9789100180157

Page 1



albert bonniers fรถrlag


Av Anders Roslund har tidigare utgivits Tre timmar 2018 Jamåhonleva 2019 På annat förlag Roslund & Hellström: Odjuret 2004 Box 21  2005 Edward Finnigans upprättelse  2006 Flickan under gatan  2007 Tre sekunder  2009 Två soldater  2012 Tre minuter  2016 Roslund & Thunberg: Björndansen 2014 En bror att dö för 2017

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018015-7 Copyright © Anders Roslund, 2020 Omslag: Nils Olsson, OINK Tryck: ScandBook AB, EU 2020


del 1



Det är alltid kallt på kyrkogården



YR. Så yr. Han försökte sitta stilla. Som han brukade. Ett djupt andetag. Han blundade, väntade. Tills det gick över. Tills världen slutade snurra och han kunde sträcka sig fram mot blomman han tyckte så mycket om. Kärleksört. Den hette så. En hög växt som vacker och stolt kom tillbaka och log mot honom varje ny sensommar. Ewert Grens glömde för en stund bort höftens värk när han plockade vilsna löv och med vattenkannan fuktade knopparna som skulle bli till skära blomkorgar. Han strök handen långsamt över det vita korset – så nära han kunde komma henne. Fingertopparna följde utbuktningen som formade hennes namn på den enkla mässingsbrickan. Den enda människa han hållit hårt och som hållit hårt i honom. Jag saknar dig. Det var hit han länge vägrat gå. Norra begravningsplatsens östra sida. Han brukade parkera bilen vid den öppna grinden och vandra på vindlande grusgångar där stegen suddade ut räfsornas raka linjer. Omgiven av minneslundar och gravstenar så stora att de reste sig ur marken för att stirra på honom. Men hade varje gång han kommit nära gett efter för trycket över bröstet och benen som saknade vilja och vänt åter mot bilen och stan och polishuset – mot manchestersoffan i arbetsrummet som var all trygghet samlad i några luggslitna kuddar. En m ­ orgon 9


förstod han plötsligt. Att det han var rädd för redan hade hänt. Och att när en människa inser det måste hon fortsätta gå för att rädslan aldrig ska hinna fram och knuffa omkull igen. Jag saknar dig, fast mindre och mindre. Ewert Grens hängde den tomma vattenkannan på kroken i hörnan för trädgårdsredskap och skulle just ställa krattan på rätt plats när yrseln återkom. En rasande våg genom kroppen och han undvek att falla endast genom att framåtlutad ta stöd mot träplanket – okontrollerad kraft som slog till allt oftare och med växande intensitet, och hade Anni funnits kvar hade hon släpat honom till Sophiahemmet. Själv lät han helst bli att umgås med de vita rockarna. Han gjorde som förut, stod helt stilla och väntade på att vågen, orolig, vild, skulle ebba ut. När den inte gjorde det satte han sig ner på parkbänken som med tiden blivit hans egen, betraktade gräsplätten som någon byråkrat valt att döpa till Kvarter 19B, nummer 603. Det tog honom flera år att förflytta sig två kilometer från hemmet vid den brusande och hårt trafikerade Sveavägen till de välskötta och vidsträckta ytorna längs Solna kyrkväg, våga se att hon låg här tillsammans med så många andra i en av trettiotusen gravplatser – en liten bit ifrån varandra för att inte störa, men tillräckligt nära för att aldrig vara ensamma. Han lät augustivinden leka över kinder som sedan dess huggits fårigare och rufsa i ett hår som för varje besök tycktes bli allt tunnare. Och det kändes. Lugnet. Också inom honom. Tillräckligt för att en stund jaga bort yrseln. Just då, just där började marken under honom skälva. Hela världen skakade. Grens såg sig hastigt omkring. Det var inte världen. Det var parkbänken. Alla dessa gånger och han hade aldrig delat den med någon. Nu satt en kvinna där, bara en halvmeter bort. På hans bänk. Alldeles intill och utan att säga något, ens låtsas om honom. 10


