­ 3


ligen fram. I ett enda kristallklart ögonblick minns han plötsligt allt. Varför han befinner sig i bilen. Vad alltihop handlar om. Ansikten, namn, platser, summor. Orsaken till att de allihop, varenda en av dem, måste dö. Alltihop på grund av honom. På grund av hemligheten … En oerhörd känsla av lättnad far genom hans kropp. Därefter sorg. Han heter David Sarac. Han är polis. Och han har gjort något oförlåtligt.

4


Fredag 18 oktober

Som barn fick Jesper Stenberg ibland för sig att han kunde få tiden att stanna. Oftast i anslutning till julaftnar eller födelse­ dagar. Speciella tillfällen som han längtat särskilt mycket efter. Mitt i alltihop, när stämningen var som högst och han själv som mest uppspelt, var det som om tiden saktade in. Gav honom tillfälle att i lugn och ro suga ut varenda liten nyans, varje upprymd känsla ur det ögonblick han väntat på så länge. Han kunde fortfarande plocka fram de där stunderna av fullstän­ dig närvaro, trettio år senare redogöra för dem in i minsta lilla detalj: färgen på mammas klänning, lukten av pappas rakvatten, känslan av det blanka omslagspappret mot hans egna små fingrar. Alltihop färskt i minnet utan den sorliga patinan hos bilderna i fotoalbumet. Men under de tidiga tonåren försvann den förmågan plötsligt. Han trodde länge att det berodde på föräldrarnas skilsmässa. Eller så var det helt enkelt så att han blivit vuxen, förlorat sin barnsliga uppfattning om tid. Oavsett vilket var alla högtider efter det ald­ rig desamma mer. Studenten, juristexamen, hans första brottmål, frieriet, till och med hans och Karolinas påkostade bröllop. Allihop gick att sammanfatta med ett ord. Besvikelse. Han hade jobbat så hårt för de där ögonblicken. Längtat efter dem, fantiserat om hur de skulle kännas, lukta, smaka. Sedan, all­ deles för fort, var alltihop över och det som återstod var suddiga minnesbilder och en gnagande känsla av otillfredsställelse. Han intalade sig att det skulle bli annorlunda nästa gång. Siktade han bara högre och spände bågen hårdare skulle han också kän­ na mer. Barnens födslar, jobbet i Haag, medlemskapet i Advokat­ 5


samfundet, dagen då han som yngsta medarbetare någonsin erbjöds delägarskap i prestigebyrån Thorning & Partners. Men återigen samma känsla, samma brist på närvaro. Som om det fanns ett tunt filter mellan honom och verkligheten. Han började fotografera. Översvämmade datorn med knivskarpa digitalfoton, la timmar på att redigera små filmer av solsemestrar, rutiga picknickdukar och Astrid Lindgren-ögonblick med barnen. Men oavsett antalet pixlar i kameran eller upplösning på bildskär­ men kände han sig fortfarande otillfredsställd. Som om han missat något avgörande i de där ögonblicken, en liten omärklig nyans som skulle göra hela skillnaden. Men idag var allting annorlunda. Det här var Stenbergs största ögonblick hittills, stunden han väntat på i åratal och han behövde inte titta ner mot handleden och sin Patek Philippe. Han visste att det schweiziska precisionsurets sekundvisare nyss hade stannat och att just det här ögonblicket skulle bli precis så stiliserat och per­ fekt som han alltid fantiserat om. Allt slit, alla uppoffringar skulle äntligen betala sig. Hundåren på åklagarkammaren: bedragare, hustrumisshandlare, småtjuvar, rånare och allsköns pack. Sedan tiden i Haag, visserligen med större fall, där en ung åklagare som han mest fick agera springpojke. Därefter bytet till Thorning & Partners. Högprofilerade fall, utmärkt för en ung, driven försvars­ advokat som ville göra sig ett namn. Men trots pengarna, det statusfyllda jobbet och det allt intensivare medieintresset för hans person, trots att självaste John Thorning gjort Stenberg till sin utvalde protegé hade han ändå avskytt advokat­ jobbet. Det första halvåret hade han duschat det första han gjorde när han kommit hem från kontoret. Slängt av sig den skräddarsydda kostymen och de dyra italienska skorna som gjorde honom oklan­ derlig i TV. Skrubbat sig tills skinnet var alldeles rött. Sedan hade han vant sig, tagit på sig en mask precis som Karolina föreslagit. Ett slags rollfigur som han sekundsnabbt kunde glida in i och ut ur. Någon som såg ut och lät som Jesper Stenberg, men vars ord och handlingar han inte riktigt ville kännas vid. På så sätt kunde han fortsätta spela spelet och hålla god min. 6


Tålmodigt vänta på sin tur, sitt ögonblick. Det här ögonblicket. Och därför tänkte han krama varenda liten millisekund ur det. Nagla fast det vid hjärnbarken så att han skulle minnas varje detalj, varenda nyans, till och med om fyrtio femtio år när det tidsspann han som barn uppfattat som oändligt, var på väg mot sitt slut. Hans sinnen var vidöppna, matade honom med detaljer. Ådringen i träet hos de tunga, mörka möblerna kring konferensbordet. Den tjocka, röda mattan under hans skor. Ljuset från kristall­kronorna som reflekterades i silverkannorna med kaffe mitt på bordet. Det lövtunna porslinet i koppen framför honom. Alltihop var precis som han hade föreställt sig det. Men det mest beständiga intrycket var ändå lukten i rummet. En tung sötaktig doft som överväldigade honom. Fick honom nästan att känna sig lite upphetsad. Lukten av makt. Vid bordets kortände tronade chefen i eget paddlikt majestät. Hans underhuggare, Stenbergs egen svärfar inkluderad, trängdes längs långsidorna. Kostymer, dräkter, botoxpannor och dubbel­ hakor. Vänliga blickar från de flesta ögonparen, men självklart inte alla. Han var trots allt en outsider, en uppkomling som inte följt den utstakade vägen. Någon som kunde rubba maktbalansen. Männen och kvinnorna runt bordet tittade allihop på Stenberg, inväntade hans svar. Han kontrollerade sitt ansiktsuttryck. Ödmjuk­ het och en anstrykning av förvåning, det klarade han normalt i sömnen. Men ett litet irriterande flin låg på lur, han kunde känna det rycka i ena mungipan. Inte särskilt konstigt. Han hade nyss fått Frågan. Hans drömmar var på väg att slå in och hädanefter skulle allt bli annorlunda. I samma ögonblick som han öppnade munnen och förvandlade det lilla flinet till sitt bästa TV-leende, tyckte han sig känna en svag vibration från armbandsuret. Som om en ny tid just hade startat. Atif öppnade kylboxen, rotade runt bland läskburkarna tills han hittade en som fortfarande var någotsånär kall och tryckte den mot nacken. Svetten rann längs hans rygg, ett av de många ström­ avbrotten hade fått bordsfläkten att stanna för mer än en timme 7


