9789137138541

Page 1


Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Caroline Nylander 2013 Omslagsdesign Lotta Kühlhorn Tryckt 2013 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13854-1


Till mamma, Sussi, Chatarina, Micke, Peter, Catherine, Thommy och Michelle



du Sju stjärnor. Som mamma brukade peka på när vi satt ute om kvällarna. Titta där, sa hon och pekade med fingret. Titta där! Var? Jag såg inte, förstod inte vilka som var vilka och hur det kunde bli en vagn. Såg bara brinnande solar där uppe, hundratals eller tusentals som blinkade och brann och var miljoner mil ifrån oss. Men du var alltid där. Och vi satt ute om kvällarna. På altanen, mamma och jag, inlindade i tjocka filtar. Hon och jag och himlen som ett hav av diamanter. Och jag såg framför mig hur du satt i den där vagnen, hur du åkte omkring längs Vintergatan som jag visste låg någonstans där uppe. Täckt av snö och blinkande kristall och kanske frös du bara lite grann. Kanske hade du halsduk och stickiga vantar. Kanske hade du till och med mössa. Jag tyckte det lät fint. Att du satt på Karlavagnen. Att du ens kunde komma dit upp. Även när mamma hade bilen. Att du orkade gå så långt och så högt. Över molnen och liksom bakom alltihop. Men mamma svor. Fula ord ramlade ut som stenar på altanen och jag drog filten tätare om mig, jag blickade ut i evigheten och förstod inte riktigt varför. Var hon rädd för att du skulle ramla ner eller var hon arg för att det tog så lång tid. Att du var borta alldeles för länge. 7


För det var du. Du kom hem någon gång i mörkret. När gräset glimmade av dagg och när våra filtar låg slängda i en hög på soffan. När hela huset var svart och mer som ett lyssnande öra. Då kom du. Som en snigel längs vägen, lämnade ett blankt spår efter dig. Mamma sov aldrig. Jag vet, för jag sov inte heller. Jag hörde hur hon öppnade kylskåpet och tog fram smör och ost där nere. Hur hon skar upp limpskivor och satte i rosten, hur hon kokade vatten och letade tepåsar i skafferiet. Hur det prasslade. Jag låg ovanför trappan och lyssnade, hade kudden med mig ut och blundade och lyssnade och såg framför mig hur påsen sjönk. Hur teet färgade och spred sig i koppen. Jag kände lukten av svartvinbär, precis som saften vi drack om somrarna. Och brödet från rosten, jag kände hur det rök lite bränt om kanterna och egentligen ville jag gå ner. Dricka O’boy och se smöret smälta, se det sjunka ner i de varma torra skivorna. Göra virvlar i chokladen och höra vinden knastra mot fönstret. Jag blundade. Visste att hon var ledsen, att hon grät där nere. Att hon liksom svalde, att hon sköljde ner tårarna mellan tuggorna. Salt och mjukt och blött. Tuggade långsamt och svalde. Att det blev som klumpar i halsen. Jag hörde snyftningarna genom taket, suckarna som spred sig över bordet. Medan du satt på Karlavagnen. Insvept i spritångor och cigarettrök. Vid fönstret. Utan mössa och vantar. Handen om ett glas och jag ville hålla om mamma. Jag ville hålla henne som en liten kattunge. Stryka henne över ryggen, för jag fattade sedan. Jag förstod att det där vackra blinkandet inte var himlen, att det inte var stjärnor. Att Karlavagnen egentligen var någonting annat.

8


en sommar Himlen var klarblå. Solen kändes som eld i nacken. Harry ställde ifrån sig kaffekoppen på biltaket och satte en cigg mellan läpparna. Skakade om tändaren och fick fart på cigaretten. Han kisade bort mot grannhuset. Gräset var nyklippt som vanligt och gräslukten hängde kvar som ett minne i luften. Han gillade den lukten. Det doftade av frihet på något sätt. Och han kom ihåg hur han som barn hade sprungit över gräset om somrarna. Med nävarna knutna hade han rusat över gräsplanen och känt suset i öronen. Barfota över den svala mattan hade allt känts lätt. Luften hade varit tunn och benen hade orkat springa hur långt som helst. Livet hade verkat oändligt. Harry knäppte av lite aska med fingret och blickade ut över sin egen tomt. Staketet höjde och sänkte sig som vita vågor kring huset. Det lyste. Han blåste ut röken mot himlen och gick fram för att känna på det. Färgen hade torkat. Tummen skrapade mot träet och Harry funderade på om två lager räckte. Han bet sig i underläppen och följde bågarna med blicken. I nästan två veckor hade han kämpat med det. Varje dag efter jobbet hade han stått med spikar i munnen och bankat med hammaren, dragit penseln fram och tillbaka över plankorna tills solen gått ner bakom hustaken. Då och då hade han sprungit in för att hämta kaffe, lämnat vita fläckar på luckor och skåp. Till slut hade Elisa­beth ställt ut en termos på altanen. Den var också märkt nu. Fingeravtrycken satt som moln på den svarta metallen. 9