Han sneglade försiktigt på henne. I hans egen ålder, om han gissade, mörkt och kort hår, ögon av den sorten som inte såg bort oavsett om det handlade om någon annans hot eller om egen skam. Hon påminde nog lite om Mariana Hermansson. En av få han någonsin litat på och som han själv såg till att anställa, baxa förbi hela kön av då mer meriterade. Under många år en av hans närmaste medarbetare, därmed en av hans närmaste vänner, som en dag i slutet av en utredning förklarat att hon ansökt om att byta arbetsplats eftersom hon inte längre stod ut med honom. Han klandrade henne inte, han stod ofta inte ens ut med sig själv. De hade inte setts sedan dess, det var kanske därför han ibland tyckte sig ana henne i andra människor. Flera minuter tog det. Innan den främmande kvinnan talade. – Sörjer du någon? Fortfarande med blicken fäst rakt fram. – För jag menar, det är väl det vi gör? Han svarade inte. – Eller, förlåt, du kanske vill vara ifred? Det är bara det att jag aldrig har suttit här förut med någon annan på min bänk. Nu svarade han. – På din bänk? Hon log. – Inte min. På det sättet, alltså. Bara det att jag brukar vara … ja, ensam. På den här delen av kyrkogården möter man inte mycket människor. De satt en stund till, utan ord. Hon såg rakt fram, han såg rakt fram. Medan allt förblev stilla. – Min fru. Grens nickade mot det vita korset ett par meter bort. – Hon hette Anni. Och när jag tänker efter … – Ja? – Det är nog snarare henne du är lite lik. – Förlåt? 11


– Jag menar bara … Det är henne jag sitter här för. Henne jag sörjer. Kvinnan bredvid honom nickade också, inte som om hon beklagade, det var meningslöst på en plats där alla gästade döden, mer som om hon uppfattat vad han sa och att det verkade rimligt. – Hur länge? Sedan din fru dog, alltså? – Det beror på. – Jaha? – Hon … En arbetsplatsolycka. Trettiofem år sedan. En bil körde över hennes huvud. Jag körde. Det var mitt fel. Hon kommunicerade inte mer, fungerade inte riktigt. Men för mig fungerade hon. Det fanns många som tyckte att hon dog redan då. Och sedan, när hon dog rent vetenskapligt – det blir väl ganska exakt tio år. – Och för dig? – Ett par år senare. Nu vet jag att hon är död. Att hon inte finns. För andra. Men för mig finns hon – på vårt vis. Alla morgnar och eftermiddagar och kvällar här, hos Anni. Och inte en enda gång hade någon närmat sig honom vid hennes grav. Han antog att det syntes att han inte var intresserad, ingen hade någonsin kommit på tanken att avbryta stunden på parkbänken. Men nu, det kändes inte dåligt, eller fel. Bara ovant. – Och … du? – Förlåt? – Vem sörjer du? För vems skull är du här? Han hade aldrig varit särskilt bra på att småprata. Och att börja göra det på en begravningsplats var att känna sig mer tafatt än vanligt. Men hon verkade inte bry sig om det, kanske inte ens märkte det. – Den ligger … där. Bredvid den stora björken. Ser du? Också med ett vitt, enkelt kors. Precis som för din fru. 12


Hon pekade, bort någonstans. – Eller, du ser den kanske inte, det är ganska många rader emellan. Men detta är bästa sittplatsen. Jag brukar först besöka graven och sedan slå mig ner på bänken – det går fortfarande att känna den härifrån. Ewert Grens sa ingenting, det var tydligt att hon ville fortsätta. – Fast det var inte det du frågade. Du undrade vem jag hälsar på. – Ja. Men du behöver inte … – Svaret är att jag vet inte riktigt. – Förlåt? – Ingen begravdes. Hon såg på honom. – Det finns ingen i kistan.

13


EN HAND .

Den är mjuk och hård på samma gång. Och de som håller i mig säger att om jag inte vill, om jag hellre vill stanna kvar här alldeles ensam, då behöver jag inte. Följa med.