sedan och luften i det sjaskiga lilla rummet stod nästan helt stilla. Han öppnade burken, halsade girigt och återgick därefter till sin utsiktspost vid det smutsiga, halvt övertäckta fönstret. Utanför pågick verksamheten ungefär som vanligt. Ett tiotal par­ kerade lastbilar, allihop med öppna bakdörrar eller kapell, mellan vilka olika varor långsamt cirkulerade. Hälften av fordonen var militärgröna. Deras uniformerade förare stod vid det lilla caféet och rökte medan lastarna tömde deras bilar. Några raggiga, herre­ lösa hundar strök omkring i skuggorna bland fordonen. De höll sig på behörigt avstånd medan de då och då vädrade i luften, som för att ta reda på om någon av de många lådorna som hanterades innehöll något ätbart. Vid det här laget kände Atif till allt som försiggick på det dam­ miga torget. Vilket cigarettmärke lastbilschaufförerna föredrog, namnet på caféägarens sura dotter, vem av lastarna som langade haschisch eller vilket av de raggiga djuren som var alfahunden. Besten som de övriga fruktade. Mobiltelefonen i hans bröstficka började vibrera. Atif stoppade handsfreeluren i örat och höjde därefter kikaren. Zoomade in vakt­ posten vid torgets enda egentliga infart. Mannen stod lutad mot en vägg och rökte, kalasjnikoven nonchalant slängd över axeln. Mobilen vibrerade på nytt och Atif tryckte in svarsknappen. ”Hallå.” ”Det är jag. Hur går det?” ”Ungefär som vanligt.” ”Fortfarande inga spår?” ”Spåren ledde mig hit.” ”Och nu har du suttit där, hur länge, Atif?” ”Snart tre veckor.” ”Jaha, börjar det inte bli dags att ge upp?” ”Han kommer.” Det blev tyst i luren några sekunder. Atif lät kikaren svepa över torget, sedan tillbaka till vaktposten. Mannen hade rätat på sig, stampade ner cigarettfimpen i den röda jorden. ”Det ringde en kvinna”, sa rösten i hans öra. ”Från Sverige. Sa 8


att hon var din svägerska, ville att du skulle ringa upp så fort du kunde. Det gällde din bror …” ”Halvbror”, mumlade Atif, utan att ta blicken från vaktposten. Mannens kroppsspråk hade plötsligt ändrats. Han hade krängt av sig automatkarbinen, höll den i båda händerna och såg med ens ut att ta sin uppgift på betydligt större allvar. Mannen busvisslade och ljudet fick verksamheten inne på torget att stanna upp. En mörk bil med militära registreringsskyltar och tonade rutor kom långsamt rullande. Vaktposten höjde ena handen till pannan, ett slags mellanting mellan honnör och vinkning. Stämningen på torget ändrades på bara några sekunder. Chaufförerna dödade cigaretterna, stampade på fimparna och utbytte nervösa blickar. Lastarna ökade tempot. Till och med hundarna verkade förstå att något var på gång. De låg och tryckte i skuggan medan de vaksamt följde den mörka bilen med blicken. Fordonet stannade och en uniformerad man med solglasögon klev ut. Atif behövde inte titta i kikaren, det räckte med att se de övrigas reaktion för att förstå vem han var. Mannen han letade efter. Alfahunden. Atif sträckte ut handen, plockade åt sig pistolen som låg på det rangliga, lilla bordet och stoppade ner den i byxlinningen vid kors­ ryggen. Drog lite i skjortkanten för att försäkra sig om att vapnet inte syntes. ”Jag måste sluta”, mumlade han i luren. ”Atif, vänta”, sa rösten. ”Det lät viktigt. Väldigt viktigt. Du bor­ de nog ringa hem.”

9


Lördag 23 november

Blåljusen verkar finnas över hela innerstaden. De studsar mellan fasaderna, dämpas bara en aning av den fallande snön inn­ an de reflekteras i det mörka vattnet under broarna. Några av räddningsfordonen har sirenerna på, men de allra flesta jagar fram genom natten under tystnad. De sex studenter som promenerar norrut längs Skeppsbron har redan tröttnat på uppståndelsen. De har stått en stund vid utsiktsplatsen uppe vid Slussen och följt cirkusen nere på den långa motorledsbron. Massor av ambulanser, brandbilar, målade och civi­ la polisbilar, vilket betyder att vad som än hänt därinne i tunneln måste det vara allvarligt. Ett par av studenterna har hållit sina mobilkameror över det iskal­ la räcket i hopp om att fånga lite action. Men då inget särskilt har hänt på flera minuter falnar snart deras intresse. Köldgraderna och det tunga snöfallet gör sig påmint och gänget börjar gå in mot city. Snöbollskriget startar ungefär mitt på Skeppsbron. En av killar­ na, oklart vem, stannar till och repar åt sig en famn snö från vind­ rutan på en parkerad bil. Han formar snabbt en ojämn boll som han skickar mot de andras ryggar och kort därefter är leken igång. Alla sex springer längs trottoaren och duckar för varandras projektiler medan de emellanåt stannar till för att forma nya snöbollar. Det är den unga kvinnan i röd mössa som gör upptäckten. ”Kolla, härinne sitter någon och sover”, ropar hon och pekar mot en parkerad bil från vars vindruta hon nyss repat åt sig en famn snö. ”Hallå, vakna! Han har visst däckat”, skrattar hon när pojkvän­ 10


