LYCKA TILL
LYCKA TILL Spänningsroman
Malin Stehn Albert Bonniers Förlag
Av Malin Stehn har tidigare utgivits Ett gott nytt år (2021)
www.albertbonniersforlag.se
isbn 978-91-0-018708-8 © Malin Stehn 2023 enligt avtal med Ahlander Agency ab Omslag Elina Grandin Tryck ScandBook ab, eu 2023
Till Lukas och Elvira
Prolog EMILY Han ligger precis nedanför slänten. Frackens skört har knölat sig under ryggen, högerarmen är vriden i en onaturlig vinkel och ena kinden vilar tungt mot det daggvåta gräset. Det ser ut som om han sover. ”Emily Brandt?” En lång uniformsklädd polis är på väg åt mitt håll. Ljuskäglan från hans ficklampa sveper över parken, får träd och buskar att lysa upp i grönt för att strax bli ett med mörkret igen. ”Nihlzén”, säger jag. ”Emily Nihlzén.” ”Var det du som hittade honom?” Polismannen nickar i riktning mot slänten. Jag lyfter blicken och ser fullmånen hänga som en blek diskokula över sundet. Det är vackert som en tavla, jag skulle vilja stanna i den men det skarpa ljuset från ficklampan tvingar mig tillbaka. Frågan upprepas och jag skakar på huvudet, vinglar till. ”Behöver du sätta dig?” Han tar tag om min handled och jag borrar ner klackarna i marken, samlar ihop släpet i armvecket. ”Nej, det går bra.” ”Men det var alltså inte du som hittade honom?” ”Våra gäster …” Jag vänder upp ansiktet. ”Hur … Vad ska vi göra med dem?” Han svarar inte, leder mig i stället bort därifrån. 7
Vi rör oss långsamt, följer grusgången. Min kropp är tung och viktlös på samma gång, fötterna snubblar fram. Marschallerna har slocknat. En ambulans och två polisbilar står slarvigt parkerade på gårdsplanen. De ser malplacerade ut, borde inte vara här. Från slottsterrassen hörs upprörda röster. Festklädda kvinnor och män trängs vid det låga räcket, spanar ut över den mörka parken. När vi når terrasstrappan upphör sorlet. Jag har en känsla av att alla vänder sig om, att de stirrar på mig. Genom ett suddigt filter av tårar ser jag mina vita pumps förflytta sig från det ena trappsteget till det andra, låter polismannen leda mig fram till glasdörrarna. Här är så många människor och så overkligt tyst. Men i samma stund som jag kliver över tröskeln till matsalen bryts tystnaden. Ljudet kommer nedifrån parken. Det börjar som ett lågt kvidande och utvecklas till ett jämrande skrik. Avgrundsdjup förtvivlan skär genom augustinatten.
Bröllopet
1 ANNIKA Morgonsolen har väckt en fluga som surrar envist runt mitt huvud. En lång stund försöker jag ignorera den, klamrar mig fast i halvdvalan. Sedan blir jag förbannad. Varför måste flug jäkeln uppehålla sig precis här? Min lägenhet är visserligen inte stor men det finns gott om plats för oss båda. När flugan för tredje gången landar på min näsa måttar jag ett slag vars enda resultat är att jag slår mig själv i ansiktet. Den är här nu. Lördagen som jag i drygt sju månader har gjort allt för att försöka förtränga. Lördagen som är markerad med ett stort svart kryss i min almanacka. Jag lyfter på pläden som varit mitt täcke för natten, trevar med handen i soffan och hittar mobilen mellan två dynor. Den spruckna skärmen visar kvart i sex. Jag hade behövt ytterligare två timmars sömn. Minst. Men nu har hjärnan gått i gång och det lär bli omöjligt att somna om. Huvudet faller tillbaka mot prydnadskudden, telefonen slin ker ur mitt grepp och hamnar på mattan under soffbordet. Jag blundar, ligger alldeles stilla och känner samtidigt ett dovt dun kande bakom pannbenet. Varför drack jag i går? Om det finns en dag på hela året som jag skulle behöva vara fräsch så är det i dag. Hur tänkte jag? Sanningen är att jag tänkte igenom det hela mycket noga. Det var fredag kväll efter en lång arbetsvecka. Mina nerver låg utanpå kroppen och jag visste att jag inte skulle kunna somna 11