14


EWERT GRENS FRÖS . En vass vindil som skar genom kroppen och strax la sig tillrätta någonstans i mellangärdet. – Hur … Han hade ju lärt sig det – det var alltid kallt på kyrkogården. – … menar du? – Bara det. Att kistan är tom. Det är nog därför jag kommer hit så ofta. Grens vände sig för första gången mot kvinnan på parkbänken, väntade på att hon skulle formulera en fortsättning och mötte de där ögonen som aldrig såg bort. Hon hade verkligen en sådan blick: någon som inte bad om ursäkt men samtidigt förblev empatisk. – Eftersom ingen har legat i den. Han kände henne inte, hade aldrig tidigare mött henne. Likväl förstod han hennes allvar. Hon drev inte med honom, hon var inte galen, hade inget syfte. Hon sa bara precis som det var. – Följ med mig. Världen skakade igen när hon reste sig upp och den rangliga parkbänken försökte hitta ro. Hon vandrade den krattade grusgången fram och stannade vid graven som låg fem rader bort med ett vitt träkors som var exakt likadant som det han själv låtit placera hos Anni. Han som var här så ofta – hur hade han kunnat missa det? Den främmande kvinnan stod där och väntade tills han gjorde henne sällskap och hon kunde börja förmedla bilder ur en historia som aldrig borde ha berättats eftersom den aldrig borde ha blivit verklighet.

15


– Jag förlorade henne. Och nu såg han den. Mitt på träkorset. Metallskylten med bara tre ord. MIN LILLA flicka

– Hon var fyra år. Nästan på dagen. Kriminalkommissarien gick närmare, som för att se om det kanske stod något annat. Nej. Det var som om orden bildade två förnamn och ett efternamn. Min Lilla Flicka. Fyra bokstäver mer än i Ewert Grens. – Ett fult och skitigt parkeringshus på Södermalm. Där försvann hon. I sin nya klänning och med det långa håret i en vacker fläta. Det fanns fler blommor på den här graven än på den han själv skötte. Andra sorter, färggladare. En vacker och mjuk bädd av blått och rött och gult. Han förvånade sig själv med att känna igen såväl nemesia som stjärnöga och petunia, inte för att han var så oerhört intresserad av växtriket, det var han inte, men det var plantor som han genom åren lärt sig välja bort till Annis grav eftersom de krävde en hel del vattnande. Kvinnan intill honom gick bevisligen hit ofta. – Polisen utredde förstås. Intensivt i början, jag förhördes flera gånger. Men veckor blev månader och dom sökte allt mer sporadiskt. Efter ett år visste dom inte ett dugg mer än första dagen. Ingen talade om henne, frågade någonsin efter henne. Hon hade liksom aldrig funnits och var därför ingen. Så jag valde bort hennes namn på graven, bara jag saknar henne numera, det tillhör bara mig. Min lilla flicka. Det får räcka. – Du sa … parkeringshus? – Ja? – Min fru, vi väntade vårt barn när … det var också i ett … Hon avbröt honom. – Jag hade lämnat dörren öppen och gått den korta biten bort till parkeringsautomaten. 16


Hon stirrade på korset, kvar i sin egen mardröm. – Så jag såg aldrig det andra fordonet. Förrän det var för sent. Grens väntade. Medan hon samlade kraft. – Enligt övervakningskamerorna tog det exakt sju sekunder att förändra verkligheten för alltid. Min dotter satt i en barnstol i passagerarsätet när föraren i den andra bilen stannade alldeles intill och öppnade sin dörr, klev ur, grep tag i henne och återvände med henne i famnen, körde iväg. Den främmande kvinnan som kändes så lätt att tala med och lyssna på gjorde sedan som han själv brukade vid Annis grav, sjönk ner på huk och rensade bort förvirrade löv och enstaka ogrässtrån. Och kanske av samma skäl – inte för att andra skulle tycka att det var fint, det handlade mer om den egna känslan av att göra något trots att det var för sent. – Det blev en mycket märklig begravning. Med händerna sökte hon genom blomsterhavet som skilde henne från någon hon sörjde. – Det var jag. Och en polisman och en kurator och en präst – människor hon aldrig mött, som inte betydde något för henne i livet och därför inte kunde betyda något i döden. Det lilla, lilla hålet i marken som en vaktmästare grävt! Den lilla, lilla vita kistan med en röd ros på som ingen låg i och som var fjäderlätt att bära! Kyrkklockorna ringde för henne och en kantor som begravt så små förut hade valt en vaggvisa. John Blund. Det var en vacker dag, försiktig sol, och när den sköra musiken från kyrkans orgel följde med oss blev det på något sätt än mer absurt att se hur kistan avsedd för en människa som knappt hunnit börja leva sänktes ner för att aldrig mer komma upp. Hon tystnade. Men började strax sjunga med ansiktet kvar mot bädden av blommor. – Sovsågott. Gonatt med er nu. – Förlåt? – Det var så vi sjöng. Vaggvisans sista vers. Som kändes så … 17