nen kommer ikapp henne. Genom den svarta lilla luckan i snötäcket skymtar han den ljusa hjässan hos en storvuxen man. Mannen sitter i främre passagerarsätet med pannan tungt lutad mot instrument­ brädan. Det ser ut som han sover. Den unge mannen på trottoaren knackar även han på rutan, men när han inte får någon reaktion börjar han krafsa bort den snö som fortfarande skymmer delar av sikten. Först långsamt, sedan allt fortare tills nästan hela vindrutan är snöfri. Han gör samma sak med sidorutan. Mannen i bilen rör sig fortfarande inte. På avstånd hörs motorljud och ett pulserande brus från en heli­ kopter som närmar sig. Någonting får de andra i sällskapet att plötsligt avbryta leken och istället närma sig bilen. Sakta, som om de egentligen inte är säkra på att de vill se vem eller vad som döljer sig inuti kupén. Men flickan i den röda mössan märker inte att stämningen har ändrats. ”Lägg av nu”, säger hon med skratt i rösten. ”Jag fryser, låt honom sova.” Hon drar pojkvännen i armen, försöker få honom med sig. Men den unge mannen ger sig inte. Så fort snön på sidorutan är borta trycker han näsan mot glaset. ”Shit”, mumlar han. ”Vad är det …?” Flickans röst är plötsligt inte alls lika road. Snarare rädd. Rotorljudet från helikoptern tilltar i styrka. ”Shit”, säger den unge mannen igen, mest för sig själv. Frosten på insidan av fönstret grumlar sikten, dessutom är kupén mörk. Men avståndet till den sovande mannen är en knapp halv­ meter och han har inga problem att urskilja tillräckligt med detaljer. Skinnvästen, ryggmärket med tygbokstäverna, tribaltatueringen som slingrar sig som en orm ur mannens krage och vidare över den tjocka halsen. Men det är den mörka fläcken i den sovandes bakhuvud som tilldrar sig den unge mannens intresse. Ett litet hål fyllt av milli­ meterstora svarta iskristaller som har bildat ett tunt pärlmönster över den ljusa nackstubben. Rotorljudet är öronbedövande. Ekar mellan husväggarna, blir 11


till ett dån när helikoptern passerar alldeles ovanför dem. ”Shit …”, säger den unge mannen, en tredje gång utan att någon hör honom. Därefter tar han ett långt steg tillbaka och börjar treva efter mobiltelefonen. David Sarac märker inget av räddningsarbetet omkring honom. Inte de upprörda rösterna. Inte brandmännen som dränker bilvra­ ket i skum och beslutsamt sliter med sina hydrauliska verktyg i nästan en kvart innan de lyckas få loss honom. Inte heller ambu­ lanspersonalen som med hjälp av ett böjt verktyg tvingar ner en syrgasslang i hans luftstrupe och i sista stund hindrar lungorna från att kollapsa. Där Sarac befinner sig finns ingen smärta, ingen oro eller rädsla. Istället känner han en oerhörd frid. Hans kropp är inget annat än ett antal varsamt hopfogade mole­ kyler, en tillfällig förening som precis som all annan fast materia är på väg mot sin oundvikliga upplösning. Han kan höra ljuden runt omkring sig, maskiner som ger ifrån sig varningssignaler, räddningspersonalens sammanbitna diskussion. Ett otäckt, gurglande ljud som han så småningom inser är hans egen andning. Men han är inte rädd. Inte det minsta. För han förstår att det här är universums plan. Hans stund att omvandlas. Att återgå till det universella flödet. Inte förrän någon lyfter på ett av hans ögonlock, ropar hans namn och lyser honom rakt in i hjärnan, blir han rädd. Inte för det skarpa ljuset eller rösten som ropar på honom. Det som skrämmer honom är skuggfiguren i ögonvrån. En mörk, hotfull siluett i utkanten av hans synfält. Sarac följer den med blick­ en, men siluetten glider undan. Han uppfattar en skinnjacka, en uppdragen huva vars skugga förvandlar siluettens ansikte till ett svart hål. ”… måste härifrån nu. Helikoptern är på plats”, säger någon, troligen en av ambulansmännen. Men siluetten rör sig inte, fortsätter istället att trycka i Saracs ögonvrå. Någonstans ringer en mobiltelefon. En signal, flera. 12


Ljudet får rädslan att växa sig starkare. Den kramar Saracs bröst, får hjärtat att rusa och ett smärtfyrverkeri att brisera i huvudet. Därefter släpper ambulansmannen hans ögonlock och låter honom glida tillbaka in i det skonsamma mörkret.