Cigaretten vilade mellan fingrarna. Harry tog kaffekoppen och rörde om med skeden. Det var bara socker kvar på botten. Han kunde aldrig riktigt med den sista klunken, den var alldeles för söt. Istället drog han ett djupt bloss och såg upp mot sovrumsfönstret. Balkongdörren stod öppen och gardinen rörde sig i vinden. Det var skönt när det blåste lite. Harry kände svetten över ryggen och tänkte på en kall öl. Han hade inte druckit på över en vecka. Åtta dagar hade gått sedan han senast satt på Karla. Åtta jävla dagar. Det var ju solklart att han kunde vara utan. Det var bevisat nu, att han hade kontroll, att han kunde dricka precis som alla andra. Det var bara Elisabeth som överdrev allting. Harry släppte fimpen i marken, tog ett kliv och släckte glöden under skon. Halsen kändes torr. Han svalde och kunde inte låta bli att tänka på ölen som låg gömda i garaget. Instoppade mellan vinterdäcken låg de och väntade. Allt annat hade Elisabeth hällt ut. Harry hade stått bredvid när de sista dropparna sköljdes ner i diskhon. Hon grät, kinderna hade varit svarta av mascara och andningen hade fått henne att skaka. Själv stod han stilla. Vilket jävla slöseri, tänkte han. Det var flera hundra spänn som rann ut i det där avloppet. Han sparkade in fimpen under bilen och drog fingrarna över den stubbiga hakan. Det låg säkert kvar tre fyra stycken där inne. Svala. Han fuktade läpparna och kisade upp mot balkongen igen. Elisabeth stod där, han såg bara ryggen. Håret hängde ner långt över skulderbladen och han tänkte på att han hade lovat. Att han faktiskt hade svurit på sitt eget liv. Inte en öl till skulle han dricka. Det var slut med det nu. Inte en endaste droppe. Egentligen tyckte han att det var fånigt. Att sluta helt. Han viss­te ju att han kunde ta ett glas vin eller en öl då och då. Ha lite trevligt. 10


Han var ju inte som farsan. Skeden skrapade runt bland sockret och till slut drack han det sista i alla fall, svepte innehållet som om det var en shot han tog. Två upplösta sockerbitar och lite kaffe gled ner i svalget. Det söta höll sig kvar i gommen, låg som en hinna över tungan trots att han svalde och svalde. Han harklade sig och loskade in i buskarna, plockade upp en ny cigarett. Prince funkade mot det mesta, så länge han hade sina röda Prince behövde han inget annat, då behövde han inte dricka. Handtagen var kokheta när han öppnade dörrarna till bilen. Det var som att öppna en bastu. Solen hade stekt sedan i morse. Han drog handen över pannan och lät ciggen ligga kvar mellan läpparna när han böjde sig ner för att lyfta upp Elisabeths stora resväska. Den vägde bly. Hon hade väl klämt ner hela garderoben som vanligt, tänkte han och kände hur armarna spände. Tio par skor och minst lika många klänningar, och sedan väskor, jackor och smink. Hon packade för allt, förberedde sig för sol, regn och snö. Man vet ju aldrig, brukade hon säga, man vet ju faktiskt inte om det plötsligt blir svinkallt. Det knäppte i knäna, Harry höll andan när han lyfte in väskan. Halva bagageutrymmet tog den upp, och Lillans grejer skulle få ligga i baksätet. Han sköt undan reservdunken och startkablarna och gjorde plats för picknickgrillen. Den skulle de ta med sig till stranden om kvällarna, grilla korv eller hamburgare, sitta och äta på en filt vid vattnet. Se solen gå ner, se himlen sakta förvandlas över båtarna. Harry slog av lite damm mot byxorna och lät bakluckan stå öppen. Handdukarna skulle ju också in sedan, och filten, Lillans badgrejer. Han tog cigaretten mellan fingrarna och pickade av lite aska mot marken. Slängde en blick upp mot balkongen och gick mot huset. 11


