Översättning Leif Janzon
Tidigare utgivning Faderland 1993 Enigma 1997 En ängel i Archangelsk 2000 Pompeji 2005 Spökskrivaren 2008 Imperium 2009 Citat ur Iiaden, s. 148, översättning Erland Lagerlöf. Citat ur Sex tal inför senaten, s. 168, översättning Bertil Cavallin (två första meningarna).
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Robert Harris 2009 Engelska originalets titel Lustrum Omslag Marc Cohen Illustration Mark Stutzman (örn) Bild Getty Images (stentavla) Svensk typografi Anders Timrén Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-37-13099-6
Till Peter
ROM under republikens tid
N
Villa Publica
Senatsbyggnaden
M ARGIL
ETU
IUM
FÄLTET
M
OL
Q ES
U
FORUM
PI
T
Castors tempel
U
S
CA
IL INE N
QU
(röstningsfållor)
VI
IRI
Saepta
MARS-
IN
NA
AL
LE
N
EN
Ti
be
rn
Porta Collina
C
VIA
TU
S AC R A
VIA
S
PALATI N EN
CI
RC
US
M
AX
S C A E L I U IM
US
V
AV E N T I N E N
T
ib
er
n
Pons Aemilius
Porta Capena IA
A
P
P
IA
Stadsmuren 0
1 romerskt dubbelsteg (passus) = ca 1,48 m 1 romersk mil = 1 000 dubbelsteg = ca 1 480 m
500
1 000 meter
Förord
Några år före Kristi födelse skrevs en biografi över den romerske talaren och statsmannen Cicero av hans forne sekreterare, ”hemligskrivare”, skrivarslaven Tiro. Att Tiro existerade, och att han skrev detta verk, är väl känt. ”Oräkneliga tjänster har du gjort mig”, skrev Cicero en gång till honom, ”inom hemmets väggar och utanför dem, i mina lärda mödor och i min författargärning …” Tiro var tre år yngre än sin herre, född slav och överlevde honom med många år (enligt Sankt Hieronymus tills han blev hundra år gammal). Tiro var den förste som återgav ett tal i senaten ordagrant, och hans stenografi, ”snabbskrift”, känd som Notae Tironianæ, begagnades fortfarande inom kyrkan på 500-talet. Några spår av den (symbolen &, förkortningarna etc., NB, i.e., e.g.) har levt vidare in i vår tid. Han skrev också flera vetenskapliga verk rörande latinets utveckling. Hans biografi i flera volymer över Cicero anges under första århundradet e. Kr. som källa av historikern Asconius Pedianus i dennes kommentarer till Ciceros tal; Plutarkos citerar den vid två tillfällen. Men i likhet med Tiros övriga litterära produktion försvann verket vid romerska rikets fall. Vad slags verk det kan ha varit är än i dag en gåta för forskarna. 1985 kom Elizabeth Rawson, forskare vid Corpus Christi College i Oxford, med antagandet att det ingick i den hellenistiska traditionen vad gäller utformning av levnadsteckningar – en litterär genre i ”opretentiös, föga retorisk stil, där man citerade dokument, men också gärna formulerade slagfärdiga maximer om sitt föremål, och dessutom kunde vara skvallrig och oansvarig … frossa i sitt föremåls egenheter … Sådana biografier skrevs inte om statsmän och genera7
ler, utan om sådana män som romarna kallade curiosi.”1 Det är i denna anda jag har försökt ”återskapa” Tiros försvunna verk. Även om en tidigare volym, Imperium, beskriver Ciceros uppstigande till makten är det – hoppas jag – inte nödvändigt att läsa den för att kunna tillgodogöra sig denna. Detta är en roman, inte en historieskildring: när kraven hos de bägge genrerna har kommit i konflikt har jag utan att tveka ställt mig på skönlitteraturens sida. Men jag har i så hög grad som möjligt försökt få fiktion att överensstämma med fakta, liksom med belagda utsagor av Cicero – och sådana finns många bevarade, mycket tack vare Tiro. Läsare som vill få den romerska republikens politiska terminologi förklarad eller konsultera en förteckning över personer i texten, hittar en ordlista samt dramatis personæ i slutet av boken. R.H.
