9789137136776

Martin Melin

Coola pappor

En bok om män och föräldraskap

FORUM

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 3

2011-08-11 13.54

www.coolapappor.se

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Martin Melin 2011 Foton i boken © Martin Melin Omslagsfoto Theresia Köhlin Omslagsdesign Erik Zetterberg Tryckt 2011 hos Livonia Print i Lettland ISBN 978-91-37-13677-6

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 4

2011-08-11 13.54

Till Fanny, Felix och Charlie

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 5

2011-08-11 13.54

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 6

2011-08-11 13.54

Innehåll

Hej pappa! 9 Tiden före barn 20 Graviditeten 37 Förlossningen 57 Att bli pappa 64 Barnet växer 89 Föräldraledig 106 Kvalitet eller kvantitet 128 Pappa på distans 160 Pappa i ny relation 184 Att få barn – en utrustningsfråga? 197 Leka med barn 207 När det inte går som man tänkt sig 219 Lycka till! 230 Tack 234

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 7

2011-08-11 13.54

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 8

2011-08-11 13.55

Hej pappa!

När jag fick mitt första barn hade jag ingen riktigt klar bild av vad det innebar att vara pappa. Kanske såg jag mig själv putta på någon gunga, bygga ihop en bilbana eller lattja lite med en fotboll i trädgården. Jag såg definitivt inte framför mig en tillvaro av vaknätter, nerkissade blöjor, smutsiga bodies eller ett liv där jag inte längre kunde göra som jag ville.

Hur i hela friden kunde ett litet barn förändra mitt liv så fullkomligt?

Jag var definitivt inte en bra småbarnspappa. Långt därifrån. I min värld fanns det inte på kartan att jag skulle dra på mig den blå bärselen från Babybjörn, stoppa ner ungen och sticka ner till ett fik på stan för att träffa kompisar. Att sitta och mata ett litet barn med färgglada skedar ur små mikrovärmda glasburkar var inte riktigt en situation där jag kände mig hemma. Jag kan här och nu erkänna att jag inte var speciellt väl förberedd på föräldraskapet när mitt första barn kom till världen.

Jag vet att det finns hur många bra pappor som helst som kan både bära barn och steka köttbullar – samtidigt. Pappor som inte tvekar att sträcka upp armen på föräldramötet och anmäla sig som klasspappa. Som inte bangar att följa med som vuxenansvarig när fritids ska på utflykt i skogen, eller som direkt ställer upp för fotbollslaget och kör barnen till match.

9

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 9

2011-08-11 13.55

Samtidigt som han är en underbar make och vän.

Men jag var inte en av dem, och jag vet att det finns pappor där ute som är i samma situation som jag var – som inte känner sig trygga som pappor.

Det är bland annat till dig den här boken är skriven. Du som inte riktigt känner dig hemma i papparollen. Jag vill att du inte ska göra samma misstag som jag gjorde. Jag vill hjälpa till genom att ge dig råd och tips så att du klarar dig igenom småbarnstiden, och kanske till och med gör det med ett leende i slutändan. Jag vill göra dig till en cool pappa.

Som föräldrar är vi pappor lite olika våra kvinnliga partners.

De beryktade ”lattemammorna”, du vet: fem sex mammor med barn som träffas runt ett kafébord och med bara en mammas naturliga nonchalans både kan umgås, dricka kaffe och mata ett litet barn.

Samtidigt!

Och tycka det är kul!

Och göra om det dagen efter!

Vi män gör inte sådant. Och jag tror faktiskt att det har lite med manligheten att göra.

Men kom igen när barnet blir en sådär sju åtta år och det är dags för fotbollsträning. Då ska ni få se vilka som springer längs med långsidan och vilka som tar med ”grabben” på aktiviteter. Det är farsorna det!

Men små barn – som ska ha haklapp och matas med de där små färgglada skedarna – det är inget för oss män det.

Eller hur?

Eller är det kanske det?

Varför ska man läsa en ”pappabok”? kanske du undrar. Och vad är en ”pappabok”?

10

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 10

2011-08-11 13.55

Det finns säkert många olika definitioner på vad en pappabok är och vad den ska innehålla. För mig är det en bok för blivande och nuvarande pappor. Inte krångligare än så.