13


Fredag 18 oktober

Jesper Stenberg spolade ner kondomen i toaletten, duschade noga och torkade sig sedan på en av de tjocka frottéhanddukarna i badrummet. Han synade sig kort i badrumsspegeln, kontrollerade precis som han brukade att det inte fanns några avslöjande spår vare sig på kroppen eller i ansiktet. Därefter klädde han snabbt på sig innan han återvände till det stora sovrummet. Klockan var 21.32, svärföräldrarna passade barnen och Karolina var på tjejmiddag. Hon hade erbjudit sig att ställa in men han hade övertalat henne att gå. De skulle fira ordentligt imorgon. Svärfar hade redan allt klart. Middag på hans favoritrestaurang, cham­ pagne, konjak, dyra viner. Svärfar skulle självklart stå för notan, babbla på om framtiden, om vilka möjligheter som låg framför dem, bara de spelade sina kort rätt. Hon låg inte kvar i sängen som han väntat sig. Istället hade hon hällt upp en drink och satt sig i soffan i vardagsrummet. Hon var fortfarande naken och han kunde inte låta bli att beundra hen­ nes kropp. Små fasta bröst, långa slanka ben, porslinsvitt skinn och rutor på magen som antydde dieter och träningsprogram han knappt kunde föreställa sig. Han skulle komma att sakna hennes kropp. Sakerna hon lät honom göra med den … Men det var nya tider nu. Hädanefter skulle allt vara annorlunda. ”Såå Jesper, du har alltså fått Frågan”, sa hon. Han gick bort till drinkbordet och slog upp ett par fingrar whisky i ett av de tjocka kristallglasen. Egentligen borde han inte dricka mer, han skulle köra bil. Men han behövde en drink, det insåg han i samma ögonblick hon öppnat munnen. 14


För en kort stund hade han inbillat sig att hon redan fattat. Att det här inte skulle bli så svårt som han först trott. Men tonen i hennes röst grusade omedelbart alla sådana förhoppningar. Natur­ ligtvis borde han ha förstått att hon inte skulle göra det lätt för honom. Sophie Thorning gjorde det aldrig lätt för någon. I det avseendet liknade hon sin far. ”Alla har fått som dom vill. Du har fått din stora chans, John drar i trådarna och din karriärskåta lilla fru och hennes maktgalna släkt har äntligen fått en ny språngbräda.” Hon skrattade, ett lågt hånfullt skratt som han inte tyckte om. ”Och nu vill du alltså göra slut, inte sant? Minimera riskerna, återta kontrollen.” Hon gjorde en liten gest med glaset in mot sov­ rummet. Han svarade fortfarande inte, vände sig istället bort och tittade ut genom fönstret. Långt därnere kunde han se parkeringshusets utfart. Om bara några minuter skulle han befinna sig därnere. I bilen på väg hem. Redo att lägga allt det här bakom sig. ”Alla har fått det dom vill ha. Alla utom jag”, fortsatte Sophie. ”Jag förväntas bara dra mig undan, låtsas som om dom senaste åren aldrig hänt. Är det så du tänkt dig det, Jeppe?” Han vände sig sakta om. Hon visste att han hatade det smek­ namnet. ”Jeppe på berget”, flinade hon. ”En idiot som inbillar sig att han är något. Att han plötsligt blivit någon att räkna med. Men i själva verket är han bara en marionett, en docka som sprattlar så fort det rycker i trådarna. Låter det bekant?” Han öppnade munnen för att säga åt henne att hålla tyst, men hejdade sig i sista stund. Sophie visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Han fick inte låta sig dras med. ”Ojoj, blev du sur nu?” log hon. ”Du vet vad dom säger – sanningen gör ont. Men du gillar ju smärta, Jeppe. Precis som jag. Gillar kicken av det förbjudna.” Hon vred på sig, la sina långa ben i kors, tillräckligt långsamt för att han skulle få en ordentlig titt på hennes hårlösa kön. ”Jag tycker att vi går tillbaka till sovrummet och firar din nya 15


berömmelse riktigt ordentligt. Jag har några idéer som du säkert kommer att gilla, saker som Karolina aldrig skulle gå med på.” Stenberg tömde glaset och satte långsamt ner det på köksön. ”Nej, Sophie”, sa han. ”Det här var sista gången. Jag tänker gå nu. Hädanefter kommer vi bara att ses på kontoret och våra kon­ takter vara rent professionella.” Han höll upp handen innan hon hann säga något. ”Nej, nej, jag vet redan hur det här spelet fungerar. Det är nu som du halar fram trumfkortet, hotar med att skvallra för Karolina eller din pappa. Kanske till och med båda två?” Hon vred lite på huvudet och gjorde en flinande grimas. ”Men du verkar inte ha fattat att spelplanen har ändrats”, fort­ satte han. ”Du har helt rätt i att det är andra som lyft fram mig. Jag har accepterat det för längesedan, insett att det är den enda vägen att nå dit jag vill. Och nu är jag där.” Han pausade ett ögonblick, samlade sig. ”Sophie”, började han och justerade sitt tonfall åt det beklagande hållet. ”För några månader sedan hade du verkligen kunnat för­ störa allt. Rasera hela mitt liv. Men ditt trumfkort blev värdelöst i samma ögonblick som jag fick Frågan.” Han gjorde en gest mot telefonen som låg på bordet. ”Ring Karolina om du vill. Hon skulle aldrig lämna mig nu, lika lite som min svärfar skulle råda henne att göra det.” Sophies leende falnade lite, men hon verkade ändå inte riktigt ha fattat. ”John”, började hon. ”Pappa skulle …” ”Kom igen, Sophie.” Hans tonfall satt som en smäck nu. En per­ fekt cocktail av lika delar bekymrat och nedlåtande tonfall. ”Tror du på fullt allvar att John skulle offra mig för din skull? Nu när hans investering äntligen ska börja betala av sig?” Han nickade mot telefonen. ”Varsågod, ring pappa och gråt ut. Berätta alltihop, be my guest.” Han log och kopierade hennes retfulla grimas. Sophies blick sökte sig till telefonen. Hon slickade sig om mun­ nen, en gång, flera gånger. Därefter slog hon ner blicken. Stenberg 16