1
Elizabeth Rawson, Intellectual Life in the Late Roman Republic; London, 1985; s. 229f.
8
”Vi betraktar förflutna epoker med överlägsen blick, ser dem enbart som föregångare till oss … men tänk om vi bara är ett återsken av dem?” J. G. Farrell, The Siege of Krishnapur
DEL ETT KONSULN 63 f. Kr.
O condicionem miseram non modo administrandae verum etiam conservandae rei publicæ! Vilken otacksam uppgift – att inte bara bevara republiken, utan att också behöva rädda den! Cicero, i tal den 9 november 63 f. Kr.
I
T
vå dagar innan Marcus Tullius Cicero insattes i ämbetet som romersk konsul drogs ett barnlik upp ur Tibern, alldeles invid en av den republikanska krigsflottans varvsbyggnader. En sådan upptäckt, hur tragisk den än må ha varit, skulle i vanliga fall inte ha meddelats den tillträdande konsuln. Men det var något så ohyggligt med just denna döda kropp, något så hotande mot Roms inre ordning, att den ämbetsman som ansvarade för dess upprätthållande, C. Octavius, lät skicka bud till Cicero och be honom att omedelbart infinna sig. Cicero ville först helst inte komma, utan hänvisade till sin stora arbetsbörda. I egenskap av vinnande konsulskandidat i valet ankom det på honom, inte på hans konsulskollega, att sitta ordförande vid senatens öppnande, och han höll nu på att skriva sitt tal. Men jag visste att det handlade om något mer. Han var ovanligt klemig inför döden. Till och med när djur slaktades på Circus tog han illa vid sig, och denna svaghet – tyvärr uppfattas ju ett känsligt sinne alltid som en svaghet inom politiken – hade börjat uppmärksammas av folk. Hans första tanke var att skicka mig i stället. ”Självklart ska jag gå dit”, svarade jag försiktigt. ”Men …” Jag avslutade inte meningen. ”Men vad då?” sade han skarpt. ”Tror du att det skulle se fegt ut?” Jag teg och fortsatte att skriva ned hans tal. Tystnaden blev utdragen. ”Ja, ja”, stönade han till sist och kämpade sig upp på fötter. ”Octavius är en riktig döddansare, men han är pålitlig. Han skulle inte 13
kalla på mig om det inte var viktigt. Hur som helst måste jag rensa huvudet.” Det var sen december, och från en mörkgrå himmel blåste vinden så hårt och vasst att det tog andan ur en. Utanför på gatan hukade ett tiotal klienter som hoppades få ett ord med Cicero, och så fort de såg honom stiga ut genom porten rusade de tvärs över gatan mot honom. ”Inte nu”, sade jag och föste tillbaka dem. ”Inte i dag.” Cicero kastade mantelns flik över axeln, tryckte ned hakan mot bröstet, och så började vi raskt ta oss nedför backen. Vi måste väl ha gått en mil, sneddat över Forum och lämnat staden genom flodporten. Tibern rann hög och stark, vattnet rördes upp i gulbruna, sugande virvlar. Längre fram, mitt emot Tiberön, bland navalias dockor och kranar, såg vi en myllrande folkhop. (Hur länge sedan det var som detta inträffade – över ett halvt sekel – blir påtagligt när jag berättar att inga broar ännu förband ön med någon av stränderna.) När vi närmade oss kände många av åskådarna igen Cicero, och det surrade av nyfikenhet i massan när den delade på sig för att släppa fram oss. En grupp legionärer från flottans förläggningar hade slagit en ring runt fyndplatsen. Octavius stod där och väntade på oss. ”Ursäkta besväret”, sade Octavius och skakade hand med min herre. ”Jag förstår hur upptagen du måste vara, nu när du snart ska insättas i ämbetet.” ”Min käre Octavius, alltid ett nöje att möta dig, oavsett tidpunkt. Känner du min skrivarslav, Tiro?” Octavius kastade en flyktig blick på mig. Fastän man i dag bara minns honom som far till Augustus var han vid den här tiden edil, och en stjärna på brant uppåtgående. Han skulle antagligen själv ha blivit konsul, om han inte hade dött i förtid av feber ungefär fyra år efter de händelser som skildras här. Han ledde oss ut ur blåsten, in i ett av flottans stora båthus, där skelettet av en liburn som skulle rustas låg med borttagna bord på ofantliga trävalsar. På marken intill låg någonting inlindat i segelduk. Utan vidare ceremonier vräkte Octavius duken åt sidan och en naken pojkkropp kom till synes. Han var omkring tolv år, som jag minns det. Ansiktet var vackert 14
och fridfullt, nästan kvinnligt i de fint tecknade dragen; spår av guldfärg glimmade på näsa och kinder, och ett rött band var inknutet i de fuktiga bruna lockarna. Hans strupe var avskuren. Kroppen hade snittats upp ända till skrevet och tömts på sina inälvor. Inget blod, bara den långa, mörka håligheten – en rensad fisk fylld med bottenlera. Hur Cicero lyckades hålla blicken fäst på liket och bevara fattningen är mer än jag begriper, men han svalde hårt och fortsatte att granska det. Sedan sade han hest: ”Vidrigt.” ”Och det är inte allt”, sade Octavius. Han satte sig på huk, grep om pojkens huvud med bägge händer och vred det åt vänster. När huvudet rörde sig öppnades och slöts det gapande såret i halsen, som om det vore en andra, skamlös mun som försökte viska fram en varning åt oss. Octavius verkade inte bry sig det minsta, men han var ju soldat och säkert van vid att se sådant här. Han drog undan håret, pekade på en djup grop alldeles ovanför pojkens högra öra och tryckte ned tummen i den. ”Ser du? Han verkar ha blivit nedslagen bakifrån. En hammare, antagligen.” ”Målad i ansiktet. Band i håret. Nedslagen bakifrån med en hammare”, upprepade Cicero och drog ut på orden när han insåg vart den kedjan ledde. ”Sedan strupen avskuren. Och till sist kroppen … urtagen.” ”Just det”, sade Octavius. ”Mördarna måste ha velat skåda i hans inälvor. Han har offrats – ett människooffer.” Vid de orden, här i kölden och dunklet, reste sig håren i nacken på mig, och jag visste att jag ondskan var nära – ondskan som påtaglig kraft, lika drabbande som blixten. Cicero sade: ”Känner du till några sekter i Rom som kan ha gjort något så här fruktansvärt?” ”Nej. Vi har ju alltid gallerna, det sägs att de gör sig skyldiga till sådant här. Men det finns inte så många av dem i Rom just nu, och de som finns här sköter sig.” ”Och vem är offret? Har någon gjort anspråk på honom?” ”Det var också därför som jag ville att du själv skulle syna honom.” Octavius rullade över liket på mage. ”Han har ägarens märke i huden, alldeles ovanför stjärten, ser du? De som gjorde sig av med krop15
pen kanske inte märkte det. C.Ant.M.f.C.n. – Caius Antonius, son till Marcus, sonson till Caius. En berömd släkt minst sagt! Han var slav hos din konsulskollega Antonius Hybrida.” Octavius reste sig, torkade av händerna på segelduken och slängde sedan tillbaka den över liket. ”Vad vill du göra?” Cicero stirrade som förhäxad på det ömkliga byltet där det låg på golvet. ”Vilka känner till det här?” ”Ingen.” ”Hybrida?” ”Nej.” ”Folk här utanför?” ”Det talas om ritualmord. Du själv vet ju bäst av alla hur rykten brukar gå. Folk säger att det är ett dåligt omen dagen innan du ska tillträda ditt ämbete.” ”De kanske har rätt.” ”Vintern har varit svår. De behöver höra lugnande ord. Jag tänkte att vi kunde skicka bud till prästernas rådsförsamling och be dem hålla något slags reningsceremoni …” ”Nej, nej”, sade Cicero hastigt och slet blicken från kroppen. ”Inga präster. Präster skulle bara göra saken än värre.” ”Vad ska vi göra då?” ”Säg ingenting till någon. Bränn liket så snart som möjligt. Låt inte någon få se det. Förbjud alla som har sett det att avslöja något. Hota med fängelse eller ännu värre straff.” ”Och folket här?” ”Ta hand om kroppen bara. Jag tar hand om folket här.” Octavius ryckte på axlarna. ”Som du vill.” Han lät oberörd. Han hade bara en dag kvar i ämbetet – jag föreställer mig att han var glad åt att slippa problemet. Cicero gick bort till båthusporten, drog några djupa andetag och hans kinder fick lite färg igen. Sedan såg jag, som jag så ofta hade gjort, hur han rätade på axlarna och anlade ett myndigt ansiktsuttryck. Han steg ut och äntrade en timmerstapel för att tala till folkmassan. ”Romare, landsmän! Jag har förvissat mig om att de onda rykten 16
som går här i vår stad är falska!” Han var tvungen att ryta i snålblåsten för att göra sig hörd. ”Gå hem, och njut av de helgdagar som fortfarande återstår!” ”Men vi har ju sett liket!” utropade en man. ”Det handlar om ett människooffer, för att nedkalla en förbannelse över vår republik!” Orden togs upp av andra: ”En förbannelse över Rom!” ”En förbannelse över ditt konsulat!” ”Hämta prästerna!” Cicero höjde bägge händerna. ”Ja, kroppen var illa åtgången. Men vad väntar ni er? Den stackars pojken hade legat länge i vattnet. Fiskarna är hungriga. De äter allt som de hittar. Vill ni verkligen att jag ska skicka efter en präst? Varför det? Så att han kan förbanna fisken? Eller välsigna fisken?” Några började skratta. ”När började folket i Rom bli rädda för fisk? Gå hem. Roa er. I övermorgon börjar ett nytt år, med en ny konsul – en som alltid kommer att skydda er!” Inget stort tal med Ciceros mått mätt, men det åstadkom vad det skulle. Några i massan klappade till och med i händerna. Han hoppade ned från stockarna. Legionärerna banade väg för oss genom folkhopen och vi började hastigt gå tillbaka mot staden. När vi närmade oss stadsporten kastade jag en blick över axeln. En och annan i utkanten av hopen började redan strosa iväg på jakt efter nya förströelser. Jag vände mig mot Cicero för att berömma honom för hans lyckade tal, men han lutade sig över dikesrenen och kräktes. Sådant var alltså läget i Rom alldeles innan Cicero skulle tillträda sitt konsulsämbete, en malström av hunger, skvaller och oro; av hemförlovade krymplingar från krigen och utblottade bönder som tiggde i varje gathörn; av hopar av berusade unga män som drog omkring och skrämde upp handlarna i salubodarna; av kvinnor av god familj som öppet sålde sig utanför vinstugorna; av plötsligt uppflammande bränder, storm och oväder, månlösa nätter och kringstrykande hundar; av galna svärmare, kvacksalvare, bettlare, slagsmål. Pompejus var fortfarande borta i öst med sina legioner, och i hans frånvaro vällde vågor av lynnighet och oro genom gatorna som dimma från floden. Det kändes som om något oerhört var på väg att hända, men ingen hade någon klar uppfattning om vad. Det sades att de nya tribunerna 17
kokade ihop något stort och hemligt med Caesar och Crassus vilket gick ut på att skänka bort jord till de fattiga i städerna. Cicero hade försökt att få veta mer, men bara avfärdats. Patricierna skulle säkert sätta sig till motstånd, vad det än handlade om. Varubrist rådde, folk hamstrade mat, bodar och stånd var tomma. Till och med penningutlånarna hade lagt ned verksamheten. Vad beträffar Ciceros konsulskollega Antonius Hybrida – ”hälften människa, hälften nöt” – var han både opålitlig och enfaldig, lämpligt nog för en kandidat som hade gått i par med Ciceros svurne fiende Catilina. Men med tanke på alla kommande faror och behoven av att skaffa sig förbundna hade Cicero verkligen ansträngt sig för att komma överens med honom. Tyvärr hade försöken inte gett någonting, och jag ska tala om varför. Det var brukligt att de bägge tillträdande konsulerna drog lott i oktober om vilken provins var och en av dem skulle styra över efter att ha suttit sitt ämbetsår. Hybrida, som var skuldsatt upp över öronen, hade siktat in sig på det sturiga men ymniga Makedonien där stora rikedomar fanns att hämta. Men till sin förtret drog han i stället Hitre Galliens fridfulla kreatursbeten, där inte ens en åkersork syntes till. Det blev Cicero som drog Makedonien, och när utgången tillkännagavs i senaten uppvisade Hybrida ett så barnsligt och harmset uttryck att hela församlingen vred sig i skratt. Han och Cicero hade inte talat med varandra sedan dess. Inte undra på att Cicero tyckte att det var svårt att skriva sitt tal till senaten, och när vi kom tillbaka hem från Tibern och han försökte återuppta sin diktamen så tystnade han hela tiden. Han stirrade framför sig med ett frånvarande uttryck och frågade sig upprepade gånger varför pojken hade mördats på detta sätt, och vad det betydde att han tillhörde Hybrida. Han instämde med Octavius: troligast var att gallerna var de skyldiga. Att offra människor ingick förvisso i deras kultceremonier. Han skickade budskap till sin gode vän Q. Fabius Sanga, gallernas främste förespråkare i senaten, och undrade i all förtrolighet om denne trodde att de kunde ha gjort sig skyldiga till ett sådant brott. Men Sanga svarade inom en timme i ett ganska så snörpigt brev att det trodde han givetvis inte, och att gallerna skulle bli synnerligen förolämpade om den tillträdande konsuln fortsatte att 18
tänka i sådana fientliga banor. Cicero suckade, slängde ilsket brevet åt sidan och försökte knyta an till sina tidigare tanketrådar. Men han fick inte ihop något sammanhängande och strax före solnedgången sade han återigen till om sin mantel och sina stövlar. Jag hade antagit att han tänkte ströva omkring i de närbelägna allmänna trädgårdarna, dit han ofta gick medan han förberedde ett tal. Men när vi kom upp på kullens krön vek han inte av åt höger utan fortsatte mot Esquilinporten, och jag insåg till min förvåning att han tänkte korsa den heliga gränsen till det ställe där de döda låg begravna – en plats som han brukade undvika till varje pris. Vi gick förbi formännen som stod med sina kärror och väntade på körningar alldeles utanför porten och det låga hus som tjänade som bostad åt carnifex, Roms bödel som inte tilläts bo inom stadens gränser. Till slut kom vi in i Libitinas heliga lund, full av kraxande kråkor, och närmade oss templet. På den tiden var detta ett tillhåll för krämare av vilka man kunde köpa allt som behövdes till en begravning, från liksmörjelse till bårarna där den avlidne brändes. Cicero sade åt mig att ge honom lite pengar och gick fram till en präst. Han räckte över penningpungen till honom, och ett par gråterskor närmade sig. Cicero tecknade åt mig att följa med. ”Vi är här i rättan tid”, sade han. Vilken märklig syn vårt sällskap måste ha utgjort där vi gick på led över Esquilinfältet, först gråterskorna med sina rökelsekar, sedan den tillträdande konsuln, sist jag själv. Överallt kring oss i skymningen syntes dansande lågor från begravningsbål, hördes de sörjandes rop och kändes den kväljande lukten av rökelse – stark, men inte tillräckligt stark för att dölja stanken av brinnande död. Gråterskorna förde oss till bränningsplatsen ustrina, där en hög kroppar på en kärra väntade på att kastas i elden. Berövade kläder och skor var dessa ensamma kroppar lika fattiga i döden som de hade varit i livet. Bara den mördade pojkens lik var övertäckt: jag kunde känna igen det på den nu hopsydda segelduken vilken tjänade som svepning. När ett par drängar utan ansträngning kastade den på järngallret böjde Cicero sitt huvud, och gråterskorna bröt ut i en ovanligt högljudd klagan, säkert i hopp om ordentliga drickspengar. Lågorna dånade, 19
