recept fรถr martyrer
patrik godin
recept fรถr martyrer
albert bonniers fรถrlag
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015658-9 © Patrik Godin 2016 Omslag: Kerstin Hanson Foto: Nadja Hallström Satt med Indigo Tryck: CPI Books GmbH, Tyskland 2016
Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet: en utsträckt hand av vildros och susande gräs som öppnar eller knyter sig. Här är slutet av kartan över landet, ett yttersta näs. Hjalmar Gullberg Går sönder och vänder sig bort. Klipper sig genom de mångas ansikten. Utan att synas. Åt dem utan att se. Åt sidan. De är inväxta i varandra. Och mitt ansikte växer också. Flyter nära.
Ann Jäderlund
prolog Dörren till den franska balkongen är stängd, men han ser ner till bryggan. Det är folk överallt, på trappstegarna och sanddynerna, bland stenarna och i gräset. Gamlingar vilar sig på bänkarna innanför skyddsräcket, det vimlar av småungar som springer, kryper, går över stranden, ner i vattnet. Och långt ute till havs: ett fartyg alldeles stilla. Och han ser ner till bryggan, han sitter under en filt i en vilstol, med benen utsträckta framför sig, överkroppen lätt vriden, en kudde bakom huvudet. Han rör sig inte. Dörren är stängd på grund av insekterna, men kanske ska han ändå ropa på barnen. Eller på henne. Hon är i sovrummet. Hon bäddar, bankar till kuddarna, sträcker lakanen och lägger på det quiltade överkastet. Hon har inte vädrat på hela morgonen. Barnen är på stranden och på bryggan. Och i vattnet. Några av dem har knuffats i, någon har ramlat, många har hoppat. Två kvinnor har fått simma undan för att inte träffas när ungarna faller. Det är ett fall på flera meter. Han ser det, han vet det, han har en Zeiss-tubkikare med 20–75 gångers förstoring till sin hjälp. Han skulle kunna ropa på henne. Han skulle kunna ropa på barnen. Det är hans hus, gräsmattans ytterkanter sträcker sig nästan ända till stranden. Också när det blåser 7
från nordväst händer det att flygsand driver in över tomten. Och han ser bort till horsten. En helikopter stiger upp från den och försvinner över havet; förmodligen någon klättrare som tappat fotfästet och störtat från en bergssida. För en vecka sedan fastnade en artonåring i en klippskreva och måste undsättas sjövägen. Hackas loss ur berget. Och han ser bryggan. Han ser Danmarks kustlinje, containerfartyg och pråmar som fraktar sågtimmer, stenflis, bilar. Fyrtornet som markerar gränsen mellan Öresund och Kattegatt. Allt det ser han. Allt. Otur då om de sköt honom.
FÖRSTA DELEN
A
När det återigen blev tal om att bygga en allmän badbrygga var de två de enda som opponerade sig. De brukade annars aldrig lägga sig i det som byföreningen sysslade med. De gick inte på årsmötena, de deltog inte i några sillkvällar. De varken köpte eller sålde lotter nere i hamnen på midsommarafton. Han betalade deras rabatterade medlemsavgift den andra januari varje år. På det viset fick de vara ifred. Sedan kom hon hem en dag från Ica Nära och berättade om planerna på bryggan. Det hade redan varit uppe på flera möten för några år sedan. Då hade det dock fallit på att man inte fått fram tillräckliga medel för att finansiera det hela. Men så flyttade en man in i Villa Croonbæk, den närmast stelgången, och den mannen – en före detta politiker – hade på nytt börjat driva kampanjen för en badbrygga. Och folk sa: det där har vi hört förr. Politikern flyttade in i december. Ganska snart upptäckte han tången som låg och drev längs med strandlinjen, och tången som förtorkade i väldiga högar uppe på land. Han såg kajor och skator rota i den brunsvarta sörjan som om det vore sopor eller jäsande gravar. Han kände den ruttna, osande stanken flera gator bort. Han insåg att det endast fanns två saker att göra: Ta dit en lastbil som forslade bort tångmassorna. Och bygga bryggan. 11
Andra måndagen i februari utsågs politikern till byföreningens kassör; nästföljande vecka bildades utskottet ”Bryggans vänner”. Lagom till påsk fick politikern, nu i egenskap av tillförordnad ordförande, sin första insändare publicerad i Helsingborgs Dagblad. Strax efter det gick han en tidig kväll runt i hamnen med en insamlingslista. Hon såg honom komma långt innan han ringde på dörren.