ja, annorlunda än när jag sjungit den för min dotter därhemma. Nu vände hon sig om. – Kanske för att hennes sömn i en egen säng hade ett slut. Ett uppvaknande. Inte som denna – dödens eviga. Hon såg på honom, pekade på gräsplätten de stod på. – Hennes kista finns här, under våra fötter. Visst är det en underlig tanke? Ja. Det var en underlig tanke. Precis som när han själv så många gånger tänkt den. Att hans älskade Anni låg några rader bort utan att kunna se och höra honom. Han önskade att han kunde få leva om dagarna när sorgen slog sönder allt – han borde ha deltagit på sin frus begravning. – Jag brukar tänka på henne som Alva, nu när jag tagit bort hennes namn. Alva är fint, nästan som Älva, och dom finns ju också bara om man bestämmer sig för att tro på dom. Hon räckte fram handen, finlemmad på gränsen till mager men med oväntad kraft. Det var som om hon höll fast honom, drog honom in i sig. – Nästan tre år har gått sedan hon försvann ifrån mig. Och snart ett halvår sedan jag fick henne dödförklarad. En gång i veckan kommer jag hit för att hon ska slippa vara ensam, jag tror att hon är det, trots alla andra som ligger här. Oftast torsdagar, som idag, det är lättare att smita en stund ifrån jobbet då. Nu ska jag gå – kanske ses vi någon annan gång när vi besöker gravar samtidigt. Om inte, vore det fint om du ibland skulle kunna stanna till när du ändå är nära. Inte länge, det ska aldrig bli en plikt, men så att hon kanske känner att någon är här. Han såg hennes rygg försvinna där grusgången vek in bakom välskötta buskar och de större gravstenarna som kom från en annan tid – och insåg att han inte ens visste vad hon hette. Namnlös, precis som sin flicka. Han borde själv också gå, dagen väntade i ett tjänsterum för en kriminalkommissarie vid Citypolisens utredningsrotel med minst ett dussin pågående utredningar på sitt skrivbord, 18


men han var inte riktigt klar med Anni. Så han slog sig ner på parkbänken igen, ensam nu, utan allt skakande. Det hände att han satt här och tänkte på just barn. På att Anni nog aldrig fick veta det – att det var en fullgången dotter hon burit och som de längtat efter. Med hjärta och lungor och ögon som kunde öppnas och stängas. Och som upphört när hon själv på sitt sätt upphört. Eller, var det kanske han som aldrig talade om det? Jo. Han försökte. Säga det till henne. Särskilt i början på vårdhemmet när han inte kunde hålla henne hårt nog, men det verkade som om hon inte riktigt förstod. Min Lilla Flicka. Så inihelvete orättvist. Emellanåt, när alla hans arbetstimmar kidnappades av gravt yrkeskriminella som sprang omkring och sköt på varandra, kom känslan av att han uppriktigt sket i dem. Han gjorde förstås sitt jobb, utredde så gott han kunde eftersom det var så han fungerade, ingenting undersöktes någonsin halvhjärtat i Ewert Grens värld där alla stenar måste vändas på och vändas på igen för det var det enda sättet att stå ut med sig själv – men han orkade inte längre riktigt känna för den sortens brottsoffer som själva gjort ett tydligt val. Ett barn däremot som skadades, till och med förolyckades, hade inte valt. Ett barn hade bestulits på så många fler dagar att leva. Och kändes därför så mycket mer. Han glömde sedan bort tiden. Bara satt kvar i solen som värmde överallt men inte här, lät en bitande vind jaga honom på den stora begravningsplatsen. Nästan en timme hade passerat när han reste sig upp och bröt ett par kvistar från Annis rabatt. Han skulle ta dem med sig och lägga dem på det andra träkorsets smala kant medan han ställde frågorna till en liten flicka som inte fanns där. Vem är du? Varför försvann du? Och var befinner du dig nu? 19