Köksdörren stod öppen. Harry fimpade i en kruka på fönsterblecket innan han klev in. Klockan på väggen visade halv två. De skulle ha åkt vid tolv. ”Hallå?” ropade han upp mot taket. ”Elisabeth, vad gör du där uppe?” Kaffebryggaren stod på. Knappen lyste röd och kannan var halvfull. Harry orkade inte gå ut och hämta koppen som stod vid bilen. Han tog en ny ur skåpet, hällde upp och drog ur kontakten till bryggaren. Rödmjölken stod framme tillsammans med smör och ost. Han fyllde på med ljummen mjölk och droppade i två sockerbitar. Elisabeth skrek någonting från övervåningen. Han hörde inte, tog en sked ur lådan och rörde om i koppen. Vad långsam hon var, tänkte han och såg upp på klockan. Varenda gång var det samma sak, att hon aldrig kunde bli klar i tid. Han kunde bli så förbannad på det här. Att bara sitta och vänta. Harry tog med sig kaffet upp. Solen lyste som en strålkastare från fönstret, sträckte sig varm över trappan. Det knakade om stegen. Han svalde, kände sig törstig hela tiden. Nästan febrig, svettningarna kom i vågor. Mitt i natten kunde han vakna av att ryggen klibbade mot lakanet. Då brukade han gå ut på balkongen i bara kallingar och ställa sig och röka i mörkret, få ner värmen lite. Det skulle bli skönt att sitta i bilen med rutan nedvevad och känna vinddraget som en stor fläkt. T-shirten skulle fladdra och svetten skulle stelna på ryggen. Han skulle knäppa på bilstereon, trycka in kassetten med de mysiga gamla låtarna och dra upp volymen. Älskade det, att köra och lyssna på musik, att gasa och dra på ordentligt på motorvägen. Se landskapet förändras i ögonvrån. Det var tyst på övervåningen. Han öppnade dörren till sov­ rummet och Elisabeth satt på sängen. En flaska sprit låg slängd på täcket. Hon såg på honom, ögonen blänkte. 12


”Vad är det där?” sa hon och nickade mot flaskan. ”Vad?” Harry stannade till i dörröppningen. ”Den här!” skrek hon och höll upp flaskan mot taket. ”Den låg under all skit ute på balkongen!” ”Men lugna ner dig.” Harry ställde koppen på nattduksbordet och slet till sig flaskan. ”Den här är ju gammal”, sa han och såg på innehållet. ”Vad du ljuger.” Elisabeths ansikte föll mot täcket. Hon grät, låg i en hög bland de nytvättade handdukarna. Ryggen rörde sig hackigt. Harry drog tummen över korken och skulle lätt ha kunnat svepa allt och bara skita i allting. För att hon inte trodde honom, för att hon inte kunde lita på honom. ”Den här är gammal, säger jag ju.” Harry stirrade på håret som skymde det våta ansiktet. Flaskan svettades i handen och han ville slänga den i väggen. Hårt så in i helvete och höra den krossas mot tapeten. Han ville se spriten stänka, rinna som en fors nedför väggen. ”Men lyssna då!” skrek han. ”Den här är för fan gammal!” Hon svarade inte. Ansiktet låg tryckt mot täcket och Harry bet ihop tänderna så att käkarna skakade. ”Hallå?” ”Du ljuger.” Det hettade i kinderna. Han kramade om flaskhalsen och kände hur hjärtat slog, ekade i bröstet. Handen darrade och han såg ner på knogarna som vitnade och skulle så gärna vilja göra av ilskan någonstans, slänga ut flaskan från balkongen och ställa sig och skrika. Be henne dra åt helvete. Istället slog han till med näven, drämde den i väggen så att tavlan ramlade ner. Hårt så att det blixtrade i handen. Han såg 13