andades ut. Matchen var över, han hade vunnit. Med ens tyckte han nästan synd om henne. ”Smart gjort, Sophie”, sa han. ”Vore trist om du fick fira jul på kliniken igen.” Han ångrade sig i samma ögonblick som han hörde orden läm­ na munnen. Satan också! Glaset missade hans huvud med någon decimeter, träffade murstocken bakom honom och spred en dusch av kristallskärvor över ekplankorna. ”Ditt jävla svin!” Hon tog ett par snabba språng mot honom, klöste mot hans ansikte. Hennes knä missade hans skrev med bara några centimetrar. ”För i helvete, Sophie.” Stenberg vred undan kroppen, grep tag i hennes handleder. Hon fortsatte att försöka sparka honom, sprattlade vilt för att komma loss. Han vräkte ner henne i soffan, men Sophie studsade omedelbart upp och attackerade honom på nytt. Hon morrade som en hund, ögonen var svarta. Läpparna tillbakadragna som om hon tänkte bita honom. Slaget var en ren reflex. En höger, visserligen med öppen hand men ändå hård nog att få hennes huvud att snärta bakåt och krop­ pen att falla handlöst ner i soffan. Helvete också, han hade aldrig slagit en kvinna. Inte på det här sättet i alla fall. Sophie låg orörlig i soffan. Benen och armarna hängde slappa. Något blött rann längs Stenbergs ena örsnibb och han tog sig från­ varande för örat. Inte blod som han trott, utan en gulbrun droppe whisky som måste ha skvätt ut ur glaset. ”Sophie”, sa han med darrande röst. Hon rörde sig fortfarande inte. I den tryckande tystnaden kunde han höra sina egna pulsslag dundra mot trumhinnorna. Han kastade en snabb blick mot hissen, sedan på den livlösa kroppen. Sophies ögonlock fladdrade till ett par gånger och Stenberg andades ut. Han vände sig om, tänkte gå in i köket för att hämta lite vatten. Men golvet var fullt av krossat glas. Istället gick han bort till ett av badrummen och blötte ner en handduk. På tillbakavägen passade han på att plocka upp hennes vita sidenmorgonrock från golvet. 17


Hon hade satt sig upp när han återvände och han räckte henne både handduken och rocken. ”Sophie, jag …” ”Försvinn!” Hon ryckte åt sig handduken, tryckte den mot kin­ den. Han stod kvar ett par sekunder, visste inte riktigt vad han skulle göra. ”Hör du illa, stick för fan”, fräste Sophie medan hon skylde sig med morgonrocken. Han backade ett par steg, försökte få ur sig något. ”Sophie, alltså …” Smärtan fick honom att tystna. En glasbit hade borrat sig in i vänstra hälen och han svor till medan han hoppade på ett ben och försökte få loss den. Hennes skratt var gällt och alldeles för högt. ”Fy fan vad du är patetisk, Jesper, fattar du det? Patetisk …” Han rätade på sig, kastade glasbiten mot vasken. Gav henne en sista blick innan han linkade mot hissen, utan att säga ett ord. ”Jag gör det!” skrek hon efter honom. ”Jag tar livet av mig!” Han tryckte på hissknappen, kämpade mot impulsen att vända sig om. ”Jag går till media, hör du det, Jeppe lille!” fortsatte hon skri­ ka samtidigt som hissdörrarna öppnade sig. ”Jag ska berätta allt! Allt, fattar du det? Du är körd, hela din jävla familj är körd! Jag tänker …” Hennes röst slog över i falsett i samma ögonblick som dörrarna klippte av meningen. Han hörde springande steg, sedan ljudet av hennes knytnävar som slog mot hissdörrarna. Han tryckte in knap­ pen till garageplanet flera gånger. Men knappen ville inte tändas. Bultandet fortsatte, tilltog i styrka och ekade mellan metallväggar­ na i hisskorgen. Boom, boom, boom, boom … Han hamrade in knappen, fick äntligen den lilla lampan att tän­ das. Slog sedan händerna för öronen medan hissen tuggade sig ner mot källarvåningen.

18


Atif drog ett djupt andetag och tittade sedan upp. Natthim­ len var så annorlunda här jämfört med i Sverige. Högre, tydligare på något sätt. Och samtidigt kändes den märkligt nog ändå närmare. Fast egentligen var det där inte sant. Himlen och stjärnorna var naturligtvis exakt likadana, det var bara han som såg dem från en annan plats. Tretusen femhundra kilometers avstånd hade helt enkelt gett honom ett annat perspektiv på saker och ting. Och nu var han tvungen att ändra på det igen. ”Det har hänt en grej, mamma”, sa han utan att flytta blicken. Hon svarade inte, det gjorde hon nästan aldrig. Satt bara stilla i rullstolen med en filt över sina smala ben medan hon tittade på stjärnorna. Men Atif visste att hon lyssnade. Egentligen borde hon sova för längesedan. Men stjärnklara nätter som den här lät sköterskorna henne stanna uppe. De visste att det gjorde henne lugn. Han drog ett djupt andetag. Dags att få det sagt. ”Jag måste åka tillbaka till Sverige. Det gäller Adnan”, fortsatte han. Han försökte tvinga munnen att forma orden. Men till hans förvåning var det istället mamman som talade. ”A-Adnan …” Hennes röst var svag, tunn, nästan som ett barns. ”Adnan har inte kommit hem från skolan ännu.” Atif öppnade munnen igen. Säg det nu, få det gjort. Berätta vad som har hänt. Men han tvekade några sekunder för länge. En av sjuksköterskorna kom långsamt gående över den spruckna sten­ läggningen. ”Adnan är en fin pojke”, fortsatte hans mamma. ”Han har bra läshuvud, kan bli vad som helst. Ingenjör eller läkare. Du måste hjälpa honom, se till att han inte blir som, som …” Hon tystnade, tittade upp mot natthimlen. Atif bet sig i läppen. Sköterskan stannade några meter bort, gav honom en kort, re­spektfull nick. ”Dags att gå och lägga sig, mamma.” Han lutade sig fram och kysste henne på kinden. ”Jag ringer dig från Sverige. Khalti tittar förbi i övermorgon. Hon har med sig dadlarna du tycker om.” Mamman nickade frånvarande. Hennes blick hade återigen 19