B
Första gången han upptäckte tåget tyckte han inte att det rörde sig alls. Åtminstone skulle det inte bli några problem att ta sig ombord på det. Sedan försvann tåget in bland träden igen. Och när det dök upp på nytt – närmare nu – var hastigheten betydligt högre. Han tittade på Kurt. Kurt hade inte släppt tåget med blicken; inte ens medan det var försvunnet. ”Det är här om två minuter”, sa han. Tåget blev återigen osynligt. Granarna stod tätt, krokade i varandra med grenarna. Där fanns en doft av svedd metall i luften, av stål som slipats rent. Han undrade hur fort tåget rörde sig just nu. Kurt gick några steg på banvallen. De befann sig fortfarande mitt på den, rälsen gnistrade. Han tyckte att det knarrade i syllarna, att de bubblade av kåda och kreosot. Han hörde tåget närma sig. ”Nu så”, sa Kurt och steg åt sidan. Tåget kom fram ur skogen, farten var hög, låg, möjlig att bemästra. Kurt hade först velat att de skulle söka sig längre åt sydväst. Då hade de kunnat ro över gränsen, man behövde inte ens vänta tills det mörknade. Det var bara att lossa en av ekorna, stiga i och glida iväg. I fullt dagsljus. Men han hade vägrat. Och det var inte för att han var 13
dålig på att simma. Han hade vägrat tro att det kunde vara så enkelt. Den som antydningsvis hade berättat om båtarna för dem – Ragnar Grehn – var en skrävlare. Ett stockholmsfyllo som påstod att han fått sitt tillstånd att uppbåda folk direkt av kungen. I ett hemligt brev, ställt till ett femtiotal särskilt utvalda medborgare, hade kungen vädjat till dem personligen, det påstod Grehn. Men han gav inte mycket för det där brevet, med sigill och allt som om de levde på 1700-talet. Det var ju också därför som de beslutat sig för att på egen hand bege sig till Oslo istället. För vem kunde lita på en sådan som Grehn: en ensam figur som flyter omkring som en skugga på en husvägg? Så han hade vägrat – och till hans förvåning hade Kurt gått med på att de skulle ta tåget så långt som möjligt. ”Nu är det dags”, sa Kurt. Han hade ingenting på huvudet, trots värmen. Hade de tur skulle de kunna åka med ganska länge. Men om det började brännas måste de hoppa av tidigare. Och fortsätta till fots. Det var många mil, det visste han. Han visste också att det inte fanns ett enda stycke platt land i hela Norge. ”Titta hur jag gör”, hade Kurt sagt. Med det menades: om Kurt hoppade, skulle han följa efter. För då riskerade de upptäckt. Då hade någon blivit misstänksam, i dessa misstänksamma tider. Men först måste de ombord, och det hängde på sekunder nu, tåget var så nära att han kunde se flera av passagerarna. Deras ansikten i fönstren. Kurt hade börjat springa, han sprang jämsides med vagnarna, som om han letade efter en glipa i dem. Det tjöt till 14
i rälsen när tågsättet saktade ner mycket kraftigt, och så en kort väsning från loket, men annars var det tyst. Ett tyst tåg, lastat med stumma resenärer. Han ökade farten, var nästan ifatt sin vän. En halvöppen godsvagn. Det stod en man därinne och tittade drömmande ut bland granarna. På avsatsen mellan den vagnen och nästa hängde någon sorts trappa. Han förstod att Kurt siktade på den. Att det var dit han skulle. ”Nu!” skrek Kurt. Och försvann.
C
Fakta: farsan skulle aldrig ta med mig om han inte visste var han har mig. Inte så att han står bredvid precis och ser på när jag lever. Men han har fattat. Han har koll. Ja, det är till och med så att när jag kommer hem ibland, och han har gått och lagt sig, då vet jag att han vet. Han ligger där i mörkret, och han har helt klart för sig vad som hänt under kvällen. Alla siffror, alla detaljer, vad som sagts. Dom där minuterna som jag inte minns själv. Han behöver inte ens vara vaken. Så här: klockan är tre på natten. Jag har gömt grejerna i det utbrända elskåpet, och nu står jag under lyktan vid garagen. Jag synar kläderna så att dom inte ser alltför jävliga ut. Jag vänder och vrider på händerna. Eftersom jag inte har nån spegel och mobilen är spräckt så chansar jag och spottar i handen. Jag gnuggar på dom ställen där jag borde vara blodig; där jag verkligen är det. För vem vet om han inte fick in en smäll ändå, turken. Allt det där tar tio minuter, jag är rätt noga när det gäller sånt. Och sen smyger jag ju inte in, men jag stökar inte runt heller. Dörren är öppen, för jag menar, vem skulle råna farsan. Jag går genom hallen, med jackan på. Jag stannar och lyssnar: tick tack, tick tack. Jag skiter i att jag är hungrig – på sin höjd dricker jag lite mjölk direkt ur tetran. 16
Om farsan var vaken skulle han bli tokig. Men nu hörs han inte, nu finns han bara, och han sover. Mia sover. Jag går och lägger mig. Nästa morgon står farsan ute på balkongen och röker. Han tittar på dungen, på lekplatsen och gräsfältet och torget. Han röker två cigg i rad. Jag går ut till honom, men jag säger inget. Jag tänker att jag ska testa honom. Han hivar den sista fimpen över räcket, jag ser den landa i sandlådan. Utan att ha frågat mig nåt går han in i lägenheten och ut genom dörren och nerför trappan. Och jag, uppifrån balkongen när jag ser honom snedda över gräsfältet: Dom ligger i betongtrumman bakom 17C! Men farsan, han går raka spåret fram till elskåpet och plockar ut alltihop, bara så där. Det är sån koll han har, det är så mycket han fattar. Det är därför han vill ha med mig på Uppdraget.