ner på fotografiet, ramen var hel men glaset hade spruckit. Hon och han på stranden. De hade gått hand i hand i flera timmar under den där fantastiska himlen. Nu låg de på golvet. En spricka sträckte sig mellan deras axlar. ”Helvete”, viskade han för sig själv och släppte flaskan på sängen. Hon tittade upp. Ögonen var svullna och hon såg mjuk ut, trasig, tårarna skimrade över ansiktet och läpparna var särade i en halvmåne. ”Vi skiter i Skåne”, sa han och svalde. ”Vi skiter i det.” Han slog ut med armarna och såg på henne. Håret trassligt, en slinga låg klistrad mot kinden. Munnen rörde sig. Han såg att hon tog luft, att hon skulle säga något mellan de där tårarna. Svetten rann under tröjan och han drog händerna mot byx­ benen. Luften i sovrummet kändes tjock. Han höll på att kvävas.

14


ögonblick Pappas röst hänger som en lampa i taket: dinglar. Den är svart och luktar bränt. Som askfatet. Hans kvävda cigaretter. Och mamma försöker försvinna. Ner i sina händer. Bakom ett mörkt draperi av hår. Hon blir liten som jag. Hon blir fem och jag vill aldrig vara stor. Jag vill vila på hennes andetag. Upp och ner som vågorna. Stiga och sjunka. Hon är fylld av salt, min mamma. Hon är fylld av hav. Och pappa är bara en lukt. En smutsig dimma över sovrummet.

15


en sommar Julia satt på nedersta trappsteget och myggbettet kliade fortfarande. Mamma hittade inte salvan och det rörde sig under huden. Hon rev. Det sved efteråt men hon kunde inte låta bli, hårt och fort skrapade hon med naglarna över den svullna bulan tills blodet trängde fram. Fingrarna blev röda. Hon väntade. Fötterna var gömda i träskorna och ryggsäcken stod bredvid på golvet, fullproppad. Den hade hon fått packa själv. Det stora pennskrinet var med, och ritblocket, tre böcker och en hel bunt med tidningar hade fått plats. Kudden skulle få ligga lös i bilen och högst upp hade hon lagt den bruna lilla apan. De skulle till Skåne. Mamma och hon. Och han. Han skulle köra och mamma skulle sitta med kartan i knäet, följa vägen med fingret och peka på skyltar genom rutan. Han skulle röka och Julia skulle sitta i baksätet och räkna fågelbon precis som förra året. Stora klumpar av grenar och kvistar. Svarta trasselbollar som hängde från träden. Hon skulle hålla räkningen med pennan och strecken skulle bli till långa staket i blocket. Tårna vickade i träskorna och Julia blundade. Hon satt på trappsteget och tänkte på havet, hon tänkte på snäckskalen och vågorna, på bubbelskummet som klättrade uppför strand­ kanten och drogs tillbaka igen. På maneterna som kastades i land och på det läskiga tångtrasslet. Hon tänkte på stenarna som blev så lena och fina av att ligga och sköljas. Sanden. Dof16


ten av blött hår och baddräkten, alldeles kall mot magen. Det bultade bakom revbenen. Det kändes som om en häst sprang omkring där inne, slängde med huvudet, manen lång och svart och hon längtade. Hovarna sparkade vilt och bröstet var nära att spricka. Hallen var tyst. Julia såg uppför trappan, solen föll in genom fönstret och dammet rörde sig i ljuset. Mamma skrek någonstans där uppe, bakom sovrumsdörren. Julia slappnade av i nacken och lät huvudet falla mot bröstet, håret svängde fram som två gardinkappor över axlarna. Hon lyssnade och mamma svor. Blöta svåra ord. Hans röst var mer som en kniv, skar sig igenom vad som helst. Särskilt nu när den inte var full, nu var den vass och kunde skära sig igenom trä: ”Men då skiter vi i att åka då! Va? Då stannar vi hemma istället om det är det du vill!” Mamma var tyst. Julia höll andan och lyssnade med hela kroppen. Blundade. ”Va?” skrek han igen. ”Va?” Små dunsar genom taket och sedan en dörr som flög upp. ”Nej, sa jag. Hon vill ju åka. Julia vill ju.” Mammas ord lät som tårar. ”Ja, men då åker vi nu då. Då åker vi nu, hör du det? Om fem minuter åker vi härifrån.” Julia rörde på tårna, trummade i träskorna och rev sig på benet igen, drog naglarna över den trasiga huden. Det stack som nålar och hon bet ihop för att inte gråta, sög in underläppen i munnen och såg hur blodet trängde fram. Det knakade i trappan. Hans fötter var tunga och arga och trappsteget darrade när han gick förbi. Julia flyttade sig åt sidan. Såg ner. Följde mönstret i mattan med blicken, snirklar och fläckar i bruna mörka färger, och fransarna som låg trass17