fastnat bland stjärnorna. Atif reste sig och började gå. Han skulle berätta när han kom tillbaka. Så fick det bli. ”Du har en fin son som hälsar på dig så ofta, Dalia”, hörde han sköterskan säga. ”Du måste vara mycket stolt över honom.” Atif tog några snabba steg. Försökte intala sig själv att det var avståndet som gjorde att han inte hörde henne svara. Jesper Stenberg linkade bort mot bilen, klev in och blev sit­ tande framför ratten några sekunder. Händerna darrade, vänstra skon kändes varm och blöt. Satans jävla psykfall. Varför i helvete hade han inte hållit sig till planen, sagt det han hade att säga och sedan gått därifrån? Att först knulla med henne och sedan dumpa henne var inte snyggt gjort. För att inte tala om den idiotiska kommentaren om privatkliniken i Schweiz, ämnet han till varje pris borde ha undvikit. Men precis som vanligt lyckades Sophie få honom ur balans. Rucka lite på hans skräddarsydda, självsäkra rollfigur. Stenberg drog några djupa andetag medan han försökte samla sig. Klockan var knappt tio. Karolina skulle inte vara hemma före två. Gott om tid att åka hem och plåstra om sig, lägga sig i soffan med en whisky och göra sitt bästa för att glömma bort den här solkiga lilla episoden. Han var rätt bra på sådant. Glömma, lägga saker bakom sig, sträva mot nya mål. Han startade motorn och lät bilen långsamt glida ut ur parke­ ringsfickan. Smärtan i vänsterfoten övergick till ett svagt pulserande. Vid utfarten stannade han vid parkeringsautomaten. Passerkortet satt i ett av innerfacken i hans plånbok, ett anonymt vitt plastkort och självklart inte utställt i hans eget namn. Han la växelspaken i parkeringsläge och hissade ner rutan. Eco drive-­funktionen stängde genast av den stora bilmotorn och allt blev tyst. Långt borta mullra­ de parkeringshusets fläktsystem. Ett dovt olycksbådande ljud som gjorde honom ännu mer illa till mods. Känslan kom från ingenstans, tog för några sekunder över hela hans medvetande och fick hans händer att darra. Han måste härifrån, nu på en gång! 20


Stenberg duttade plånboken mot läsaren. Ett svagt klickande hördes från automaten. Men vägbommen rörde sig inte. Kan ej läsa biljett. Han svor tyst för sig själv och duttade igen. ”Komigen­komigen …” Han tyckte sig höra ett ljud, något som lät som ett avlägset skrik och kastade en snabb blick i backspegeln. Men allt verkade lugnt. Ljudet måste ha kommit uppifrån gatan. Bommen började röra sig, sakta och ryckigt. Men bara någon decimeter i taget som om den egentligen inte ville släppa ut honom. Stenberg drog igång ljudanläggningen, letade efter något glatt som kunde ändra hans sinnesstämning. Introt drog igång och musikspelaren började räkna sekunder. 0.01. 0.02. 0.03. Så fort utrymmet under bommen var stort nog lät han bilen börja rulla. Lättnaden spred sig genom kroppen. Han saktade in precis innan rampen mynnade ut i gatan. Händerna darrade fortfarande, gjorde det svårt att få fast säkerhetsbältet. Musiken tystnade tvärt vilket fick Stenberg att lyfta på huvudet. Tiduret hade stannat men play-ikonen lyste fortfarande. Märkligt. Något vitt fladdrade i hans ögonvrå, hängde stilla i luften precis ovanför motorhuven. En plastpåse, hann han tänka. Men föremålet var alldeles för stort. Ljudanläggningen var fortfarande stum, tiden på displayen stod stilla. Och med ens förstod Stenberg vad som höll på att hända. Han insåg var bilen befann sig och vad det stora vita, fladdrande föremålet i luften egentligen var. Han blundade, kramade ratten, kände iskylan sprida sig från magen och upp genom bröstet. Tiduret på displayen fick plötsligt liv och musiken fortsatte. Överröstades endast av ljudet då Sophie Thornings kropp slog rakt ner i bilens motorhuv.

21


Ett

Atif lutade sig tillbaka i den obekväma stolen. Trots snön och kylan utanför kändes luften i det fönsterlösa lilla rummet kvalmig. Stanken av bränt kaffe, diverse kroppsutsöndringar och allmän hopplöshet var välbekant. Gick säkert att hitta på polis­ stationer över hela världen. Han var hungrig, nacken och axlarna stela efter den långa resan. Han hatade att flyga, hatade att lägga sitt liv i okända människors händer. ”Namn?” sa polismannen i stolen mittemot. ”Står där.” Atif nickade mot det röda passet som låg på bor­ det mellan dem. Polismannen, en tunnhårig, rundlagd liten man i sextioårsåldern som presenterat sig som Bengtsson, svarade inte. Tittade faktiskt inte ens upp utan fortsatte bara att bläddra i den dokumentfolder han hade brett ut i knäet. Atif suckade. ”Atif Mohammed Kassab”, sa han. ”Ålder?” ”Jag är fyrtiosex år, född den 19 juni. Midsommarafton …” Han visste egentligen inte varför han sa det där sista. Men polismannen tittade äntligen upp. ”Va?” ”Den 19 juni”, sa Atif. Han hade inte pratat svenska på flera år. Orden kändes aviga, uttalet släpade efter, som i alla dubbade filmer på TV:n därhemma. ”Vart sjunde år är det midsommar­afton.” Polismannen stirrade på honom genom sina små läsglasögon. Lukten av polyestersvett och kaffeandedräkt letade sig långsamt över bordet. Atif suckade igen. 25