A
”Bryggan kommer att bli trettio meter lång”, berättade politikern. ”Stommen ska fästas i kraftiga, upprättstående järnbalkar. Och nu undrar ni förstås hur vi ska lyckas få tag på sådana? Jo – och här kommer det fina i kråksången – vi skär till dom av järnvägsräls!” Han stod så att de såg stranden och havet och platsen där bryggan skulle uppföras bakom honom. Han frågade dem vad de tyckte. Men innan de hann svara, fortsatte han. Han betonade detta med järnvägen, hur den så att säga bytte riktning: från horisont till himmel. Han förklarade att balkarna skulle gjutas in i betong som ytterst skulle kläs med ett skyddande hårdgummihölje. Betongfundamenten skulle placeras ut parvis, förutom längst ute i vattnet där sex av dem tillsammans skulle få bilda en rektangel, ett slags inhägnad med fasta träbänkar – för folk att sitta på och njuta av solnedgången. De ingjutna skenorna skulle förankras i havsbottnen med en pålningsmaskin. Och det viktigaste av allt: flakarna skulle plockas bort var höst så att inte stormarna fick något fäste. Inget att lyfta i när de försökte rycka med sig järnvägsskenorna ut till havs. ”Så vad säger ni? Vad tycker ni?” sa politikern ytterligare en gång och viftade med namnunderskrifterna framför dem. Det verkade vara ganska många som skrivit på. Han 18
hade även visat dem kostnadsberäkningen och ritningarna. ”Jag säger nej”, svarade mannen. Politikern tillstod att kostnaden för bygget var rätt hög, närmare trehundrafemtio tusen. Men den skulle täckas på mångahanda sätt. Långfristiga lån till en acceptabel ränta, kommunbidrag, medlemsavgifter, ett visst fonderat kapital som byföreningen förvaltade sedan urminnes tider. Samt via de frivilliga gåvorna från ortsborna, förstås. Skänkte man fyrsiffrigt förärades man någonstans på bryggan en plakett där ens för- och efternamn graverats in. Hennes man upprepade sitt nej. Utan att säga något upprepade han det. ”Är du inte med i vår förening?” sa politikern. Han bläddrade i sina papper. Sökte efter ett par glasögon som han tydligen inte fått med sig. Han hade väl inte räknat med något motstånd, att behöva läsa det finstilta. Kvällen glimrade. Hon gick och hämtade medlemskortet, fastän hon visste att det varken skulle göra till eller från. Politikern skulle ändå inte få några underskrifter av dem. Hon hade inte riktigt klart för sig vilken som var den främsta anledningen till att hennes man var emot. Men det fanns flera skäl som hon kunde tänka sig, och inget av dem hade med pengar att göra. Strandlinjen förfulades eftersom den plötsligt kom att brytas av en brygga, en artificiell flisa som stack ut ur kustkroppen om man betraktade den från havet. Vidare – och framför allt – så skulle folk komma att flockas nere på stranden; människor skulle söka sig hit även från småbyarna runt omkring. Problemet med tången fanns längs hela kusten. Vissa dagar var det omöjligt att ta sig ut i vattnet utan att vada genom en smetig tångsoppa. 19
”Själv ska jag bidra med fem tusen kronor”, sa politikern och flyttade sig så att han kunde betrakta även henne rakt framifrån. ”Bryggan blir något för oss i hamnen att samlas kring.” Mannen tog tillbaka medlemskortet, han tappade det på hallgolvet medan han gjorde det. Han försvann uppför spiraltrappan. Hon stod kvar. Politikern fortsatte iaktta henne. Bakom honom vattnet, för kallt ännu att bada i. För kallt och för smutsigt. ”Nej, alltså”, sa politikern efter en stund. Han stoppade mycket långsamt på sig sina papper. Han försvann bort mot stranden. Till nästa hus. Till de beredvilligas skara.