utan alkohol. Tanken var att ta ett glas rött till pizzan, på sin höjd två. Boxen på bordet intill mig skvallrar om att det för modligen blev lite mer än så. Jag mår illa. Om det beror på vinet eller dagens datum är svårt att säga. Flugan har förflyttat sig till fönstret och kastar sig mot rutan med imponerande frenesi. Jag räknar på fingrarna. Om sju tim mar måste jag ha gjort mig i ordning, packat en övernattnings väska och fått i mig lunch. Om sju timmar måste jag vara redo att sätta mig vid ratten. Vägen dit känns fullständigt omöjlig. Som en bergsbestigning. Eller kanske snarare som en ökenvand ring. Tungan är klistrad mot gommen men jag vet inte ens hur jag ska orka ta mig upp ur soffan för att få i mig vatten. Det som väntar till slut kommer hur som helst att vara långt värre än förberedelserna. Tillsammans med min lojala kollega Pirkko har jag ägnat åtskilliga timmar åt att försöka hitta på undanflykter. ”Hade redan bokat en resa”, ”Katten måste ope reras” eller ”Jag är magsjuk” är några av de förslag som har varit på tapeten. Men det finns inga godtagbara ursäkter. Och jag antar att en mikroskopisk del av mig vill vara med. Annars hade jag väl inte tackat ja? Brevet låg på hallmattan en onsdag i mitten av januari. Jag hade just kommit hem från jobbet via en sväng till affären. Ett iskallt skånskt regn i kombination med hård vind hade fått mig att dra täckjackans dragkedja hela vägen upp, huvan var trädd över den stickade mössan och hårt knuten. Bara näsan och glasögonen stack ut. Jag anade oråd från första stund. Det hade med färgen på kuvertet att göra – blekrosa – samt att jag kände igen handstilen. Min dotters handstil. Det var egentligen ingen större överraskning. Ändå fick jag hjärtklappning av att se de snirkliga silverbokstäverna på det tryckta kortet. Med täckjackan fortfarande knäppt upp i halsen 12
sjönk jag ner på pallen intill byrån, tryckte in pekfingret under kuvertets flik och sprättade. Pappret klibbade mot mina svettiga fingrar och glasögonen var immiga efter promenaden men jag hade inga problem att läsa texten. Save the Date! Vi gifter oss den 24 augusti 2019. Inbjudan och mer information kommer längre fram. Emily & William Orden ger mig fortfarande kalla kårar och jag drar in fötterna under pläden. Flugan verkar ha gett upp sina utbrytningsför sök. Den surrar fortfarande men ljudet blir allt svagare. Jag önskar att jag var någon annanstans. Eller ännu hellre: Jag önskar att jag var någon annan. Det var inte så här det skulle bli. Men att tro att man kan planera sitt liv är naivt. Livet händer och försöker du planera blir du bara besviken.
13
2 EMILY ”Jag älskar dig.” William kysser min svettiga panna och välter ner på sin sida av sängen, ligger kvar på rygg, flämtar. ”Och jag …” Orden kommer stötvis. ”Jag älskar dig.” En blick på klockan får mig att dra efter andan. ”Shit, William! Vi har bråttom. Det här ingick inte i planen.” Jag möts av ett par glittrande blå ögon. ”Helt och hållet ditt fel.” Han ler. ”Du får skylla dig själv som är så oemotståndlig.” Jag sätter mig upp, ger honom en lätt knuff i sidan och kasar sedan bort till sängkanten. ”Upp och hoppa!” ropar jag på väg till badrummet. ”Du ska väl vara hos Ibbe snart?” ”Slappna av, älskling. Jag har full koll.” Jag skyndar in i duschen, öppnar kranen och sluter ögonen. Tänk att den äntligen är här, dagen som jag har längtat efter så länge. Hela förloppet finns redan lagrat som en film i mitt huvud. Jag vet precis hur den ska klippas, vilken musik som ska ligga i bakgrunden och hur slutbilden ska se ut. Samma sak gäller för alla foton. De finns på näthinnan och är mentalt utplacerade i ett minnesalbum med namnet Vår kärlek. Eller vad det nu ska heta. ”Går det bra?” 14
Williams röst får mig att studsa till. Han sticker in huvudet i duschen och jag sliter loss munstycket, riktar strålen rakt fram. Han duckar och klarar sig precis. ”Förlåt.” William skrattar på andra sidan om den frostade glasväggen. ”Kunde inte låta bli.” Medan jag rakar benen går jag igenom det som är kvar på att göra-listan. Den är inte längre särskilt lång, de flesta punkterna är avbockade. Under det senaste året har jag ägnat i princip all fritid åt att ta in offerter från festlokaler, provsmaka trerättersmenyer och leta efter den perfekta klänningen. Jag har valt blommor, bokat musiker och fotograf, ordnat med inbjudningskort, placerings kort och sånghäften. Man kan lugnt säga att jag har haft nytta av att jobba på reklambyrå. Som koordinator pysslar jag inte själv med design, men mina kollegor har hjälpt mig att välja papperskvalitet, färger och typsnitt till alla trycksaker. Eftersom William har varit tvungen att prioritera jobbet före slog han vid något tillfälle att vi skulle ta hjälp av en professio nell festfixare. Efter