”Du Bengtsson, det har gått över en timme sedan ni stoppade mig i passkontrollen. Jag flög in från Irak så ni misstänker att mitt pass är falskt, eller att passet är äkta men att det inte är mitt.” Han pausade, tänkte på hur gott det skulle vara med en hambur­ gare. Polismannen rörde fortfarande inte en min. ”Jag är både trött och hungrig så vi kan väl ta snabbgenom­ gången”, fortsatte Atif. Eftersläpningen hade redan minskat, orden kom lättare nu. ”Jag heter Atif Kassab och är född i Irak. Min pappa dog tidigt och min mamma tog med mig till Sverige. Hon gifte om sig med en släkting. När jag var tolv drog han till USA och lämnade kvar mig, mamma och min nyfödde lillebror. Men då var vi i alla fall svenska medborgare och slapp bli utkastade.” ”Det säger du.” Polismannen tittade återigen ner i mappen. ”Enligt Statens person- och adressregister är Atif Mohammed Kassab avflyttad.” ”Det stämmer. För drygt sju år sedan”, svarade Atif. ”Och sedan dess har du bott i?” Bengtsson höjde lite på ögonbrynen. ”Irak” ”Var då i Irak?” Atif rynkade pannan. ”Hurså?” Polismannen lyfte långsamt handen och plockade av sig läsglas­ ögonen. ”Därför att den Atif Mohammed Kassab som du säger dig vara, har ett rätt imponerande straffregister.” Han viftade med glasögo­ nen i riktning mot foldern. ”Och?” Atif ryckte på axlarna. ”Tja, om du nu verkligen är Atif Mohammed Kassab så ligger det i polisens intresse att ta reda på lite mer om dig. Var du har bott, vad du har sysslat med, vilka du har träffat?” ”Jag har svenskt pass, är svensk medborgare. Jag är inte skyl­ dig att berätta ett ski…” Atif avbröt sig mitt i meningen och nöp sig över näsryggen. Klockan var nästan elva på kvällen. Snart tio timmar sedan han ätit något ordentligt. ”Om vi misstänker att allt inte står rätt till kan vi sätta dig på ett 26


vändande plan tillbaka till Irak. Det går ett imorgon bitti.” Den fete lille polismannen flätade ihop fingrarna bakom nack­ en och sträckte långsamt på sig. Svettfläckarna under hans armar syntes tydligt genom skjorttyget. ”Eller så kan vi låsa in dig i en cell några dagar”, fortsatte han. ”Medan vi jämför dina fingeravtryck mot registret. Men sådant kan ju dra ut lite på tiden.” Polismannen flinade. Atif var på väg att säga något, men sansade sig. Det där sista var troligen en bluff. Även om den lille fete snuten fortfarande tvivlade på att passet var äkta måste mannen i vilket fall ha fattat att han inte var någon smuggelflykting. Å andra sidan hade han ingen lust att sitta i en cell. Han hade dessutom en tid att passa. Atif drog ett djupt andetag. Egentligen var hela den här längd­ kissningstävlingen onödig. Han hade inget att förlora på att sam­ arbeta. Avogheten var mest av allt en reflex. Men saker och ting var annorlunda nu. Han var äldre, klokare. Dessutom längtade han efter den där hamburgaren. En stor meny med mycket pommes frites och en cola med is. ”Najaf”, sa han. ”Det ligger i västra Irak. Min familj kommer därifrån. Mamma blev sjuk och ville flytta hem. Jag följde med för att hjälpa henne och blev kvar.” Han ryckte lite på axlarna, och beslöt sig för att stanna där. Polismannen nickade svagt och gjorde en anteckning i foldern. ”Och vad har en sådan som du sysselsatt dig med därnere?” Atif avvaktade ett par sekunder, övervägde att ljuga men ändrade sig sedan. En sådan som du … Han stoppade in handen i innerfickan på kavajen och väntade tills polismannen tittade upp. ”Jag är polis”, sa han medan han vecklade ut läderetuiet med ID-kortet och den blanka lilla metallskölden på bordet. Kriminalinspektör Kenneth Bengtsson visste för en gångs skull inte vad han skulle tro. Kollegan från passfiltret hade låtit bomb­säker då han lämnat över ärendet. Ett falskt pass, välgjort, tro­ ligen ett äkta där man bara bytt ut passfotot. Att passets ursprung­ lige ägare dessutom visade sig vara en praktbuse verkade stödja 27


teorin. Ett äkta svenskt pass kunde gå för många tusen om man hade de rätta kontakterna. Och alla uppgifter pekade på att Atif Kassab hade många sådana kontakter. Men mannen som utgav sig för att vara Kassab var ingen typisk insmugglad flykting med de vanliga inövade staccatomeningarna. Den här mannen pratade lika bra svenska som han själv. Visserligen lite stolpigt, som om det var några år sedan sist, men i alla fall. Den enda bild på Atif Kassab som fanns i registret var över tio år gammal och hade inte blivit bättre av att gå genom faxen. Kassab var naturligtvis daktad men Bengtsson hade ingen större lust att ge sig på bläckrullen för att få fram fingeravtrycket för en jämfö­ relse. Han hade ofta svårt att hålla sig för skratt när poliserna i en TV-deckare knappade lite på en dator och fick upp både finger­ avtryck, adresser, bilder på kompisar, skostorlek och allt annat som man kunde tänkas behöva. I Bengtssons vardag gällde fortfarande bläck, papper och en manuell jämförelse med förstoringsglas. Om man nu inte ville invänta tekniska rotelns kontorstider. Därför föredrog han att först och främst lita på sitt omdöme när han försökte identifiera folk. Uppgifterna i datasystemen var sällan så detaljerade som i det här fallet. Han hade utskriften i foldern framför sig. Han hade redan bockat av tre punkter. Ålder: 46. Längd: 195 centimeter. Ögonfärg: Brun. Men vid punkterna för kroppsbyggnad och hårfärg hade han satt små frågetecken. Mannen på det gryniga fotot som stirrade arrogant rakt in i kameran hade långt, mörkt, bakåtslickat hår och ett litet getskägg som inte lyckades dölja den rejäla dubbelhakan. Han såg ut som den praktbuse polisregistren hävdade att han var, till och med ner till den feta guldlänken kring halsen. Men mannen mittemot Bengtsson var militäriskt kortsnaggad och det millimeterlånga hår som syntes var grånat. Skäggstubben över hans kinder var å andra sidan mörk, så efter viss tvekan änd­ rade Bengtsson det ena frågetecknet till ännu en bock. Den här mannen var dessutom inte fet, inte det minsta. Visserli­ 28