pressades ned av blåsten och sedan snabbt, så snabbt, var allt över: han hade färdats långt bort, till det öde som väntar oss alla. Det var ett skådespel som jag aldrig har glömt. Den största nåd som försynen har beviljat oss måste vara att vi inget vet om framtiden. Tänk om vi ägde kunskap om vad som skulle hända med alla våra förhoppningar och planer eller kunde se på vilket sätt vi ska dö – hur skulle inte det förstöra våra liv! I stället lever vi tanklöst vidare dag för dag, godmodigt nöjda som djur. Men allt på jorden måste ju en gång åter bli stoft. Ingen människa, inget rike, ingen ålder är undantagen denna lag; allt under stjärnorna, den hårdaste sten, kommer att nötas ned. Inget blir kvar utom orden. Och med detta i minne, liksom i förnyat hopp om att jag ska få leva länge nog att fullfölja den uppgift som jag har förelagt mig, ska jag nu berätta den högst märkliga historien om Ciceros år som konsul för den romerska republiken samt hans öden under de fyra åren efter det – den tidsrymd om fem år som vi dödliga kallar ett lustrum, men som för gudarna bara är ett ögonblick.
20
II
F
öljande dag, dagen före Ciceros tillträde, snöade det – tätt, som det bara brukar i bergen. Snön klädde Capitoliums tempel i mjuk vit marmor och lade en tvärhand tjockt täcke över hela staden. Jag hade aldrig sett något liknande förut, och trots min höga ålder har jag aldrig hört talas om något liknande igen. Snö i Rom? Det måste utan tvivel vara ett förebud. Men om vad? Cicero satt oberört kvar i sitt arbetsrum vid en liten kolbrasa och fortsatte att arbeta på sitt tal. Han trodde inte på omen. När jag kom instörtande och berättade om snön ryckte han bara på axlarna, ”Jaha?”, och när jag trevande började framlägga stoikernas argument för spådomskonsten – om det finns gudar måste de tänka på människorna, och om de tänker på människorna måste de ge oss tecken på sin vilja – avbröt han med ett skratt: ”Med tanke på gudarnas oändliga makt borde de säkert kunna hitta tydligare sätt att förmedla sin vilja än med snöflingor. De skulle ju kunna skicka brev.” Han vände sig mot sitt skrivbord igen, skakade på huvudet och skrockade av skratt åt att jag var så troskyldig. ”Återgå nu till dina sysslor, och se till att ingen annan kommer och stör mig.” Sålunda näpst gick jag min väg för att bekräfta uppläggningen av konsulsceremonin, varpå jag började arbeta med hans brevväxling. Vid det här laget hade jag varit hans skrivarslav i sexton år, och det fanns inget i hans liv, det offentliga eller det privata, som jag inte var väl insatt i. Jag brukade sitta vid ett fällbart bord alldeles utanför hans arbetsrum, avvisa oönskade besökare och hålla öronen öppna om han skulle kalla på mig. Det var härifrån jag denna förmiddag kunde uppfatta hushållets alla ljud: Terentia som vandrade ut och in mellan 21
matsalen och köket, fräste åt tjänsteflickorna att vinterblommorna inte var fina nog för makens nya ställning, styrde och ställde med kocken vad gällde kvällens matsedel. Lille Marcus, nu långt inne på sitt andra år, tultade efter och skrek av glädje åt snön, medan ljuva Tullia, tretton år och redo för bröllop kommande sommar, övade sin grekiska hexameter med sin lärare. Jag hade så mycket att göra att jag inte hann titta ut genom porten mot gatan igen förrän efter klockan tolv. Trots att det var mitt på dagen låg gatan för en gångs skull öde. Staden kändes olycksbådande tyst, stilla som vid midnatt. Himlen var urblekt, det hade slutat snöa och frosten hade lagt en vitglittrande, stel skorpa över Rom. Än i dag – så nyckfullt är minnet hos mycket gamla människor – minns jag känslan när jag bröt skaren med skospetsen. Jag drog ett sista andetag iskall luft, skulle just vända på klacken och gå in i värmen igen när jag hörde ett svagt ljud i tystnaden: en piska rappade till och män ropade och stönade. Strax därpå kom en bärstol buren av fyra slavar krängande runt hörnet. En förman, som traskade vid sidan om bärstolen, viftade med piskan mot mig. ”Du där!” skrek han. ”Är det här Ciceros hus?” När jag bekräftade det ropade han över axeln – ”Den här gatan är det!” – och snärtade till mot närmaste slav så hårt att den arme stackaren nästan snubblade omkull. För att ta sig fram genom snön var han tvungen att dra upp knäna ända till midjan där han pulsade fram mot mig. Bakom honom dök ännu en bärstol upp, sedan en tredje, och så en fjärde. De stannade framför huset och i samma ögonblick som bärarna hade ställt ned sina bördor sjönk allihop ned i snön och rasade framstupa över bärstängerna som utmattade roddare över årorna. Det här verkade olycksbådande. ”Det må vara Ciceros hus”, invände jag, ”men han tar inte emot några besökare.” ”Oss kommer han att ta emot!” hördes en välbekant stämma inifrån den första bärstolen, en benig hand rev tillbaka förhänget och patriciernas senatsledare Q. Lutatius Catulus kom till synes. Han var insvept i djurhudar ända upp till den spetsiga hakan, vilket fick honom att se ut som en stor och elak vessla. 22
”Var hälsad, senator”, sade jag med en bugning, ”jag ska anmäla dig för min herre.” ”Och inte bara mig”, sade Catulus. Jag tittade bort längs gatan. Ur nästa bärstol klev på stela ben, förbannande sina gamla knektknotor, Olympus erövrare och senatens äldste, Vatia Isauricus. Intill honom ställde sig Ciceros store vedersakare i domstolarna, Q. Hortensius, patriciernas älsklingsadvokat. Han i sin tur sträckte ut handen mot en fjärde senator, vars hopskrumpnade, nötbruna, tandlösa ansikte jag inte kände igen. Han såg högst ålderstigen ut. Jag antog att han måste ha slutat delta i senatens sammankomster för länge sedan. ”Högt ärade herrar”, sade jag med mitt mest salvelsefulla tonfall, ”var vänliga och följ mig så ska jag meddela konsuln.” Jag viskade åt portvakten att visa in dem i tablinum, mottagningsrummet, och skyndade bort mot Ciceros arbetsrum. När jag närmade mig hörde jag hans röst välla fram i mäktig högläsning – ”Till det romerska folket säger jag: nog!” – och när jag öppnade dörren stod han där med ryggen mot mig och talade till mina två unga skrivarslavar Sositheus och Laurea; handen höll han framsträckt, och tummen och långfingret bildade en ring. ”Och till dig, Tiro”, fortsatte han utan att vända sig om, ”säger jag: Kom för Hades inte och avbryt igen! Vad har gudarna sänt oss för tecken nu då? Regnar det grodor?” Skrivarslavarna fnissade. På tröskeln till att förverkliga sitt livs strävanden hade han glömt föregående dags oroande händelser och var vid strålande gott lynne. ”Några utsända från senaten är här på besök.” ”Det skulle jag verkligen kalla ett dåligt omen. Vilka är det?” ”Catulus, Isauricus, Hortensius, och så någon som jag inte känner igen.” ”Gräddan av aristokratin? Här?” Han kastade en skarp blick över axeln mot mig. ”I det här vädret? Det är väl det minsta hus de har satt sin fot i! Vad vill de?” ”Jag vet inte.” ”Se till att anteckna noga då.” Han svepte togan runt sig och sköt ut hakan. ”Hur tar jag mig ut?” 23