runor på Birka-stenen. Skriften
betyder: Nu börjar Ragnarök.
Jacks öde:
Vargar på T-centralen, del 1
Havsmonster på Finlandsfärjan, del 2
Hammaren på Hötorget, del 3
Ragnarök i Stockholm city, del 4
© Text: Martin Olczak 2023
© Bild: Anna Sandler 2023
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN 978-91-29-73475-1
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts FörlagsgruppAB,grundad 1823
Med en klump i magen flyttade jag närmare fönstret.
Kökssoffan knarrade lite.
Försiktigt, försiktigt drog jag undan den blommiga gardinen. Sedan spejade jag ut över Gamla Stan och viskade:
– Ser ni något? Något farligt alltså?
– Nej, sa mormor. Inte än.
Utanför vimlade det av människor. Turister
fotade med sina mobiltelefoner, och många
barnfamiljer promenerade i solskenet och åt mjukglass. Man kunde nästan tro att det var en vanlig sommardag.
Det var det inte.
Senaste timmen hade vi alla vankat omkring i köket och tittat oroligt genom fönstret. Mina föräldrar, moster Betty, Rurik – och så mormor
förstås. Till och med Ebba såg bekymrad ut i sin babysitter.
– Var inte rädd, syrran. Allt kommer att gå bra, sa jag och smekte hennes kind.
Men både min hand och min röst darrade.
Vi hade alla skaffat något vapen. Jag hade hämtat en sliten, gammal innebandyklubba på mitt rum och höll den nu som en stridsyxa.
Rurik hade förstås sitt vättesvärd. Mamma
och pappa hade plockat fram varsin brödkavel
ur skafferiet, och Betty stod på vakt vid fönstret
med en rostig eldgaffel. Världens undergång
skulle ju börja … Ragnarök!
Jag hade läst om Ragnarök i skolans historiebok, och jag visste precis vad som skulle hända
nu. Alla hemska berättelser från vikingatiden skulle hända – på riktigt.
Jättar och blodtörstiga odjur skulle klampa genom Gamla Stan, precis här utanför brödrostverkstan. Och Riddarfjärden skulle fyllas av havsmonster och vikingaskepp med döda krigare.
Min trasiga innebandyklubba skulle inte vara till någon hjälp då, det förstod jag. Ändå höll jag hårt i handtaget och försökte låta så modig jag kunde:
– Mormor … När kommer de där odjuren
egentligen?
Hon kramade min hand.
– Vet inte, älskling. Kan vara vilken sekund
som helst.
I trettio år hade mormor varit försvunnen.
Alla hade trott att hon var död. Men nu satt hon
livs levande i vårt kök, och det var helt underbart.
Åh, vad jag längtade efter att få göra roliga
saker tillsammans. Jag ville berätta om alla trolldomskonster jag lärt mig. Jag ville hämta
pappas mobil och visa filmklippet med mitt snyggaste innebandymål.
Jag ville göra TUSEN saker!
Betty och mamma längtade nog lika mycket som jag. De hade ju inte sett mormor sedan de var barn.
Men det var förstås omöjligt att göra något skojigt nu. Mamma lade bara armen om mormor och pussade henne på kinden.
– Det är fint väder i alla fall, skrattade hon.
– Ja, log mormor.
Sedan satt vi där i kökssoffan – alldeles tysta
och väntade på Ragnarök.
Hjärtat bultade hårt i mitt bröst. Jag fortsatte
att speja ut över Gamla Stan och vågade knappt andas.
Det enda som lät var Rurik som satt på bordet och tuggade och sörplade.
– Visst, visst! Snart kommer odjuren hit och världen går under. Men man kan ju inte missa lunchen bara för det! muttrade han med munnen full av jordnötssmör.
Då hördes plötsligt ett ljud.
Men inte från torget. Något krafsade inne i väggen.
I nästa sekund sprack tapeten – och en varelse störtade fram ur hålet.