gen var han stor, vägde säkert kring hundra kilo. Men ordet kraftig stämde inte in. Bengtsson skrev vältränad i kanten på pappret, men ångrade sig sedan. Det ordet fick honom att tänka på den där broilersvullna looken som nymuckade busar brukade ha. Snara­ re utstrålade Atif Kassab en annan typ av styrka. Genomtränad antecknade Bengtsson i ena kanten. Kom på sig själv med att le nöjt åt beskrivningen. Mannens hållning var rak, blicken vaksam och även om Bengtsson så smått lyckats reta upp honom hade han varit smart nog att lägga band på sig. Bengtsson la märke till att mannens vänstra öra var en aning deformerat. En bit brosk på den bakre bågen saknades, dess­ utom sträckte sig ett ärr från käken och ner en bit på halsen där skäggstubben inte riktigt ville ta sig. Signalementet han hade i knäet sa inget om några skador eller ärr. Men å andra sidan var det inte svårt att föreställa sig hur de hade uppkommit. Bengtsson vred och vände på etuiet med metallbrickan. Tittade på ID-kortet som föreställde mannen i uniform. Sgt. Atif M. Kassab, 6th Army div. MP. Bat. Det påminde om Bengtssons egen tjänstelegitimation, men den blanka sköldformade metallbrickan var uppenbarligen gjord efter amerikansk förebild. Den verkade äkta, men det gick naturligtvis inte att vara säker. ”Militärpolis säger du …”, sa Bengtsson medan han la ifrån sig läderetuiet. Han kunde inte låta bli att le lite för sig själv. Snacka om att låta vargen vakta fåren. ”Och hur hamnade du i det jobbet, om man får fråga? Jag menar, med din bakgrund?” ”En släkting tipsade mig. Armén behövde folk”, sa Atif. ”Nej, nej, den där biten fattar jag”, sa Bengtsson. ”Det jag undrar är varför du valde att ta jobbet. Att byta sida.” Polismannen flyttade upp foldern på bordet och lutade sig framåt. Atif ryckte på axlarna. Han skulle kunna säga att det var hans mammas förtjänst. Att hon vägrade låta honom betala för rummet 29


på det lilla sjukhemmet om inte pengarna var hederligt intjänade. Och vad kunde vara mer samvetsgrant än att vara polis. Dessutom gillade han sitt jobb, var bra på det. Men Atif hade redan avslöjat mer än han tänkt sig, den tjocke lille snuten fick leva i ovisshet gällande hans motiv. Det blev tyst i rummet. Atif drack några klunkar vatten ur den lilla plastmuggen på bordet. Bengtsson fortsatte att stirra på honom en bra stund. ”Okej, jag tror dig”, sa polismannen och slog ut med händerna. ”Vi hämtar din väska så ska jag släppa ut dig i ankomsthallen. Välkommen hem till Sverige.” Han gjorde en liten notering i foldern, slog igen den och reste sig upp. Atif kom snabbt på fötter. Han tänkte på hamburger­ restaurangen som låg mellan terminalerna. Hoppades att de hade nattöppet. ”En sista grej bara”, sa Bengtsson. ”Visst.” ”Varför har du kommit tillbaka hit? Till Sverige alltså? Varför just nu?” Atif väntade några sekunder innan han svarade. Tänkte att det enklaste vore att ljuga. Hans gamla jag hade gjort det utan att blinka. Kanske just därför valde han att avstå. ”För att begrava min lillebror”, sa han. ”Jaha, så tråkigt”, sa Bengtsson. Atif rörde sig lite mot dörren, hoppades att polismannen skulle göra detsamma. Inte ställa den logiska följdfrågan. Men han såg redan i mannens ögon att den var på väg. ”Hur dog han?” sa Bengtsson. ”Din lillebror alltså. Du sa att du var tolv när han föddes, du är fyrtiosex nu så din brorsa hade väl inte fyllt trettiofem ens?” Atif stannade till. Önskade med ens att han följt sin instinkt och hållit käft. Han böjde nacken och mötte polismannens blick. ”Adnan blev mördad”, sa han.

30


Två

David Sarac svävar fortfarande. Ibland tror han att han är död, är faktiskt emellanåt helt säker på att så är fallet. Det stör honom inte. Om det här är döden kan jag helt klart leva med den, tänker han. Men innan han ens hunnit skratta till över sin ofrivilliga lustighet är känslan borta. Försvunnen till en plats i hans hjärna dit han inte längre har tillträde. Hans kropp ligger i en säng, det förstår han i efterhand. Men mycket mer än så lyckas han inte pussla ihop. Inte mer än att han heter David Sarac, att han är polis och har varit med om någon typ av olycka. Olika människor kommer och går i rummet, mest vitrockar som petar och drar i honom, vilket borde betyda att han inte är död. Inte ännu i alla fall. Men ibland uppfattar han också närvaron av andra personer, ansiktslösa figurer som håller sig en bit på avstånd. Vita skjortor och blå uniformer med guldgaloner, uppblandat med en del mörka kostymer. De flesta är allvarliga, en smula bortkomna. Som om de inte riktigt förstod vad som förväntades av dem. Åter andra känns mer oroande. Deras energi skrämmer honom, samtidigt kan han inte låta bli att utforska dem närmare. För det är från en av dem han har hört namnet. ”Vet vi något mer om – Janus …?” Janus. Namnet svävar i hans medvetande, ger honom ingen riktig ro. Men oavsett hur han försöker närma sig det är svaret utom räck­ håll. 31

Profile for Smakprov Media AB

9789137141794  

9789137141794  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded