inte återvänt till advokatyrket. Ingen hade fått så mycket som ett vykort från honom sedan han gav sig av på sin självpåtagna exil från juridiken. Några av mina frågor fick sitt svar för två månader sedan då det knackade på dörren till mitt kontor. Jag hade just avslutat mitt sista av en lång rad klientmöten när Genevieve, min klyftiga assistent, stack in huvudet genom dörren till mitt lilla, elegant möblerade kontor. »Det är någon här som vill träffa dig, John. Han säger att det är viktigt, och att han inte tänker gå förrän han har fått tala med dig.« »Men jag ska ju precis gå«, sa jag otåligt. »Jag måste försöka få i mig något innan jag fortsätter med Hamiltonmålet – jag hinner inte träffa någon just nu. Säg åt honom att boka en tid som alla andra, och ring på vakten om han bråkar.« »Men han säger att han måste träffa dig. Han lyssnar inte när jag säger nej!« För ett kort ögonblick övervägde jag att ringa säkerhetsvakten själv, men sansade mig när det slog mig att det kanske var frågan om någon som verkligen behövde mig. »Okej, skicka in honom«, sa jag. »Det vore kanske inte fel med ett nytt uppdrag.« Dörren till mitt kontor öppnades långsamt. När den till sist stod på vid gavel såg jag en man mellan trettio och fyrtio. Han var lång, smärt och muskulös och hade samma sorts utstrålning som de Harvardstudenter jag läst juridik med – de som kom från perfekta familjer med perfekta hus, perfekta bilar och hade perfekt hy. Men det var inte bara det ungdomliga utseendet som var anslående med den här mannen. Han utstrålade en djup inre frid som gav honom en nästan gudomlig närvaro. Och ögonen. Genomträngande blå ögon som såg ända in till min själ, omgivna av den rynkfria huden hos en tonåring. 20
Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 20
09-05-26 11.04.13