Hade jag fått den här boken i mina händer innan jag skaffade barn hade jag varit bra mycket mer förberedd. Jag hade inte överraskats av allt extrajobb som det blir när ett litet barn sätts till världen, och jag hade inte överraskats av vad ett litet barn gör med ens förhållande. Och med mig som person.

Jag hade inte heller varit lika passiv i min papparoll. Hade inte gömt mig bakom mamman när det blev jobbigt. Inte hållit upp det skrikande barnet med raka armar: Här, ta det! Jag hade från början klivit fram och tagit ett mycket större ansvar, och förmodligen till och med känt mig bekväm med det.

Med den här boken vill jag visa att trots att det är jobbigt att få barn och trots att det är svårt att vara en bra pappa, kan det samtidigt vara lätt, om man vet hur man ska göra. Det krävs faktiskt inte så mycket för att bli en trygg, bra och cool pappa.

Jag själv kanske inte alltid lever och lär som jag skriver att man ska, och det kanske inte du som läsare heller kommer att göra. Men förhoppningsvis kan du få dig några tankeställare.

Det fick jag medan jag skrev. Och kom ihåg: Den här boken är ingen pekpinne – jag gillar inte sådana – den är ett stöd.

Den ger råd.

Det här är en bok om pappor, för pappor, av en pappa.

Jag var nyskild.

Sommaren höll på att övergå till höst med regn och blåst.

Regnet smattrade mot plåten utanför fönstret. Det var trångt i den lilla ettan på 21 kvadratmeter som jag hyrde i andra hand.

Den låg högst upp i huset och hade en nästan obefintlig kokvrå, en smal hall och ett litet fyrkantigt rum. Möblemanget

11

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 11

2011-08-11 13.55

var enkelt, med en obekväm soffa, ett vingligt soffbord, ett skrivbord och en liten 14-tums tjock-tv. Längs med ena väggen stod en 90-säng.

Jag blev deprimerad varje gång jag kom in i den där lägenheten. Den var mörk och opersonlig och kändes allt annat än hemtrevlig. Ingenting i lägenheten var mitt, förutom datorn och några böcker. Jag fick inte lov att byta ut möblerna och det var inte tillåtet att sätta upp något på väggarna. På det lilla nattduksbordet hade jag två inramade bilder av mina barn.

Det var ett korttidsboende, en nödlösning – tak över huvudet.

Men just den där lägenheten blev också det som fick mig att börja tänka om. Att rannsaka mig själv och bestämma mig för att ändra mitt liv. Jag skulle bli en bättre människa.

Att separera innebär inte bara att man bryter med sin partner, man skiljs också från sina barn. Det här är ingen skilsmässobok, långt därifrån, men jag vill ge dig som läsare en bild av vem jag är och varför jag skriver den här boken.

Jag skilde mig när min dotter var fyra år och min son knappt två månader. Och det var hemskt.

Att lämna den vardag som ändå finns med barn i huset var bland det värsta jag gjort.

Att lämna en mamma med ett nyfött barn var fruktansvärt.

Jag tänkte på det dag som natt, och jag våndades.

Jag var ingen bra man. Och ingen bra pappa heller. Jag var väldigt långt ifrån det föredöme som jag idag tycker att man ska vara som familjefar. En person som ger kärlek till sin familj, som tar ansvar för hushållet och som stöttar sin partner.

Jag var rätt dålig på det mesta av det där.

Jag avskärmade mig från ansvaret för barnen, ställde inte

12

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 12

2011-08-11 13.55

upp på det sociala umgänget som kommer med att leva i en relation, och jag tog noll ansvar för att hemmet skulle fungera.

Men vänta nu, kanske någon av er manliga läsare tänker.

Det där låter ju som att markservicen var fixad och att jag hade det rätt bekvämt. Någon som städade, tvättade och lagade mat, och dessutom skötte barnen. Hey! Var fanns problemet?!

Jag ser två problem med det. För det första så var det naturligtvis inte rättvist att bara en person skulle sköta hela hushållet. Har man en partner och en familj så hjälps man åt. Så enkelt är det.

För det andra så förlorade jag helt och hållet kontakten med mina barn, framför allt den stora tjejen. Jag visste ingenting om hennes förskola, hennes kompisar eller hennes intressen. Jag var aldrig med på sångtimmar, uppträdanden eller utvecklingssamtal. Jag umgicks inte med andra föräldrar eller deltog i fritidsaktiviteter. Jag var helt enkelt inte road. Åter till den där lilla lägenheten högst upp. Den hade ett litet fönster mot gården och solen sken aldrig in genom det. Lägenheten var nästan alltid mörk.

En fredag hade jag hämtat min stora flicka, för det var min helg att ha henne. Fredag till söndag. 48 timmar exakt. Två nätter. Det var första gången efter separationen som jag skulle ha henne sovande hos mig och jag var både glad och lite nervös. Jag var ju inte så van vid att ha ansvar för barn.

Eftersom jag inte ville stå i den lilla kokvrån och laga mat, blev det som vanligt hämtmat någonstans ifrån. Den här fredagen från McDonald’s.

Min dotter var fyra år och redan då rätt skärpt. Hon hade förstått det här med att pappa och mamma inte bodde ihop längre och jag kunde inte märka att hon gick omkring och mådde dåligt av det. Självklart förstår jag att hon inte mådde

13

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 13

2011-08-11 13.55

bra av det, men utåt sett var det bara glada miner från henne.

Hon var (och är fortfarande) ett glatt barn.

Eftermiddagen hade gått bra och vi hade varit på Tekniska museet. Jag njöt av att vara med min dotter och det kändes annorlunda men bra att vara själv med henne. Jag och min tjej. Det kändes fint när jag höll i hennes lilla hand när vi skyndade Karlavägen upp i regnet för att handla våra hamburgare.

Jag hade köpt ostbågar också. Fredagskvällen skulle bli perfekt. Jag hade planerat för hela helgen i en vecka och dammsugit internet efter tips på aktiviteter. Allt för att min lilla tjej skulle trivas och ha det bra under sin helg med mig.

Fredagskvällen var första anhalten. Och den skulle alltså bli perfekt.

Tillbaka i lägenheten, jag med en brun McDonald’s-påse och min dotter med en gul Happy Meal-låda i handen, bänkade vi oss i soffan framför tv:n.

Snart satt vi och tittade på Snövit och de sju små dvärgarna.

Förvisso på en gammal VHS-spelare, men ändå.

Min dotter njöt av sina pommes frites och Coca-Colan.

Hamburgaren fick väl några tuggor, sedan hamnade den på botten av soppåsen. Men vad gjorde det? Det här var ju en kväll då det även bjöds på ostbågar efteråt, ifall det fanns hunger kvar.

Min dotter satt lutad mot mig där jag halvlåg i den obekväma soffan med fötterna på soffbordet. Jag kliade henne lätt på ryggen. Hon var fullt fokuserad på tv:n. Utanför fönstret började det mörkna och det blåste kallt.

Jag trivdes. För första gången sedan jag flyttade in i lägenheten någon månad tidigare kändes det bra att vara där.

Till och med sänglampans sken verkade nu varmt. Och vad

14

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 14

2011-08-11 13.55

gjorde det att tv:n var så liten att man knappt såg vad som hände? Lilltjejen skrattade och kommenterade glatt knasigheterna som Prosit och Toker hittade på. Livet var helt enkelt toppen.

Men så en dryg timme in i filmen vände sig min dotter helt plötsligt mot mig. Hon tittade på mig med sina stora ögon och för första gången den dagen såg jag något sorgset i dem. ”Det är inget kul att titta på film längre.”

Jag satte mig upp i soffan. I huvudet snurrade funderingar på vad vi skulle kunna hitta på så här klockan halv sex en fredagskväll. ”Vad vill du göra då, hjärtat?”

Min dotter såg bedjande på mig. Hennes ögon var vattniga av tårar som var på väg att börja sin färd ner för kinderna. ”Jag vill åka hem till mamma …”

Just de orden, i den ordningen, fick mig att stelna till. Det högg tag i hela kroppen. Och utan att kunna kontrollera det började jag gråta. Snabbt vände jag bort huvudet så att min dotter inte skulle se tårarna. Jag tog en servett och låtsades snyta mig. Jag torkade tårarna och drog ett djupt andetag. Det var fruktansvärt.

Jag har aldrig, varken före eller efter den där kvällen, blivit så akut ledsen.

Men det hände samtidigt något inom mig. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle bli en bra pappa. Jag skulle ta mig fan bli den bästa pappan på hela jävla jordklotet! Och då inte i ”lekpappa”-klassen. Jag skulle bli en riktig pappa.