liga längst ut. Hon brukade dra fingrarna igenom, hon brukade kamma ut tovorna och tänka att det var mattans lugg. Hans badtofflor stannade framför henne. Smutsiga av grus och sand. Tårna stack ut över kanten. ”Nu åker vi, Lillan.” Hon nickade och håret guppade. Badtofflorna lyfte och hon såg upp. På hans rygg, den vita t-shirten som försvann ut i köket. Han slog till köksdörren som redan stod öppen och klev rakt ut i solen. Det blev stilla igen. Stormen hade dragit förbi och gett sig av. Nu stannade världen upp. Julia reste sig. Skakade bort sittkänslan i benen och tog på sig ryggsäcken. Hon var klar att åka, hon hade varit klar redan igår.

18


en kärlekshistoria De ser på varandra. När han drar efter andan mellan orden ser han på henne. Bara kort, och hon tittar tillbaka. Harry känner det, att blickarna stannar och rör vid varandra i mörkret. Han kan inte stå still. Det kliar i pannan och han är tvungen att dra handen genom håret flera gånger, över hakan. Fingrarna är rastlösa och han måste röka. Han måste hela tiden prata, säga något bra, något roligt. Hon ler ner i sin öl och alla runtomkring skrattar, Harry också. Mest för att han är nervös. För att hon är där, Elisabeth, för att hon står där och ser så otroligt fin ut. Hon hade haft kalla fingrar när de hälsade på varandra. Han hade velat värma henne, hålla kvar handen en stund. Inget mer, bara hålla i henne lite. Hon hade sett så blyg ut, ensam på något sätt. En skugga föll över kinden och fransarna var långa av mascara. Harry får upp Marlboropaketet ur fickan, sticker in en cigarett i mungipan och känner darret i fingrarna. Han skakar. Det sitter precis under huden, drar som varma strömmar genom kroppen. Han tänder cigaretten och håller fram paketet mot resten av sällskapet. Handen rör sig i en halvcirkel, men det är bara Elisabeth som han tittar på, det mörka långa håret över hennes axlar. Hon står lutad mot väggen och han skulle så gärna vilja veta vem hon är. ”Cigg?” undrar han och höjer på ögonbrynen. Hon ser upp. Skenet från lampan träffar henne rakt i ögonen 19


och nu ser han att de helt klart är bruna. Hon drar lite på munnen, skakar på huvudet. Harry nickar, lämnar över paketet till Kenta och tänder sin cigg. ”Det är bara att ta om du vill sen”, säger han och blåser ut röken samtidigt som han tittar upp mot taket. Han hade velat tända hennes cigarett, som i en film. Se ansiktet lysas upp av lågan, få en chans att ta ett steg närmare. Stå lutad mot väggen och blåsa ut röken samtidigt, axlarna tätt ihop. Sakta skulle de ha sjunkit ner på golvet, kedjerökt. Cigaretterna skulle ha tagit slut och han skulle ha vågat säga att hon var fin. Han kanske till och med hade fått hålla hennes hand en stund. Känna värmen mellan fingrarna, pulsen, musiken som vibrationer genom kroppen. Bara sitta där i mörkret och se alla andra dansa ostadigt. Känna sig vinglig inuti. Cigarettpaketet kommer tillbaka, Harry låter det ligga kvar på bardisken. Det är trångt och Kenta står plötsligt med två öl i händerna. ”Ser man på”, säger Harry och fuktar läpparna, ”vilken service.” Han lägger en hand på Kentas axel och tar ett av glasen. ”Du kan ju inte stå här och svettas utan vätska.” ”Nej, precis. Utan dig skulle jag säkert ligga död nånstans.” Ölen är kall i handen. Bubblorna rusar upp mot ytan och det får honom att tänka på havet. Det riktiga havet utan gränser. Där farsan var en gång, där alla drömmar drog omkring som båtar i vattnet. Farsan var sjöman, bodde i kappsäck i flera år innan han träffade morsan. Levde där ute. Formades av vindarna, av stormarna, tatuerade in tre prickar mellan tummen och pekfingret för att minnas vad som verkligen var viktigt. Nu syns de bara svagt, som tre fläckar från hans tidigare liv. Tro, hopp och kärlek. De har suddats ut med åren, farsan är en annan nu. 20