moget övervägande sa jag nej. Jag ville inte att en utomstående skulle planera vår stora dag. Örenäs slott hittade jag av en ren slump. En tjej på gymmet visade ett inlägg på Instagram, jag letade upp hemsidan och kände direkt att det var rätt ställe för oss. Romantiskt och lyxigt, lagom stort. William har bjudit in Hänt i Veckan. Eller rättare sagt: De får betala för att som enda tidning bevaka vårt bröllop. Det känns lite billigt att sälja ut sig till en skvallerblaska. Å andra sidan är det skönt att ha ett begränsat antal journalister på plats. Vi avlöser varandra i duschen och jag tar på mig morgon rocken, går tillbaka upp till köket och plockar undan efter vår hastigt avbrutna frukost. Känner ett leende dra i mungiporna när jag minns hur han jagade mig ända ner till sovrummet. Det finns ingen som kan få mig så ur balans som William. Och 15
änslorna verkar vara ömsesidiga. Fortfarande, efter fem år, har k vi svårt att hålla fingrarna i styr när vi är i närheten av varandra. Jag älskar, älskar, älskar honom. Han är mitt livs stora kärlek och jag kommer aldrig att släppa taget. ”Då sticker jag nu.” William är påklädd och har ställt sin weekendbag vid trap pan. Det långa kostymfodralet hänger över trappräcket. ”Snabbt jobbat.” Jag går fram till honom, lutar mitt huvud mot hans bröst. ”Är du nervös?” ”Inte ett dugg.” Han pussar min hjässa. ”Du har ju tänkt på allt.” Jag tar ett steg bakåt. ”Det har jag. Finns egentligen bara ett litet orosmoment …” ”Som är?” Han ser uppriktigt frågande ut. ”Mamma.” ”Äsch.” William går bort till trappan och greppar bagens skinnklädda handtag. ”Oroa dig inte. Det kommer att gå bra. Hon brukar väl inte skämma ut sig offentligt?” ”Det var i alla fall länge sen.” Jag skakar på huvudet, mest för att bli av med olustkänslan som inte riktigt vill släppa. ”Men du har rätt, jag ska sluta oroa mig.” ”Hälsa Cissi och Amanda.” William kastar en slängkyss innan han tar fracken från räcket. ”Jag längtar redan efter dig.” Trappans stålkonstruktion gnisslar under hans fötter och strax därpå slår ytterdörren igen. Jag sveper morgonrocken tätare omkring mig, går bort till panoramafönstret för att vinka. Hin ner precis få en skymt av Williams uppsträckta hand innan han försvinner ur sikte. Framför mig glittrar havet och vid horisonten syns Öresundsbrons siluett. En joggare med stora hörlurar rundar hörnet vid Bar Italia, en turistgrupp fotograferar varandra ute på spetsen av Titanic. Och solen skiner, precis som i mina drömmar. 16
Jag lämnar fönstret, hittar min mobil och låser upp den. Tju gofjärde augusti. Tänk att vår dag är här. Ingenting ska få för störa den – inget kan förstöra den. Inte Erik. Inte mamma. Det fladdrar till i magen. Min bror gör sällan något väsen av sig, men mamma kan man inte riktigt lita på. Gjorde jag rätt som bjöd henne? Annika Brandt är, liksom vädret, ett av få inslag i min detalje rade bröllopsplanering som jag inte kan styra över. Jag vet vad hon tycker om William. Alla som känner, eller en gång kände, vår familj vet vad hon tycker om honom. Mamma har aldrig gjort någon hemlighet av det. Tvärtom. Hon har basunerat ut sina åsikter för vem som helst som orkat lyssna. När William och jag blev ett par trodde jag att hon skulle mjukna, att hon skulle börja se honom för den han är i dag. Jag hoppades på försoning. En nystart för mig och mamma, för mamma och William och även för våra familjer. Men varken förlovningen eller bröllopsplanerna har gett önskad effekt, varje steg har snarare drivit oss ännu längre isär. Mamma beter sig som en småunge, har knappt pratat med mig sedan vi berättade att vi skulle gifta oss. Pappa har lovat att hålla ett öga på henne och jag tycker lite synd om honom för det. Han borde få njuta av kvällen i stäl let för att agera barnvakt åt sitt halvt alkoholiserade ex. Men jag känner ett visst ansvar inför William. Med tanke på allt mamma har sagt och gjort vill jag inte ta några risker. Man får inte glömma att William numera är en offentlig person. Folk är avundsjuka på hans framgång och avundsjuka personer letar fel. Det vore otroligt pinsamt om mamma blev full inför våra gäster och inbjudna journalister. Samtidigt: Vad vore jag för en dotter om jag inte bjöd min egen mor att vara med på den största dagen i mitt liv? 17