En som bryr sig, en som är nyfiken. En som alltid finns där.

Oavsett väder eller aktivitet.

Bajsblöja – here I come!

Jag skulle bli en cool pappa.

15

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 15

2011-08-11 13.55

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 16

2011-08-11 13.55

Jag skriver den här boken för att blivande pappor, eller du som redan är pappa, inte ska gå i samma fälla som jag. Att du inte blir den där lekpappan.

Den där som det alltid händer roliga saker med, pappan som aldrig säger nej och som jämt får stora kramen. Jag vill att du som pappa också ska finnas där när ditt barn ska borsta tänderna eller gå till tandläkaren, när det kan bli konflikter och allt inte bara är kul.

Du som inte har några barn ännu kan läsa boken och få en bra start i din nya roll, i din papparoll, genom att lära dig av mina och andra pappors misstag. Jag vill öppna ögonen på dig som går och väntar på att bli familjefar, få dig att inse vad det verkligen betyder och vad som krävs av dig. Utan att för den skull skrämma dig.

Men jag vill göra det på ett direkt, oblygt och kanske lite manligt sätt. Jag vill säga som det är, helt enkelt. Rakt på.

Därför kommer du att få läsa om att det inte alltid är så kul att vara pappa – för det är det inte. Det finns stunder då man bara vill lämna ifrån sig barnet och fly landet. Som tur är brukar den känslan gå över innan man gör verklighet av det, men jag tycker det måste sägas.

Jag vill också berätta att det är okej att inte vilja sitta på golvet och leka med dockor. Du är inte ensam om att tycka så. Jag vill snarare säga att det är ganska ovanligt att gilla att sitta och leka med dockor på golvet om man är pappa.

För dig som redan är pappa vill jag också visa att det aldrig är för sent att ändra sig, ifall man känner att man inte riktigt är med i matchen när det gäller barnen. Om prioriteringarna ligger på annat än just föräldramöten och barnsång och du någonstans känner att det inte är okej att det är så. I så fall ska du läsa den här boken.

17

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 17

2011-08-11 13.55

Det är inte bra att vara en dålig pappa, men det är ännu sämre att inte vilja ändra på sig om man känner att man är det. Och det kostar så lite att göra det.

Jag är inte utbildad barnpsykolog, jag är inte förskollärare och jag är inte barnmorska. Jag är en trebarnspappa som bor i en närförort till Stockholm. Jag jobbar heltid som polis och gillar att spela golf och fotografera. Den enda utbildning jag har som handlar om barn är lektionerna i årskurs 9 då Barnkunskap stod på schemat. Jag tror jag fick betyget 3 om jag inte minns fel – godkänt alltså.

Men jag är pappa.

I följande kapitel får du veta en del om vad det innebär att bli pappa och att vara pappa. Över hundra pappor har varit med och hjälpt till under arbetet med boken och det är mycket deras berättelser som ligger till grund för det jag skriver.

Jag vill göra ett nedslag i pappa-Sverige och se hur det är att vara pappa idag och hur vi pappor kan bli bättre. Jag vill se hur olika pappor har det och hur de handskas med alla olika förutsättningar de har som pappor.

Idag har jag förutom tre egna barn också två bonusbarn.

Hur blir man en bra bonuspappa? Jag växte själv upp som skilsmässobarn med en bonuspappa. Vad lärde jag mig av det?

Sådana saker kommer jag att ta upp längre fram i boken.

Jag var till stor del inblandad i att mina två äldsta barn blev skilsmässobarn. Att vara pappa men inte leva med sina barn är naturligtvis jobbigt för väldigt många pappor. Det är inte bara ett pussel med tider, utan också känslomässigt tufft att inte varje kväll kunna pussa sitt eller sina barn godnatt.

Det är hårt att bara få ett sms där det står att sonen har slagit

18

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 18

2011-08-11 13.55

sig och själv inte kunna vara där och trösta. Eller att på telefon få reda på att dottern kräks och har feber.

Jag försöker i den här boken ge den ärliga versionen av hur det är att vara pappa, och hur man kan bli en cool sådan.

En cool pappa.

19

MELIN_Coola pappor_3korrCS5.indd 19

2011-08-11 13.55