Drömmarna sjönk och hamnade på botten någonstans. I mörkret under den tunga sanden. Han blev ett fyllo istället och Harry minns att morsan har berättat att det var där, mitt ute på havet, att det var där någonstans han hittade flaskan. Att det var där det började, och Harry kan bli så förbannad när han tänker på det. Hur han bara slängde bort allting, som ett värdelöst gammalt kvitto. Lät det lösas upp i vattnet. Bli till ingenting. Han knäpper av lite aska mot golvet och stirrar ner i ölen. Vill egentligen inte tänka på det. Men han hoppas fortfarande att få se en glimt av den där sjömannen, den där unga blonda killen som morsan har klistrat in i ett fotoalbum. Han med någon sorts framtid i blicken. Han som morsan blev kär i. Fan. Harry vet ju att det inte kommer att hända. Farsan är förlorad, han är en alkis som hör hemma på bänken utanför systemet. Så är det bara. Och det spelar ingen roll om Harry slår honom på käften och säger att han är en idiot. Han kommer att dö på den där bänken i alla fall. Cigaretten river i halsen och Harry blåser bort farsan. Kisar genom röken och ser honom försvinna upp mot taket, in i strålkastarljuset. Ölen är fortfarande kall i handen och han höjer glaset. De skålar, Harry, Kenta och Håkan. Glasen möts, men innan han dricker sneglar han bort mot väggen igen. Hon har vänt sig om, nu ser han bara ryggen. Håret nästan svart. Hon rör sig försiktigt till musiken, väskan dinglar över armen och hennes skugga dansar på golvet. Och han vill så gärna gå fram. Lägga handen på hennes axel. Snacka lite. Kanske fråga var hon bor. Om hon gillar musik, han vill fråga om hon gillar Rose garden. Om hon har katt eller hund. Hon snurrar, han ser att hon blundar. Det långa halsbandet svänger om halsen. Och han dricker, känner den beska smaken mot tungan och ställer ner glaset igen. 21


Stället är fullt och folk tränger sig fram till baren för att beställa. Händer viftar i luften, försöker synas. Harry drar fingrarna genom håret och känner hur varm han är. ”Ett nattbad skulle sitta fint”, säger han och skakar in lite luft under skjortan. ”Precis”, svarar Håkan. ”Problemet är bara att det fortfarande är vinter ute.” ”Skulle till och med bli minus i natt. Snö och skit.” ”Men samtidigt”, säger Harry och letar efter askkoppen med handen, ”man kan ju vinterbada. Och vi står ju faktiskt i en bastu.” Han ger upp askkoppen och fimpar på golvet istället. ”Springa ut nakna, alltså?” Och Kenta skrattar. ”Rulla oss i snön?” ”Ja”, Harry ler. ”Folk har väl sett nakna kroppar förut.” ”Du menar nakna sladdriga ölmagar”, säger Håkan och klappar sig på tröjan. ”Äh, få känna”, säger Harry och sträcker ut handen mot Håkan. Nyper lite. ”Det här är ju muskler.” De skrattar. Harry vrider huvudet åt höger igen, förbi dansgolvet och bort mot Elisabeth. Hon ser på honom, rakt i ögonen, och han bestämmer sig för att inte titta bort. Han håller kvar hennes blick. Balanserar, han håller i sig i skrattet för inte ramla, håller sig i ölen. Står som på en lina med benen skakande under sig. Han får inte släppa, han är rädd att hon försvinner om han blundar, att förtrollningen bryts. Han sväljer i det torra. Det är hon som viker undan. Precis när han inte klarar av det längre, ser hon ner på sina skor. Rättar till kjolen och stryker handen över tyget samtidigt som håret ramlar fram som i ett vatten­fall. Harry kan andas ut, släppa ner axlarna och plocka fram en cigarett. 22


”Nu drar vi”, säger Håkan och tar cigaretten från Harrys läppar. Harry tar upp en ny till sig själv. ”Vadå?” ”Kentas brorsa har fest i Gamla stan.” De står utanför och väntar på en taxi. Harry ser upp mot himlen, den är becksvart. Det ryker om andetagen och våren känns oändligt långt bort. Marken blinkar av frost och alla står och trampar för att inte frysa fast. Han har händerna i byxfickorna och blickar bort mot ingången där folk krånglar för att komma in och ut. Han letar efter det bruna håret, efter det där leendet. Tänker att kappan är svart, att hon har en halsduk virad om halsen och att hon fryser lite som alla andra. Han vill gå närmare för att se, innan taxin kommer, säga något. I tre timmar har de bara sett på varandra. Han suckar. Kenta knuffar till honom i sidan. ”Eller vad säger du, Harry?” ”Vadå?” Han sparkar iväg en isklump så att den klingar mot en lyktstolpe. ”Håkan borde för fasen klippa sig.” Harry svarar inte. Han ser henne uppe på trappan. Kappan är grön. Hon har väskan hängande över armen, står i trängseln mellan vinterjackor och stickade halsdukar. Ser honom inte. Hennes andetag är vita i mörkret och hon fryser säkert. Axlarna är spända och han måste gå fram, titta in i de där ögonen ordentligt, se på henne. Annars kommer han att ångra sig, han kommer att ligga klarvaken och förbanna sig själv. Han kommer att bli knäpp till slut. ”Ska bara hämta en grej”, säger han och går. 23


Det snöar nu och flingorna landar som små regndroppar i ansiktet. Han kisar, ryggen är varm och det känns under armarna, svetten bryter fram under kavajen. Blicken följer de egna stegen. Skorna snuddar vid marken och det är nästan som att glida fram på is. Det går så lätt. Han väger ingenting och skulle kunna ta trappan i ett enda kliv. Eller flyga, släppa in luft under kavajen och låta vinden föra honom upp. Blickarna hittar genast varandra, som två magneter dras de ihop. Och så står han där, brännande nära. Andetagen stiger samman mot himlen och hennes hud lyser ljus i skenet från lampan. Hon ser så len ut, som porslin, och läpparna är svagt röda. Han tänker på hallon. ”Hej”, säger han lågt. Handen åker upp i håret men faller genast ner på hennes axel. Hon pressar läpparna mot varandra som om hon gned in läppstiftet och han stryker försiktigt med tummen över den gröna kappan. Flingorna har blivit större, lägger sig som vita kristaller i Elisabeths hår. Hon blinkar ivrigt. Det blir en svart dimma under ögat, ser nästan ut som om hon gråter. Hon ler, och hans hand rör sig längre in under håret. Värmen från nacken, fingrarna rör vid de korta små hårstråna. Som fjun bara. Han vet fortfarande inte vad han ska säga. Egentligen borde han väl kyssa henne. Låta hennes armar komma in under kavajen. Hålla om henne tills våren slår ut, sommaren, hålla henne hårt och försiktigt på samma gång. Känna hjärtslagen krocka. Låta läpparna dra som en tunn bris över den bleka huden. Egentligen borde han bara kasta sig ut. Men han vet inte hur man gör. De står tysta medan himlen faller lätt mot marken. Elisabeths vänner står en bit bort och Harry vill ha henne för sig själv. Han sväljer. Håret glider mellan fingrarna och han känner att hon ryser, axlarna skakar till 24


och han ska precis öppna munnen och säga något när han hör Kenta på avstånd: ”Taxin är här nu, vi måste dra!” Harry vänder sig om. Kenta vinkar. ”Kom nu, taxin sticker, vi måste dra!” Och hennes händer är fortfarande lika kalla. Harry trycker dem mellan sina. Det bränner under kavajen. ”Vi ses”, får han fram. Pussar hennes fingrar. Hon nickar. Han vänder sig om och småspringer till bilen. Varje steg är ostadigt. Han ser sig om precis innan han kliver in. Hon står kvar på det översta trappsteget, händerna hänger tomma mot marken och Harry slår igen dörren. Ser på henne genom imman, sveper handen över rutan och trycker läpparna mot det kalla fönstret. Bilen rullar och hon står kvar. Som en staty i mörkret.

25